Singoalla
Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.
Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig fjärran till palmernas land.
Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda hundarne, följde honom.
Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar, gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i skogen.
Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt och ändå lockande.
Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, som om han velat slita den okända i stycken.
Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till hennes fötter.
Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:
— Vem är du, som vågat detta?
Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda pärlbanden kring de nakna armarne skramlade:
— Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande brytning.
Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på henne.
Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog sig tillbaka.
Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.
— Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd.
Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.
— Du är en ovanlig flicka — men illa vore det, om jag ej i manliga idrotter kunde tävla med en kvinna.
Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes i bast och bark.
Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken och återlämnade den till ägarinnan.
— Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du, tillade han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han är ond på dig?
— Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett bälte, hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak pojke.
Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.
— Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.
— Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor du här i grannskapet?
— Ja.
— Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig att ila in i skogen, då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och utbrast:
— Nej, nej, stanna!
Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.
— Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.
— Du är nyfiken.
— Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.
— Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon ort.
— Och vi träffas då aldrig mer?
— Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.
— Nej, jag glömmer dig aldrig.
I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, kastade henne i bäcken och sprang in i skogen.
Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.
Längtan
Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att de sågo djupt i varandras ögon och kände sig på ovanligt sätt lyckliga. En sådan dröm hade Erland aldrig förr haft; förr drömde han om strider med skogens ludna åboar, om kämpaspel och kluvna saracenturbaner.
Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon, tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det likasom bäck en viskat till honom: Sök där inne i skogen, där, varifrån jag kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i skogen. Han vandrade i granars skugga, klättrade över stenar och hällar och kom så till ett ställe, avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt. Endast en riskoja, en sådan som kolare bygga, stod där vid lämningarna av en mila; ljung, svampar och ormgräs växte runt omkring. Här voro stakar nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus skytt vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop främmande människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt där en dag och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den pärlan upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i hågen: — Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?
Så var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes kött.
Erland svarade kort på Rasmus’ fråga, att jakthundar finnas många, men få så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv gick han tillbaka till slottet.
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde han, att Singoalla skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.
Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till genljudet, ty han sjöng Singoallas namn.
Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade mången gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. — Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars; dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till den höga granen, som växte på kullen.
Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom. Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade ett tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men ock att hindra munkarne nedtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty, som han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och farliga för oprövade sinnen.
Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog igen den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett betydelsefullt anlete gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och lade den framför lärjungen.
Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna bok. Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder och kan göras mindre farlig genom en äldre vän.
Det var skalden Ovidius’ bok »Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn de stycken, han tyckte lämpliga att läsa.
Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus’ och Tisbes kärlek, och Erland gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar.
Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar.
Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig jordmån för de frön, han ville utså.
En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. — En stor byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen (så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke längre jorden utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska himmelen; grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; men onda jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där de med demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att omstörta dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större än det ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud endast i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen) varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.
Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord, kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud.