V
Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott, att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Efteråt har jag sett döden rycka det käraste jag ägde ur min famn, jag har sett vänner dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag andligen velat dö för eller leva. Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig, och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
Denna tid blev så bitter, därför att jag då den enda gången i mitt liv blev hård i mitt hjärta emot henne, och jag blev det därför, att jag icke förstod bättre. Jag slutade med att draga mig inom mig själv som hon, ty grämelsen behärskade mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda orden darrade i luften omkring oss.
Jag fann henne i tårar en dag, och med en stämma, som icke längre var min egen, utbröt jag:
»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med detta?»
I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag mina ord, och aldrig skall jag glömma det uttryck av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte.
»Vad menar du?» sade hon.
»Det jag säger.»
Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig, och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.
»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till mig?»
Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna efter vems fel det är.
»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång. Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det länge.»
Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden förtjänat.
Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.
VI
Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i varandras armar och gräto, utan att kunna tala.
Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det? vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en upplösning.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.
Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara lycklig och olycklig?»
Brevet lydde så:
Min egen älskade.
Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig varit.
Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont, som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att skulle jag försöka tala om d e t t a, skulle jag aldrig säga mer än hälften, av vad jag ville.
Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så Georg, och jag kommer nog alltid att vara det.
Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har.
Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag alltid vetat det.
Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig. Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara därför, att jag är alltför lycklig.
Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke k u n d e få se det. Det är bara det, att jag icke kan.
Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär.
Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer. Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför riktigt visste vem du var.
Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du kan ana eller tro.
Din hustru.
VII
Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.
Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet, utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att jag helt kunde tro.
Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.
Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.
»Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr, och att jag aldrig gråter mera?»
Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att tänka däröver.
»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.
Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.
Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung, som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig när.
»Jag gråter icke längre», sade hon.
Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:
»Det är också min hemlighet.»
Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.
Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.