X

Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar. Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen. Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.

Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats och tänkt.

Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.

För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi vårt sommarhem.

Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster, fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige. Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården, ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smög sig denna känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck, vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop, bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess bebyggare.

Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden, och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi, att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen. Och mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och jag stördes av ingenting annat än av Sven.

Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit. Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och då var jag förlorad.

»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.

Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte kunde.

Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.