XVIII
Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst, eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.
Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och lade båda sina armar om hennes hals.
Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet och såg in i hans ögon.
»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda barnen, utan att göra någon åtskillnad.
När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:
»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»
Och efter ett ögonblick tillade hon:
»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»
Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var olycka.
XIX
De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra. Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt, kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår lille gosse låg och stred med döden.
Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade. Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat, och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.
Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver, som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in, förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa, vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.
Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta läppar och kysste henne.
»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»
Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.
Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad, när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.
Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss, så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille, som sov.
»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall dö.»
Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den plats, där hennes nyss hade vilat.
Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.
»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»
Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att bereda honom en sista glädje — han, som städse älskat blommor — bröt jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från min hustru, som kom mig att vända mig om.
Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och sedan låtit den falla tillbaka på kudden.
Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.
Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen ... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst. Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av den själ, som var på flykt.
Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla händerna ned mot täcket.
Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.
På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död. Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade Svante honom allvarligt på sitt finger.
Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och han saknade det, när det gick bort.
XX
Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en ensam kvinna.
Hon bär ett barn på sina armar och barnet är dött. Hon vill icke, att någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull, som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre. Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön, och hon kommit för att säga god natt. Hon ser på honom, som ville hennes hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.
Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar, och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.
Men när det är gjort känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men vart jag ser, möter min blick idel blommor.
Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är upplöst, allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, som jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid att sörja honom så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag böjer knä, eller till vem jag skall bedja.