I
Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den, ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta vi däremot aldrig.
Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva. Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde, och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om hennes själ.
Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet, och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg bort.
»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»
Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp mot mig.
»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen, och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:
»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du icke, att jag sörjer som du?»
Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt henne.
»Gör du verkligen det?» sade hon.
Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett enda försök att återkalla henne själv till livet.
Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja kan överskrida.
Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i våra rum.
Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.
II
På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge, och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.
Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen, och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i graven.
Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals, öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.
Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu, när höstvinden ruskar i träden.
Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid kyrkogårdsgrinden, och åker hem.
Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid sitt bröst, i det hon säger:
»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, bara jag får komma till honom.»
Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.
III
Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne själv.
Ibland brukar hon tillägga:
»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större och inte behövde mig längre.»
Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva, och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra. Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla.
»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»
Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon sin hand på min, i det hon fortsätter:
»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig. Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när jag berättade vad jag sett.»
Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter. Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller — varför icke — med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig, eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.
Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är, om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark, att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram, förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder, skall gå med glädje.
Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva — trots allt.» Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket, med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.
Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.
Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden. Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan jag sov.
Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter — så långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt — berättar hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med det blå skärpet och sagt:
»Mamma ska’ inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud, när mamma gråter.»
Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras tillsammans.