27 augusti

4 september

Dagarna komma och gå, och den ena är den andra lik.

Och osedligheten, den florerar fortfarande, kan jag märka. I dag var det för ombytes skull en mansperson, som ville att jag skulle hjälpa hans fästmö ur knipan. Han påstod att vi hade varit skolkamrater. Han talade om gamla minnen och rektor Snuffe i Ladugårdslandet.

Jag var obeveklig. Jag läste upp min läkared för honom. Den imponerade på honom till den grad att han bjöd mig två hundra kronor kontant och en växel på samma belopp jämte obrottslig vänskap för lifvet. Det var nästan rörande; han såg ut att ha det smått.

Jag körde ut honom.

7 september

Från mörker till mörker.

Lif, jag förstår dig inte. Jag känner ibland en andlig yrsel, som hviskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så helt nyss. Då tog jag fram mitt rättegångsprotokoll: de dagboksblad, där jag höll förhör med de båda rösterna i mitt inre: den som ville och den som icke ville. Jag läste det om och om igen, och jag kunde inte finna annat än att den rösten, som jag till sist lydde, var den som hade rätta klangen, och att det var den andra som var ihålig. Den andra rösten var kanske den klokaste, men jag skulle ha mist den sista aktningen för mig själf om jag lydt den.

Och ändå – ändå –

Jag har börjat drömma om prästen. Det var ju att förutse, och just därför förvånar det mig. Jag hade tänkt att jag skulle slippa ifrån det just därför att jag hade förutsett det.

*

Jag förstår att konung Herodes icke tyckte om sådana profeter som gingo omkring och uppväckte döda. Han högaktade dem i öfrigt, men denna gren af deras verksamhet ogillade han ...

*

Lif, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning –: det är kanske icke meningen att man skall förstå lifvet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en afväg. Vi välsigna solen, därför att vi lefva just på det afstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.

Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blef den eländigaste bland människor.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blindt. Den börjar med det rof som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förr än han gnagt sönder det sista du har kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. »Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.» Det är en vetenskapsman som har sagt det. Jag borde kanske också ha lefvat lifvet, som det heter, eller lefvat lusen, som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och lefvat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken och uppträdt på valmöten. Också fosterlandet har kraf på oss. Nå, det kan jag kanske hinna med ännu ...

Första budet: du skall icke förstå för mycket.

Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirkel för mig.

Från mörker till mörker.

9 september

Jag ser henne aldrig.

Ofta går jag ett slag ut på Skeppsholmen, bara därför att det var där jag talade med henne sist. I kväll stod jag på höjden vid kyrkan och såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför fäster man sig inte vid det.

20 september

På middagen hos fru P. i dag talades det om Reckes förestående förlofning som om en känd sak.

... Jag blir allt omöjligare i sällskap. Jag glömmer att svara när man talar till mig. Ofta hör jag det inte. Jag undrar om min hörsel börjar bli försvagad?

Och så dessa masker! De gå med mask allesammans. Till på köpet är det deras största förtjänst. Jag skulle inte vilja se dem utan. Ja, inte heller själf visa mig utan! Inte för dem!

För hvem då?

Jag gick därifrån så tidigt jag kunde. Jag gick och frös på hemvägen; det har plötsligt blifvit kalla nätter. Jag tror att det blir en kall vinter.

Jag gick och tänkte på henne. Jag mindes första gången hon kom till mig och bad om min hjälp. Hur hon plötsligt blottade sig och röjde sin hemlighet utan att det alls behöfdes. Hur varmt hennes kind brann den gången! Jag minns att jag sade: sådant skall man hålla hemligt. Och hon: Jag ville säga det. Jag ville att ni skulle veta hvem jag är. – Om jag nu skulle gå till henne med min nöd liksom hon kom till mig? Gå till henne och säga: jag härdar inte ut att ensam veta hvem jag är, att gå med mask, ständigt, för alla. En måste jag blotta mig för; en måste veta hvem jag är ...

Å, vi skulle bara bli vansinniga bägge.

Jag dref på måfå genom gatorna. Jag kom till huset där hon bor. Det lyste i ett af hennes fönster. Det var ingen rullgardin nerfälld; hon behöfver ingen, det är stora obebyggda tomter med brädgårdar och sådant på andra sidan gatan, ingen kan se in. Jag såg heller ingenting, ingen mörk gestalt, ingen arm eller hand som rördes, bara gult lampsken på musslinsgardinen. Jag tänkte: hvad gör hon nu, hvad sysslar hon med? Läser i en bok, eller sitter med hufvudet i händerna och tänker, eller reder sitt hår för natten ... Å, om jag vore där, om jag fick vara där hos henne ... Ligga där och se på henne och vänta, medan hon reder sitt hår framför spegeln och långsamt löser upp sina kläder ... Men inte som en början, en första gång, utan som ett led i en lång, god vana. Allt, som har en början, har också ett slut. Det skulle hvarken få ha början eller slut.

Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig som en bildstod. En vattrad skyhimmel, svagt genomskimrad af månsken, rörde sig öfver mitt hufvud långsamt som ett fjärran landskap. Jag frös. Gatan låg tom. Jag såg en nattvandrerska komma fram ur mörkret och närma sig. Kommen halft förbi mig stannade hon, vände sig om och såg på mig, med hungriga ögon. Jag skakade på hufvudet: då gick hon och blef borta i mörkret.

Plötsligt hörde jag en nyckel rassla i låset till porten, den öppnades och en mörk gestalt gled ut ... Var det verkligen hon ..? Som går ut midt i natten, och utan att ha släckt sin lampa ..? Hvad är detta? Jag tyckte att hjärtat stannade i mig. Jag ville se hvart hon gick. Jag gick långsamt efter.

Hon gick bara till breflådan i hörnet, kastade ner ett bref och skyndade sig fort tillbaka. Jag såg hennes ansikte under en lykta: det var blekt som lärft.

Jag vet inte om hon såg mig.

*

Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila öfver gatan om natten med ett bref till mig.

Mig gick lifvet förbi.

7 oktober

Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar öfver taken, och jag ser aldrig solen.

Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt hvita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten af nyfallen snö.

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.