Gamle kung Gösta

Sakta glida vimpelprydda båtar,
Mälarn speglar röda aftonskyn,
Åror plaska under valdhornslåtar,
Löfskog doftar invid vattnets bryn.
Fäll nu åran, slupen lägg på svaj –
Vagga utan mål en natt i vackra Maj!
Valdhorn, tystna nu,
Eko, lyssna du:
Kung Erik leker på luta.

Konung Erik på sin luta leker,
Lutan lagd på silke-stickadt knä,
Och den hvita handen välljud smeker
Fram ur silfversträng och cederträ.
Liten Karin lyssnar tyst derpå,
Tills i hennes ögon stora tårar stå.
Är herdinnan min
Icke glad i sinn’? –
Kung Erik leker på luta.

Fruktar du försåt ifrån min broder,
Hertig Rödskägg – säg, min tankes sol?
Än jag håller fast i rikets roder,
Än jag sitter på kung Göstas stol.
Till dess dagen purprar bergets hatt,
Låt’ oss älska blott i vårens ljusa natt!
Det är långt igen
Än till morgonen –
Kung Erik leker på luta.

Liten Karin, unge kungen ber dig:
Blif du min och Stockholms borg du får.
Säg ett ord – och jag guldkronan ger dig
Att förblekna kring ditt gyllne hår.
Jag är Erik, vackra drömmars kung:
Smidd af månestrålar käns ej kronan tung.
Gråt ej barnet mitt,
Så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.

Då Årdala klockor ringa till pingst,
Herr Carl af Södermanland
Styr nedåt backen sin holsteinerhingst
Mot blånande Båfvens strand.
Hans panna är mörk som en ovädersnatt.
På raggig dverghäst, ystert, gladt,
Sexårig ryttare utan tadel
Trafvar i jemnhöjd med fadrens sadel.

Med blottadt huggsvärd och uppspändt rör
En hotfull ryttarevakt
På afstånd skymtar, bakom och framför,
Och ger på hvar buske akt.
Behöfves icke – vägen är klar.
Iskall förfäran som förbud far,
Målet är vunnet och trotset brutet
Och torget i Linköping blodbegjutet.

På vägen ofta bland björk och al
De färdats förbi någon borg;
Men ingen kom ut att helsa herr Carl,
Ty slägten der inne haft sorg.
Bak luckorna flämtade höga ljus
I stumma, svartklädda adelshus.
Förgråtna ögon ur fönsterspringor
Mot ryttarne rigtats som uddhvassa klingor.

Men borta i byn stod folket vid grind
Och hurrade friska tag.
Då lade sig fåran på bister kind
I rynkor af välbehag.
Stränge herrn under jubelbrus
Tog en klunk öl utur bondens krus;
Och pilten så hurtig och sex år bara!
Det var ett Gud signe och Gud bevara!

I moln af dam bär det åter af.
Den lille reder sig rask.
Snart hofvarne bullra i saktadt traf
Bland flottbrons gungande plask.
I aftonguld ligger Båfvens sjö,
Och Vibyholm på sin trånga ö
Sträcker emot dem de tvänne flyglar.
Nu lemna vid trappan de sina tyglar.

Der nere bugande fogde står
Med nyckelknippan i hand
Och blottar ödmjukt sitt hvita hår
Och sväfvar på målet ibland.
För hertigens stålblick och roffogelsnäbb
Det flödande talet råkar i ebb,
Ty Carl han ser genom dubbla murar
Och pröfvar räkenskaper och njurar.

Tvärt klipper han af allt fjesk och snack.
Orörlig står man och stum,
Tills ljudet af sporreklirrande klack
Dött bort i hans inre rum.
På pannan, som ljusnade nyss i byn,
Man åter varsnat oväderskyn;
Hårtestarne öfver de djupa vecken
Dem hade han rubbat – ett dåligt tecken.

Här fins blott ett enda frimodigt bröst,
Till hvilket ej fruktan når:
Beständigt klingar den lilles röst
I trappa och korridor.
Än svinner han in i en fönstersmyg
I salen med pressadt gyllentyg,
Än är han i öfversta torngemaket,
Der flöjeln gnisslar på koppartaket.

Liksom förstenad man ofta stod
Vid fadrens bannor och hot,
Men detta älskliga unga blod
Hvart hjerta vill flyga emot.
Ute i borgstugan efter hand
Knektarne lossa på tungans band;
Den lille far ut och in som en svala.
De akta det icke – de hviska och tala.

Den gamle Jesper af gårdens vakt
Och Joakim hakeskytt
Ha kloka hufvu’n till hopa lagt
Och döma om gammalt och nytt:
I Linköping var det en ynkelig färd,
På himlen stodo brinnande svärd,
Kometer och järtecken om hvart annat,
Och Motala ström midt i loppet stannat.

Men Jesper nattvakt, gammal i gård,
Med visdom i tandlös mund,
Som vankar med lur och med hillebård
Kring slottet på enslig rund,
Han menar det blir väl värre än,
Ty hvita frun har vist sig igen
I natt som var, just mot hanegället,
I vestra flygeln på vanliga stället.

»I gula kammarn – månen sken klart
Och sjön låg alldeles blank –
Vid fönstret stod hon der uppenbart,
Så dödsblek, så lång och rank.
Med händerna famlade hon omkring,
Liksom hon tvättade någonting –
Af ångest jag tappade bardisanen;
Då var hon borta och så gol hanen.

»Hvad bådar det, tror I? Jag tiger, jag.
Ej vet jag, om ryktet har rätt;
Det glunkas hon byker till domsens dag
En trasa ur Linköpings tvätt.
Det blodet, det blodet på Linköpings torg
Skall bringa landet jemmer och sorg.
De mägtige styra de och ställa,
Men sist få vi stackare allt umgälla.

»I natt hon kommer nog en gång till
Och spökar för örlig och pest.
Hvad annat och större hon säga vill
Hans Furstliga Nåde vet bäst.
Hans Furstliga Nåde känner allt grund ...»
»Din olycksgubbe, så håll då mund!» –
Kamraten hviskade, hemsk att skåda –
»Vill du om halsen bringa oss båda?»

Och skytten Jockum, af skräck förgjord,
I skymningen satt och skalf,
Som hade hertigen hört hvart ord
Igenom alnstjocka hvalf.
Gubben Jesper, med syn i behåll
Midt i natten för spöken och troll,
Ej mellan pelarne uppmärksammat
Hur gosseögon i dunklet flammat.

Herr Carl han gångar med tunga fjät
Kring återljudande golf
Och knyter allt jemt på tankarnes nät,
Fast väktaren tutat tolf.
Sin not han kastade föga öm
I stridaste loppet af tidens ström;
Skall han i dess maskor en krona fånga,
Ej bara dödskallar, många många?

Hans namn, det vet han, är en tyranns.
Hans vandring är skonslöst hård
Med rödjande yxa i Svea lands
Förvildade örtagård.
De klyftige säga att blott för sig
Han vållat blodbad och inhemskt krig,
Men fråga bonden för ro skull äfven
Hvad han väl tror om den hårda näfven.

Med trotset i ådror af adligt blod
Väl herskareviljan fick magt,
Men tvingar till ro ej en sömnlös flod
I tinningens kala trakt.
Det stora fönstret med rutor i bly
Öppnar han häftigt. Skall dag ej gry?
Ett andedrag in i rummet strömmar
Af nattens svalka och vårens drömmar.

Nu sofver hans fagra Södermanland
I månskenets klara ljus
Med gröna rågar vid sjöastrand
Och röda timrade hus.
En kåre krusar i sakta fras
Ett stycke af Båfvens spegelglas.
Vexlande dofter luften fylla
Från insjön och kryddgårdens friska mylla.

Ja, det är hans egen, hans svenska bygd,
Som slumrar i tillit och ro.
Trots herrarne, är det blott i hans skygd
De små vilja bygga och bo.
Det är hans land – ja, han andas det.
Från nylöfvad björk, från vårgrön vret
Det ångar en helsning mot fönsterranden:
Du är min man, fast med blod på handen!

Från knappa tegar och låga tak
Bär natten drömmande tack:
Du, endast du, tog dig an min sak
Mot påfveträl och polack.
Min spirande tanke, min egenart
Du värnat med svärdet skarpt och bart;
Din gerning lärer jag aldrig glömma.
Du älskat mig – skulle jag dig döma?

Inför ett förborgadt tribunal
Herr Carl dock i natt har svårt:
»Jag kunde ej annat – det fans ej val,
Här gälde det hårdt mot hårdt.
Min faders verk eller riksens råd,
Ettdera det gälde – då fejd utan nåd!
De syftat åt Sverges hjerterötter,
Och hufvu’na lades för deras fötter.

»Låt steglen sända sin vålnadshär!
Mitt hjerta ej bäfvan sport.
För detta fattiga landet der
Jag gjorde om hvad jag gjort.
Om blott det länder till Sverges väl,
Må skulden drabba min egen själ!
Min son en gång kan gå mera varligt
Och skona – när det ej mer är farligt.

»Min Gustaf Adolf!» Så sällspordt blid
Vardt glansen i ögonvrån.
Hans anlete, vittradt i storm och strid,
En känsla lyst upp: min son!
»Mig, gamle kämpe, de fruktat blott,
Men honom skänktes hvad jag ej fått.
Min son skall göra’t – förlika sinnen
Och helsas stor utan svåra minnen».

Nu tryckes som bäst liten gyllenlock
I pösande kuddes dun,
Nu höter i sömnen åt flugors flock
En barnhand knubbig och brun.
Den bistre fadren i tanken ler,
Han ser lilla handen som sjunker ner
Tillbaka på täcket med ljuflig möda,
Ser kinderna blossa så äppleröda.

Då vaknar en oro han ej förstår;
Kan något fattas hans son?
Han glömde i säng honom se i går
Blott några rum härifrån.
Sin längtan står han ej mer emot
Och snart utåt gången smyger hans fot.
Det fjät, som häfden likt stålklang gömmer,
Når tyst på tå dit der barnet drömmer.

Nu är han vid dörren till litens bo.
I kammaren utanför
En smådräng snarkar i godan ro
Och hvarken ser eller hör.
Nu sänks mot kudden en grå mustasch –
»Himmel och afgrund!» Uppskrämd page
Hertigens jernhand i skuldran skakar:
»Sängen är tom! Är det så du vakar?»

En tum från ett rytande lejons gap
Är lifvet säkrare visst:
»De bortfört vårt unga lifsherrskap,
Du hjelpt dem, din satanist!
På sträckbänk, din hund, eller strax bekänn!
Vaker upp, vaker upp, I hertigens män!»
Nu genljöd huset af röster och vapen
Och yrvakna lupo knekten och knapen.

På knä vid tröskeln en halfdöd sven
Omfattar hertigens ben;
Då ropas i gången: »här är jag igen,
Herre fader, tillgift åt Sten!»
Till spökrummet dörren är stäld på glänt,
Och liten prins, liksom intet händt,
Barfotad hastar till fadrens möte
Och tryckes i blinken intill hans sköte.

»Härut!» befaller hertigen så
Den svärm, som gången har fylt,
Och skälfvande kysser han ögon blå,
Som hade bannor förskylt.
Sin rustibus, blott i linnet klädd,
Han bär i famnen tillbaks i bädd.
Den lille hviskar uti hans öra:
»Nu icke vred! Allt I skolen höra.

»Den hvita frun i kammaren der
Vid midnatt plär gå ibland;
De mena att hon eder ovän är
Och önskar ondt åt vårt land.
Jag ville säga den frun ett ord,
Som skulle få henne qvickt i jord.
Det mörksens afskum jag icke rädes –
Låt henne komma! Gud är tillstädes.

»Jag vet jag borde haft edert lof,
Men slätt ingen fara ju var.
Till gula kammarn, då allting sof,
Jag smög mig – månen sken klar.
Der satt jag och väntade oförsagdt,
Men hvita frun hon tog sig i akt.
Så föllo mina ögon tillhopa –
Jag väcktes, då folket begynte ropa».

Herr Carl han fröjdas vid piltens mod:
Der tändes ett hjelte-ny!
»Rätt så, mitt unga, mitt svenska blod,
Det kallar jag Vasa-gry.
Gå utan att blinka din raka stig,
Och helvetets magt skall ge tappt mot dig!
Vår sak skall segra – du skall fullkomna’t ...»
Men mot hans axel re’n gossen somnat.

Försigtigt han lägger sin börda ned
Vid ljus af gryende dag.
Hans älskling slumrar i rosig fred
Med afmätta andetag.
Då smälter sinnet hos jernhård man:
»O Gud, hur mig än du straffa kan,
Min skuld skall ej tynga på Sverges öde,
Han der skall blidka jemväl de döde». –

Men nattens skuggor och spöken fly
Och dagen ögat slår opp
Och speglar strimmande arlasky
I gräsets perlande dropp.
Det sjunger och glittrar vid insjöns strand –
Ja, det är det gröna Södermanland!
Herr Carl han gångar ur instängd kammar
Och andas doften från ungbjörkstammar.

Med spänstiga steg sin väg han tar
Kring holmens sorlande brädd
Och har ett vänligt Guds fred! till svar
Åt Jesper, som kröp der rädd.
Den gamle stackarn, som slutat sin rund,
Stod fastväxt qvar med gapande mund:
»Nej, maken såg jag då ej på länge!
Hvad i all verlden kom åt den stränge?»