En natt i Augsburg

De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusnings-timma.
Det smattrar från grafvar och dikes-vall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och dam
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
Är ringaste ryttares tanke
Ännu, då han fallande griper i kramp
Sitt tag om springarens manke;

Och pikenerarn rigtar sitt jern
Ur markens blodpöl att stinga
Den öfverridande kyrassiern,
Som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blindt in i faran går,
Att döda och dö är hans gerning,
Men fältherrn han ser huru spelet står
Och kastar sin tunga tärning.

Der är han, der syns han i sträckt galopp,
Se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
Af vänners och fienders blickar.

Sin svigtande flygel han sjelf för an
Och leder i handgemänget.
Han vågar sitt lif som en simpel man,
Och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det höfdingen blott – i hand
Den korta stafven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
Nu Mikaël är det, keruben –

Nyss krigarekungen med rynkadt bryn
Beherskande drabbningens vimmel;
Nu erke-ängeln, som slår ur skyn
Och vänder om till sin himmel.

»Framåt öfver grafven i segerfärd!
För oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
I dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
I dimman, der salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
Och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäfves, förgäfves – de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
Hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
Af jernmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
Gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
Och stupade manshögt begrafva
Friedländarens kallnade, stumma kanon –
Sin seger martyren skall hafva.

Det feltes ett ord i hans hjeltedikt,
Det ordet, som kröner bedriften;
De sörjande veta att fylla sin pligt,
I blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
De hedra sin älskade herre,
Men fallna beteckna slagordningens rad,
De lefvande äro de färre.

Vid Lützen, på bakgrund af aftonskyn,
Med dimmiga droppar på kinden
Jag såg det – en blodig, dallrande syn,
Som flyttades undan af vinden.

Rifna fanor, segertecken,
Med en dubbelörn i vecken,
Täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
Vid en enkel bår af eke,
I det halft förstörda choret
Stäld på svartklädd katafalk.

Der det matta skenet irrar,
Sjunken ögonhåla stirrar
Från det hvita örngottsvar.
Jan Baner, så nämns den döde,
Habsburgs skräck och olycksöde,
Wittstocks, Chemnitz’ segerherre,
Sverges hjelte och försvar.

Flydd är nu det namns förtrollning,
Som gaf kraft och sammanhållning
Åt en brokigt blandad här.
Brusten är den blick, som tämde,
Mer än rättarsvärdet skrämde,
Spänd inunder fjäderhatten
I en trotsig soldenär.

Re’n kring högqvarteret skocka
Fräcka hopar sig och pocka:
»Prompt vår sold vi vilja ha,
Armars gå vi till Oranien,
Eller sälja oss åt Spanien,
Turken, Påfven eller Satan,
Bara han betalar bra.»

Midt i sjelfva upprorsflamman
Bergfast sluter sig tillsamman
Svenskars, finnars ringa flock.
Deras trogna tårar falla
Ned på fältherrns hand den kalla,
På den vissna lagerkransen,
Virad om den dödes lock.

Att det kära stoftet värna
Håller härens bästa kärna
Vapenvakt kring hjeltens lik
I en halfbränd by, hvars kyrka
Gömmer Sverges sista styrka,
Medan ute myteriet
Fyller allt med vilda skrik.

Upp de tunga portar springa,
Och mot golfvets stenar klinga
Svärd och sporrbeväpnad häl.
Det är män, som verlden känner,
Lyckans svurne följesvenner,
Tysken, skotten och fransosen,
Utländskt värfvadt krigsbefäl,

Veteraner ärrbetäckte,
Ett i pansar härdadt slägte
I dens tjenst, som lofvar mest,
Trampande med breda sulor
Fridens skördar ned i smulor,
Högbestöfladt, stålomgjordadt,
Fruktadt mer än eld och pest.

Främst i denna djerfva skara,
Nalkas att dess språkrör vara
Gammal skottländsk höfvitsman.
Stödd på träben, se’n det andra
Ned i Lützens mull fått vandra,
Till den lilla svenska gruppen
Buttert rättfram talar han:

»Kavaljerer, vapenbröder!
Endast den som honom föder
Knekten lif och lemmar ger;
Om för Sverge han tar slängar,
Vill han ock se Sverges pengar.
Släppa till sitt skinn för intet
Gör han blott för en Baner.

»Utan knot intill det sista
Honom der uti sin kista
Vi i lust och nöd följt åt.
Nu, då han ej finnes mera,
Vi med värjan salutera
Eder unga krönta Fröken
Och gå sedan hvar sin stråt.»

Svensk och finne dystert tiga.
Äfventyrarena stiga
Sakta fram i tyst förbund,
Som de afsked taga ville
Af de drag, der eld och snille
Lyst för dem vid festpokalen
Och i segerns sköna stund.

Gamle skotten mulet bister
Stått och sett – nu ut han brister:
»Rynkar han ej ögonbryn
Som vid Wittstock sent på dagen,
Då hans här, så godt som slagen,
Ordnades till sista stormen?
Än jag ser det för min syn.

»Blek, med värjan sönderbruten,
Munnen jernhårdt sammansluten,
Lyssnande han såg sig om.
Blott mot döden fram vi fördes,
Då på flygeln salvor hördes –
Det var Stålhandske med hjelpen,
Som i elfte timmen kom.

»Då begynte rigtigt festen,
Sporrande den svarta hästen,
Flög Herr Jan från led till led.
Som orkanen gick attacken
Upp mot sachsarne på backen,
När de flydde ur sin vagnborg,
Hur vi sablade dem ned!»

På hans läppar talet stäckes –
Lyssna! Månn’ i fjerran väckes
Wittstock-dundrets återljud?
Är det åskans djupa toner?
Nej, men kejsarens kanoner –
Mot det herrelösa lägret
Rycker fienden, vid Gud!

Allt förvirring är och häpnad.
Med förtviflans styrka väpnad,
Ger sig luft de svenskes harm:
»Må de fega och de fala
Gå till dem, som bäst betala!
Här vi hålla stånd så länge
Än en droppe blod fins varm.»

»Svenske herrar, tonen dämpen»,
Säger gamle höglandskämpen,
»Inga flera slika ord!
Den som vi i alla öden
Följt och älskat intill döden,
Fältherrn, som vi svuro lydnad,
Han fins ännu ofvan jord.

»Än ett värf oss står tillbaka:
Att bestyra och bevaka
Som sig bör hans jordafärd.
Re’n tillräckligt tårbegjuten,
Nu han väntar på saluten,
Och så sant jag heter Ruthven,
Den skall blifva honom värd.

»Kransen vissnat har kring pannan,
Men vi skära lätt en annan
Friskare, förr’n sol gått ner.
Den som här är äldst i graden
Tar befälet vid paraden –
Hären stäld på gamla sättet,
Som vi lärde af Baner!» –

Knotet tystnat. Ordnad, färdig,
Hjeltens stora skugga värdig,
Under vapen hären står.
Ingen gärd hans stoft skall sakna:
Alla Wittstocks genljud vakna,
Wolfenbüttels segeråskor
Rulla stolt omkring hans bår.

På sorggemakets svarta sammet
En solglimt faller från gardin,
I sneda strimman dansar dammet
Som perlorna i ett glas vin.

I stormande och hädisk smärta
En qvinna fins här dag och natt.
Ett guldskrin med en hjeltes hjerta
Hon tillber som sin enda skatt.

En liten flicka sammankrupen
På pallen dväljs vid hennes fot.
Det bor en sällsam glans i djupen
Af dessa stora ögonklot.

Hon vänder sida efter sida
I boken, som till jul hon fick,
Och Gustaf Adolfs segrar skrida
Förbi i Merians kopparstick.

Blott någon gång från bladen ilar
En flygtig blick, brådmoget klok,
Så kyligt undrande den hvilar
På gråterskan i enkedok.

Nu knackar det på dörren sakta:
Försigtigt, tyst den låtes upp.
På tröskeln syns en man betrakta
Med forskaröga denna grupp.

Utöfver kragens spetsar skjuter
Ett bredt och tvärklippt, grånadt skägg,
Den svarta silkesstrumpan sluter
Sig utan veck om kraftig lägg.

Sin helsning med en hofmans vana
Till damen sirligt fram han bär,
Men något fins, som låter ana
Att det är han, som råder här.

Som svar han blott får tårefloder;
Till flickan med sin bok i knä’t
Han vänder sig från hennes moder
Och kallar henne Majestät.

Det är fest på Mälarstränder
Skott och jubel och trumpeter,
Vin-kaskader, äreportar,
Nya tyska herrligheter.

Nyss den myndigvordna drottning
Förts högtidligt öfver torgen
Steg för steg på hvita gångarn
Till den gamla Vasa-borgen.

Blanka skådepengar regnat
Bland de trogna Stockholms-borna,
Och vid ingången till slottet
Hästen tappat silfverskorna.

Gråa murar halft försvinna
Bak brokad och draperier,
Mellan kronor skimrar vasen,
Styf af gyllne broderier.

Nu ej mer den bleka kärfven,
Som den stod på Uplands gärden,
Men i rang med örn och liljor
Känd och ärad öfver verlden.

I den stora vida salen
Under tronens purpurhimmel
Högt hon synes, segerjungfrun,
Ofvan hufvudenas vimmel.

Riksförmyndarne, de gamle,
Lägga i den ungas händer
Frukterna af tolf års bragder,
Magt och skatter, nya länder.

Framför trapporna till tronen
Rad af hvita hjessor sänkes,
Som en silfverkrusad dyning
Böjs vid strand, der hvila skänkes.

Diplomatiskt och betänksamt
Söka främmande gesandter
Pejla hvarje blick, som strålar
Under kronans diamanter.

De i sina pannor hvälfva
Re’n latinska orationer,
Der en hymn till Nordens Pallas
Höjs på alla smickrets toner.

Sluge statsmän, edra Herrar
Bedjen att sin oro qväfva:
Tankar på ett baltiskt välde
Ej Christina föresväfva.

Spetsen pennorna att skrifva
Hem till edra kabinetter,
Att i afton Gustafs dotter
Ger den bästa af baletter.

Vårdslöst der mot pelarn lutad,
Skön och spotsk och missbelåten,
Står en yngling, hvilkens hållning
Föga anger undersåten.

Det för hans skull är, som Stjernhjelm
Bråkat har sin svenska hjerna
Att till qvällens upptåg finna
Rim, som än mot udden spjerna.

Amaranth bak atlas-masken
Efter honom blott skall spana,
Liksom fordom på Endymion
Genom skyar såg Diana.

Der han skrider i gavotten,
Stolt och fri och obesvärad,
Skall han bära i sin ficka
Gåfvobrefvet på ett härad.

Der en bro är kastad öfver
Bäckens smala silfverband,
Der går gränsen mellan Sverge
Och den danska kronans land.

Bredvid pålen, blågult målad,
Väntande en barnflock står,
Deras trogna, svenskblå ögon
Tindra under lingult hår.

De ha hört att drottning Kerstin
Skall förbi här inom kort,
Men de tro ej det är möjligt,
Att hon far för alltid bort.

Hvarför skulle hon dem lemna?
Hennes namn är dyrt och kärt,
Och en bön för hennes välgång
Var det första mor dem lärt.

Ha de ej för henne burit
En bedröfvelse så stor
Förra sommaren, då länsman
Ut till knekt tog äldste bror?

Fick ej sedan far för skatten
Släppa till den ena kon?
Att hon reser bort för alltid,
Fatta ej de små vid bron.

Hela morgonen de plockat
Blommor, röda smultronbär
För att visa drottning Kerstin,
Huru högt hon älskad är.

Hör, nu rullar det i backen,
Och nu syns ett moln af dam.
Kring den tunga guldkareten
Skymta fjäderhattar fram.

Utur vagnen ljöd ett löje,
Skärande och kallt som stål,
Och en fru med mörka herrar
Talte utländskt tungomål.

Vagn och ryttare försvunno
Borta på den andra strand.
Vid ett slag af kuskens piska
Barnen korgen släppt ur hand.

Blommorna i landsvägsdammet
Andades sin sista doft,
Röda smultron lågo spilda
Liksom hjertestänk i stoft.

Drottning Kerstin, drottning Kerstin
Sverges famn nu sluter sig,
Sverge, der jemväl den minste
Velat ge sitt blod för dig!

Hvi blir i hviskning hvarje ord förnummet?
Hvi dessa smygande och tysta fjät?
På sin förvandling väntar här i rummet
Ett stackars ensamt, jordiskt majestät.

På vissnad panna stora perlor glida,
Men själen är att släppa stoftet sen
Och ryggar än för språnget i det vida,
Som droppen skälfver ytterst på en gren.

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra,
Se’n lycka, magt och ära gått förut.
Du är så arm, Christina Alexandra,
Då skådespelet lider mot sitt slut.

Med klangen af ditt sista guld förstummad
Vardt smickrets flöjtton, dina skalders röst.
Nu dör af legda främlingar försummad
Hon, som sin tron haft rest i svenska bröst.

Hon hör ur töcknet af en dunkel dvala,
Hur re’n man skiftar hennes egendom,
Hur kardinaler lågt och ifrigt tala,
Hur klockor ringa i det stora Rom.

Än nattens febersyn alkoven fyller,
Se, hur de skymta i hvarandras spår,
Allt från den höge med ett blodigt kyller
Till glömda tjenare från späda år.

Och nu en landskapsbild – med friska björkar
En fager åbrädd vid en liten bro.
Den andra stranden skugga djupt förmörkar.
Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo!

Ur skuggan vill hon åter öfver spången,
Här hejdas hon af en osynlig hand.
Men hör den ljufva, underbara sången,
Som klingar från den ljusa, gröna strand!

Nej, detta är ej någon dröm. Hvem vågar
Att sjunga utanför trots strängt förbud?
Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar
Den döende, hvad det väl är för ljud.

En nordisk studiosus blott, de svara,
Som hvilat sig på trappan här helt kort,
Sin morgonpsalm han börjat sjunga bara,
Men om hon vill, han strax skall visas bort.

Han stör mig ej, han stanna må! hon säger
Och sjunker vaggad af den enkla ton
Med sluten blick tillbaka på sitt läger.
Hvad det blef ljust! Hur kom hon öfver bron?

De röde prester hviska med hvarandra
Och fatta forskande en kallnad hand.
Vid svenska ljud Christina Alexandra
Förts öfver bron till obekanta land.