SommaireSvenska bilder
5 min de lecture

Olof Rudbeck

Till C. D. af Wirsén.

Olaus Rudbeck, så kallades han,
De lärde herrarnes öfverman,
En bjesse på Upsala-slätten.
I katedralen båd’ chor och hvalf
Af genljud skalf,
När han tog upp psalmen, den väldige jätten.

Vid Fyris bragte han allt å ban.
Hvad göras skulle han gjorde i sta’n
Som lärosätets kurator,
Och vivat ljöd från de ungas led
Hvarhelst han skred,
Den höga gestalten, på leriga gator.

Och kom han på fädernas samlingsrum,
Som skeppet bland vikande böljeskum
Han gick mellan böjda hjessor,
Med viljekraftens och snillets rätt,
Som den der lätt
I hvar fakultet kunde dugt till professor.

Som medikus var det han först steg opp,
Och lymphans gångar i menskans kropp
Han blottat för vetenskapen;
Stred om sin upptäckt mot Bartholin
På vred latin,
Som Carl emot Fredrik med ljungande vapen.

För allt han räckte – han delte vård
Åt vettets växt i Athenes gård
Och liljans i örtesängar.
I toner ändades mödans dag –
I sångmörs lag
Den hvilande Herkules lekte på strängar.

Så hade han sysslat med många ting;
Men rastlös tanke, som irrat kring
Att pejla, forska och fråga,
Fick samlad hela sin spridda glöd,
Som sken och sjöd,
Till sist i en allt beherskande låga.

Den hette Sverge. Du nya tid,
Som hånar hans drömmar, glöm ej dervid
Att namnets klang var en annan,
Då än från Leipzigs och Warschaus dar
Den minste bar
Af gloria liksom ett skimmer på pannan.

Den svenske studenten i sliten drägt
Bland fina främlingar trädde käckt
Till tysk och holländsk kateder.
Ett enda ord gjorde grinarn stum –
Romanus sum!
På yppersta bänken slog svensken sig neder.

Och svensk var Rudbeck som ingen mer.
Det gamla landet, der mången ser
Ett bördornas karga rike,
För honom var det bland snö och is
Ett paradis
Med mjölk och med honung, ett land utan like:

Det forna Atlantis med dygd och mod,
Der menniskoslägtets vagga stod,
Ett urhem för ljus och bildning,
Der hugstore siare vuxo opp
Vid Fyris’ lopp,
Då Hellas ännu låg i natt och förvildning,

En bägare bräddad af styrkans mjöd,
Som svämmande gjutit sitt öfverflöd
Af Cimbrer och Göter kring verlden –
Från dem och till Lützens blå brigad
Hvad ändlös rad,
Som Svithiod sändt ut på den strålande färden!

Berusad af drömmen om sagans land,
Så svärmaren skapade efter hand
Ett chaos af dårskap och snille,
En bild af Manhem så fram han bar,
Ej som det var,
Men så som den blindaste kärlek det ville.

En skatt för lekman liksom för klerk,
På hyllan tronade Rudbecks verk
Hos bibeln med silfverknäppen.
Det lästes af konung och karolin,
Och bifallsmin
Om smala mustascherna spelte på läppen.

Och folket jublande gick i god
För diktens sanning – det kostat blod
Att träda drömmen för nära.
Ett nyktert tvifvel, om hviskadt blott,
Var högmålsbrott
Mot Svears och Göters uråldriga ära.

Ty hvarför tvifla? Med Carls drabant
Starkodders minne vardt åter sant
Vid Narva, i blixt och dunder,
Och fabelns herrlighet gick igen
I kunglig sven,
Vid aderton år re’n en saga, ett under.

Nu Rudbeck sjelf var gammal och grå,
Men rak och oböjd han stod ändå
I aftonens tynande dagrar,
Och flägten, som lekte kring gubbens kind,
Var segervind
Helt varm ifrån söder med dofter af lagrar.

Än majestätisk han skred som förr
Vid orgelbrus genom dômens dörr,
Han skred bland de stores grifter.
För honom templet tillsammans band
Hans Gud, hans land,
Hans tro och hans älskade hjeltars bedrifter.

Och stum derute han kunde stå
Och se dess torn i det matta blå
Med qvällsol på koppartinne,
Som ginge hans tankar kring minnets hem
På vakt för dem,
Som slumrat från bragder i marmorn der inne.

Sjelf var han ej färdig att söka frid;
Uti hans Atland, hans lefnads id,
Det fattades ännu mycket.
Af hans berömmelses monument,
I bild och pränt,
Der lågo än delar och väntade trycket.

Så satt han en afton vid egen härd
Bland hopade skatter ur forntidsverld,
Klenoder för själ och öga.
I handskrift verket låg helt till reds –
Han var till freds!
Allt annat i lifvet betydde nu föga.

Men tyst – ett anskri, ett väktarrop!
Med brådskande fötter en uppskrämd hop
Utefter gatan hörs trampa.
Ett eldsken ger dag åt de mörka hus,
Och i dess ljus
Förlorar sig skimret af forskarens lampa.

Se, lågan växer – med prasslande brak
Hon föres af vinden från tak till tak,
I kojor näring hon finner.
Det är ej nu några gårdar mer,
Ej ett qvarter,
Nej, jemmer och skräck, det är staden som brinner.

Det herrliga templet i götisk prakt
Än bryter den rasande brandens magt,
En klipp-ö i haf af lågor.
Som nödrop sänder det klockors skall
Kring Fyrisvall,
Kring dagsljusa slätter och rodnande vågor.

Re’n slicka flammor båd’ torn och skepp.
Hvem vrider rofvet ur härjarns grepp?
Hvem djerfves att lifvet våga?
Hvem tar befäl öfver rådvill här?
Det Rudbeck är,
Den starke, som låga kan sätta mot låga.

På Gustavianum, i brandens tjut,
Sin post han valde – här höll han ut,
Fast hettan glödgade plåten.
Han ledde försvaret med fältherrblick
Och hjelteskick,
Så sjelfve kung Carl skulle varit belåten.

En klagan höjdes ur folkets brus:
»I Svartbäcken brinner professorns hus!»
Hans stämma med tordönsstyrka
Ljöd klar tillbaka ur rök och qvalm,
Som förr hans psalm:
»Mitt hus kan få brinna, men icke min kyrka!»

Hon brann icke heller. Han seger vann
I strid med härjaren man mot man
Att minnenas tempel värja.
Den väldiga stommen stod oskadd qvar,
Fastän dess par
Af prunkande spiror ej stått till att berga.

Men så var ock segrarens styrka slut.
Ur Gustavianum han fördes ut
Med svedda kläder och lockar,
En bruten gubbe med slocknad röst
I kraftlöst bröst,
Han bars bland ruiner och kolande stockar.

Åt sidan hopen steg vördnadsfull,
Då till en koja vid Svartbäckstull
Sin kosa nu tåget styrde.
På vägen Rudbeck fick se sitt hus –
En hög af grus!
I askan af Atland än gnistorna yrde.

Hans lefnads gerning var ett fragment,
Hans ryktes tempel till stoft var brändt,
Atlantican kom till korta.
Det svälde en tår bak hans ögonlock;
Han log ändock –
Den flygtiga skymten af svaghet var borta.

Han lyfte sitt hufvud, han såg sig kring,
Han fann sig i sina studenters ring,
På trofasta armar bäddad.
Hans läppar hviskande rörde sig:
»Stor sak med mig!
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad.

»Mitt eget verk det är grus och mull,
Men Sverge, det vet jag, slås ej omkull,
Och derför jag tryggt kan flytta.
Om blott min kärlek – jag har ej mer –
Står upp i er,
Så har gamle Rudbeck dock lefvat till nytta.»

Välsignande sträckte han ut sin hand:
»Gud skydde Carolus och vårt land,
Och, gossar, farväl med eder!»
I dörren ännu han afsked bjöd,
Och vivat ljöd,
Men sakta, helt sakta, ur vikande leder.

1 min de lecture

I Ryssland

Den ryske bonden lemnat sin plog
Och lurar med hand på hane.
Ett skott ur löfven i skymmande skog
Blir svenske kungens bane.

Se’n soluppgången de dragit förbi,
De långa, mörka kanoner,
Med blanka kyrasser gult rytteri,
Till fots de blå bataljoner.

På blöta vägar vid hästars tramp
De tunga vagnarne rassla,
Der skramlar betsel, der klirrar pamp,
Och qvistar knäckas och prassla.

Vid eftertruppen, der faran är,
Och bakhåll på snåren glänta,
Der följer Carl sin tågande här,
Der är han säkrast att vänta.

Gif akt, der spränger en smärt och lång
Gestalt, som fienden känner.
Liksom en kattlo hukad till språng
Sin hane bonden spänner.

Vid ögat redan han bössan höll,
För hjelten rågadt var måttet,
Då i det samma ett höstlöf föll
För sigtet och hindrade skottet.

Bland bladen drog en isande flägt,
Som komme Vintern, den kalla,
Som sade dess susande andedrägt:
Än får ej den mägtige falla!

Först vill jag andas frost på hans krans
Och rost på hans härdade klingor,
Först vill från steppen jag hemta till dans
De hvita, yrande flingor.

Hans fall på ärans och segerns höjd
Ej båtade Ryssland, mitt rike;
Först måste jag bädda i snön med fröjd
Den här, som ej hade sin like.

4 min de lecture

Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn,
Som sätter af i sträck?
Ur stugan tittar bonden
Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
Som i en blixt han ser,
Pistoler, elghudskyller –
En kronans officer.

Stortidender för visso
Den för, som har så brådt.
»Gud hjelpe oss, med dansken
Har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
Af gamle fader Lars,
Bak den försvunne ryttarn
I tomma rymden bars.

Han redan är långt borta
Liksom en skjuten pil,
Ännu i natt han hinner
Väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej hvila,
Så heter hans paroll,
Och efter honom stupat
En häst för hvarje håll.

Af Skånes våta lera
Hans drägt är fullbestänkt,
Ur Smålands gråstenshällar
Hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
Han nyss för lifvet stridt,
Bland Sörmlands hala backar
Nu brusar fram hans ridt.

Den forne nummerhästen,
Af skum och blod betäckt,
Tycks gripen af en ifver
Med ryttarens i slägt.
Han också stått i ledet
Och offrar glad sin hud
För att i morgon bära
Till Stockholm Stenbocks bud.

Ja, vissten I det bara,
I Sverges spridda tjäll,
Der bön om seger sändes
Med psalmen upp i qväll!
I djupt försagda hjertan,
Ja, anaden blott I,
Hvad dessa hofvar sade,
Som dånade förbi! –

För första gång på länge
Göt Mars-sol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brådt vid Södertull.
»Kurir ifrån gref Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halfdöda båda två.

Vid Slussen störtar skymmeln,
Han mägtar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtadt bref,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skref.

I borgen bygd af Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand af Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Carlar trenne,
I sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud härnäst hon väntar
Kan vara Sverges fall.

I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från Pfalzisk underläpp,
Och hela hofvet tiger.
Man hör blott urets knäpp.

Men hvilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En hviskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hofvet
Tillbaka några fjät.

Af två drabanter ledes
En halft afsvimmad man,
I tunga ryttarstöflar
Med möda vacklar han.
Hvart steg på golfvet lemnar
Ett spår af Sverges jord.
Han bjuder till att tala –
Då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna,
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hofvet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter och hon står.

Hon vinkar – och in bäres
En mägtig dryckes-mugg,
Der hög i drifvet silfver
Kung Carl ses skifta hugg.
Det rhenska vinet perlar
Vid kannans blanka rand;
Hon räcker den åt krigarn
Med stark, fast åldrad hand.

»Som braf soldat, det ser jag,
Er pligt I redligt fyllt,
Af mig och af oss alla
I tacksamhet förskyllt.
Tag detta som ett minne –
Drick först er konungs skål
Och låt oss sedan höra
Er sändnings föremål.»

Hans läppar knappast fuktats
Af drufvans gyllne blod,
Förr’n till hans kinder strömmar
Ånyo lifvets flod.
Han stiger upp, gör ställning –
Till alla svenska bröst
Når lik en ängels stämma
Den enkle krigarns röst.

»Den sista Februari
Vi med den Högstes magt
Vid Helsingborg i drabbning
Vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
I flera tusental,
Som närmare här skrifver
Vår tappre general.»

Den gamla Carlamodren
I tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjenarinna
Få fara hem med frid!»
Bland snyftningar af glädje,
I högljudd jubelchor,
Prinsessans anlet ljusnar,
Hon liknar då sin bror. –

Derutanför kring slottet
Re’n mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
Det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
Den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
Nu få vi hem kung Carl!»

Allt djupare på torget
Sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
Så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
Och ändtligen han röjs,
Af hundra armar fattad,
I luften strax han höjs.

En storm af frågor susar
I samma andedrag,
En hvar vill veta mera
Om denna stora dag,
Der spörjes mer än tio
Att svara på förmått,
Om Burensköld och Dücker
Och om »geschwinda skott».

Och han, som budet bragte,
Det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
Och röra vid hans rock.
Är det en herrlig seger,
Hvars make icke sports,
En sådan ridt ej heller
I mannaminne gjorts.

Från arsenalen dundrar
Med jemna mellanrum
Den åska, hvilken verlden
För alltid trodde stum;
Och alla hjessor blottas,
Då segerfröjdens tolk,
S:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!»