Stenbock vid svarfstolen
Det är så skärande kallt i qväll,
Och frosten på gallradt fönster
Deruppe i Frederikshavns kastell
Har ritat sällsamma mönster.
En skog af finaste uddar och spjut
Hon smider i silfradt glitter,
Liksom till täflan hon manade ut
Den fånge, vid svarfstoln der sitter.
I lampans flackande, gula sken,
Som rörs af vinddrag derinne,
Han snider ur hvitaste elfenben
Ett drömslott med tandad tinne.
Då tanken våndas i frätande sorg,
Och lifvet är tröstlöst mulet,
Han flyr till drömmarnes leksaksborg
Och drejar det snurrande hjulet.
Den hand, som svingade Sverges svärd
Och härar till seger fick föra,
Nu sysslar magtlös och febertärd
Med sköraste dvergagöra.
Belägradt, lutar hans land till fall;
Bak ramlande murar det strider.
Dess bröstvärn springa med knall på knall –
Men fången han drömmer och snider.
En borg han reser ur vallens ring
Der Svea tronar i lycka,
Och dotterstäderna rundt omkring
Som sköldar tinnarne smycka.
Här, Alt-Stettin, är din grip att se,
För Wismar är buffelns änne,
Der Revals lejon, de trogna tre,
Och Rigas nycklar, de tvänne.
Du byggnad af snille och hjeltemod,
I svenska bröst oförgätlig,
Som sammankittats af trofast blod
I sekler med möda omätlig,
Du Carlars kärlek, Gustavers hopp,
Du Svea-välde i norden,
I fångens dröm byggs du åter opp,
Se’n du har grusats på jorden!
Men lyckans likasom svarfstolns hjul
Kan ännu en gång sig vända,
Och ännu kan fana blå och gul
Gå fram till seger måhända.
Än lefver kung Carl. Sin goda sak
Han värnar med värjan i handen.
Ett åskmoln, laddadt med blixt och brak,
Han står på den skånska stranden.
Der blickar han ut öfver Sundets våg,
Som hastigt lade sig frusen,
Och leder mot isen ett hotfullt tåg
Af bussar väl tjugotusen.
Blott kölden håller sig lika skarp,
Ett ram-tag vill lejonet måtta
Och griper så i ett väldigt varp
Kung Fredrik, hans stad och hans flotta.
Hur noga från kunskap derutifrån
Den fångne fältherrn man stängde,
På vägar, som bjödo bevakning hån,
Ändock till hans öra det trängde:
Han vet, fast sluten i fängslets famn,
Hvad häpna ryktet förkunnar,
Den nyhet, det åskslag, som Köpenhamn
Upprepar med tusende munnar.
Han vet det. Kanske i morgon re’n
Får Sverges öde förvandling;
Hvad fången leker i elfenben,
Det utför kung Carl i handling.
En ring i det stora förbundets ked
Ett lyckligt svärdshugg kan bräcka –
Då lossna de andra. Räddning och fred
Är vinsten – vill kölden blott räcka.
Ett häfdens jätteblad, hvitt ännu,
Är Sundets snöfält det vida.
Han ser det – han hör hur i takt och tu
De blå bataljonerna skrida.
Hör, trummor och valdhorn! Han känner igen
Den marsch, som klingar ur dimma:
För Dalarnes gossar han diktade den
Vid Narva en gryningstimma.
De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl,
De trogna, skyllrande leden,
Som helsade honom ur folkets själ
I krutrök på Ringstorps-heden.
Sitt namn och segerns han hörde än
De döendes läppar stamma.
Här komma de åter i andra män,
I nya och dock de samma.
Det är ju de samma ögon blå,
Den samma hvitgula luggen
Och samma seniga armar också,
Som gett de förfärliga huggen,
Då luften af smatter och hurra var full,
Och rader af röda rockar
I rusande anlopp stångades kull
Af Smålands raggiga bockar.
Men i ett nu han förgäter allt –
Hur stormande hjertat klappar
Inför en reslig och smärt gestalt
I rocken med messingsknappar!
Mot pampen lutad, på gammal sed
Kung Carl sin hand honom räcker,
Och böjd öfver elghudshandsken ned
Med kyssar han handen betäcker.
Han känner hur afund har skött sitt spel
Hos hjelten den fångne att svärta,
Hur lömskt de uttydt hvart menskligt fel,
Förtalat hans redliga hjerta.
Ett enda ord är tillräckligt strax
Att väcka de flydda tider:
»Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
Så fick jag dig åter omsider!»
Så drömmer den fångne. Hjulet står still,
Han lefver bland blåklädda troppar.
Det bräddfulla hjertat blott brista vill,
På kinden så varmt det droppar.
En vindstöt – i fönstret en hvinande skräll!
Ur sina syner han spritter.
I fängslet på Frederikshavns kastell
Allena vid svarfstoln han sitter.
Till verkligheten han åter kom
Vid lampans flackande flamma.
Derute vinden har kastat om,
Och kölden bröts med det samma.
På Sundet en plötslig töväderstorm
Nu rifver isbron den vida,
Och regnet plaskar uppå platform,
Der taktfast patrullerna skrida.
Ack, Stenbock behöfver ej veta mer.
Det luftslott, han byggde i natten,
I dessa skurar störtar det ner,
Det vardt till vatten, till vatten!
Det skimmer af lycka, som lyste opp
I mörka, förtviflade tider,
Är sakta slocknadt i regnets dropp –
Men fången, han drömmer och snider.
Han snider ur hvitaste elfenben
Ett drömslott med tandad tinne,
Der Svea tronar i ärans sken
Orubbligt i sönernas minne.
Då lifvet likt nattgammal is bedrar,
Som ute på fönstret gråter,
Står minnet lika strålande qvar –
Och svarfhjulet snurrar åter.
Brandklipparen
I
Det var då Decembersnön kring Lund
I rödaste tö försmalt,
Det var i den yttersta nödens stund –
På spel stod seger, stod allt.
Den elfte Carl i sin kämpakrets
I fäktandet främst var med,
Hans krona hängde på värjans spets,
Der lifregimentet stred.
Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
En häst för parad och ståt,
Förmådde ej mer vid trumpeternas skall
Att bära sin herre framåt.
En annan fåle i hast fick tas;
En ryttare sprang af sin häst:
»Tag Blacken – han är blott af bonde-ras,
Men står sig båd’ längst och bäst.»
Den kung, som trofast med folket gick
Att värna sin ärfda grund,
Sin stridshäst också af folket fick
Till tecken på fast förbund.
Det var en syn för de djupa led,
Då glad, efter vunnet slag,
Kung Carl den löddrige klipparn red
På denna sin hedersdag.
Kring land och rike blef klipparn känd
Från samma berömda strid,
Hans breda bringa, hans starka länd
Ej tjente sämre i frid.
Till nejder, der midnattsolen brann,
Till Skånes böljande slätt
Han rastlöst förde den enkle man,
Som mente så väl och rätt.
Var veld å färde, fick bonden ej sitt,
Drog fogde en sveklig vinst,
Då hördes den blackige klipparens ridt,
När brottet det anade minst,
Och höjdes i natten ett vådelds-rop
På stadens fjermaste malm,
Han sågs i det släckande gardets hop
Bland brakande bjelkar och qvalm;
Och då han nu var en hufvudfigur,
Se’n gammalt, i eld och brand,
»Brandklipparen» nämndes det trogna djur
Utöfver allt Sverges land.
II
Det var vid Kungsör på sin säkra rygg
En sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Jag tjenar dig som din far.
Men liten blef stor. En reslig sven,
Hvars sextonde år gick in,
Som herre och kung öfver svenske män
Tog arf efter fader sin.
Det arfvet var trohet hos stora och små,
Var styrka, välmagt och fred
Och lydiga skuldror att hvila uppå
Och slutligen Brandklipparn med.
Slet klipparen ondt hos sin förre kung
Vid nattlig vådeld ibland,
Hos sonen vardt tjensten först rigtigt tung,
Då ropet skallade: brand!
Ty var det ett enstaka hus förut,
Som kräfde en släckande flod,
Nu brann det i sjelfvaste rikets knut,
Och der måste släckas med blod.
Så klädde sig folket i krigarskrud,
Bantler öfver rocken blå,
Gick mangrant ut på en ynglings bud,
Och klipparn han följde också.
Nu gällde det bara gå blindt framåt
Emot en beväpnad verld
Och vada i blod på hvar okänd stråt,
Som Carl pekat ut med sitt svärd.
Och namn som Clissow och Holofzin
Bar ryktet andfådt kring jord,
Och barnen derhemma lärde in
De konstiga främmande ord.
Hur kriget slukade tropp på tropp,
Ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
Och skyllrade lydigt och tyst.
Brandklipparen frågade ej: hvarthän?
Och ännu mindre: hvarför?
Men trafvade friskt bland snön i Ukrän
Som på sin äng vid Kungsör.
Från segerns förstfödde son till sist
Tog lyckan tröttad sin hand;
En här, förtunnad af köld och brist,
Förblödde på Worsklas strand.
Omkring sin hjelte slöto de blå
En ständigt glesnande mur,
Ej död, ej träldom de aktade på,
Blott han komme lyckligt härur.
»En häst, en häst att rädda vår kung
Ur hängbår krossad och stjelpt!»
Brandklipparen kom öfver rökhöljd ljung,
På honom kungen vardt hjelpt.
Med blickar och gnäggningar sade han till:
Än kraft i senorna fins.
Vår sårade herre jag akta vill
Som fordom min lille prins.
Till turk och hedning nu färden bar.
Bak Dnieperns brusande flod
Brandklipparn med kungen i godt förvar
På räddande stranden stod.
Snart lyste mot Carl och hans trogne häst
Halfmånen på Benders torn,
Och Sverges kung blef sultanens gäst,
Och klipparn fick turkiskt korn.
Men hufvudet hängde, han sågs försmå
Ett foder af läckraste smak –
Han hade ej vant sig beskydd att få
Och kost under främmande tak.
Mot konungens händer han strök sig lent,
Och ängsligt hans gnäggning ljöd:
Säg, skola vi så blifva borta rent
Från Sverge och Sverges bröd? –
Den länge sitter vid andras bord
Från ljuf omsider blir led,
Och på sin trotsige gäst från nord
Blef turken slutligen vred,
Se’n först med lämpor han gjort försök,
Den krumma sabeln han drog,
Och klipparn stod åter bland eld och rök,
Och kungen han högg och slog.
Det var blott ett afskeds-skämt, en lek
Just efter kung Carls natur,
Och paschan sjelf steg baklänges blek
Ur lejonets farliga bur.
Brandklipparn gjorde som sin monark:
En turkisk häst kom för när,
Men strax af jernskodda hofvar en spark
Han fick sig för sitt besvär.
III
Kung Carl kom åter ur österns band.
Hans länge förmörkade sol
Ånyo blodröd vid himlens rand
Steg, färgande nordens pol.
Att blåsa på krigets slocknande härd
Han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
Var klipparn för gammal och matt.
Det var vid Lund. På de vida fält
I rader blänkte gevär.
Den tolfte Carl upp till mönstring stält
Sin yngsta, sin sista här.
Han fann ej de solbrända bussar mer
Med muskler gjutna i jern,
I gossar, som tyngdes af vapnen ner,
Såg Sverge sitt hopp och värn.
Ur landets hjerta en hviskning steg:
Se här mina sista barn!
Hvem plöjer min åker, hvem sår min teg,
Hvem tröskar och kör till qvarn?
För fyrti år se’n på samma slätt,
Som här ditt öga kan se,
O kung, jag lofvat mig helt åt din ätt,
Nu har jag ej mer att ge.
Kung Carl fick höra ett långsamt tramp,
Såg Hultman, sin gamle lakej:
»Hvad leder du der för en ömklig kamp,
Ty Blacken är det väl ej?
»Jo, sannerligen är det ej han ...
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trafva kan?
Du kunde det sist i Turkiet.»
Kung Carl i sadeln svängde sig opp:
»Nå, känner du slätten vid Lund?»
En darrning flög genom klipparns kropp,
Han segnade ner mot grund.
En sakta gnäggning han från sig gaf,
Det låg en klagan deri:
Jag mägtar ej mera – herre, sitt af!
Jag tror att det är förbi.
Kung Carl stod tankfull en lång minut:
»Hvad, Blacken oss öfverger,
Då våra mödor rättnu få slut
Med ära i norskt qvarter!»
Nu dånade trummorna öfver hed;
Mot himmel blygrå och kall
Försvunno i fjerran de mörka led –
De drogo till Fredrikshall.