Skogsvandringen

Sång på den 13 November 1882.

Genom Rämens djupa skogar skrida
Fyra män vid hvar sin foras sida.
Himlabågen strimmar norrskensljus
Ofvan höga furors dofva brus.

Karlavagnen fram ur skyar bryter,
Forsen lik en fjettrad kämpe ryter,
Kastar sig, i stålblå brynja klädd,
Sömnlös af och an på klippig bädd.

Öfver höjder, genom mörka dalar
Går det tysta tåget – ingen talar;
Blott då lasset stöter mot en sten,
Klingar Vermlands-malmen stark och ren.

Än det gamla svenska tungomålet
Ljuder klart hos jernet och hos stålet.
Hade lynnets stål i forna dar
Lemnat lika starkt ett eko qvar!

Dessa fyra män i vadmalsdrägten
Höra de ej till den stora slägten
Med sin karga jord i evigt krig,
Hur än landets lott gestaltar sig?

Nej, af bonden blott de lånat rocken,
Dessa ynglingar ur herreflocken.
Deras lefnadsöden fört dem re’n
Till katedern, skrifstoln och armén.

Vekligheten, flärden, öfvermodet
Dock ej skämt det ärfda odalblodet.
Bak magisterkrage och galon
Klingar Vermlands-malmens gamla ton.

Fädrens enkla lif dem pröfva lyster,
Furuskogen vinkar mörk och dyster,
Eget jern den friska skaran kör.
Karlavagnen åker ofvanför.

Hvad tänker han, ljuslockig körsven, på
Der stum han vandrar vid fålens töm,
Då skogen suckar liksom i dröm,
Och stjernorna gå och gå?
Han tänker vid suset i nordens fur
På grekiska rytmer, eller hur?

Men hvarför det molnet på pannans rund?
Hans lif är ju sällt som en lagerfest,
Och nyss steg kärleken ned som gäst
Hos sångens gunstling i Lund.
Han har ju sin brud och sin Homer –
Hvad vill han af ödet begära mer?

Väl har han som andra kunnat nås
Af dagens ämnen för blygd och sorg,
Sett flaggan sjunka på Sveaborg,
Och landets ungdom förgås;
Men Sverge från fallets brant vardt ryckt,
Och svagheten åter kan slumra tryggt.

Nog höjas stämmor till dagens lof,
Men skogen härmar ej smickrets röst,
Det klagar som djupt ur ett sargadt bröst,
Och forsen ryter så dof.
Den svenska jorden blott sörja kan –
Den unge vid foran förstår det, han.

Och derför pressar en suck hans barm:
Han älskar ej heller den nya tid,
Som söfver sinnet i veklig frid,
Han glöder af sorg och harm.
Hvad hjelper att Sverge nu kallas fritt?
Än binda bojor, som flärden smidt.

Hvar är det folket, som öfvervann
Ett afvogt öde med hjeltehåg,
Som drog sin bergning ur fjell och våg,
En hvar blott sin egen man?
O, hvar är lynnet från forna dar?
Det sörjande ekot frågar: hvar?

Är detta Svearne, denna slägt
Så småsint, afundsam, glitterströdd,
Till nesligt ok på den torfva född,
Som fostrade Engelbrekt?
Så spörjer den unge i nattens vind,
Och blygselns rodnad bränner hans kind.

Då spränger vreden hvart hemligt tvång,
Som dämpat tanke och hejdat ord.
I natten lyssnar hans fosterjord:
Ja, detta är Sveas sång!
Det är hvad landet har innerst känt,
Hvar tår af harm, som dess hjerta bränt!

Bland skockade skyar af sjelfviskt qvalm
Hans sång lik rensande tordön skär;
Här är det Brage, som Mjolner bär
Och ljungar i språkets malm.
Det klingar af stål från förborgad härd,
Och stålklang svarar vid forans färd.

Han dömer ej tidens fel med veld,
Den skald, som manar sitt folk till bot;
Lik källan, som sjuder vid Heklas fot,
Hans sång har tårar af eld.
Än bitterhetens, än smärtans tolk,
Han ber, bestormar: vak upp, o folk!

Vak upp, o folk, på förderfvets rand
Och värm till lif i ditt ärfda blod
De friska fädernas kraft och mod
Och väx i ett minskadt land!
Ej skildt i flockar, men fast förent,
Vak upp, o folk, förr’n det är för sent!

Se, våldet lurar kring dig allt fort
Och mattar i friden sitt säkra slag.
Det kommer, det kommer till dig en dag
Och skakar på fjellstängd port.
De stores grifter, ditt eget hem,
De ofödda slägten – det gäller dem!

Men siaren sjunger: jag ser en syn –
Vårt öde är icke besegladt än,
Han uppgå skall öfver frie män,
Den dag, som dröjer bak skyn.
Den ädla Svea har gjort sitt val,
Hon vill ej plånas ur folkens tal.

Och sången stiger med ökad magt
I täflan med furors och böljors brus,
Och rymden gnistrar i norrskensprakt,
Och ättehögen står ljus.
Med doket åtskildt tar natten del
I nordens vaknande strängaspel.

Om seger ljuder hans höga sång,
Han sjunger till grafven allt lågsint kif,
Han sjunger så som i seklers lif
Det sjungits en enda gång.
Han sjunger en framtid af ljus och hopp,
Han sjunger den dag, då hans folk står opp.

Men stjernorna smälta i gryningssken,
Och öfvergjutna af rosenfärg
Ur sjunkande skuggor stå fjerran berg,
Och fogel qvittrar på gren,
Och skogen vid solens morgonkyss
Nu knotar: jag drömde så herrligt nyss.

Och fram går forornas trötta rad,
Och skogen är lemnad för längese’n,
Och hjulen rassla mot gatusten
Omsider i Filipstad,
Och rop och gnäggningar sorla gladt
Kring honom, som Svea diktat i natt.

Vi följa formannen långt ifrån
Till faktoriet – der är hans hamn,
Der lemnar han sedeln med sitt namn:
Esaias Esaiasson.
Men häfden ett annat namn skref ner
I natt på taflor af guld – Tegnér.

I dag århundradet fyllt sitt lopp,
Se’n detta älskade namn steg opp,
En stjerna strålande hopp och fröjd
Till Svea, som sörjande satt och böjd.

Der gick vid siarens lystringsord
En darrning genom hans fosterjord,
Och Svea, midt i sitt djupa fall,
Med stolthet kände: jag lefva skall!

Det folk, som fostrat odödlig sång,
En ljusare framtid skall se en gång.
Bevarar det elden i hänförd barm,
Då härdas stålet i mattad arm.

Och folket hörde hvad skalden qvad
Och drog så jublande gladt åstad
Och grep med vaknande götisk kraft
I fastare tag kring sin spades skaft.

Nu bröts från öster- till vestervåg
En väg för vimplade snäckors tåg,
Och full vardt lada och träsk vardt läns,
Ett Finland vanns inom Sverges gräns.

Från hög till låg, genom stad och land,
Knöt skaldens dikt ett föreningsband,
Och inom hemmets och skolans dörr
Ljöd språket älskadt som aldrig förr.

Och Sverges hoppfulla unga blod
Steg varmt till kinden vid Frithiofs mod,
Och Ingeborgs längtan åt ungmöns dröm
Gaf ord och toner vid väf och söm.

Så vuxo vi upp vid Tegnérska ljud;
Af honom fick tanken sin högtidsskrud
Med genomskinliga, ädla veck
Och snitt från klassiska himmelsstreck.

Han gick – och ingen har fyllt hans rum.
Bland Lundagårds kronor hans bild står stum.
På tysta strängar ser solen ner
Och lockar ej fram någon solsång mer.

Men dikten från seklets ynglingsår
Är ung i dag som den var i går,
En skatt, som mullen ej når med rost,
En eld, som tinar upp glömskans frost.

Från stundens äflan går minnesgod
Vår tanke till foten af skaldens stod;
Der dröj, o son af vårt tidehvarf,
Och svara huru du skött hans arf!

Är Svea sådant som siarns syn
Det såg bak remnade framtidsskyn?
Den helga låga, hans sånger väckt,
Säg, glöder hon än hos en yngre slägt?

När under gnistrande Karlavagn
Du trampar fjäten för eget gagn,
Säg, om i suset kring nattlig stig
Ej förebråelser blanda sig?

I dina lador har fliten gömt
En rikdom, som fäderna aldrig drömt.
Säg, är du färdig att offra allt,
Om frihet, fosterland så befallt?

Så spörjer från stjernorna skaldens röst.
Se tankfullt ned i ditt eget bröst
Och svara med handling en gång, o folk,
Ditt svenska samvetes ädle tolk!

I dag du firar den stores fest;
Hur vill du vörda hans minne bäst?
O, gif det svar, hvarom sången ber,
Så är du värd att ha egt Tegnér!