Den gamla fröken

En liten ensam gosse, tyst och blyg,
Som ej fått tumla i den gröna hagen,
Jag satt bland böcker i en fönstersmyg,
När jag från skolan hade lof för dagen.
Den unga fantasiens alkemi
Förvandlade den verld, jag lefde i.

Midt öfver gatan låg ett åldrigt hus,
Som hufvudroll i mina drömmar hade,
För gasthistorier jag utan krus
Den hemska skådeplatsen dit förlade.
Ett anlete med bleka, vissna drag
Der stundom mötte mig. Då ryste jag.

Bland bilder från fru Lenngren och Fryxell
Steg som en elak fée »den gamla fröken.»
På hennes rullgardin jag såg hvar qväll,
Hur skuggor skymtade som mörka spöken.
Der speltes på klaver emellanåt
Så sällsamt sorgligt, att jag föll i gråt.

Tog mig vid handen så en vacker dag,
I ordning att gå ut, min vårdarinna:
»Den gamla fröken fattat stort behag
Att dig i fönstret jemt vid lexan finna.
Hon bjudit oss att helsa på hos sig
Och lofvat mycket vackert visa dig.»

Jag bad få slippa, men det halp ej alls,
Och genast vi begåfvo oss på vägen.
Jag qväfde snyftningen uti min hals
Och trädde in, förfärad och förlägen.
På mattan höll jag blicken envist sänkt;
Då ljöd en röst – den var ej som jag tänkt.

Den klingade så varmt, så mildt och godt,
Och i ett nu min fruktan var försvunnen.
Två ögon logo själfullt himmelsblått
I öppen strid med skrynklorna kring munnen,
Och sjelfva skrynklorna, hvad voro de?
En mask förrådande en vänlig fée.

Det låg ett fängslande jag vet ej hvad
I denna hållning, rak trots årens börda,
I denna hy, lik hvita rosenblad
Af första frostens andedrägt berörda.
Från flydda vårar minnets doft fans qvar
Omkring gengångerskan från Gustafs dar.

Den boning, som jag fyllt med nattlig skräck,
Jag kunde icke nog bese, beundra:
Möblering utan stoftkorn eller fläck,
I stort och smått en bild af sjuttonhundra,
Med bronsbeslag allt vördigt och bastant,
Från gamla kopparstick mig välbekant.

Klaveret, som jag hört så mången gång,
Stod der i vrån, i hvitt med nött förgyllning,
Notställarn bar en nu förgäten sång,
I gulnadt bläck en sirligt skrifven hyllning.
Det var »vid vassen af den krökta ström» –
En ton, som följt mig ända i min dröm.

På hyllan, lysande i franska band
Och högröd snitt, liksom i högtidskläder,
Gustavianska skalder trängdes bland
Dalinska tidens folk i simpelt läder.
I vitterhet den gamla höll sig nöjd
Till dem, som gjorde hennes ungdoms fröjd.

På väggen taflor! – Farfar i peruk
Med harnesk öfver gula kyllerrocken,
Ett rytterianfall – en mörknad duk
Med Lembkes svarta häst i främsta flocken,
Pastellporträtt i bleknad herrlighet –
Jag tröttnade ej fråga: »hvem är det?»

I målad miniatyr, i drifvet vax,
Jag redan visste mången likhet läsa:
På vinlöfskransen röjdes Bellman strax,
Och stackars Lidner på sin stora näsa.
Af häpen vördnad stod min mun på glänt,
Då fröken sade: »Jag dem sett och känt.»

»Fru Lenngren då och Kellgren?» – »Också dem».
Nyfikenheten intet kunde mätta.
Re’n stunden inne var för att gå hem,
Och än alltjemt det hette: »ack, berätta!»
Knappt lemnad var den tröskel, som jag skytt,
Förr’n hågen brann att komma dit på nytt.

Besöket gjordes om en annan qväll;
Allt var sig likt, blott ännu mera roligt.
På böcker och på taflor såg jag säll
Och till den goda féen mig smög förtroligt.
Till namn från fordom jemt jag återkom,
Och alltid hette det: »ack, tala om!»

Hon gjorde så – dock icke mitt begär,
Fasthellre minnets magt hon lyda tycktes,
Och stundom bortom barnets trånga sfer
Berättelserna ofrivilligt rycktes,
Som på det stilla vattnet, vid ett kast,
Allt större ringar vidga sig i hast.

Men om jag också icke allt förstod,
Så tacksam lyssnare man funnit sällan,
Så helt jag lefde i en period,
Som låg med ljus och dunkelhet emellan
Den nittonde Augustis morgonsol
Och nattens blixt ur Ankarströms pistol.

Hon skildrade, hur glädjen sjelf steg ned
På flygtigt gästbesök till frusna zoner,
I »Postens» spalter Kellgrens löje stred,
I fria luften lekte Bellmans toner.
Af grace och qvickhet, lefnadslust och mod
Allt sjöd och spelte som en vårlig flod.

Och konungen – hvem återge förmår
Hans ögas strålblick och hans sneda panna,
Teaterlagrarne i pudradt hår
I sällsam blandning med de äkta, sanna!
Hans ålder, ack, med flärd och split och strid,
Var dock vår sista svenska storhetstid!

»Jag mins», så sade hon, »den morgonstund,
Då Gustaf steg ombord på skärgårdsflottan.
Från Holmen dundrade af hjertans grund
Vid hurrande och jubel öfvermåttan,
Och tårfullt viftande tog aldrig slut
För hvar galèr, som vimplad lade ut.

»Jag ser mång ungersven vid skottens ljud
Med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga,
Som afskedshelsning till en mor, en brud,
En plumagerad hatt bland krutrök svänga.
Jag ser för mig så mången, mången, som
Från Wiborgsviken aldrig vände om.

»På stranden stod jag, klädd ännu till bal.
Jag dansat på redutten hela natten,
Der flödat glödgadt vin och vankats tal
För hjeltarne på väg till finska vatten.
Min blick i tårar hän mot skeppen gick –»
Hon teg med ens. Ej mer jag veta fick.

Jag märkte stunden ej för frågor gjord,
Men mina ögon min väninnas följde
Bort till en medaljong på hennes bord,
Der hennes sticksöm den till hälften höljde.
Jag mindes, att jag undrat hvem det var,
Fast då mot vanan icke jag fått svar.

Till böckerna jag tyst mig undan drog
För att ej störa hennes sorgsna stämning,
Men hur i dem jag bläddrade, betog
Till sist mig sjelf en liknande beklämning.
Om lexor stammade jag fram ett skäl,
Steg upp och tackade och bjöd farväl.

Visst hade jag min gång dit om igen,
Och visst var fröken som hon brukat vara
Mot den, hon kallade »sin lilla vän»,
Beredd att ständigt på hans frågor svara,
Men likafullt jag var och blef försynt
Att be om slut på hvad hon påbegynt.

Och tiden gick – från ferier återvänd,
Se’n några veckors frihet jag fått smaka,
Jag var som vanligt hemma i min gränd,
Hos min syntax och themabok tillbaka,
Då oförmodadt sorgebudet ljöd:
»Du vet, att fröken midt emot är död.»

Ner på Cornelius föll en droppe klar,
Hur än jag kämpade att gråten svälja.
Det sades, att om Onsdag åtta dar
Man ämnade att på auktion försälja
Den gamlas taflor, bo och husgeråd.
För mina öron lät det som ett dåd.

På förevisningsdagen dit jag smög.
Hur var det fina, hvita golfvet smutsadt!
Hvar möbel rubbad var, och i en hög
De kära taflor man mot väggen skjutsat.
För simpelt skämt de voro föremål –
Och i sitt harnesk farfar fått ett hål.

Det bo, som hållits hop af aktsam vård,
Hur skulle nu det skingras i fragmenter!
En klädståndsfru slog till ett falskt ackord
Uppå klaverets dammiga tangenter.
Det var liksom jag magtlös långt ifrån
Mot älskadt stoft bevittnat helgerån.

Till böckerna jag sade afsked rörd
Och aldra sist nu till ett bord mig vände,
Der på en bricka jag såg sammanförd
En mängd af småting, som jag alla kände.
Jag önskade betrakta än en gång
Det der porträttet i sin medaljong.

Der låg dess röda saffiansfodral.
Men tomt – porträttet var ej mer att finna,
Och ängsligt frågande min blick sig stal
Hän till en gammal sorgklädd tjenarinna.
Uti en hviskning gaf hon mig besked:
»Ja, medaljongen – den tog fröken med.»