FÖRSTA AKTEN

(Ett rum möbleradt till både matsal och hvardagsrum. I fonden dörr till tamburen; till höger Bertas rum, till vänster moderns. Till vänster ett skrifbord, till höger en soffa och ett litet sybord. Midt på golfvet ett större matbord med salstolar omkring. I bakgrunden en skänk.)

Fru Bark (sitter i soffan vid lampan, som brinner på sybordet, reser sig och ropar åt rummet till höger). Berta lilla! Går du icke och lägger dig nu? Du vet, du lofvade mig att inte sitta uppe i afton.

Berta (svarar inifrån sitt rum). Men klockan är ju bara nyss tio.

Fru Bark. Ja, men kom ihog, att du sutit uppe till 2 och 3 de sista nätterna.

Berta (visar sig i dörren). Men jag har ännu flera ark kvar att skrifva. Jag har aldrig haft en renskrifning, som gått så långsamt.

Det är en så svårläst stil, och du vet att jag lofvat lemna af det hela i morgon bittida.

Fru Bark (går emot henne och smeker hennes kind). Lägg dig i alla fall nu. Jag skall väcka dig tidigt. Du ser så trött ut – och dina ögon äro röda. Kom ihog, att vi kunna vänta Lissi hvad dag som hälst. Det skall göra henne ondt, om du ser alt för affallen ut.

Berta. Ja, det är sant. Det blir bra roligt få se Lissi. (Tankfull.) Måtte bara Wilhelm tycka det samma!

Fru Bark. Men, kära Berta, hur kan du sätta det i fråga. Skulle han inte bli glad att träffa sin hustru!

Berta. Då skulle han väl själf föreslagit henne att komma, tycker jag. – Jag önskar i alla fall, att hon inte haft den idén att vilja öfverraska honom. Det hade varit bättre att förbereda honom. Wilhelm är så beroende af sitt lynne. Kommer hon olägligt, blir hon inte riktigt vänligt mottagen, det är säkert.

Fru Bark. Åh, kära barn, du är trött i afton, därför ser du allting så mörkt.

Berta. Hur dags tror du pappa kommer hem i natt?

Fru Bark. Han kommer nog snart, skall du få se.

Berta. Ämnar du sitta uppe och vänta?

Fru Bark. Ja – det vet du ju.

Berta. Nå – då går jag in och sätter mig och skrifver igen. (Går mot sitt rum.)

Fru Bark. Nej, Berta, gör mig inte ledsen. Du vet ju, att jag måste vänta på pappa. Visste han, att alla sofve i huset, så vet ingen hur länge han skulle dröja ute – han blir alltid riktigt ond på mig, när han kommer hem och finner mig uppe – och hvarför skulle han bli det, om han inte ändå kände det som ett litet band.

Berta. Ett mycket litet band måtte det vara. Klockan var 3 när han kom hem i natt.

Fru Bark. Hur vet du det? Ljuset var släckt hos dig. Jag trodde du sof.

Berta (skämtsamt). När du är uppe, sofver jag som katten, när mor tjärnar, ser du – med ett öga öppet.

Fru Bark (smeker henne och runkar på hufvudet). Går du nu?

Berta. Det beror på dig, mamma. Går du?

Fru Bark. Ja, som du vill då. God natt! (Kysser henne; släcker lampan. De gå åt hvar sitt håll, Berta till höger, frun till vänster; nicka åt hvarandra, då de komma till dörren, Berta kysser på fingret åt modern. Scenen står tom och mörk ett ögonblick.)

Fru Bark (kommer in med ett ljus i handen, sätter det från sig, smyger till Bertas dörr och ser genom nyckelhålet. Öppnar dörren. I förebrående ton:) Berta! Har du nu satt dig ned att skrifva igen?

Berta (kommer springande emot henne och kastar armarna om hennes hals. Härmar hennes ton). Mamma! Går du nu här och spökar igen! (Springer tillbaka in i sitt rum och ropar.) Seså, nu blåser jag ut ljuset och klär af mig i mörkret.

Fru Bark. Gif mig tändstickorna då.

Berta (visar sig åter i dörren, leende). Där har du dem. Ja, du kan vara öfvertygad om att jag är ärlig – jag eger inte fler. (Räcker henne en tändstickslåda, kysser henne, går in till sig och stänger dörren. Modern går åter in i sitt rum och tar ljuset med sig. Scenen står ånyo tom och mörk en stund.)

Berta (kommer i mörkret, smygande på tåspetsarna, klädd i peignoir; smyger till moderns dörr och ser genom dörrspringan. Knackar på dörren).

Fru Bark (skriker till inifrån; öppnar dörren). Berta! Så du skrämde mig!

Berta. Det var inte mer än välförtjänt, när du ville narra mig. Hvad vill det säga, att du tänder din lampa och tar fram ditt arbete? Betyder det, att du ämnar gå till sängs?

Fru Bark (kommer ut med ljus). Ack, min lilla flicka, om du lät mig göra som jag vill. Jag har ingen ro att sofva, när pappa är ute. Du hörde själf, hur jag skrek till, när du knackade – jag är så nervös och lyssnar till hvarje ljud – jag kan inte hjälpa det.

Berta. Ja, visst – du blir förstörd af detta ständiga nattvak. Låt pappa hålla på och spela bäst han vill – det kan ju inte längre hjälpas. Men att du skall gå och bli sjuk af grämelse och öfveransträngning – det är en mycket värre olycka.

Fru Bark. Åh – har jag stått ut så länge, går det väl ännu några år. Och ingen vet, hvad en trogen, oförtröttad kärlek kan göra i längden.

Berta. Kärlek – han är inte längre värd någon kärlek.

Fru Bark. Du är lite för sträng, snälla Berta. Jag tror nog, att du i grund och botten håller af din far – det vore ju onaturligt annars – men du skall inte tala så där hårdt om honom – det gör mig så ondt.

Berta. Jag håller inte af honom.

Fru Bark. Berta – han är ju din far!

Berta. Det är jag inte skyldig honom någon tack för. Jag kan inte hålla af en person, bara därför att han är min far. Jag har ingen tillgifvenhet för den, jag inte högaktar.

Fru Bark. Det är därför, att du inte förstår själfva kärlekens väsen. Hvad är det för svårt att hålla af dem vi kunna se upp till – men den förlåtande kärleken, Berta lilla – den behöfva vi alt lite hvar, ser du – och därför –

Berta. Åh – det är just denna förlåtande kärlek, som sätter mig i uppror! Om den verkade upprättande – ja, det vore en annan sak – men när den demoraliserar i stället! Tänk hur snäll – hur outtröttligt kärleksfull mamma alltid varit – och har pappa kanske blifvit det ringaste bättre för det?

Fru Bark. Du vet att pappa, oaktadt sina fel, har många som hålla af honom. Han har så mycken naturlig älskvärdhet – – –

Berta. Hm!

Fru Bark. Det kan du väl ändå inte neka.

Berta. Det är just denna älskvärdhet, som jag inte kan fördra.

Fru Bark. Åh, Berta. När du vet hur god han verkligen är i botten.

Berta. God – ja, jag vet. Man brukar kalla slappa karaktärer goda – jag får slutligen ett riktigt förakt för godhet.

Fru Bark. Men – pappa har verkligen så goda föresatser. Han har så ofta lofvat mig att söka öfvervinna sin olyckliga passion för spel. Och jag tror nog, att till slut – –

Berta. Åh – dessa löften! dessa ständiga lögner!

Fru Bark. Berta lilla – det är om din far du talar.

Berta (omfamnar henne). Det är ju bara för mammas skull, som jag är så bitter mot honom. Att se hur han behandlar dig – och så se dig alltid lika öm och mild – att veta, hvad en sådan kärlek som din är värd, och så se den slitas i och trampas på som – som – ett ogräs, som man förgäfves söker utrota.

Fru Bark. Du öfverdrifver. Pappa har aldrig behandlat mig illa.

Berta. Inte? Nej, han har inte slagit dig, tror jag – annars vet jag inte något brott, som han inte med den älskvärdaste min i verlden begått mot dig.

Fru Bark. Åh – Berta!

(Det ringer på tamburdörren.)

Fru Bark (rycker till). Det ringer! Det är inte pappa, ty han har nyckel. Hvem kan det vara så sent! Något har händt pappa –

(Berta springer ut och öppnar; fru Bark lyssnar förskrämd)

Berta (höres utanför). Åh, Wilhelm, är det du? Du skrämde oss vackert. (Tittar i dörren.) Mamma lilla, det är Wilhelm.

Fru Bark. Wilhelm! så sent! Hvad står på? – Lissi? – barnen? – (Springer andlös emot Wilhelm, som kommer in i frack och hvit halsduk, elegant, med knäppta handskar.) Säg det strax! Hvad är det? Barnen?

Wilhelm. Kors bevars – hade jag anat att jag skulle skrämma er så, skulle jag väl inte kommit. Jag kommer från en middag, som ni ser – och då jag gick förbi här och såg att det lyste i förmaket, fick jag lust att titta upp. Man vet aldrig riktigt, hvad man skall taga sig till så här efter en glad dag. Man är för lifvad att gå i säng – och ändå är man litet olustig. (Gäspar.) Det är så bekvämt här i hu­ set, att bakporten alltid är öppen. Man kan märka att det är svärfar, som är vice-värd. (Går af och an i rummet, tar ljuset och speglar sig, hvisslar, sätter sig, springer upp igen.) Jag skall hälsa från Lissi. Jag hade bref i går.

Fru Bark. Såå! Då vet du kanske – –?

(Berta häjdar henne med en blick.)

Wilhelm. Hvad för något?

Fru Bark. Nej – ingenting – jag menar – att hon mår bra.

Wilhelm. Ja, gubevars! Hon tycks inte lida af någon annan åkomma än svartsjuka. Men den är hon fasligt illa anfäktad af. Hennes bref börja verkligen bli ledsamma. Bara jeremiader ständigt. Hvarför skrifver du så sällan? hvarför kommer du aldrig hem? Har du glömt mig? o. s. v. Hon känner inte det glada Stockholmslifvet, hon. Här har man minsann annat att göra än sitta och skrifva långa, sentimentala bref till sin hustru.

Berta. Men kunde inte Lissi komma och hälsa på dig här, när komitén räcker så länge?

Wilhelm. Och lemna barnen! Eller släpa dem med sig på en så lång ångbåtsresa vid denna årstid. Nej, vet du hvad, Berta, gå för all del inte och sätt i henne några dumheter.

Berta. Vore jag som hon, skulle jag komma och öfverraska dig.

Wilhelm. Öfverraska mig! Det kan inte falla Lissi in.

Berta. Hvarför det?

Wilhelm. Hon vet, att jag inte tål öfverraskningar.

Berta. Om jag hade en man, som inte tålde öfverraskningar, så skulle jag bestämdt just därför – –

Wilhelm. Det tror jag nog. Men Lissi är lyckligtvis inte som du. Dessutom – tror du hon har pengar att göra en så lång resa utan mitt tillstånd?

Berta. Har hon inte pengar? När du är så länge borta?

Wilhelm. Hon får lyfta på kontoret en bestämd summa hvarje månad – men inte ett öre mer. – Hör, Berta, du skall hjälpa mig att köpa en riktigt vacker klädning till Lissi att ha med mig hem – och du skall ställa om, att den blir sydd hos den förnämsta sömmerska i staden – den som syr åt aristokratien och hofvet –

Berta. Men Lissi hör ju inte till aristokratien. Och har hon lust att betala ett par hundra kronor för en klädning –

Wilhelm. Om hon har lust! När det är jag som betalar!

Berta. Men hon skulle visst bli glad, om hon finge pengarna i stället och finge använda dem som hon själf vill.

Wilhelm. Men det skulle inte jag bli glad åt, skall jag säga dig. Jag vill se min hustru väl klädd – jag kan inte längre fördra de där småstadstoaletterna, då jag nu varit så länge i Stockholm. Här ha damerna en chic – åh! (Kysser på fingret.)

Berta. Jag vet ingen, som klär sig så smakfullt som Lissi.

Wilhelm. Smakfullt – det kan väl hända – jag vill inte alltid säga, att det är så smakfullt, som de kläda sig här – men det är en stil – någonting pikant, raffineradt, exquis – till och med schweizerimamsellerna – hm! Är svärfar hemma?

Fru Bark. Nej, inte ännu. Men han kommer nog snart.

Wilhelm. Hör – svärmor skulle alt försöka hålla ögonen på honom litet.

Fru Bark. Hur då?

Wilhelm. Jag hörde just talas om honom vid middagen i dag – man sade att han en längre tid hvarje natt förslösat stora summor på spel.

Berta. Hur är det möjligt? Han har ju inte längre några pengar att spela bort.

Wilhelm. Han skuldsätter sig troligtvis. Och se’n blir det svärmor, som får betala.

Berta. Det kan mamma inte göra.

Wilhelm. Det kan inte undvikas. Det har man ju för resten länge kunnat förutse, att han inte skulle sluta förr än han spelat bort alt hvad han eger.

Berta. Han har för länge sedan spelat bort alt hvad han eger. Nu är det mammas pengar, det är fråga om.

Wilhelm. Nå – sak samma. Svärmors har det ju varit altihop.

Berta. Men de pengar, mamma nu har kvar, äro gifna till henne med uttryckligt förbehåll att de skulle tillhöra henne ensam.

Wilhelm. Hvad hjälpa sådana förbehåll, om han nu är i klämman. Det är ju klart, att så länge det fins några pengar att ta af – – Dessutom – hvad vill du göra? Svärmor kan visst säga nej – men hur länge? Hon får i alla händelser ingen fred och ro, förr än hon gifvit ifrån sig det sista hon har.

Berta. Det är sant! Jag har förutsett alt detta. Och därför har jag för länge sedan tänkt ut en plan att gripa till i nödfall. Kamrer Lundberg i banken har rådt mig till det.

Fru Bark. Att du tar honom till förtrogen i sådant.

Berta. Ja, det är en bra människa. Honom kan man lita på.

Wilhelm (skrattande). Jag tror verkligen Berta är litet svag för honom. Du har en underlig smak, det må jag säga. En värre träbock har jag aldrig i min dar känt.

Berta. Träbock. Ja, det är sant, han har inte så godt om ord, som ni andra. Men han kan handla i stället. Så som han arbetar och försakar för sin mor och sina syskon – det är storartadt.

Wilhelm. Storartadt! gubevars, gärna för mig. Men inte kan du väl i alla fall gifta dig med en fattig karl, som redan förut har en stor familj att försörja.

Berta. Det är inte det minst storartade af honom – att han för alltid måst afsäga sig all tanke på att kunna gifta sig. Och därför kan jag också så lugnt ha honom till vän och förtrogen, utan att missförstås – (lekfullt) så att den pilen flög förbi, min herre.

Wilhelm. Nå, det passar ju förträffligt. Du tänker naturligtvis också lefva och dö ogift.

Bertha (smekande modern). Jag lemnar aldrig mamma. – Men vill ni nu inte höra min plan. Mamma skall inte afvakta att pappa kommer hem en vacker natt och fordrar, att du skall lemna ut till honom de där fattiga obligationerna, som äro oundgängligt nödvändiga för vår existens – du skall öfverlåta dem som gåfva med varm hand på mig, så skall jag förvalta dem och se till, att pappa inte får förstöra dem.

Fru Bark. På dig och Lissi, menar du väl då.

Berta. Nej, inte på Lissi (skämtande) ty hon har en man.

Fru Bark. Nå men Berta –

Wilhelm (bugar sig). Jag tackar – –

Berta. Du förstår nog, Wilhelm – om du skulle förvalta dessa pengar, blefve det ju som om mamma toge emot ett understöd af dig – och för att betrygga Lissis rätt gör jag samtidigt ett testamente.

Wilhelm. Nej, verkligen. Du är alt för god. Vi komma att stanna i de största förbindelser. – Men inser du inte, att hela denna transaktion vore ett slags bedrägeri.

Berta. Mot hvem?

Wilhelm. Mot hvem! Mot – mot – svärfar, naturligtvis.

Berta. Pengarna äro mammas. Hon har laglig rätt att göra med dem, hvad hon vill. När nu ändtligen lagen gjort hvad den kunnat för att skydda hustruns rätt, så komma ni ändå och vilja göra om lagen och säga att hon ingen rätt har.

Wilhelm. Det där – det är sådana paradoxer och hårklyfverier. Jag ger mig inte in på sådant. Men du kan väl begripa, att det vore att lura svärfars fordringsegare.

Berta. När de inläto sig i spel med honom, visste de mycket väl att han ingenting egde. Och de hade inte den minsta rätt att sitta och spela om mammas pengar.

Wilhelm. Ja, det är de där befängda, modärna idéerna, att hustrun skall ha rätt disponera öfver sin förmögenhet, oberoende af mannen. Det är rent rasande galet – det leder till upplösning af familjelifvet.

Berta. Men det leder inte till upplösning af familjelifvet, om mannen förstör hustruns pengar på spel och ett lättsinnigt lefnadssätt?

Wilhelm. Nej – det behöfver det als inte göra. Det är hustrun, som sammanhåller familjen, och om bara hon aldrig glömmer sina pligter, så skall nog mannen till slut återkomma till den husliga härden – om han också varit lite lättsinnig en tid.

Berta (sätter händerna för öronen). Åh, Wilhelm, hör du inte, hur det skär i öronen. Jo, ni räsonnera vackert, ni, skapelsens herrar.

Wilhelm (leende). Åhja – om jag också inte är så vig och hvass i tungan som min kära svägerska – –

Berta. Du! Jag har aldrig i mitt lif haft en så flytande tunga, som du. Tror du jag skulle kunna säga alla de där vackra fraserna om familjebanden och den husliga härden och alt det där.

Wilhelm (skämtsamt). Ja – att disputera med dig – det är då alldeles som att springa i kapp med kalfvarna.

Fru Bark. Du missförstår henne väl inte, snälle Wilhelm. Hon kämpar för mig – och hon menar så väl, fast hon tycker om att retas lite.

Wilhelm. Jo – det vill jag lofva. Puh! Jag är riktigt svettig. – Hvarför skall du också bråka med mig om affärer. Jag lägger mig inte i dina affärer. Tag gärna altihop, det gör mig detsamma. Hvad är det för tillgjordhet att begära råd af mig. Bryr du dig kanske någonsin om, hvad jag säger. Gör som du behagar – ju galnare, ju bättre – gärna för mig.

Fru Bark. Nej, Wilhelm, du får inte vara orättvis mot Berta. Du vet nog, hur hon arbetat och försakat under dessa sista år – hur hon nekat sig det minsta nöje, den obetydligaste utgift för egen del för att kunna lätta bekymren för mig. (Berta vill afbryta henne). Nej, låt mig tala ut. Åh, du må tro, jag vet mer än du anar. Jag vet hur du förr brukade oroa dig och sörja öfver, att dina inkomster inte skulle kunna räcka till att försörja oss alla, då pappa en gång gjort slut på det lilla, vi då ännu hade qvar. (Vänder sig till Wilhelm). Och jag mins hur glad, hur riktigt stormande, uppsluppet glad hon blef, då jag förra året fick det lilla testamentet med egen dispositionsrätt öfver en liten summa pengar.

Wilhelm. Ja, det mins jag med. Och jag mins hur jag då tänkte, att min kära svägerska alt var så där tämligen – hvad skall jag säga – tämligen om sig – –

Berta. Det var ett stort, stort bekymmer, som lättades för mig i den stunden. Åh – så som jag hade grubblat på hur jag skulle kunna drifva upp mina inkomster bara med den lilla summan, som nu kom liksom regnande ned från himlen – det var just hvad vi behöfde för att kunna lefva. Men att pappa nu i alla fall skulle få komma öfver dessa pengar och göra slut på dem – det är en outhärdlig tanke.

Fru Bark. Nej, det skall han inte, min flicka, var inte orolig.

Wilhelm. Nej, det vore verkligen illa, det medger jag. Din plan är kanske inte så dum ändå, min kära svägerska. Du har dina ljusa idéer ibland. Tala du med din gode vän i banken. God natt nu. Jag lägger mig i alla händelser inte i, hur ni ställa till det. (Slår Berta i handen.) Är fröken ond?

Berta. Det tjänar ingenting till att vara ond på dig. Jag är säker på att du sofver lika godt ändå.

Wilhelm (gäspar). Jag skall verkligen försöka. Godnatt. (Går.)

Berta (till modern). Vi måste ordna denna sak utan dröjsmål. Strax i morgon bittida går jag upp på banken och söker kamrer Lundberg och ber att han kommer hit och hjälper oss med gåfvobrefvet.

Fru Bark. Är du bara säker, att vi inte göra något orätt, Berta? Hvad hustrun eger, det eger också mannen, det vet du ju.

Berta. Nej, lilla mamma, så var det förr, men så är det inte längre nu. Du har ju fått denna fattiga summa af din faster med särskildt förbehåll – hon skulle aldrig gifvit dig den, om hon trott, att den skulle gå samma väg som alt det andra – då hade hon hällre skänkt den till välgörenhetsinrättningar liksom sin öfriga förmögenhet. Men nu gaf hon den åt dig enkom för att du inte skulle rent af komma att lida nöd, när pappa gjort af med alt hvad du egde.

Fru Bark. Ja, faster Malla menade mig väl – men hon var ogift och förstod aldrig hvad ett äktenskap vill säga. Hon förstod inte, att en hustru måste hjälpa sin man, så länge hon har något – inga lagar i verlden kunna ändra det. Jag förstår mig inte på lagar och juridik och alt det där – men hvad som en gång varit rätt, det blir rätt, man må ändra lagarna hur man vill.

Berta. Precis tvärtom skulle jag vilja påstå. Hvad som förr var rätt, det är nu en himmelsskriande orätt, åtminstone hvad kvinnan beträffar. Nu är det inte längre kvinnans största dygd att likna hundarna.

Fru Bark. Hundarna! Nå men Berta.

Berta. Ja, just hundarna. Ju mer man slår dem, ju tillgifnare bli de. Nu, när till och med lagen börjat vilja göra kvinnorna till människor, så kunna de ändå inte frigöra sig från traditionerna. Hällre taga de stryk och svält än de vilja lefva herrelösa.

Fru Bark. Du har rätt, mitt barn. Din mor förtjänar inte annat än förakt.

Berta. Du, mamma! Du är den bästa människa på jorden – så kärleksfull – så god!

Fru Bark. Hvarför säger du inte svag. Du sade ju nyss, att godhet ingenting annat är än svaghet.

Berta. Bry dig inte om alla mina dumma ord – jag blir så bitter ibland, när jag tänker på – men det är detsamma. Nej, en sådan godhet som din, den är af helt annat slag. Du har rättskänsla, du, och det tycker jag är mer än den vanliga så kallade godheten. Och därför skall du också aldrig gå in på att lemna pappa dessa pengar – du skall inse, hur orätt det vore. Jag arbetar ju så mycket jag förmår – det vet du – men jag kan inte ensam försörja oss alla tre.

Fru Bark. Nej, nej! min älskade flicka. Men pappa kommer att bestorma mig med böner och hotelser – det blir svårt.

Berta. Ja, det är ju just för att skona dig för detta, som jag vill att du skall öfverlåta papperen på mig. Af mig vågar han inte fordra dem.

Fru Bark. Tyst! Det tar i dörren. Skulle pappa verkligen redan komma hem? Gå då min flicka – gå, jag ber dig.

Berta. Jag skulle alt ha lust att säga honom ett ord – – –

Fru Bark. Nej, för guds skull! Han skulle bara bli ond – du vinner ingenting – –

Berta. Åh – den som bara en gång finge tala ut!

Fru Bark. Berta – för min skull! Jag får bara umgälla det sedan!

Berta. Ja – det är sant – god som han är – (Kysser moderns händer; och går ut till höger men lemnar dörren på glänt.)

(Bark kommer från fonden.)

Fru Bark (går vänligt emot honom). Nej, se! Är du redan hemma, min käre gubbe?

Bark (kastar sin hatt på en stol). Det är sista gången jag spelat i afton.

Fru Bark. Ack, Pontus – om jag kunde lita på det.

Bark. Om du kunde lita på det – du har ju mitt ord på det – det är en föresats hos mig – –

Fru Bark. Men det har du sagt många gånger förr, käre gubben – –

Bark. Du hör ju jag säger, att det är en föresats – tror du inte, att jag är en sådan karl, att jag håller mina föresatser! Dessutom har jag nu mist lusten att spela – jag har haft den infamaste otur – –

Fru Bark. Såå – du har förlorat?

Bark. Ja.

Fru Bark. Mycket?

Bark. Ja, som man tar det – med mina tillgångar så är det rätt betydligt – –

Fru Bark. Hur har du då kunnat betala?

Bark. Nej – jag har inte kunnat betala – det är just saken. Jag har måst låna litet här och litet där af goda vänner.

Fru Bark. Ack Pontus, det skulle du inte – –

Bark. Hvad för något? Åh – goda, älskliga människor – de göra det så gärna. Men nu ha de fördömda lymlarna gått och stält till så, att alla småskulderna blifvit samlade på en hand – och så kommer den där skojarn Borg i afton och presenterar mig en liten nätt räkning.

Fru Bark. Borg – det är ju din gode vän?

Bark. Ja, visst är det det – en älsklig karl – den allra hederligaste människa i verlden – men hur kan jag kontrollera, att han inte lurar mig? Säkert är, att jag inte hade en aning om, att min skuld kunde gå upp till sådana summor.

Fru Bark. Hur stor summa är det då?

Bark. Ah, en bagatell i det hela. Det nedriga är bara, att jag måste betala i morgon.

Fru Bark. I morgon! Borg är ju förmögen?

Bark. Prat. Han! Han har ju gjort af med alt hvad han haft! Och nu säger den lymmeln att han nödvändigt behöfver pengarna i morgon.

Fru Bark. Hur mycket är det?

Bark. Nå – om du nödvändigt skall veta det – en struntsumma på några futtiga tusen.

Fru Bark. Några tusen!

Bark. Ja, det är obehagligt – jag medger det. Men så skall det inte häller hända mig mer – det är i afton sista gången jag sätter min fot i den där hålan.

Fru Bark. Och hvar skall du taga pengarna ifrån?

Bark (gladt). Jag tänkte låna af min lilla hustru. Hon är ju kapitalist.

Fru Bark. Du vet, att jag ingenting eger kontant – bara några obligationer.

Bark. Ja – det är lika bra. Jag tänkte belåna papperen i en bank tils vidare.

Fru Bark. Och när skall du betala in det lånet?

Bark. Så småningom.

Fru Bark. Med hvad? Då du minskat kapitalet, som ändå är så knappt — — —

Bark. Berta får bidraga litet mer till huset. Det är inte mer än billigt, då jag kostat på henne en dyrbar uppfostran.

Fru Bark. Berta har alt till största delen uppfostrat sig själf. Och hon bidrar nu till huset med alt hvad hon förtjänar.

Bark. Nå, så får hon arbeta lite mer och skaffa sig bättre inkomster.

Fru Bark. Hon arbetar hela dagarna och ibland får hon sätta till nätterna med.

Bark. Får hon det? Stackars unge! Nåja – det blir alt någon råd, skall du få se. Jag har mycket funderat på att själf skaffa mig något arbete – – –

Fru Bark. Käre gubben – – –

Bark. Hva falls?

Fru Bark. Det vet du nog blir inte af. Det har du nu funderat på i sju år – alt sedan vi sålde Bergfors och flyttade till Stockholm.

Bark. Ja, du skall få se, jag gör nog allvar af det en dag. Nu gäller det bara att komma ur denna tillfälliga förlägenhet. Tag nu fram papperen med detsamma, så slipper jag väcka dig, när jag går ut i morgon.

Fru Bark. Jag har dem inte. De äro deponerade i banken.

Bark. Hvad skulle det tjäna till? Nå, du har väl i alla fall ett depositionsbevis?

Fru Bark. Det har Berta.

Bark. Berta! Hvad för slag, Berta! Du är en oförlåtligt svag mor, Julie – det säger jag dig rent ut. Låter du inte Berta styra och råda i allting som om hon – men jag – jag tänker inte – har man någonsin hört maken! Emellertid säger du Berta att hon genast återlemnar till dig – –

Fru Bark. Jag skall ropa in henne. (Går mot dörren till höger.)

Bark (häjdar henne). Nej, nej, nej! För all del! Jag har inte lust att stå här som supplikant inför min fröken dotter. Det där får du göra upp med henne enskildt. Men säg henne bara från mig, att hon inte bär sig dumt åt och ställer till några scener eller gör svårigheter. Det är inte hon, som är den styrande här i huset – och jag måste ha papperen strax i morgon bittida. God natt nu, lilla gumman. (Kysser henne.) Om du vill, så kan du ju säga Berta, att jag beslutat att aldrig spela mer. Och hör – du kan ju också säga henne, att jag tänker skaffa mig någon sysselsättning, så att jag får bättre inkomster. Det skall glädja henne.

Fru Bark (småler tviflande).

Bark. Hvad – hvad behagas?

Fru Bark. Misstyck inte, lille gubben – men vet du, den hälsningen vill jag inte framföra till Berta. Hon törs inte riktigt lita på dina löften. Men finge hon se dig handla – det vore en annan sak.

Bark. Åh – jag behöfver inte stå till svars för min dotter, hvarken för mina ord eller handlingar. Det är verkligen något så okvinligt hos Berta – så – afkylande – så obehagligt. Det är som jag alltid sagt, faster Malla går igen. Ah – du var minsann något helt annat, du – i din ungdom – ja, du är för öfrigt än i dag mycket sötare än din yngsta dotter. Lissi – det är annat – hon liknar dig – hon har något sant kvinligt, hon som du. Apropos, hvilken dag kommer hon?

Fru Bark. Hon kunde inte säga det bestämdt. Ångbåtarna göra så oregelbundna turer nu på hösten.

Bark. Nå – god natt nu, min lilla gumma. Glöm nu inte, hvad jag sagt – i morgon bittida måste alt vara klart. (Går ut till vänster).

Berta (kommer från höger). Ja, i morgon bittida skall alt vara klart. Var inte så orolig, älskade lilla mamma – jag tar alt på mig. Så länge jag lefver skall jag inte tillåta, att han ruinerar dig.

(Det ringer på tamburdörren).

Fru Bark. Ringer det nu igen? Min Gud, Berta, hvad jag är ängslig. Tänk om de nu komma för att kräfva pappa. Om de ställa till utmätning!

Berta. Åh, lilla mamma, var inte barnslig. (Springer ut och öppnar.)

(Lissi kommer in, resklädd, Berta efter.)

Fru Bark. Lissi! Är det du, min älskling. (Omfamnar och smeker henne.) Min lilla flicka – att jag har dig här nu. Och Ville, hvar har du honom? Och hur kommer du så sent på kvällen?

Lissi (talar hela tiden stelt, onaturligt). Ångbåten har legat för dimma i skärgården. Jag lemnade Ville och barnjungfrun ombord – själf kunde jag inte gifva mig ro att stanna – jag längtade så att träffa Wilhelm.

Berta. Nå – hvarför gick du inte hem till honom direkte? Han gick nyss härifrån.

Lissi. Härifrån ?

Fru Bark. Ja, han kom från en middag och tittade upp i förbifarten.

Lissi. Sade han inte, hvart han ämnade sig sedan?

Fru Bark. Vi trodde han gick hem. Men han gick kanske ut och gick en stund först.

Lissi. (som förut). Jag såg honom.

Fru Bark och Berta. Såg du honom? Nå?

Lissi. Han talade vid ett fruntimmer. Så skildes de åt och jag skyndade mig för att hinna upp honom. Det var strax utanför hans bostad.

Fru Bark och Berta. Nå?

Lissi. När han kom till porten kom hon fram igen. De gingo in tillsammans.

Fru Bark. Kära barn, det var väl någon bekant, som bodde i samma hus.

Lissi. Det tänkte jag med. Jag kunde inte tro på något ondt, fast jag kände en förfärlig beklämning. Jag ringde på.

Fru Bark. Nå – öppnade inte portvakterskan?

Lissi. Jo. Jag frågade efter Wilhelm.

Fru Bark och Berta. Nå?

Lissi. Då svarade hon, att det var redan en där uppe – och så kallade hon mig – – – och bad mig packa mig i väg med det samma, annars skulle hon skicka polis på mig – och så slog hon igen porten midt framför mig.

(Lång paus.)

Lissi (som förut). Jag tänkte gå direkte ned till hamnen och kasta mig i. Men så ville jag ändå lemna Ville till er först.

Berta. Lissi! Åh!

Fru Bark (omfamnar henne snyftande). Mitt barn!

(Ridån faller.)