ANDRA AKTEN
(Samma rum. Morgon. Kamrern, Berta och fru Bark stå alla vid skrifbordet.)
Fru Bark. Bäste kamrer Lundberg – Berta har ett så stort förtroende till er rättskänsla, det vet jag. Jag tycker därför, att jag bör kunna lita på, att ni inte skulle vara med om detta, om det vore något orätt däri. Ni är väl riktigt säker på, att jag har rätt att undandraga min man dessa pengar?
Kamrern (sträft). Ja – såvida ni inte anser er ha större skyldigheter mot er mans spelkamrater än mot edra barn.
Fru Bark. Nej, men – man brukar väl ändå anse det som en hederssak att betala sina skulder.
Kamrern. Mycket riktigt – såvida man inte tar från en för att betala en annan.
Fru Bark. Men dessa pengar äro ju mina.
Kamrern. Ja – och gifna till er med det uttryckliga förbehåll, att de ej skulle få användas till att betala er mans skulder, utan endast för er egen och era barns räkning, inte sant?
Fru Bark. Ack, ja, det är sant. Men äro sådana förbehåll absolut bindande?
Kamrern. Tillåt mig fråga – om ni nu så ädelmodigt betalar er mans skulder – hvem skall sedan i en framtid betala edra egna?
Fru Bark. Mina skulder! Jag har aldrig gjort skulder.
Kamrern. Nej, inte hittils. Men när er man gjort af med hela ert lilla kapital – ty får han nu en del, tar han naturligtvis snart resten – och när ni således blifva reducerade till att lefva alla tre på fröken Bertas inkomster – när ni då finner att dessa icke räcka till, vet ni hvad ni då kommer att göra? Ni kommer att taga lifsmedel på kredit, skuldsätta er för småsummor i alla bodar – och hvem skall betala? (Paus.) Förlåt att jag är nog ogrannlaga att på detta sätt lägga mig i edra handlingar – men fröken Berta har tagit mig till rådgifvare och jag anser det vara min skyldighet att tala ut. – Och hur tror ni att er dotter skall kunna bära alla de bekymmer och förödmjukelser, hvari ni då bli indragna. Hon blir också tvungen att göra skulder – kanske låna af förmän och kamrater i banken – låna med medvetandet att aldrig kunna betala – men hvad gör alt detta, bara er man får pengar till sina spelskulder – annars vill ju ingen spela med honom mer och han får tråkigt – och dessutom, en kärleksfull hustru bör inte neka sin man något – är det inte så?
Berta. Nej, kamrer Lundberg, ni går för långt – ser ni inte, hur ni sårar mamma?
Kamrern. Vore inte människor i allmänhet så rädda för att såra, så skulle mycket ondt kunna undvikas.
Fru Bark. Men hvad ni där säger är i alla fall omöjligt. Min Berta är en alt för stolt natur för att hon någonsin skulle förödmjuka sig så – låna utan att kunna betala – tigga af förmän –
Kamrern. Er dotter, fru Bark, kan göra alt för den hon älskar, till och med förödmjuka sig. Men ni har ingen rätt att drifva henne till denna punkt.
Berta (halft skämtsamt). Tyst! Men jag förstår inte hvad det kommer åt er, kamrer Lundberg. Ni tar en ton – ni uppträder här med en myndighet – –
Kamrern. Har ni inte, genom ert förtroende, gifvit mig rätt till det, fröken Berta?
Berta. Men ni behöfver verkligen inte spilla flera ord på den här saken. Mamma ämnar visst inte vägra att skrifva under gåfvobrefvet – den saken var afgjord mellan oss redan i går afton.
Kamrern. Men det är inte tillräckligt att er mor skrifver under, fröken Berta. Hon måste också vara fullkomligt öfvertygad om, att det är riktigt att göra det – eljest komma dessa tvifvel att dyka upp igen litet emellan – och en vacker dag göres kanske hela gåfvobrefvet ogjordt igen.
Berta. Det är dock hårdt, att inte kunna förtjäna så mycket, att man kan försörja de sina. Vore jag en man så kunde jag, som ni, kamrer Lundberg, underhålla mina föräldrar helt och hållet. Då skulle mamma gärna få gifva pappa dessa pengar – då skulle jag inte behöfva bråka med detta gåfvobref, som jag ser plågar dig så mycket.
Fru Bark. Min kära flicka – du gör redan mer för oss, än de fleste söner skulle göra.
Kamrern. Ja – och i alla händelser långt mer än jag gör.
Berta. Nej, kamrer Lundberg, hur kan ni komma fram med en så uppenbar –
Kamrern (till fru Bark). Jag vet bäst, hur mycket er dotter gör för er – jag, som dagligen ser henne på banken. Ibland har hon varit så trött när hon kommit dit, att hon varit färdig att svimma – –
Berta (söker ifrigt att afbryta honom).
Kamrern (låtsar ej märka det). Ett par gånger har hon fått så våldsamma anfall af hufvudvärk, att hon måst afbryta sitt arbete – men hon har inte kunnat förmås att gå hem, emedan hon icke velat oroa sin mor – –
Fru Bark (omfamnar henne rörd). Mitt älskade barn! (Ifrigt till kamrern.) Visa mig, hvar jag skall skrifva under. (Sätter sig vid skrifbordet och ser på papperet.)
Berta (lågt till kamrern). Jo, ni bär er vackert åt, kamrer Lundberg. Ett sådant förräderi! Och hvilken pratmakare ni blifvit med ens, ni som alltid brukat vara så tystlåten. Ni har en svada som – ja, jag bedyrar, som pappa själf! Ja, det är rätt, att ni ser generad ut! Stå nu där och blygs. (Pekar fingret åt honom, lekfullt. Han griper det och kysser hennes hand.)
Fru Bark (vänder sig om). Är det här jag skall skrifva, kamrer Lundberg?
Kamrern. Men har ni skaffat det andra vittnet, fröken Berta?
Berta. Ja, vår förra hushållerska, som bor midt emot i farstun, är här och hjälper oss i köket. Jag skall bedja henne komma in. (Ropar i dörrn till fonden.) Lovisa!
Lovisa (kommer värdigt). Hvad är det. Berta vet ju, att jag inte tycker om, att man ropar på mig, när kaffepannan står på.
Berta. Ett ögonblick, kära Lovisa. Lovisa skall bara vara snäll och se, att mamma själf skrifver sitt namn på det där papperet.
Lovisa (går fram till skrifbordet). Gud hjälpe mig för alla Bertas påfund. Vill hon nu drifva spektakel med mig igen?
Kamrern (strängt). Jungfrun kan ju skrifva?
Lovisa. Ja, gudskelof, lite uppfostran har jag då fått i min dar. När vi voro på Bergfors var jag hushållerska och hade hela tjänarpersonalen under mig –
Kamrern (afbryter). Godt! Jungfrun skall nu vara god och intyga fruns namnteckning – jag skall skrifva först –
Fru Bark (reser sig och lemnar pennan till kamrern, som skrifver, hvarefter han lemnar den till Lovisa).
Lovisa (sätter sig omständligt till rätta i stolen, kamrern visar henne, hvar hon skall skrifva. Hon blir sittande med pennan i hand och läser hela gåfvobrefvet, följande raderna med pekfingret.)
Kamrern (sträft). Nå! Var god och skrif nu.
Lovisa. Nå nå! Sakta i backarna. Jag skall väl först veta, hvad det är jag skrifver under.
Kamrern. Det hör inte hit. Det är bara fruns namnteckning, ni skall bevittna.
Lovisa (fortfar att läsa).
Kamrern. Men så säg henne då – –
Berta. Låt henne göra som hon vill. Lovisa hjälper mamma i hushållet nu, då vi inte längre ha någon jungfru, och vi ha aldrig några hemligheter för henne. Hon skulle till och med känna sig djupt sårad, om vi någonsin tilläte oss att taga nyckeln ur en låda, när hon är här och vaktar huset.
Lovisa (skrifver under; reser sig långsamt). Det är bra. Det skall herr kamrern riktigt ha tack för.
Kamrern. Hvad då?
Lovisa. Att kamrern stält så bra till för Berta. (Går.)
Kamrern (tar sin hatt). God morgon!
Fru Bark. Men låt oss nu först få tacka er, bäste kamrer!
Kamrern (sträft). Behöfs inte. God morgon. (Bugar sig och går.)
Berta (omfamnar modern och svänger om med henne). Åh, mamma, hvad jag är glad – hvad jag är glad! Du vet det kommer öfver mig ibland midt i alla bekymmer en sådan där uppsluppen, yster lifsglädje. Jag är så glad, att jag ville skrika, jubla, dansa. Men så har jag också vunnit en stor seger i dag. – – Du ser helt häpen ut, mamma. Tänker du kanske som Wilhelm, att jag är girig? Nej du, det är något annat jag har vunnit i dag, än några värdepapper. (Drar henne till en stol och sätter sig själf på en pall vid hennes fötter.) Du skall höra hvad det är, mamma. Det är ett förtroende, jag vill gifva dig.
Fru Bark. Ah, jag förstår, mitt barn. Han har friat. Du tycker då verkligen om honom?
Berta (reser sig häftigt och går framåt golfvet, blir en stund stående med sänkt hufvud, skakar på hufvudet och går tillbaka till sin plats). Nej, mamma, du misstar dig – det var inte det, jag menade. Det var bara om dig och mig, jag ville tala. (Talar med bortvändt ansigte, under det hon leker med moderns hand.) Ser du, alt sedan jag begynte tänka, är det en sak, som ständigt har grämt mig. Det är, att du varit så svag för pappa, så att du uppoffrat oss, Lissi och mig, för, att tillfredsställa hans dåliga böjelser. Jag mins till exempel när Lissi måste afbryta sina pianolektioner, därför att de voro för dyra – och samtidigt slösade pappa bort stora summor – och du hade inte ett ord af förebråelse mot honom – men du bannade Lissi, för att hon inte ville foga sig. Och när jag så gärna ville resa utrikes ett år för mina studier – som jag trodde var så vigtigt för min framtid – ja, då lät du pappa förstöra de pengar, som voro aflagda för det ändamålet – – förlåt mig, älskade lilla mamma, att jag börjar röra i detta – det är inte för att förebrå dig något, tro inte det, det gjorde mig ondt då, men sedan har jag insett att du inte rådde för det. Fast förmögenheten var din, var det ju pappa ensam som hade dispositionsrätt öfver den och du var omyndig och kunde ingenting göra. Jag förstår nu, att det var storartadt af dig att kunna böja dig, som du gjorde – men jag vill bara säga, att dessa bittra erfarenheter kvarlemnat en liten tagg i mitt hjärta – en naggande tanke, att pappa med alla sina fel var mer för dig än dina barn och att du skulle vara i stånd att offra oss för honom. Och det kunde jag inte tåla, när jag visste, hur jag kunde offra alt, alt, hela min personliga lycka – (gör en paus och synes tänka efter; upprepar efter en stund med eftertryck) ja – hela min personliga lycka för din skull. – Men så har jag alltid hållit mitt mod uppe med den tanken, att om det verkligen gälde något där du kunde handla, så skulle du också hafva kraft att stå emot pappa för vår skull – eller snarare, för det rättas skull. Förstår du nu, hvarför jag är så glad i dag? (Springer upp.) Åh, men hur jag kan glömma mig. Jag måste ju gå med den där renskrifningen. (Går till skrifbordet och tar gåfvobrefvet samt går ut till höger; kommer strax in igen med förändradt utseende.) Åh, mamma, hvad jag är lättsinnig.
Fru Bark. Hvad nu då?
Berta. Jag är förundrad öfver mig själf. Dessa våldsamma, omotståndliga anfall af lifsglädje och jubel komma ofta öfver mig, när det är som sorgligast rundt omkring mig. Jag förstår inte annat, än att det är en nödvändig reaktion, – en bestämd fordran att lefva, som gör sig gällande. Tänk att jag nu rent hade glömt Lissi, som sitter därinne och gråter – bara gråter och vill inte se upp en gång.
Fru Bark. Vi måste skicka bud till Wilhelm och be honom komma hit.
Berta. Ja – jag skall skrifva några rader. (Skrifver; läser högt:) Kan du komma hit så snart som möjligt. Vi ha vigtiga underrättelser från Lissi. (Viker ihop brefvet och skrifver utanskrift.) Nu måtte han väl komma. (Reser sig, rullar ihop några skrifna pappersark, som hon medhaft från sitt rum.) Jag skall skicka ett stadsbud med detsamma. (Kysser på fingret åt modern.) Jag är strax tillbaka. Om pappa vaknar under tiden, så uppehåll honom med undvikande svar så länge. Det är billigt, att jag tar stormen på mig, då det är jag, som stält till altsammans. (Går i fonden.)
Bark (gläntar på dörren till vänster). Är Berta gången nu? Det var bra – jag väntade på det. (Kommer in i nattrock och tofflor.) Jag vill inte ha några scener med min kära dotter. Hvad ha ni haft för öfverläggningar här på morgonen? Jag tyckte jag hörde Bertas vän, kamrern – en otreflig karl – jag har aldrig kunnat med honom – har han nu också blifvit indragen i våra penningeförhållanden, eller hvad är meningen?
Fru Bark. Käre gubben – jag tror att kamrer Lundberg är en utmärkt bra karl – och vet du – han är bestämdt kär i vår Berta.
Bark. Kär i Bertha! det var en underlig smak. Ja ja, det förstås, Berta är ju en förbaskadt duktig flicka – men det är det där okvinliga hos henne – inte ville jag ha henne till hustru, det vet jag då. Men det vore emellertid ett förträffligt parti för Berta – kamrer Lundberg är en utmärkt bra karl – jag har alltid tyckt särdeles mycket om honom – men han är ju fattig som en skåpråtta och har en hel familj att försörja – hur tror du han skall kunna gifta sig.
Fru Bark. Jag tänker att han nog kan få en bättre plats med större inkomster. Han skall ju vara mycket duglig.
Bark. Ja, utmärkt duglig. Har han redan friat?
Fru Bark. Nästan – tror jag. Men Berta kan visst inte besluta sig.
Bark. Är flickan galen? Det är ju en riktig lycka att någon vill ha henne. Du måtte väl för all del inte låta henne gå och göra några dumheter.
Fru Bark. Berta har sitt eget hufvud – –
Bark. Ja, jag vet nog – tala inte om det. Jag begriper inte, hur hon blifvit sådan – med en mor, som är så sant kvinlig. Men det är som jag säger – faster Malla opp i dagen. Nå, hon tar väl sitt förnuft till fånga. Nu, min lilla gumma, skall du vara söt och taga fram det där depositionsbeviset – –
Fru Bark. Ack, min käre gubbe – vår familj träffas af svåra olyckor. Om du visste, hvem som nu sitter därinne i Bertas rum och gråter – gråter så det gör ondt i hjärtat att höra henne!
Bark. Hvad nu då?
Fru Bark. Det är vår stackars Lissi. Hon kom till staden sent i går afton. Hennes man väntade henne inte och hon har gjort en upptäckt – en förskräcklig upptäckt.
Bark. En upptäckt! Hvad vill det säga?
Fru Bark. Den bittraste upptäckt för en hustru. Wilhelm har glömt henne under sitt lif här i Stockholm och inlåtit sig i ovärdiga förbindelser. Det stackars barnet är alldeles förkrossadt.
Bark. Nå, det går väl öfver. Det är svinaktigt gjordt af Wilhelm och jag skall minsann lexa upp honom – men hvad är det för pjoller att taga så illa vid sig. Wilhelm är en glad själ – jag håller mycket af den pojken – men en lymmel är han – –
Fru Bark. Lissi säger, att hon aldrig vill se honom mer –
Bark. Åh, hvilket prat! Hvem skall då underhålla henne, tror hon? Nå, vi få tala om det där sedan. Jag skall säga Wilhelm sanningen och skall inte lägga fingrarna emellan, det skall bli säkert – men jag har brådtom nu – tag fram –
Fru Bark. Men vill du inte hälsa på Lissi?
Bark (tvekande). Jo – nog ville jag gärna se henne ett ögonblick, innan jag går ut – (närmar sig dörren till höger) gråter hon, sa’ du?
Fru Bark. Ja – hon snyftar och är alldeles utom sig.
Bark (vänder tvärt om). Då är det bäst låta henne vara. Nej tack, tårar – jag är för god, ser du. Jag har aldrig kunnat se ett fruntimmer gråta. Och så har jag brådtom – –
Fru Bark. Men hon skulle nog lugna sig om du kom in till henne – –
Bark. Nej, säger jag! Jag vill inte se henne gråta – Wilhelm är en lymmel – –
Fru Bark. Lille Ville är också här.
Bark (vekt). Ah! är pojken också med!
Fru Bark. Skall jag ropa ut honom? (Går mot dörren.)
Bark. Nej – jag har inte tid. Har han vuxit mycket? – Jag har inte tid, säger jag. Jag lofvade Borg komma med pengarna strax på morgonen. Kommer jag inte, ställer den skojarn till spektakel – –
Fru Bark (med ångest). Pontus lille – tänk på barnen – skola vi beröfva dem det sista – och lemna dem bara fattigdom i arf – – – ?
Bark (uppbrusande). Seså – börjas det nu igen? Ha vi inte talt ut om den saken i natt? Jag skall säga dig en sak, min kära hustru – jag är en god man – det skall ingen kunna neka – men min godhet har en gräns – och jag är häftig – reta mig därför inte! Tag ögonblickligen hit hvad jag begärt – jag är ledsen att nödgas använda maktspråk – men du tvingar mig till det med din envishet –
Fru Bark (sjunker ned i en stol, maktlös). Gör med mig, hvad du vill! Jag har inte dessa pengar längre. Jag har gifvit bort dem.
Bark (störtar emot henne). Gifvit bort dem! Har du då blifvit spritt galen? Gifvit bort mina pengar!
Fru Bark. Inte dina – mina.
Bark. Mina pengar, säger jag! Du är min hustru, och alt hvad du har är mitt. Hvar har du gjort af pengarna – svara?
Fru Bark (fattande sig, starkt). Jag har gifvit mina pengar till Berta genom ett lagligt gåfvobref, bevittnadt af kamrer Lundberg.
Bark. Till Berta. Åh, den Berta – hon skall få med mig att göra. (Knyter hotande handen.) Det är i alla fall en olaglig handling, som jag inte frågar efter. En hustru har ingen egendom, som inte tillika är hennes mans.
Fru Bark. Kamrer Lundberg har nog reda på det.
Bark. Ja, då säger jag, att det är usla lagar, som tillåta sådant – det är upprörande! En hustru skulle ha rätt att utan sin mans vetskap – – – där ser man, hvart de modärna emancipationsidéerna leda! En fullständig upplösning af äktenskapet och familje lifvet – ty hvad är äktenskapet, om hustrun skall ha rätt att handla så egenmäktigt – –
Fru Bark. Det är väl ändå inte så obilligt, att hustrun har något medel att skydda sin och sina barns existens.
Bark. Du talar som om hustrun och mannen vore två fiendtliga partier, som måste vara på sin vakt mot hvarandra – det är ju uppåt väggarna – lagstiftningen borde naturligtvis utgå från att man och hustru äro ett och ha samma intressen.
Fru Bark. Men lagstiftningen måste väl också tänka på sådana äktenskap, där hustrun kan behöfva ett skydd mot mannen – – –
Bark. Nej, det är just det, som är alldeles galet. Genom att förutsätta, att det kan finnas sådana förhållanden, ger lagen ju ett slags berättigande åt kvinnan att uppresa sig mot mannen – det är i högsta grad demoraliserande.
Fru Bark. Berta säger åter igen, att det är demoraliserande – — — —
Bark. Ja – jag vet – Berta! Hon har förvridit hufvudet på dig med sina galna okvinliga idéer! Du, som förr var en så god hustru – om du kunde se på mina ögon, hvad jag ville, så – nu bryr du dig litet om, om jag blir komprometterad, skandaliserad, bragt till förtviflan – bara du har räddat undan dina pengar och bevarat din själfständighet, så är du nöjd.
Fru Bark. Åh, Pontus!
Bark. Ja – och du låter till och med förleda dig till ett knep – en oärlig intrig! – –
Fru Bark. Nej, Pontus!
Bark. Jo – jag prutar inte af det minsta – ett knep – ett förräderi! Det är ju att bedraga mina fordringsegare.
Fru Bark. De hade ingen rättighet att spela med dig om mina pengar.
Bark. Dina – dina! Jag tror du blifvit galen med ditt mitt och ditt – dina pengar och dina pengar – aldrig hör jag annat.
Fru Bark. Jag talade inte om mitt och ditt, Pontus, då du hade förstört hela min stora förmögenhet och allting måste gå under klubban – vår vackra egen dom, silfret, linnet – du hörde mig aldrig klaga då, aldrig göra dig den minsta förebråelse. Ingen skall kunna säga, att jag inte så godt jag kunde sökte lätta det för dig.
Bark. Ja – naturligtvis. Du gick omkring vid auktionen med ett tillkonstladt leende på läpparna och glad och vänlig stämma, bara för att alla grannarna skulle se, hvilken ängel du var och hur illa jag gjort mot dig. Åh, jag känner nog till den där taktiken – det var så man kunde blifvit galen! Det är alldeles som när du sitter uppe och väntar på mig om nätterna och i stället för att göra mig förebråelser kommer vänlig och smilande emot mig för att jag riktigt skall känna mig som en brottsling.
Fru Bark (bittert). Ja – du har rätt. Du har mycket att förebrå mig.
Bark. Det är detsamma – jag förebrår dig ingenting – du har nu beslutat att vanära mig och drifva mig till förtviflan – du har väl betänkt dig på följderna – det återstår mig ingenting annat än att – – – (betydelsefullt) att draga mig ur spelet.
Fru Bark (uppmärksam). Hvad menar du med det?
Bark. Jag skall nog veta att dö – så att jag inte vidare skall behöfva ligga dig och barnen till last.
Fru Bark. Pontus!
Bark. Har din stämma ännu ett så ömt tonfall för mig, Julie! Ack – mins du ännu den dag, då din far – som i parentes sagdt alltid var tämligen ogrannlaga mot mig – begärde att det skulle bli paktum oss emellan? – hur söt du var, när du då lade din hand i min och sa’: »jag begär inte bättre än att få lemna mitt öde i hans händer». Och när då din far – en brutal, hänsynslös despot, din far – –
Fru Bark. Åh –
Bark. Ja, ja, det vill säga, han var ju en högst utmärkt man, min käre svärfar, och jag har alltid vördat hans minne – när han då på ett ganska sårande sätt framkastade en antydan om, att jag skulle kunna göra af med altihop och bringa dig till tiggarstafven – åh, Julie, hvilken vacker blick du hade, när du sa’: »till och med tiggarstafven tar jag gärna emot ur hans händer».
Fru Bark (blir rörd).
Bark. Ja, ser du, Julie, då var du kvinna – en sann kvinna, sådan som männen tillbe – nu är du mycket, mycket förändrad.
Fru Bark. Om det inte vore mina barn jag hade att tänka på, Pontus. Jag försäkrar dig – det är inte för min egen skull – ännu i går afton var jag besluten att inte göra det – men när så detta kom till med Lissi och barnen – då tänkte jag – för deras skull –
Bark. Ja, det behöfs inga förklaringar, kära Julie. Jag vet nog hur det är – dina barn äro dina afgudar – du och barnen, ni ha alltid varit så mycket för hvarandra, att jag varit öfverflödig – och jag är öfvertygad om, att hvarken du eller barnen (blir rörd) ska’ fälla en tår på min graf – ni ska’ bara känna det som en lättnad, när jag är borta.
Fru Bark. Pontus!
Bark (patetiskt). Men kom då i alla fall ihåg – det är ni, som drifvit mig därtill! Farväl!
Fru Bark. I guds namn, Pontus, hvart går du?
Bark. Du ser mig inte mer! Jag vill gå, innan Borg kommer och söker mig. Jag uthärdar inte skammen att säga honom, att jag bedragit honom.
Fru Bark. Nej, Pontus – du får inte – du kan inte.
Bark (gråtande). Hvad kan jag göra bättre än gå ur vägen för er? Ni ha aldrig hållit af mig – och det är inte mer än rättvist, jag erkänner det. Jag har bringat er från välstånd och öfverflöd till fattigdom – sådant kan inte ens en hustru förlåta, det förstår jag nog. Det är bittert, att jag inte kunde få tillfälle att visa er, att jag ännu kan upprättas – jag hade hoppats att nu få börja ett nytt lif och slutligen lemna ett aktadt minne efter mig – men en sådan lycka har jag naturligtvis inte förtjänat – nu återstår mig därför ingenting annat än att dö med ett fläckadt namn.
Fru Bark. Pontus – hällre hvad som hälst – åh, om jag bara egde någonting – jag skulle gifva dig det alt – alt – –!
Bark (skjuter henne tillbaka). Det är ju bara ett talesätt – en tom fras. Ingenting vore ju lättare för dig än att hjälpa mig, om du ville.
Fru Bark. Säg mig bara hvad jag skall göra!
Bark. Hvar är det där olycksaliga gåfvobrefvet?
Fru Bark. Det vet jag inte.
Bark. Har Berta gått till banken?
Fru Bark. Nej, inte ännu – bara bort med en renskrifning. Hon kommer igen, innan hon går på banken.
Bark. Då ligger troligtvis papperet där inne i hennes skrifbord.
Fru Bark. Pontus – du har ingen rätt att taga det. Ett lagligt bevittnadt papper – –
Bark. Jag! Taga det! Det kan inte falla mig in. Mitt öde ligger nu helt och hållet i dina händer. Om du ännu hade en gnista kärlek för mig, så skulle du naturligtvis göra om altsammans – förstöra hela gåfvobrefvet, innan Berta kommer igen.
Fru Bark (i ångest). Kan jag det, Pontus – –
Bark. Naturligtvis kan du det. Ingenting är vanligare än att man till exempel ändrar ett testamente. Men gör inte ett sådant offer för min skull. Mitt lif är inte så mycket värdt. Det är bättre, att du gömmer dessa pengar, så att du och dina barn kunna lefva sorgfritt.
Fru Bark (springer in i Bertas rum, återkommer med en liten portfölj i handen). Här måste det ligga. (Letar ifrigt, tar fram gåfvobrefvet och rifver sönder det.)
Bark (häpen). Hvad skall nu Berta säga?
Fru Bark (med handen på hans axel). Jag lofvade ju en gång att följa dig ända till tiggarstafven. Jag håller nu ord, som du ser.
Bark (omfamnar henne). Du är en ängel, Julie. En sann kvinna! Du skall inte ångra hvad du gjort. Ännu i dag skall jag söka mig någon plats. Vi ska arbeta och spara tillsammans, du och jag. Ah, det skall bli ett lyckligt lif! En koja och ett hjärta, Julie! – Tag nu också reda på depositionsbeviset – det ligger nog i samma portfölj – (letar i portföljen, som frun håller) se där är det – nu skall du bara skrifva under detta, så att jag får lyfta papperen i banken. (Visar henne hvar hon skall skrifva, står lutad öfver henne ömt medan hon skrifver.)
Fru Bark Är det rätt så?
Bark (kysser henne). Du är en ängel, Julie. Det fins inte en sådan kvinna, som du! (Tar papperen och går.)
Berta (kommer i detsamma, möter honom i dörren).
Bark. Se – god morgon, min flicka. Så tidigt i rörelse!
Berta (stelt). Jag säger detsamma. Är pappa redan uppe?
Bark. Ja – jag måste ut ett ärende. (Går.)
Berta (kommer framåt rummet). Hvem kunde tro, att han skulle vakna så tidigt! Har mamma nu måst tala om alt för honom?
Fru Bark (som omärkligt gömt portföljen i sitt skrifbord). Ja.
Berta. Nå – och han tycktes inte vara ond. Han
talade ju helt vänligt till mig.
Fru Bark. Han blef djupt sårad. Han tyckte att det var ett misstroende mot honom som – å min sida – en hustru bör inte så uppresa sig mot sin man – –
Berta. Hör bara. – Nu har han försökt taga mamma från känslosidan, kan jag märka – – Nå, du skylde väl bara på mig?
Fru Bark. Kära Berta, jag tror inte, att vi handlat rätt mot honom.
Berta. Ack, du goda, känsliga lilla mamma, måste jag nu börja upprepa samma argumenter om igen. Kan du då inte sätta tro till min rättskänsla.
Fru Bark. Ja, du har nog rättskänsla, kära Berta, men du är för sträng mot din far.
Berta. Nå – nu ser jag hur det är. Han har stält till en förskräcklig scen – du darrar ju ännu i hela kroppen. Jag tror verkligen det blir bäst, att jag tar gåfvobrefvet och deponerar det i banken.
Fru Bark. Hvarför det?
Berta. Pappa är annars i stånd till – ja, det är inte värdt att tala om det.
Fru Bark. Hvad menar du? Hvad är pappa i stånd till –?
Berta. Jag vill inte såra mamma – du tycker ju inte om, att jag yttrar mig hårdt om pappa.
Fru Bark. Säg ändå hvad du menar.
Berta. Jag menar att han vore i stånd till att förstöra hela gåfvobrefvet – han har inte så mycken rättskänsla, att han inser att det helt enkelt vore en stöld.
Fru Bark. En stöld – min gud – hur kan du begagna sådana ord. Din far må ha många fel – men en stöld skulle han inte kunna begå.
Berta. Det vore för öfrigt mycket värre än en stöld – men det förstår naturligtvis inte han.
Fru Bark. Hvad menar du nu med det? Du gör mig så nervös med alla dessa antydningar.
Berta. Jag menar bara det, att om mamma nu kunde låta öfvertala sig att svika sitt löfte till mig, då skulle jag inte längre ha någon människa att tro på i hela verlden.
Fru Bark (famlande efter en stol). Du skall inte tro alt för mycket på mig, mitt barn – du vet ju – jag är så svag – – (sjunker ned i stolen.) Vill du ge mig litet vatten. Jag mår inte riktigt bra.
Berta (springer fram och stöder henne samt ger henne vatten). Det är afskyvärdt, så han behandlar dig!
Wilhelm (kommer).
Fru Bark (reser sig; till Berta). Du får tala vid Wilhelm. Jag tål inte vid mera.
Berta (hälsar på Wilhelm, för därefter modern ut till höger). (Man hör Villes röst, då dörren går upp.)
Wilhelm (går emot Berta, då hon kommer tillbaka). Hvad vill detta säga? Det var ju Villes röst. Hvad är det för en mystifikation. Är Lissi här?
Berta. Ja.
Wilhelm. Därinne? Hur i all verlden kommer hon hit?
Berta (med trött röst). Vill du vara god och sitta ned. Jag har några ord att säga dig.
Wilhelm. Hvad är det för ceremonier? Har någonting händt – –?
Berta. Lissi kom med ångbåten i går afton vid 10-tiden. Hon hade gladt sig så barnsligt åt att få göra dig en öfverraskning. Då hon kom till din bostad såg hon dig gå in med ett främmande fruntimmer.
Wilhelm. Hvad! Portvakterskan sade, att en dam, som hon afvisat – –
Berta. Det var din hustru, Wilhelm.
Wilhelm (springer upp). Fördömdt! Jag vill genast tala vid Lissi.
Berta (långsamt). Hon säger, att hon aldrig vill se dig mera.
Wilhelm. Ah – det är ju öfverspändhet – det är ju inte möjligt.
Berta. Det fins vissa naturer, som aldrig kunna öfvervinna ett sådant slag.
Wilhelm. Det är väl möjligt – men Lissi hör inte till dem. Hon är så god – hon håller af mig – hon är en sann kvinna – hon kan inte förskjuta sina barns far.
Berta. Hon blygs att se sina barns far in i ögonen efter detta, säger hon.
Wilhelm. Det är du, som sätter upp henne.
Berta. Ja – jag kan nog tro, att det är svårt för er män att fatta, hvad ett sådant slag kan vara för en kvinna. Vi sätta gärna all vår lit till dem vi älska.
Wilhelm. Hvad vet du om det?
Berta. Så älskar jag min mor och Lissi – några andra har jag ju egentligen aldrig hållit af. Men om en af dem till exempel skulle svika mig i något afseende – det vore för mig detsamma som – ja, det vore inte bara detta att bli besviken af dem – det vore som att bli bedragen af hela verlden. All trofasthet, all sanning, all heder vore borta ur verlden, om de kunde svika min tro på dem. Och så, föreställer jag mig, har Lissi trott på dig.
Wilhelm. Det har hon inte.
Berta. Inte?
Wilhelm. Hon är inte så där öfverspänd – hon ser lifvet mer praktiskt.
Berta. Åh – praktiskt! Hon var 18 år, då hon gifte sig med dig – hon kände inte lifvet. Jag glömmer aldrig hur förtjusande söt hon var, när hon stod brud. Jag mins hur jag tänkte inom mig, så ung jag än var då: det fins ingen man, ingen människa, som är henne värd. Hennes man må vara hur bra som hälst – han kan ändå aldrig motsvara den bild, hon gjort sig af honom. Det är inte honom, hon älskar – det är en idealbild, som hon utrustat med alt det rena och fina, som fins i hennes egen natur.
Wilhelm. Prat! Det skulle du tänkt då! En 15 års flicka!
Berta. Jag tänkte det väl inte så klart, som jag nu säger det – men i alla fall – det var dock en känsla af detta slag, som gjorde att jag blef som utom mig, då du satte ringen på henne och hon lofvade att bli din för hela lifvet – du mins kanske, att jag brast i gråt och sen inte ville visa mig på hela aftonen.
Wilhelm (skrattar).
Berta. Skrattar du åt det, Wilhelm? Det hade jag ändå inte väntat.
Wilhelm. Ja, ser du, – just en sådan elegisk stämning, som du nu talar om, hade jag råkat i då jag först blef förälskad i henne. Jag tänkte alldeles som du att hon var mycket för god för någon man – och mycket, mycket för god för mig. Och då vi blefvo förlofvade och jag kysste henne första gången – åh, jag glömmer aldrig den blygsel, som i den stunden grep mig öfver mitt förflutna lif – jag vet inte, hvad jag inte då hade velat ge för att stå ren inför henne – jag greps af en sådan vämjelse och – ett själfförakt – usch! Och likväl hade jag visst inte lefvat värre än de fleste. Åh, ni ana inte, hvad en verkligt oskyldig och renhjärtad flicka skulle kunna göra af en man i en sådan stund!
Berta. En verkligt oskyldig, säger du.
Wilhelm. Ja – du skall få höra. Mina samvetskval drefvo mig till att göra henne en bekännelse – inte som skulle jag velat sudla hennes fantasi med att omtala något – jag bara antydde – jag var ändå rädd att få se henne skrämd fly från mig vid första ord – jag har kanske aldrig drifvits af en bättre impuls, än då jag började denna bekännelse – –
Berta. Nå?
Wilhelm. Hon blef intresserad – ville höra mer – tvingade mig att uttrycka mig tydligare – hon smålog, hotade mig med fingret och sade med en tydlig min af beundran: »Jo, du är just en vacker en». Och sedan slog hon armarna om min hals och hviskade mig i örat, att hon inte höll af mig mindre för att andra hållit af mig förut – och så lät hon mig förstå att flickor i allmänhet tycka bäst om sådana män, som haft lite äfventyr – det gör dem bara pikantare och mycket trefligare än sådana där oerfarna dygdemönster – –
Berta (springer upp). Nej – det är inte sant – –
Wilhelm. Ja, vet du, min förvåning var lika stor. Jag sköt henne ifrån mig och såg på henne, och jag försäkrar dig – jag tyckte i det ögonblicket, att uttrycket i hennes ögon var förändradt – det låg något medvetet däri – ja, jag tyckte att det låg en viss djärfhet öfver den barnsliga pannan – jag kände det, som om jag fått en dusch kallt vatten öfver mig. Från den stunden förlorade min kärlek till henne sin finaste doft – alla mina goda föresatser bleknade – det var mycket trefligare i det hela, ty nu kunde jag ta henne mer ogeneradt i alla afseenden. – Nå, hade jag så orätt i att säga, att hon är praktisk?
Berta. Wilhelm!
Wilhelm. Nå!
Berta (fattar honom hårdt i armen). Jag skulle vilja slå dig.
Wilhelm. Men, Berta, är du från dina sinnen?
Berta. Ja, jag är från mina sinnen! Sådana skymford, som du nu utkastat – mot henne, mot mig – mot hela vårt kön – åh – jag kan inte bära det – jag kan inte bära det! (Gråter med ansigtet i händerna.)
Wilhelm. Kära Berta – jag förstår dig inte – det är som jag säger – du är så förskräckligt öfverspänd.
Berta (springer till dörren till höger och rycker upp den). Lissi! Kom ut, Lissi! Din man är här och väntar på, att du skall komma och omfamna honom. Tro inte, att han förorättat dig – tvärtom, han har bara velat göra sig intressantare i dina ögon! Han väntar att du efter detta skall hålla af honom mer än någonsin.
Lissi (kommer ut, stel, förgråten). Hvad har du att säga mig?
Wilhelm. Åh, Lissi, att jag ångrar mitt lättsinne. Det är detta stockholmslif med ständiga middagar och kafé-lif om kvällarna – och nästan ingenting att göra, fast komitén drog ut på längden – och så att lefva skild från dig. Ja, det är inte värdt att tala om uselheten. För att tillfredsställa ett infall, går man och offrar det bästa, man har – hustru, barn, hela sin lycka. – Men Lissi – du måste ändå förlåta mig – för barnens skull, Lissi!
Lissi (gråtande). Nej – barnen – barnen – de skola just tagas bort från dig. Jag skall snart dö – jag skall aldrig mer kunna se någon i ögonen efter detta – sedan jag blifvit så skymfad – men barnen – de ska’ inte lära sig af sin far att vara trolösa – de ska’ uppfostras af Berta – själf skall jag bara be Gud att få dö – – (störtar ut gråtande).
Berta (går emot Wilhelm, ser honom in i ögonen). Ser du nu! Usle smädare!
Wilhelm (fattar henne i axlarna). Hvad vågar du säga!
Berta (som förut). Det är uselt, säger jag. Ja – förgrip dig gärna på mig. Du kan inte göra mig något värre än du redan gjort.
Wilhelm (låter händerna sjunka, vänder sig bort och går i fonden).
Berta (slår händerna för ansigtet och gråter).
(Ridån faller.)