TREDJE AKTEN

(Samma rum. Fru Bark och Lissi sitta tillsammans, modern i soffan, Lissi på en pall med hufvudet i hennes knä.)

Fru Bark. Min kära flicka – du får verkligen inte ta det så. Kom ihog – vi kvinnor måste tåla och förlåta mycket – det är vår lott, vi vinna ingenting med att uppresa oss mot den. Reformera männen lära vi inte kunna – vi bli bara själfva olyckliga på försöket. Och utan tålamod och mildhet kunna vi häller inte riktigt vinna männens hjärtan – ser du! En man tröttnar alltid snart på en hustru, som gör honom scener och förebråelser och – –

Lissi. Skola således männen få lof att vara hurudana de vilja – och vi ska bara hålla till godo?

Fru Bark. Så har det ju varit från verldens begynnelse – mitt söta barn. Och vi böra inte knota öfver detta – det är så ljuft att förlåta den man älskar.

Lissi. Men mamma vet inte, hvad det vill säga – när man har hållit af sin man som jag gjort – och så, denna skymf – – –

Fru Bark. Jag vet hvad det vill säga, mitt barn.

Lissi. Ja – jag vet nog, att pappa uppfört sig illa mot mamma i många fall – men detta – –

Fru Bark. Detta, ja. Tror du inte jag har gått igenom detta. Mer än en gång.

Lissi. Mer än en gång. Och du har förlåtit ändå?

Fru Bark. Om jag inte hade förlåtit – hur skulle det då gått med er? Skulle ni vuxit upp utan far hos en mor som hade den tvätydiga ställningen af en frånskild hustru. Och dessutom – jag har aldrig upphört att hålla af er far.

Lissi. Jag håller också af Wilhelm – men jag vill bara att han skall ångra sig riktigt – att han riktigt skall känna, hur han förorättat mig. Kommer han igen i dag, tror mamma?

Fru Bark. Det beror väl på, hvad Berta har sagt till honom. Jag fruktar, att hon framstält dig som oförsonlig.

Lissi. Ja – det skadar inte. Åh, jag vill att han riktigt skall råka i ångest för att mista mig – att han skall få gå igenom lika mycken sorg, som jag fått lida. – Men jag kunde inte få veta, hvad Berta och han sagt hvarandra – Berta var till den grad underlig i morgse när Wilhelm gått – hon svarade mig inte, när jag talte till henne – hon var så förfärligt blek och hon skakade i hela kroppen – slutligen sade hon bara: »nu skall jag gå till mitt arbete på kontoret» och så rusade hon i väg.

Fru Bark. Stackars Berta – hon känner så lifligt med dig – – –

Wilhelm (kommer. Lissi springer upp). Nej, gå inte strax, Lissi! Låt mig bara säga dig några ord.

Fru Bark (reser sig). Stanna, min flicka. Jag lemnar er ensamma! (Går till höger.)

Wilhelm. Jag skall inte länge plåga dig med min åsyn – jag ville bara säga dig, att jag respekterar din vilja – du har blifvit skymfad och förorättad och jag förstår att det nu måste vara dig motbjudande att närma dig mig som min hustru – men jag ville ändå bedja dig, för pojkarnes skull, att du inte yrkar på laglig skilsmessa strax – du flyttar med dem till dina föräldrar och jag får ha dem hos mig på landet tidtals – kanske kunna de bilda en föreningslänk mellan oss och kanske skall den dag komma, då du skickar med dem en hälsning till mig och säger – säger – kanske säger du, Lissi, att din kärlek i alla fall inte helt och hållet utslocknat – kanske säger du – att du börjar tro på mig igen, om du finner, att jag under tiden fört ett värdigt lif – kanske – efter någon tid – förlåt mig, jag vill inte uppröra dig – men jag ville säga dig detta själf – och så ville jag be att få se Ville.

Lissi. Wilhelm! hör mig! Jag är inte så oförsonlig, som du tror – det var i första häftigheten – – –

Wilhelm. Du vill således gå in på mitt förslag?

Lissi. Förslag? Hvilket?

Wilhelm. Att du bara tils vidare stannar här – att alt blir oförändradt i vårt hem – och att jag kan hoppas – att en dag – –

Lissi. Ah – det är värre – mycket värre, än jag anade – du håller inte af mig längre – det är inte bara, som jag trodde, att du glömt mig för tillfället – du vill bli mig kvitt för att få lefva ostördt ett gladt ungkarlslif – –

Wilhelm. Lissi – du går för långt – du kan inte så missförstå min uppriktiga ånger – – –

Lissi. Ånger! Jag bryr mig inte om din ånger – jag bryr mig bara om att du håller af mig. Och det gör du inte, när du kan tala om en lång skilsmessa, som vore det den enklaste sak i verlden. O, hvad är alt det andra mot detta – att du så lugnt och kallt bara vill öfverge mig!

Wilhelm. Nu förstår jag dig inte als.

Lissi. Nej, du förstår inte, att om en man håller af sin hustru, kan han väl glömma henne under ett ögonblicks lättsinne – men skiljas från henne för åratal – –

Wilhelm. Du talade om en skilsmessa för lifvet, om jag förstod dig rätt.

Lissi. Om du hade förstått mig rätt skulle du sett, att det var i förtviflan och att du bara hade behöft vara litet kärleksfull mot mig för att få mig att glömma och förlåta alt.

Wilhelm. Det är andra gången jag misstar mig på dig, Lissi.

Lissi. Wilhelm – håller du då inte en smul af mig längre? Hvad har jag gjort, för att du med ens blifvit så kall och hård mot mig? (Vill omfamna honom.)

Wilhelm (håller henne tillbaka). Jag vill vara fullt ärlig mot dig, Lissi! Jag vill säga dig uppriktigt, att jag inte i detta ögonblick vågar bedyra, det du aldrig mer skall få något att förebrå mig. Och därför hade jag velat pröfva mig själf under en tillfällig skilsmessa.

Lissi. Ack, Wilhelm, om du visste, hvad en hustrus kärlek vill säga, skulle du inse, att jag hällre går igenom hvad som hälst än lefver skild från dig. (Kastar armarna om hans hals.) Öfvergif mig inte, Wilhelm! Du ser, hur jag håller af dig – hur jag är färdig att förlåta dig alt – alt – både nu och i framtiden – bara jag vet, att du ändå i botten håller af mig.

Wilhelm (skjuter henne bort). Vet du, hvad detta är?

Lissi. Hvad menar du?

Wilhelm. Det är – ja, jag vill inte uttala ordet. Men du ställer dig på detta sätt själf i jämbredd med detta andra slag af kvinnor.

Lissi (med ett anskri). Wilhelm! (Springer mot dörren till höger.) Mamma!

Fru Bark (kommer).

Lissi. Jag tror Wilhelm har blifvit tokig – han talar så – så – jag förstår honom inte – han gör mig bara de förskräckligaste beskyllningar – –

Fru Bark. Kära barn, jag sade dig ju det. En hustru skall inte för mycket pocka på sin rätt – man skall inte sätta mannens tålamod på ett alt för hårdt prof.

Lissi. Men det är just det han ville, tror jag. Han vill drifva mig till att förgå mig mot honom för att han sedan skall få en anledning att öfverge mig.

Wilhelm. Lissi har just aldrig varit utrustad med särdeles stor skarpsinnighet. – Berta skulle inte så missförstått mig.

Lissi. Nu förebrår han mig det också! Hur många gånger har du inte sagt till mig, att du var glad, att jag inte var som Berta – och att du satte tusen gånger mer värde på min kvinlighet än på Bertas hufvud.

Wilhelm. Ja – det är sant – du är en söt och kvinlig liten hustru och jag ville visst inte byta. (Smeker henne.) Vore Berta min hustru, så skulle hon tvinga mig att bli en annan människa – jag vet inte hvilka ansträngningar, jag inte skulle kunna göra, hällre än att utsätta mig för hennes förakt – en sådan qvinnas förakt, det är en bitter, men sund och stärkande dryck – men min lilla hustru hör lyckligtvis inte till den sortens kvinnor – hon är sant kvinlig och tillåter mig att glida utföre så mycket jag vill – det är ju mycket trefligare och gör lifvet bra mycket lättare och angenämare – ja, lefve den sanna kvinligheten! (Omfamnar henne.)

Lissi. Det är mycket elakt af dig att gifva det en sådan vändning! Om du inte har så mycken rättskänsla, att du vet, hvad du är skyldig din hustru, så skulle det väl inte hjälpa, om jag hade aldrig så stora fordringar.

Wilhelm. Nej, det är rätt – inga fordringar – det skall bli vår lösen. Full frihet – inte sant? Det vill säga för mig – inte för dig, naturligtvis – det vore att vända upp och ned på verlden.

Lissi. Fy Wilhelm – hvarför talar du till mig i en sådan där gäckande ton? Är det tacken för att jag håller af dig och vill förlåta och glömma all den sorg, du gjort mig.

Wilhelm. Ja, du är en liten söt och snäll hustru – det har jag ju redan sagt – jag ångrar alla mina elaka ord. Det kom sig altsammans däraf, att vi män, lättsinniga, som vi äro, ibland ha en viss benägenhet att idealisera våra hustrur. Vi vilja gärna hos dem finna den renhet, som vi sakna hos oss själfva – det är barnsligheter – gammal romantik, som hänger i oss från Frithiofs saga och 15-års åldern – men kvinnorna äro mer praktiska, de – de veta, att pruta med idealerna och taga lifvet som det är. (Omfamnar henne.)

Berta (kommer från fonden – studsar, då hon får se dem).

Wilhelm (muntert). Se, välkommen hem, Berta. Se då inte så sträng ut – det klär dig inte. Det ger dig ett visst drag af okvinlighet. En kvinna bör alltid vara mild – alltid kärleksfull och öfverseende – som min lilla Lissi.

Berta. Lissi – hvad vill det säga? Jag förstår inte – –

Wilhelm. Sade jag dig inte redan i morgse, att Lissi var praktisk. Det har alltid varit ett utmärkande drag hos henne.

Lissi. Jag vet inte hvad du menar med ditt praktisk. Skall det nu vara meningen att håna mig för det också – liksom nyss för att jag är kvinlig?

Wilhelm. Håna dig – min lilla Lissi. Hur kan du tro det. (Tar henne under hakan.) Att vara praktisk är en kvinnas största dygd. Att vara praktisk, min kära Berta, det är att inte torna upp skyhöga byggnader, som man kallar idealer, utan bygga lugnt och trefligt i dalen en envåningsstuga med brandfritt plåttak och åskledare. Du skall aldrig lära dig att bli så praktisk, fruktar jag – och därför skall du häller aldrig finna ro i äktenskapets hamn.

Berta. Du tycks vara mycket munter.

Wilhelm. Skulle jag inte det då jag nyss fått absolution för alla mina synder – både förflutna och tillkommande – af den sötaste lilla hustru. (Omfamnar henne.)

Lissi (smekande honom). Du håller ju riktigt af mig?

Berta (vänder sig bort – vill gå förbi dem ut till höger).

Lissi. Berta – är du inte glad, att vi äro försonade?

Berta. Wilhelm sade något om dig i morgse, som gjorde mig utom mig – det var som hade jag sett honom bära hand på dig – nu – må han gärna göra det i framtiden – det angår mig inte. – (Går fram till Wilhelm och ger honom ett handslag.) Förlåt mig, Wilhelm!

Wilhelm (behåller hennes hand). Tack, Berta – ingen har någonsin skymfat mig såsom du – jag skulle inte ha tålt det – om inte själfföraktet hade förlamat mig – – ja, hade du blifvit min hustru, Berta – du skulle inte ha förgått dig mot mig en gång till, det svarar jag för – men du skulle ha gjort mig till en helt annan man.

Berta. Åh – tro inte det – den som inte kan upprättas utan hjälp af en annan – den – inifrån måste det komma. (Sliter sig lös och går till modern.) Har pappa varit hemma, sedan jag gick?

Wilhelm. Jag måste hälsa på pojken. (Går med Lissi ut till höger.)

Fru Bark. Nej, pappa har inte varit hemma.

Berta. Det var bra – då har du sluppit nya scener. Vet du, hvar mina nycklar äro – jag kunde inte finna dem i morgse och min låda var läst. Jag vill taga de där papperen.

Fru Bark. Du måtte hysa misstroende till din mor, min flicka.

Berta. Misstroende – till mamma! Då ville jag inte lefva längre. Du är nu den enda jag har kvar att tro på. (Omfamnar henne.)

Fru Bark (drar sig tillbaka). Jag skulle inte undra på, om du hade misstroende till mig, Berta. Inte till min goda vilja – men till min motståndskraft. Jag är bara en svag kvinna – jag, liksom Lissi. Du skall inte döma oss så strängt, för att vi inte fått din karaktärsstyrka.

Bark (kommer, följd af kamrern samt ett stadsbud, som bär ett par champagne-buteljer; tar emot dem och lägger upp dem på matbordet, samt betalar stadsbudet, medan kamrern hälsar på fru Bark och på Berta, som mycket kallt besvarar hälsningen). God middag – min söta Julie – god middag, Berta. Hvar har du din syster? Jag har ju inte ännu fått hälsa på henne.

Fru Bark (öppnar dörren till höger och ropar). Wilhelm och Lissi!

(De komma båda, han med armen om hennes lif, hon med handen på hans axel.)

Bark. Nå – ser man på. Alt godt och väl igen! Där komma de ju som två turturdufvor. (Kysser Lissi.) Välkommen hit, min stumpa. (Lågt till Wilhelm.) Jo, du är mig just en skön pojke, Wilhelm. Jag hade ämnat att lexa upp dig grundligt – men när nu hon redan förlåtit, så är det inte värdt att tala om den saken vidare. Lissi är en sann kvinna – hon som modern. – Sitt ned nu, bäste kamrer Lundberg. Nu ska’ vi ha oss en treflig stund. – Jag undrar, om ni komma ihog hvad det är för en dag i dag. – En dubbel familjehögtid – ja, minsann tror jag inte ni hade glömt det! (Till kamrern.) Det är både vår och barnens bröllopsdag.

Lissi (afsides, smeksamt till Wilhelm). Det var ju därför jag ville komma hit just till i dag. Och nu hade jag glömt det för alt det andra.

Wilhelm. Dagen är ju då enkom passande till att fira vår försoningsfest.

Bark. Nu ska’ vi ha oss en liten feststund och dricka bägge brudparens skål. Tag hit champagneglas, Berta!

(Berta tar fram glas och en bricka ur skåpet i fonden och sätter dem på bordet.)

Bark (slår upp champagnen). Jag bad vår gode vän, kamrer Lundberg, att komma med hit, emedan jag tyckte det var lämpligt att han var närvarande vid denna fest – som jag skulle vilja kalla en försoningsfest – efter han varit fruntimrens förtrogne i några små familjekonflikter. Ser ni, också i de lyckligaste familjer kunna ju små schismer förekomma ibland – det är ingenting att tala om – det liknar – som någon poet har sagt – vår store Tegnér, tror jag – tag ett glas, min lilla gumma – hvad var det jag sa’ – jo, det liknar ett moln på en ro– – – – nej, ett rosigt moln på – nej, inte precis rosigt, men i alla fall – skrattar du, Lissi! Åh, din tjufunge! – Jag ville säga – ett sådant där förbigående moln förhöjer bara verkan af den slutliga försoningen. Min kära dotter Berta har ett något hårdt och stridigt lynne – ja, det är inte min mening att på en sådan dag som denna göra dig några förebråelser, min kära Berta – en sådan karaktär som din har också sina stora förtjänster – du har en fasthet och en – en – en sublim – ja, kort sagdt, din far är den förste att erkänna dina goda egenskaper – och jag hoppas, att du en dag genom kärleken, som är kvinnans – jag ville säga – hm – kärleken, som är kvinnans – ädlaste smycke! – genom kärleken, säger jag, skall du vinna den kvinliga mildhet, som fattas dig – hvarför tar du inte ett glas? – nå, som du vill – mildhet och godhet, ser du, det är kvinnans ädlaste smycke – hva’ falls? Hvad säger du?

Berta (i trött ton). Jag vill bara anmärka, att det är inte min bröllopsdag i dag. Jag vet därför inte, hvarför talet adresseras till mig.

Bark. Det var ju bara i en parentes. Har jag inte rätt – se nu så okvinligt att så där afbryta – nu kom jag alldeles ur stämningen – hvad var det nu, jag skulle säga – – jo, jag ville säga – det var inte rätt af dig, min kära Berta –

Berta (lågt). Fortfarande till mig – –

Bark. Det var inte rätt af dig att öfvertala din mor till en sådan handling – att gifva dig de pengar, som med rätta tillkommo din far – det var orätt också mot dina syskon, ty hvarför skulle du ha dessa pengar ensam, Lissi hade ju lika rätt till dem –

Lissi (till Wilhelm). Har Berta gjort det?

Berta. Detta är att afsigtligt vanställa mina bevekelsegrunder. Om ni kunna tro mig om något sådant, så kan väl i alla fall ingen tro, att mamma skulle velat vara med om en sådan orättvisa mot Lissi.

Bark. Din mor, min kära Berta, kunde väl för ett ögonblick låta sig missledas af sin moderliga svaghet – men hon var alt för mycket sann kvinna för att inte snart inse sina pligter mot sin man – och då hon nu med egen hand förstört detta olycksaliga papper, har jag glömt och förlåtit alt – –

Berta. Hvad är meningen med att komma fram med en sådan osanning?

Bark (sätter hårdt ned sitt glas på bordet). Osanning! det är till din far, du talar.

Berta. Jag har tappat sammanhanget – jag är alldeles som yr i hufvudet af alla dessa fraser – jag förstår ingenting längre. Förklara mig, mamma!

Fru Bark. Förlåt mig, Berta! Du får inte döma mig för strängt – du måste förstå –

Berta. Mamma! Också du! Nej, jag kan inte förstå – det går omkring i min hjärna –

Fru Bark. Nej, Berta, nej – inte så! – gör mig hällre förebråelser!

Berta. Förebråelser! Hårda ord! Mot mamma! Nej, stå inte och se så där brottslig ut – det uthärdar jag inte! – O, att jag själf hade begått den uslaste, föraktligaste handling – att ni alla stode här nu för att döma mig till det skamligaste straff – – hällre än detta – detta!

Bark. Seså, min kära Berta – intet pjoller nu. Din mor har gjort sin pligt som hustru – det är väl ingenting att deklamera öfver. Lissi, hvar har du din pojke – han ska’ väl också ha sig ett glas. Gå efter honom! (Lissi går ut till höger.)

Kamrern (närmar sig Berta, som står försjunken i sig själf). Fröken Berta!

Berta. Ni också! Ni visste, hur min far fått pengar, och ni tvekade ändå inte att låta bjuda er på denna värdiga fest! O, fins det då inte i hela verlden en människa med rättskänsla!

Kamrern. Det var för er skull – emedan jag hoppades kunna vara er till någon hjälp, som jag kom!

Berta (vänder sig bort; lågt). Jag tycker inte om, att man begår lågheter för min skull.

(Lissi har under tiden kommit in med Ville och slår i ett glas åt honom.)

Lissi. Nu får Ville dricka morfars och mormors och pappas och mammas skål.

(Då Ville skall dricka, springer Berta fram och tar glaset ifrån honom.)

Berta. Inte barnet – skona åtminstone barnet! Skall han också dragas in i denna lögn!

Lissi. Ville är mitt barn och det är jag som bestämmer – –

(Ville tar åter sitt glas och vill dricka.)

Wilhelm (strängt). Ville – du dricker inte – lyd Berta och gå!

(Tar gossen vid armen och skjuter ut honom genom dörren till höger.)

Bark. Låt mig säga dig, min kära Berta, att ditt beteende är opassande. Att på detta sätt störa en familjehögtid. Det är denna okvinlighet hos dig, som är så obehaglig – –

Kamrern (till Berta, afsides). Fröken Berta! Jag låter inte gärna skymfa mig, ens af er. Vill ni inte taga tillbaka era orättvisa ord nyss?

Berta. Åh, gärna! Det är jag som har orätt och ni alla som ha rätt. Ärlighet, trohet och sanning – det är bara fraser – man skall vara svag, så kallas man god och kärleksfull – man skall hyckla vackra känslor, tala, framför alt tala vackra ord – –

Kamrern. Fröken Berta, får jag säga er, hvarför jag kom hit i dag – jag ville sagt det redan i morgse, men kunde inte få tillfälle då – jag har varit nog lycklig att få en befattning, som gör mig fullständigt oberoende – som sätter mig i stånd att skapa mig ett nytt hem, utan att svika några af mina gamla pligter – Berta, ni förstår – ni vet hvart mina förhoppningar och min längtan måste gå i ett sådant ögonblick. Får jag inte försöka att med ett helt lifs trohet komma er att glömma era bittra erfarenheter – lära er att åter tro på lifvet.

Berta. Åh, hvarför säger ni mig detta i en sådan stund som denna – jag kan inte, jag vågar inte längre tro på någon. Ni vet inte mer än hälften af hvad jag gått igenom i dag.

Kamrern. Jag tviflar ändå inte på att jag skall lyckas. Låt mig bara försöka.

Berta. Jag kan i alla fall inte. Hur skulle jag kunna lemna mamma!

Kamrern. Åh, Berta, vill ni ännu offra er så för henne?

Berta. Ännu! Det ordet hade jag inte väntat af er. Hvad som skett kan ingenting förändra i det afseendet – det kan endast göra offret – kanske – något tyngre. Men hon behöfver mig – och mitt arbete – bättre nu än någonsin. – (Trycker hans händer.) Tack i alla fall.

Kamrern. Svara mig bara på en enda sak. Min kärlek till er – är den besvarad?

Berta. Jag har aldrig vågat göra mig själf några frågor i det afseendet.

Kamrern. Detta betyder för mig nästan det samma som ett ja. Och när så är, skall ingenting förmå mig att afstå från er – jag skall inte tillåta, att ni uppoffrar er – –

Berta. Om ni räsonnerar så – hvarför bjöd ni mig inte er hand redan för ett par år sedan, kamrer Lundberg?

Kamrern. Jag kunde ju inte. Mina inkomster – –

Berta. De voro stora nog att försörja er mor och era systrar. Hvarför lemnade ni inte dem att svälta ihjäl och gifte er med mig?

Kamrern (studsar).

Berta. Hvarför begär ni då nu att jag skall visa mig trolösare, än ni varit. Är jag inte lika nödvändig för de mina som ni? Nej, man bygger inte upp någon lycka genom att svika sina gamla pligter, det har ni – just ni lärt mig. Det har ert lif inskärpt hos mig – och därvid skall jag försöka att hålla fast – hur det än går. (Han kysser upprepade gånger hennes händer.)

Bark (som observerat dem, reser sig, tar sitt glas). Mina vänner – jag tror det blir en tredubbel fest vi få fira i dag – – (kamrern gör en afvisande rörelse) inte det – jaså – nå – inte ännu – nå –

Fru Bark (närmar sig Berta). Berta – kan du inte förlåta?

Berta. Förlåta! Det är så sorgligt att nödgas förlåta, när hela ens själ längtar att få beundra och få tro på någon! (Fru Bark vill draga sig tillbaka, Berta kvarhåller henne.) Nej, jag ville inte stöta dig bort, mamma! inte dig också. Jag skall arbeta för dig – jag skall försöka att vara dig en god dotter. (De omfamna hvarandra.)

Bark. Se där! Det tycker jag om. Nu kan man då med sanning säga, att detta är en riktig försoningsfest – jag kunde nog tro att det fans gry till kvinlighet hos Berta också. (Klingar på glaset; högtidligt) Mina vänner! Min älskade hustru – mina kära barn – nu dricka vi den sanna kvinlighetens skål! Lefve den! Hip, hurra! (Ingen instämmer.)

(Ridån faller hastigt.)