I

Byn egde icke mer än en enda gata, om den ens kunde hedras med detta namn, ty den var helt enkelt en mindre väg, utan spår af stenläggning, och oförsvarligt illa hållen. Vid ena sidan lågo en fem, sex dåliga hus i en rad, vid den andra sågos några bondgårdar, på så långt afstånd ifrån hvarandra, att en temligen stor trädgård fick plats emellan dem. Dessa gårdar kunde vara respektabla nog, med sina breda längor och sin regelbundna fyrkant, men mot den, som vandrade framåt vägen, sågo de rätt ovänliga ut, ty alla vände de ryggen till, d. v. s. de lågo med uthusbyggnaderna utåt. Endast på ett ställe, der man lemnat porten öppen, kunde man se in på gårdsplatsen, der icke en lefvande varelse syntes, utom en hönsfamilj, som gick och sprätte i halmen.

Det hade varit en kall och regnig sommar; nu var det också slut med den.

Med händerna nedstuckna i fickorna på sin frånvuxna paletot, kom en ung flicka gående framåt gatan. Hon såg glad och hurtig ut; gången hade icke en stadsdams trippande behag, snarare en halfvuxen pojkes slängande fasoner. Med bekymmerslös min granskade hon himlens grå skyar, för att se om det drog upp till regn igen. Derefter öppnade hon dörren till ett af de låga husen och steg in i förstugan, hvilken var jemt så stor, att dörrarne kunde gå förbi hvarandra. Hon öppnade äfven nästa dörr, under en ringklockas ursinniga skrammel.

Detta var byns enda diversebod, det enda ställe der man kunde köpa tobak, kaffe och socker. Ett riktigt kyffe för resten – lågt, mörkt och nedrökt – och så denna obeskrifliga lukt af gråpapper, såpa och hvad det är allt för något!

En ung man stod bakom disken, med armbågarne på den och hufvudet lutadt öfver en bok. Hans utseende var lika ljust och vänligt som bodens mörkt och otrefligt.

Vid den unga flickans inträde rätade han upp sig och bugade. Han såg ganska godt ut. Det blonda håret var vågigt, glänsande som silke och alldeles tillbakastruket. Hyn var qvinligt ljus och det kunde aldrig finnas ett par ögon mer blå än hans. Det var en viss intelligens, som glänste bakom glasögonen, men det låg någonting förtryckt i hela ansigtsuttrycket, och kring munnen märktes ett drag af vekhet, som, förstärkt med en enda nyans, skulle öfvergå till svårmod. Det fans ingenting käckt, ingenting manligt hos honom; han liknade en af dessa plantor, som af brist på ljus få hvita blad i stället för gröna.

Det föll icke gerna någon in att säga ett ovänligt ord till Axel Möller. Det fans detta oförklarliga i blick och hållning, som alltid tycktes be om ursäkt. Man kände en ovilkorlig medömkan, – och ändå var han hvarken sjuk, eller gammal, eller fattig.

Till och med Selma Bergs pojkfasoner blefvo något dämpade, när hon talade med honom.

»Jag kommer inte för att handla», sade hon i det hon gick fram till disken, »jag kommer för att be er om någonting.»

»Mig?» upprepade han gladt, och en svag rodnad rann upp på hans kinder.

Hon kände sig förlägen. De hade ju visser­ ligen träffats några gånger i prestgården, men det var väl i alla fall rysligt påfluget, dethär. Hans skygghet meddelade sig åt henne, och hennes fingrar lekte nervöst med den lösa tråden på segelgarnsrullen.

»Richard har talat om, att er morfar har en massa teckningar och utkast af er morbror.»

Det glänste till bakom glasögonen, det var ett slags tyst bejakande.

»Jag ville ... åh jag vore så tacksam, om ni ville be er morfar ... Jag skulle vara så rysligt glad, om jag finge se dem.»

Den unge mannen teg och tycktes tveka.

Selma rodnade så att tårarna stego henne i ögonen. – Hon hade väl varit förskräckligt framfusig.

»Eller ni tror inte att er morfar ...?»

»Morfar, jo. Han vet ingenting roligare än att visa allt det der.» – Han betänkte sig ett ögonblick. – »Jag skall gå in och säga till mor», sade han raskt.

Han gick in i familjens rum och återkom efter några ögonblick.

»Var så god och stig in», sade han och höll dörren öppen.

Selma efterkom inbjudningen och trädde in i ett stort hvardagsrum, med små fönster på båda sidor. Vid ett af dem sutto mor Möller och hennes dotter, sysselsatta med handarbete.

Selma hade endast sett gumman i kyrkan, men denna skarpnästa fysionomi kom man nog ihåg, sedan man sett den en gång.

Sonen presenterade, och den unga flickan yttrade några urskuldande ord för sin djerfhet. De upptogos temligen sursött, men Selma brydde sig icke derom. Hon kände till mor Möller, som man känner hvarandra i en sådan liten by, och hon visste att gumman aldrig brukade vara älskvärd. Hvad hade hon dessutom med käringen att göra! Och så stack hon händerna i sina kappfickor och antog en äkta gatpojksuppsyn. Det var hennes vanliga utväg, när någon visade sig ovänlig.

Hennes nyfikna blick flög kring rummet och stannade så vid en liten tafla, som hängde öfver en byrå. Det var bäst att se sig om nu: man kom väl inte dit oftare.

»Har er morbror målat den?» frågade hon vänd till den unge mannen. Men innan han kunde svara, föll modern in:

»Nej, det har Axel gjort. När han var barn klåpade han med sådant der.»

»Ämnar ni bli målare?»

»Nej, det ämnar han inte. Vi ha haft en målare i slägten, och det har varit mer än tillräckligt.»

»Hvad det är bra gjordt. Herr Möller har bestämdt ärft anlagen efter sin morbror.»

»Då är det också det enda han ärft efter honom, och det var inte mycket att ha. Det vräktes bara ut pengar på honom, och när han dog lemnade han ingenting efter sig annat än skuld.»

»Men tänk – ett sådant namn!»

»Man lefver inte af det, skall jag säga fröken.»

Mor Möller knep ihop läpparne på ett sätt, som ohjelpligt afskar samtalstråden.

Selma kastade en blick på den unge mannen. Han förstod henne.

»Morfars rum ligger här ute, får jag be er gå den här vägen?»

Med en afskedshelsning för värdinnan lemnade Selma rummet, och när hennes ledsagare stängt dörren efter dem, drog hon en lättnadens suck.

De gingo genom ett förmak, – stelt, smak­ löst, symmetriskt. Man kunde komma i frysning bara af att se på det.

Nästa rum bar en helt annan prägel.

»Det är mitt», sade herr Möller.

Selma såg sig omkring. Hon hade denna vakna blick, som uppfattar allt, ända in i de minsta detaljer.

Det var ett tarfligt rum, men det såg bebodt ut. Man skulle kunna sitta der timvis och ändå ej känna sig ensam, till den grad hade egarens smak tryckt sin stämpel på allt.

»Ni läser mycket», sade gästen och såg sig omkring.

»På hvar ledig stund.»

»Hvad för något?» frågade hon och betraktade ryggarne af några band, som förskrefvo sig från en landtlig bokauktion, »ah, romaner! Läser ni ingenting annat?»

»Jo, poesi; det tycker jag bäst om, och så historiska arbeten. Läser fröken aldrig romaner?»

»Jo, det förstås, men jag läser också filosofi och fysik.»

Hennes oefterhärmliga ton gick alldeles förlorad för honom; han var allt för naiv för att skratta. Tvärtom, han kände nästan beundran.

»Är det inte svårt?» frågade han skyggt.

»Det beror på hur man tar det», svarade hon lätt. Hon började redan känna sin öfverlägsenhet.

»Spelar ni fiol?»

»Ja, ibland.»

»Af hvem har ni lärt?»

»Jag har lärt mig det sjelf, mor har aldrig velat kosta på mig.»

»Och det der lilla pianinot, är det också ert?»

»Ja, men det är mycket dåligt, jag önskar jag hade råd att skaffa mig ett nytt.»

»Råd?» eftersade hon. Man visste ju att mor Möller var rik.

»Ja, råd», upprepade han leende.

Hon nickade för sig sjelf på ett mycket förnumstigt sätt, som tycktes säga: nu förstår jag.

Öfver allt i rummet fans så mycket som kunde locka, allt sådant som skulle förtjusa en skolpojke som »samlar». Mossor och stenar, stora snäckor, pilspetsar af flinta, och – det bästa af allt! – ett litet aqvarium af primitiv beskaffenhet, med »vattenbusar» och ödlor uti. Men det kunde icke passa sig att stanna der längre, och så gingo de vidare.

Genom en liten gång eller förstuga kommo de till gubbens rum.

»Morfar, fröken Berg ber att få se morbrors teckningar», sade hennes ledsagare i det han steg in och höll dörren öppen för henne. Hans stämma hade här en helt annan klang än nyss.

Gubben satt i länstolen vid skrifbordet och läste. Han reste sig och sköt glasögonen på pannan. Det var anmärkningsvärdt hvad dottersonen liknade honom, men gubben såg raskare ut.

»Välkommen», sade han hjertligt och räckte henne handen.

»Jag är mycket påflugen», sade hon med en frimodig blick i den gamles ansigte, »men för mig fins ingenting roligare än att teckna och rita; jag är alldeles tokig med det ... och när jag nu visste att här fans så mycket att se ... Frestelsen blef för stark.» Hon brast ut i ett omotiveradt litet skratt. Det klingade friskt och gubben tyckte om henne.

Axel stod midt på golfvet och vägde än på det ena benet, än på det andra, med en min som om han stod och njöt af något.

»Det var så snällt, så snällt», sade gubben och klappade henne trohjertadt på axeln, som om de varit gamla bekanta.

Dottersonen såg sig omkring med synbart välbehag, fast allt detta måste vara så oändligen gammalt för honom.

»Fröken», sade han plötsligt, hvad tycker ni?» Han pekade på en litografi, som hängde midt emot fönstret, öfver sängen.

Den unga flickan stod stilla och bara såg. Det var sjelfva tanken i denna tafla som slog an på henne – hon, som ännu lefde till hälften i barndomens sagoverld. Der var den ju lifs lefvande, med sköna sagoväsen, svärmiska och förtrollande som sjelfva sommarnatten. Det var någonting för henne!

Axel Möller var färdig att hålla andan, så rädd var han att störa.

Här i morfadrens rum hade de tagit grodd, alla de frön, som naturen nedlagt i hans sinne, här hade de spirat upp utan luft och ljus – sjukligt och förvridet – och här hade han left sig in i den gamles dyrkan af den bortgångne. För honom var det som om konstnärens ande dröjt sig qvar här, och när hon nu stod der i tyst beundran, så var det för hans gud hon böjde sig.

Afstängningen från verlden, i förening med moderns hårdhet, hade från barndomen kommit hans viljekraft att krympa ihop till en dvärgkropp, medan fantasien växt ut, så att den kunnat fylla en jättes hufvud. Han var en af dessa naturer, som tro sig skapade att lida, endast för det de fått förmågan att gifva sig hän i en stämning.

»O, så hänförande!» utropade Selma och spretade ut med fingrarne i sina kappfickor.

Det inträdde åter en andäktig tystnad.

Hennes åhörare hade intet sinne för komik, och motsättningen mellan hennes fullvuxna frökenförtjusning och dessa oförfalskade slynfasoner fans icke till för dem.

»Och hvad är dethär för något?» sade hon och slog med handen ut mot de andra taflorna, som klädde väggarne. Hon kunde ju inte bli stående der och beundra i all evighet, heller!

»Alltsamman efterbildningar af hans arbeten. Det brukade han alltid sända hem till mig. Och denhär oljemålningen är en modellstudie af hans egen hand», sade gubben med stolthet.

Det var en naken kropp och ett fult hufvud, duktigt utfördt. »Usch, så fasligt!» tänkte Selma på sitt pensionsspråk, men sade ingenting.

»Det skymmer så. Kan jag inte få tända morfars lampa?» sade Axel.

»Hvad jag var dum som kom hit så sent!» klagade Selma, »men det kommer sig af att jag gick en timma på vägen och undrade om jag skulle våga eller inte.»

Nu skrattade de, och så var isen bruten; hon kände att hon var deras gunstling.

»Får jag taga af mig kappan?» sade hon. Och gubben hjelpte henne sjelf, medan dottersonen tände lampan och rullade ned gardinen.

Det var som om de gamla möblerna bara behöft detta. De föreföllo ej längre stela och kantiga. Allt passade så förträffligt ihop; det var idel gamla minnen och gamla historier. Hvad man kände sig hemma i detta rum!

Dottersonen stälde morfadrens stol till rätta och bjöd gästen taga plats deri. Det glada uttrycket förskönade honom; han såg hurtigare ut än vanligt.

»Vill nu morfar ta fram portföljerna?» sade han.

Den gamle öppnade pulpeten och började plocka ut sina skatter. Selma hoppade fram och satte sig i länstolen. Hvad man kunde vara fri hos dessa menniskor!

Hon lade sig tillbaka öfver ryggstödet för att se på rummet bakom sig. Lampskenet föll från sidan öfver hennes uppåtvända ansigte och belyste klart den käcka, outvecklade figuren. Vacker var hon icke, snarare motsatsen, men det var en friskhet, som påminte om en molnfri vinterdag med snö och bjellerklang.

Detta rum behagade henne. Det fans ingen halfhet, det var helt hvad det var. Med obeskrifligt nöje lät hon sina blickar glida kring väggar och hyllor. Der var så instoppadt; ingen plats var lemnad tom. Och så var allting så mörkt, det riktigt sög lampskenet till sig. Och tänk hvad det måtte vara roligt att få rifva omkring i alla dessa skåp och lådor! Hon skrattade till.

»Här är bra trefligt!»

Hennes glädje gaf återsken i den unge mannens ansigte. Han stod och såg på henne.

»Se här», sade gubben och lade en lunta studier på bordet. Så drog han fram en stol bredvid hennes, för att kunna förklara allt; och dottersonen stod bakom för att se öfver hennes axel.

Hon var så intresserad, – granskade och frågade. Dervid såg hon så tillitsfullt in i gubbens ansigte, att hans tystlåtenhet smälte: han blef öppenhjertig och språksam. Medan de gingo igenom portföljernas innehåll berättade han om denne son, som varit hans lefnads stolthet.

»Se, jag var slätmålare, fröken», sade han, »men jag skall säga att jag förstod min sak. Hos mig fick han de första grunderna, och – ser fröken – det hade han godt af allt framgent.»

Det var gubbens outtömliga glädjekälla, detta, att han gifvit honom »de första grunderna». Det var hans evangelium, och på det måste han tro, om än allt annat skulle ramla.

»Jag skall säga fröken att det kostade. Först att hålla honom i skola i Lund – för se han skulle ju ligga i studien, förstås. För se om man skall bli målare, så duger det inte att bara smeta med färgerna, utan en ska’ ha reda på både ett och ett annat. – Och sen i Stockholm vid akademien. Men jag var ju en duktig arbetare, och större glädje kunde jag ju inte ha än att arbeta för min pojke. Sara hon förtröt – förstås – men inte skulle man bry sig om det.»

Sara, det var mor Möller.

Axel gaf den gamle en liten tryckning med handen. Han fann icke det sista uttrycket fullt passande. Fröken Berg var ändå en fin dam, och morfar skulle hålla på sin värdighet.

Selma såg upp och log med en blick, som tycktes säga: låt honom tala.

»Baronen var allt bra hederlig», fortsatte gubben, »för han hjalp honom hela tiden, när det knep.»

För den gamle slätmålaren fans det icke mer än en baron i verlden, och det var den, vid hvars gods han haft anställning.

Och så blef han vid att berätta.

Selma hade detta sätt att helt och odeladt höra på, hvilket gör ett så angenämt intryck på den som talar, och hennes lilla eftertänksamma min verkade med styrkan af ett raffineradt smicker.

Allt föreföll henne så öfver måttan intressant – rummet, menniskorna, berättelsen.

Nu hade hon glömt den fantastiska taflan der borta, med månskenet och necken.

Och under allt detta stod den unge mannen bakom hennes stol och njöt af den glada trefnad hon fört med sig. För honom var hon någonting så helt annat än det vanliga, ty till moderns hus kom sällan andra fruntimmer än bondgummor, eller då och då en rik åbodotter, som helsade på systern och då sökte visa sig så fin och förnäm att hon knappt kunde tala och röra sig som en vanlig menniska. Med en blandning af bonddryghet och penninghögfärd afskydde mor Möller allt hvad »ståndspersoner» hette, och trots alla böner kunde hon icke förmås att låta dottern begagna hatt. Schalett skulle det vara.

Det blef sent, men Selma tycktes ej lägga märke till det. Här fanns ännu så mycket att fråga om och taga reda på. Det gladde hennes båda värdar, och på samma gång erforo de en viss ängslan, som när en liten fogel dristigt hoppar in i rummet, och man är rädd att med en enda rörelse påminna honom att han icke är på sin plats. Det är en sådan härlighet att se hans trygga tillförsigt, och ändå vet man ej hvilket ögonblick han flyger derifrån.

Ibland, då hon fann en teckning, som hon tyckte bättre om än de andra, kastade hon sig tillbaka mot ryggstödet och såg upp i den unge mannens ansigte, för att se om han delade hennes beundran. Då mötte hon alltid hans blick, leende mot henne, men med ett visst drag af svårmod.

Och han såg henne i full belysning.

Hon hade en bred hvit panna, öfver hvilken det gula håret föll i en stripig lugg, näsan var liten och af en putslustig modell, hyn det friskaste man gerna kunde tänka sig, och de tunna läpparne voro så klart röda, att de tycktes målade. Men kanske föreföllo de så emot hakans hvithet. Nedre delen af ansigtet var lika skarp och spetsig som den öfre bred och fast. Det gaf henne ett egendomligt utseende af bestämdhet, på samma gång som det gjorde henne ful.

»O, så sent det är, och nu är det alldeles mörkt!» utropade hon och sprang upp så häftigt att Axel fick en knuff af stolen.

»Hvad kan klockan vara?» Hon vände hufvudet i alla riktningar för att få syn på den. »Half åtta! då blir jag alldeles olycklig för farbror och faster; jag hinner inte hem till qvällsmat.»

Hon for bort till sängen, der kappan låg, och ref den på sig i en handvändning.

»Tusen tack för detta roliga», sade hon och skakade hand med gubben, under det att hon behändigt fäste hatten med den lediga handen. »Men – ack om jag vore hemma!»

»Jag skall följa fröken», sade Axel.

»Ja det är godt och väl. Men – så mycket skam jag får!»

Axel öppnade dörren.

»Kan man inte komma ut någon annan väg än genom er mors rum?» sade hon hastigt.

»Jo, genom denhär förstugan», svarade han och kände sjelf en lättnad dervid.

De kommo ut på den lilla bygatan. Det var mörkt och ett lätt duggregn slog emot dem.

»Vänta ett ögonblick, så skall jag springa efter morfars paraply.»

Han sprang in och kom strax igen, hvarefter de begåfvo sig i väg. Hon gick tätt intill honom, ty han höll paraplyn.

»Vi gå väl ginvägen om banbanken?» sade han.

»Ja», svarade hon. Och så tego de en stund.

När de kommo till grinden öppnade han, och de gingo in på den släta jernvägen mellan skenorna, der marken var hoptrampad af banvakternas steg.

»Går ni inte bättre om ni håller mig om armen?» frågade han.

Hon tänkte efter ett ögonblick, om det kunde passa sig, och så tog hon hans arm.

Regnet smattrade mot paraplyet, ty det blåste starkt. De höllo jemna steg.

»Det är lärorikt att höra hur andra brutit sig en bana», sade hon.

»För mig är det nedslående.»

»Hur då?»

»Jag ser hur alla andra komma fram i verlden, men inte jag.»

»Hvarför inte ni?»

»Derför att det nu är för sent.»

»Men hvarför har det då icke blifvit af förr?»

»Pengar, pengar! Mor bryr sig om ingenting i hela verlden annat än pengar. Förr begrep jag det inte, nu ser jag det.»

Hon höll fastare om hans arm än i början, och den ömsesidiga skyggheten var försvunnen. Hon märkte att han skulle ha lust att tala med henne som med en gammal förståndig menniska. Det var ju nästan en uppgift att fylla!

»Berätta», sade hon hastigt.

»Hvad?»

»Allting. Tror ni inte att jag kan tiga?»

»Det fins ingenting att tala om; ingenting, som kan roa någon.»

»Roa!» utbrast hon föraktfullt. – Precist som om hon icke för länge sedan vuxit ifrån att bli road! Hum.

Det uppstod några ögonblicks paus. Nu var hon stött.

Han märkte det.

»Kan det intressera fröken?» sade han tveksamt och med en viss vekhet.

»Seså», sade hon eftertryckligt och ryckte ett tag i hans arm. Det var hennes sätt, när någon af pensionskamraterna hade något på hjertat, som icke kunde komma fram.

»Ack, fröken, om min syster vore det ringaste lik er!»

»Hur är hon då?»

»Hon bryr sig om ingenting – ingenting alls – och jag känner mig så gräsligt ensam.»

»Men ni har ju er morfar.»

»Han är så gammal så.»

»Och så har ni ju min kusin, Richard.»

»Skilnaden är så stor. Han vid universitetet, och jag mellan disken och snuskaggen.»

»Och så har ni ju mig. Hvad var det nu? Berätta!»

Han teg ett ögonblick, hon hade sagt ett par ord, som han måste upprepa för sig sjelf. Hans röst var förändrad då han svarade; det låg någonting återhållet i den.

»Fröken, jag kan inte ens tala. Jag har aldrig haft någon att tala till.»

Hon teg. En qvinlig instinkt sade henne, att han blott behöfde tid.

»Man har gjort mig orätt», började han, »jag är ingenting, jag kan ingenting, och allt hvad jag tar mig till blir fusk. Inte ens sill och salt kan jag sälja ordentligt ... jag kan inte prata för min vara. Det är mig vedervärdigt alltihop. Nu är jag led på det.»

»Men hvarför blir ni då ingenting annat?»

»Mor vill inte.»

»Hvarför det?»

»Hon säger, att jag kan öfvertaga butiken; det är tillräckligt att lefva på.»

»Nå?»

»Kan jag uthärda i det der svarta kyffet dag ut och dag in?»

»Men hvarför reser ni inte er väg?»

»Hvarifrån skulle jag få medel att resa? Och hur långt kommer man utan kunskaper, utan rekommendationer? Om jag vore bunden till händer och fötter kunde det icke vara värre.»

»Men ni är ju myndig?»

»Hvad hjelper det, när man inte har något att vara myndig öfver?»

»Har ni inte fädernearf?»

Det lät grufligt snusförnuftigt, men han lade ej märke dertill. Sådant gick alltid förloradt för honom.

»Nej, jag har inte något. Far dog när vi voro helt små, och der fanns ingenting. Mor har sjelf satt upp butiken och skrapat i hop allt samman.»

»Hon är ju rik?»

»Ja, man säger så.»

»Men – jag vet – när hon började med ingenting, hvarför kan inte ni göra det?»

Han teg ett ögonblick inför denna fråga.

»Ah – fröken – det har sig inte så lätt.»

»Hum, – ja jag är åtminstone tvungen att förtjena pengar, det är då säkert.»

»Hvarför det?»

»Min pappa blir allt fattigare och fattigare, snart har han ingenting att ge mig. Det går baklänges.»

Hon sade det sista så obeskrifligt komiskt: – som om dermed allt vore sagdt, som om det vore den allra naturligaste sak; det, att »det går baklänges.» – Ett odisputabelt faktum och ingenting vidare.

»Hvad skall ni då taga er till?» frågade han, intressad som om hon funnit en guldgrufva.

»Ja, det vet jag inte riktigt, men pengar måste jag ha. Ser ni, jag vill bli artist, – djurmålare tror jag visst – men det törs jag naturligtvis inte tala om nu så länge, ty det kostar många pengar. Dem måste jag skaffa mig först.»

»Men hur skall det gå till?»

»Jo, ser ni, jag har mina planer ... och så kunde det ju hända att man träffade på någon ...»

»Hvad?»

»Någon som kunde hjelpa en, liksom den der baronen hjelpte er morbror.»

Han teg. Det for som ett styng genom hjertat. Om så vore? Då skulle hon fara bort – kanske slå sig igenom – och han skulle stanna ensam qvar.

»Tänk om ni också blefve målare, om vi blefve kamrater!»

Hennes utrop kom så plötsligt och ungdomsfriskt. Det var en vindstöt, som med ens ref upp alla hans romanidéer, så att de började kretsa om i hans hufvud – luftslott och hägringar – allt i ett ögonblick. Henne till kamrat!... Han såg henne åter tillbakalutad öfver stolens ryggstöd, med ansigtet i full belysning ... Henne till kamrat, och frihet ... frihet!

Han måste stanna ett ögonblick.

»Hvad är det?»

»Herre Gud i himlen – ja», sade han med ett djupt andetag.

Och så fortsatte de vägen. Men deras tankar hade kommit in i en ny fåra. Det var idel framtidsdrömmar, hälften skämt och hälften allvar. De hade med ens fått gemensamma intresen, gemensamma framgångar och gemensamma fiender. Och så tänkte de hvarken på regnet eller vägen, utan gingo ett godt stycke förbi grinden, der de skulle vikit af mot prestgården.

Då måste de gå tillbaka.

Han suckade tungt då de stodo vid grinden, nu var det endast några steg till, så skulle de skiljas.

»Kommer dag, kommer råd», sade hon, »det är mitt valspråk.»

»Ordspråken ljuga», anmärkte han i svårmodig ton.

Då gingo de en stund tysta framåt landsvägen.

»Tänk om vi mött tåget, då hade det blifvit vår sista vandring», sade han, »i det här vädret tror jag knappt vi skulle hört det.»

Han fann en viss glädje i att säga det.

Selma svarade icke; hon tänkte på de förestående bannorna. Och så var man vid trädgårdsgrinden.

»God natt», sade hon och räckte honom sin hand.

Det skulle aldrig ha fallit honom in att ge den en varmare tryckning.

Och så skildes de.

Sedan Selma lagt af sig ytterplaggen, gick hon in i familjens hvardagsrum. Farbrodern låg på soffan och läste en tidning, frun satt bredvid och stickade strumpa. Selmas vanda öga upptäckte genast att de hade superat.

»Faster får förlåta mig att jag kommer så sent», sade hon i hjertlig ton, som dock var fri från all ödmjukhet, »jag kom in till mor Möllers far för att se alla de teckningar han har, och så gaf jag inte akt på tiden. Jag tyckte verkligen att det var så förargligt, så.»

Farbrodern var synbarligen ond, ty han sva­ rade ingenting och såg icke upp från sin tidning, fast det tydligt syntes att han icke läste.

»Hur kom Selma hem?» sade fastern.

»Jag gick naturligtvis», svarade Selma, stött af de sura minerna.

»Ensam?»

»Nej, herr Möller följde mig.»

»Men jag skall säga, att det alldeles inte är passande att springa omkring på landsvägen med herrar så här dags.»

»Jag sprang inte heller omkring med honom.»

»Inga näsvisheter», röt kyrkoherden och såg upp.

»Gud bevars – farbror», sade hon och betraktade honom med en viss skälmaktig min, som hon förträffligt visste att använda, när det kunde behöfvas.

»Missbruka inte Guds namn, det har jag sagt dig en gång för alla.»

Hon såg på honom med en afväpnande tjufpojksuppsyn, som tycktes säga: jag tiger – när jag ändå inte kan tala dig till lags, min gubbe lille.

Han vände sig mot sin tidning, ty han hade svårt för att se sträng ut, och det ville han ändå. Han hade varit så ond under hela måltiden, att det riktigt kokt inom honom. Men när hon nu stod der så röd och hvit och gladlynt, nu kunde han icke få tag i ett ord af allt hvad han velat säga.

»Men det skall jag säga Selma», började fastern i föreläsande ton, – hon sade aldrig du då hon var förargad, – »att jag går så långt, att det är högst opassande att gå och låta följa hem sig af unga herrar, när man sjelf är så ung som Selma. Ett riktigt rendez-vous, ett samtal på tu man hand! Jo, jag tackar, – det skulle gått an i min ungdom? Nej, då fick man nog lof att passa sig.»

»Men jag försäkrar faster, att vi sade inte det minsta annat än det som hela verlden» – kunnat höra, hade hon ämnat säga, men hon hade en skrupulös sanningskärlek och hejdade sig derför, »– ja det vill säga, vi talade endast om affärer», tillade hon.

»Affärer?» eftersade frun med en förvåning, som gränsade till förfäran, »har han talt med dig om sina affärer?»

»Ja det har han. Jag har talat med honom om mina också; hvad var der med det?»

»Hvad skall det betyda, med dina affärer?» frågade farbrodern i mycket torr ton.

Hon gick ett steg närmare, drifven af en brinnande lust att handla, att ställa om något. Det var ett mycket företagsamt och oförskräckt fruntimmer.

»Jo, det vill säga, att jag tycker jag skulle vilja förtjena något.»

»Jaså, ville du det?» svarade han i en aktningsfull ton, som hade en liten bismak af försmädlighet, »och hur skall det gå till, om jag får lof att fråga? Du skulle kanske associera dig med hr Möller?»

Hon var så upptagen af sina planer, att hon icke hade tid att tänka på hvad som möjligen kunde ligga under hans ord.

»Jo, farbror vet att det som jag kunde bättre än kamraterna i pensionen det var teckning, och derför tänkte jag, att det var bäst att slå sig på någonting i den vägen.»

»Så-å.»

»Ja. Och derför tänkte jag att kanske farbror ville hjelpa mig att komma in vid tekniska skolan i Stockholm. Der får man lära sig en hel del praktiska saker, som man sedan kan förtjena på. – På pappa kan jag ju inte lita.»

»Nä-ä. Gud hjelpe dig så visst!»

»Ja men i alla fall, farbror, var det så dumt?»

»Vi få väl se. Men jag skall säga dig att det vill en hel del pengar till det också.»

»Ja, det är då visst och sannt, att man kommer ingen stans utan pengar!» utbrast hon med en bekymrad dragning på pannan. »Men kunde jag inte lifförsäkra mig?»

»Men barn», sade han eftertryckligt, »hvar har du fått allt det der hamset ifrån?»

Hon såg ned och satte ut munnen med skamsen min, men svarade icke. Alla dessa malplacerade affärsuttryck hade hon ju lärt sig under umgänget med fadern. De föllo henne ständigt i munnen, och hon kom alltid i förtret för dem.

Hon stack sitt ena pekfinger i ett af knapphålen på sin klädning, der hon vände och vred det i förlägenhet. Hon visste att hon gjorde sig löjlig med allt detta, men när det nu var så ...

»Jag har ju mitt mödernearf», erinrade hon under en glödande rodnad.

»Ja. Hur stort tror du ungefär att det kan vara?» frågade farbrodren med tillkämpadt allvar.

»Sjuhundra trettioen kronor och åttiotvå öre», svarade hon gråtfärdig och med låg röst. Hon var mycket ömtålig för åtlöje, och nu visste hon att han skulle finna det lustigt, att hon hade så väl reda på det. Men ljuga kunde hon ju icke.

»Men du är inte myndig, du kommer ju inte åt det!» Han kämpade emot skrattet, så att det kändes som skulle hans inre vändas upp och ned.

»Jag tänkte att om man gick in med en inlaga»...

Nu bröt det löst, alldeles hejdlöst; han gapskrattade.

Rodnaden hade stigit henne till hårfästet och hon sköt fram läpparne ännu mer för att icke brista i tårar, men hon stod qvar på sin plats i lampskenet. Det var ett tappert fruntimmer.

»Ja, jag skall tänka på det, kanhända det kan rangeras», sade farbrodern. Nu gjorde det honom ondt om henne.

»Då kan jag skrifva till pappa om saken?» yttrade hon utan att se upp, och fortfarande i affärston.

»Det kan du. Jag skall också skrifva i qväll.»

»Men Berg lille», sade frun i sin siratliga ton, så full af omsvep, »det der kan naturligtvis inte komma i fråga förr än längre fram. Man kan ju inte veta ... det vill säga, det är ju inte qvinnans egentliga kall, och de der nya åsigterna ... ja jag går så långt, att jag går ända derhän, att det inte är riktigt rätt. Att äldre ogifta fruntimmer taga sin tillflykt till sådant, det är ju alldeles i sin ordning, men vid Selmas år har man sannerligen så mycket annat och nödvändigare att lära sig. Det är ingen så lätt sak att förestå ett hus, och den man, som har något förstånd, ser minsann alltid på att få en duglig flicka.»

»Men det är visst ingen som vill ha mig», invände Selma med afgörande allvar.

Farbrodern hostade. Det var en konstlad, varnande hosta.

»Nu kan Selma gå in och äta», sade fastern.

Farbrodern såg efter henne, för att se när hon var utom hörhåll.

»Det kan ju i alla fall vara bra att inte behöfva kasta sig bort på hvad för en karl som helst», sade han.