II

Det var en sällsynt vacker höstdag, och Axel Möller hade stält upp dörrarne till gatan för att få in luft och ljus i den mörka boden.

På en sockertunna i dess bortersta hörn satt han sjelf med ryggen uppåt väggen och fiolen under hakan.

Han fantiserade.

Det var en sällsam kontrast mellan det inspirerade ansigtsuttrycket och det eländiga mischmasch han utförde. En målare, som endast sett honom, skulle ha blifvit förtjust; en musiker, som hört, skulle bringats till förtviflan. Man kunde icke höra någonting bedröfligare än detta hjelplösa famlande efter något, som han aldrig kunde få tag i, dessa ansatser till välkända melodier, som icke fingo komma fram, emedan han genom att sudda öfver dem sökte inbilla sig att han komponerade, samt slutligen dessa på måfå-löpningar, som utgjorde vinsten af hans konsertbesök. Men det var otvifvelaktigt att han trodde sig åstadkomma någonting vackert, och att han njöt deraf.

Det skymde i dörren. Han såg upp och fick se Selma. Konturerna tecknade sig skarpt mot den soliga bakgrunden; hon var klädd i en mörkblå klädning, som satt hårdt och kom henne att se ännu smärtare ut.

»Jag skulle velat höra er spela, men jag törs inte för er mor», sade hon skrattande, i det hon fattade med en hand i hvarje dörrpost och lät kroppen väga framåt så långt armarne räckte.

Hans ansigte lyste af glädje då han såg henne, men innan han kunde svara, var hon borta.

Ännu då hon gått tyckte han sig höra ett dämpadt skratt och se en hvit tandrad skymta der borta i skuggan. Han lade fiolen på disken och betänkte sig ett ögonblick. Det var troligt att hon vek af vid grinden och gick hem om banvallen. Och i så fall – – – . Det var en välsignad sak att de förvuxna vinbärsbuskarna skymde för moderns fönster!

Han grep sin hatt, som låg på en af hyllorna, och smög sig ut, lemnande boden åt sitt öde. Efter att ha vikit om gafveln, gick han raka vägen öfver åkern ned till jernbanan.

Han kom fram före henne, ty hon hade haft en vinkel att tillryggalägga. Det var inte värdt att gå henne till mötes; kanske kunde modern se det ändå. Han kastade sig ned i gräset vid sidan af banan och väntade.

Snart såg han henne. Hon gick med sjelfsvåldig gång och höll händerna på ryggen. Hufvudet var nedböjdt och blicken fästad på vägen. Hon tycktes fundera.

Herr Möller reste sig upp och helsade.

»Usch, ligger ni här och lurar på folk!» sade hon skrattande.

»Skrämde jag fröken?»

»Åh nej, ni ser inte som värst anskrämlig ut, och inte är jag så rädd af mig heller.»

Han steg upp på vallen och började gå bredvid henne, men visste icke hvad han skulle säga.

Hon såg åt sidan på honom. Han hade vackra grå kläder och en modern filthatt. På det hela taget tyckte hon att han såg »stilig» ut, men det var fasligt hvad han gick krokig. Och så kunde hon aldrig tåla glasögon.

»Ser ni, jag högg i strax», sade hon på sitt obesvärade sätt.

Han såg frågande på henne.

»Det vill säga, att jag tog genast ihop med gubben der hemma och sade honom, att jag vill resa till Stockholm.»

»Nå?»

»Jo, det går allt för sig. Jag väntar just bref från min pappa. Och han säger visst inte nej, sedan farbror sagt ja; för pappa beundrar farbror alldeles rysligt. Han tror väl att han blir biskop en vacker dag!» Hon skrattade.

»Nå, fick ni så mycket skam, som ni trodde?»

»Åh nej, det blef inte så farligt. Och så är det ju alldeles som att slå vatten på en gås: jag bara skakar på mig, så är det förbi. Men – à propos», – hon stannade midt för honom med en gest, som om hon just erinrat sig något, »faster tycker inte det är passande att jag går och promenerar med er. Har ni lust att gå omigen?»

»Hur?»

»Till ert.» Hon slog med handen åt byn och såg på honom med uppsluppen skadeglädje, lurande på hvad intryck hennes ord skulle göra.

Han såg brydd ut och visste ej hvad han skulle svara. Han undrade om hon verkligen ville att han skulle vända om.

»För jag är alldeles tvungen att gå hem nu», fortfor hon oskyldigt, »så att om ni har samma väg som jag, så ser jag intet sätt att undvika ert sällskap.»

Hon bet i sitt ena handsfinger medan hon kikade på honom från sidan.

Han rodnade förlägen. I hans hem skämtades aldrig, och han fick en dunkel förnimmelse af att hon gjorde narr af honom.

»Tycker fröken illa om att jag går med?» sade han ödmjukt.

Det rörde henne.

»Ah, ni är ett sådant barn», sade hon öfverlägset; »ni kunde väl förstå att jag inte menade något illa? Hur gammal är ni?»

»Tjugutvå år.»

»Ja, det är ju grufligt. Jag har inte fyllt sjutton, och ändå är det alldeles som om jag vore äldre än ni. Men det kommer sig väl af ...»

»Att ni läst så mycket», vågade han förmoda.

»Ja, kanhända det också», sade hon afgö­ rande, »men jag menade nu derför att det i pensionen alltid var jag som skulle taga mig af alla.»

Han fann det icke alls märkvärdigt att hon så der behöfde »taga sig af» folk. Hennes mystiska lärdom imponerade på honom. Och så hade han aldrig förr träffat någon ung flicka, som brukade tala om när hon var i »pension». Endast i romaner hade han läst om sådant. Det föreföll honom grufligt förnämt.

Moderns förtryck hade gjort honom lika ytterligt anspråkslös som ytterligt äresjuk.

De gingo en stund tysta.

»Nå, hur går det?» sade hon slutligen.

»Med hvilket?»

»Med edra framtidsplaner. Har ni talat med er mor ännu?»

»Nej.»

Han såg ned, och det syntes som om han blygdes.

»Ni vågar inte?»

»Åh jo, det gör jag nog, men ...»

»Nej, det gör ni inte. Vill ni ...», hon tvärstannade och såg på honom, »vill ni att jag talar med henne?»

»Åh – för allt i verlden!»

Han såg nästan förskräckt ut.

»Tror ni inte att jag gjort mer än det för mina vänner?» sade hon med ett stolt litet leende i det de gingo vidare.

Han visste knappt hvad han skulle tro: att tala med modern syntes honom näst det värsta.

»Och jag skall säga er, att om man inte griper sig an, så blir det aldrig någonting af i denna verlden», återtog hon med oändlig visdom.

Åter gingo de tysta bredvid hvarandra. Han såg med bäfvan hur fort de närmade sig grinden der borta vid trädgruppen, der skulle hon vika af. Och han hade tusen saker att säga. Om hon nu reste till Stockholm skulle de kanske skiljas för alltid.

Han försjönk i funderingar.

Modern kunde väl inte lefva alltid. Då vore han ju fri, och halfva förmögenheten var hans. Tänk om hon ville vänta på honom! Men det föll honom aldrig in att fråga.

Han såg endast på henne, spörjande, misstroget.

»Er konstnärsbana blir väl inte så lång?» sade han lågt, »rätt som det är så gifter ni er.»

»Jag gifter mig troligtvis aldrig», svarade hon allvarligt, »det är just derför jag vill arbeta.»

För honom var detta nästan som ett löfte, det försatte honom i en tyst hänryckning.

Äfven hon teg.

»Det vore allt festligt om vi kunde träffas när vi bli gamla», sade hon plötsligt och såg upp.

Han mötte hennes blick så strålande gladt, han skulle haft lust att ... nej, det vågade han icke.

Nu voro de vid grinden. Hon öppnade sjelf, sprang lätt igenom och lät den slå i med en smäll. Han hade stannat på andra sidan.

Hon lade armarne på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ögonen.

»Sätt upp, att vi båda slå oss igenom, hvar på sitt håll. Hvad gör det, om man blir målare eller hvad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp på det?»

Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.

»Topp, jag svarar för mig!» upprepade hon muntert, »och så träffas vi när vi bli gamla.» Hon sträckte tummen i vädret.

Han bara stod och såg på henne, der hon sjelfsvåldigt hängde på grinden, men han antog icke utmaningen, och drog sin hand tillbaka.

»Ni slår er nog igenom», sade han, »men icke jag».

»Är det alltid pengar, pengar?» sade hon leende.

»Ja», sade han hastigt, »men i hela verlden fins ingen menniska, som jag håller af mer än ...»

Han rodnade öfver hela ansigtet för sin djerfhet.

»Prat! Jag håller af alla; er också», sade hon gladt; »nå, tag mig i hand på det åtminstone.»

Hon räckte honom sin hand öfver grinden, och han tog den, – lamt, liksom hade han varit rädd för det. Då hoppade hon ned och gick derifrån med snabba steg, utan att se sig om.

Nu kunde bestämdt brefvet från fadern vara kommet. Hon gick in på gården.

Framför trappan höll en elegant jagtvagn med tvenne grå hästar för. Hon kände dem godt. Det var patron Kristersons. Hvad de voro vackra! Hon kunde omöjligt låta bli att klappa dem innan hon gick uppför trappan.

När hon kom upp i salongen fans der ingen menniska. – Jaså, satt patronen nere hos farbror? Ja, då hade hon inte lust att gå dit och fråga efter brefvet.

Hon gick i stället in i matrummet för att se om der fans något kaffe att få, men det var redan drucket. Hon öppnade ett af fönstren, lade sig på knä öfver en stol och stödde armbågarne i fönsterkarmen för att bättre kunna se ned på hästarne. En ställning, som var mera beqväm än graciös.

Hvad i all verlden kunde patronen göra nere hos farbror så länge? Annars brukade han ju alltid komma upp i salongen för att spela schack med henne. Och alltid blefvo de ovänner, det var då säkert. Hon undrade om han den här gången blifvit förargad på fullt allvar, derför att hon så bakslugt tog hans drottning i sista spelet. Riktigt nog hade han inte varit der sen. Men hvad i all verlden skulle han bry sig om det, han hade ju i alla fall gjort henne matt!

Stiliga hästar! Måtte vara roligt att åka efter dem! Hvad det såg präktigt ut när de nickade så att de små silfverspeglarne mellan öronen blixtrade i solen!

Det var sant, hon hade ju inte träffat patro­ nen sedan den der qvällen hos doktorns. Han hade dansat tre danser med henne. Han, – som annars var så lat!

Hon skrattade dervid.

Han dansade bra i alla fall, och förde så stadigt. Men hvad var det för ett sätt han tagit sig? Hvar gång han vände i salen lade han armen fastare om, ett enda tag, så att hon tvingades att sluta sig till honom.

Hon rodnade nu, när hon tänkte derpå. Undras om han gjorde så alltid? De andra flickorna sade att han dansade så bra, och de hade brytt henne för de tre danserna. Men så hade hon ju också haft sin nya klädning, den med atlasbesättningen, den, som är så stiligt sydd och så lång.

Hon böjde sig ned och såg på sin kjol; den var kort, så att fötterna syntes. Och de voro stora.

»Det vet jag då visst, att om jag bara hade pengar, så gick jag inte med denhär gamla trashanken en enda dag längre», tänkte hon. Och så återtog hon sin förra ställning.

Men förargligt vore det i alla fall, om han skulle tro att han finge ta sig några näsvisheter. Upprepa det skulle han då inte få. Kunde det passa sig att säga åt honom?... Åh, hon skulle skäms ögonen ur sig, bara för att nämna någonting sådant! Men hur skulle man då bära sig åt? Se sträng ut. Men om han så låtsade sig icke förstå? Usch!

Se, der kom han ju. Tjock och röd som vanligt.

Hon satt och betraktade honom, med fingrarne stuckna genom sin gula lugg.

Patronen såg icke upp. Ännu på trappan talade han ifrigt och lågt med kyrkoherden.

Det var väl »affärer», tänkte Selma.

När vagnen rullade bort, stod hon och såg efter den. Sjelfva ljudet lät så förnämt – en dof klang, som förtjuste henne. Och hvilka hästar!

Men brefvet!

Hon skyndade ned i farbroderns rum. Han stod vid sitt skrifbord och vände ryggen till.

»Har farbror haft bref från pappa?»

Han vände sig om och såg på henne.

»Ja, jag har haft bref», sade han långsamt, i det han sköt sina guldbågade glasögon fastare upp på näsan, »men det brefvet blir du inte mycket glad för.»

»Hur då? Har något gått på tok?» sade hon häftigt och bleknade.

»Nej, men Magnus vill inte släppa dig af till Stockholm.»

»Vill han inte?»

»Nej.»

»Var der inte bref till mig?»

»Nej.»

»Kan jag få läsa farbrors?»

»Nej. Din far ber mig göra dig föreställningar. När jag tänkt närmare på saken, tror jag att han har rätt.»

»Hvad då med?»

»Du är ännu för ung att tänka på sådant.»

»För ung, för ung? Jag blir ju äldre med hvar dag.»

»Ja visst. Derför får du vänta några år.»

»Nej, det går inte; jag skall börja nu, för att ha tiden för mig. Konsten är lång. Sen är det för sent. Sen vill jag inte.»

Han tog upp en penna och profvade spetsen mot sin nagel.

»Då får du låta bli.»

Han talade helt lugnt, med låg röst, som han brukade; men med denna bestämdhet, som imponerar.

Hennes läppar skälfde af återhållen rörelse.

»Men farbror ...», orden ville knappt fram, »farbror skall hjelpa mig.»

Hon gick fram till honom och lade bedjande sin hand på hans arm i det hon såg upp i hans ansigte. Det var ett ogenomträngligt halt ansigte, som aldrig visade någon sinnesrörelse.

»Inte denhär gången», sade han och strök hennes hår, lugnt och presterligt.

Äfven hon sökte visa sig lugn.

»Det är inte något hugskott», sade hon utan att se upp, »farbror vet att jag inte är så barnslig, som jag kan se ut ibland. Pappa har ju aldrig haft någon annan än mig, och jag har i tid fått lära mig tänka. Vi ha varit sådana vänner, han och jag, och om han riktigt inser hur detta ligger mig om hjertat, så säger han visst inte nej. Men han är så beroende af farbror, både i affärer och annars, och om farbror lägger sig emot det, så kan jag ingenting uträtta. Derför skall farbror hjelpa mig. Jag har ju alltid arbetat så träget, så snart det gälde teckning. Farbror har sjelf berömt mig så många gånger, och det har sporrat mig vidare. Nu har det blifvit en sådan lust, att jag inte kan låta bli. Farbror skall inte tro att jag tröttnar eller blir modlös, bara jag får egna mig åt hvad jag vill – träsnideri eller ritning eller hvad som helst i den vägen. Men för hushållet duger jag inte. Jag skall nog slå mig fram och göra er heder, bara jag får försöka. Säg nu inte nej.»

»Barn, nu är du oförståndig.»

»Nej, det är jag inte. Jag vet att det fordras arbete till allting, och att man bara skall lita på sig sjelf, – det har alltid varit stackars pappas fel, att han varit för slapp – det är också bara till att börja med jag behöfver er; se’n skall jag nog finna på någon utväg.»

»Brukar jag låta pruta med mig, sedan jag en gång sagt ett nej?»

Hon såg hastigt upp i hans ansigte.

»Jag kan tigga mig fram, om det behöfs.»

Hon gick mot dörren.

»Selma!» Hans röst lät skarp.

Hon vände sig om.

»Försök inte några galenskaper. Förlupna barn och dårhushjon låter man polisen ta. Vet du inte det?»

Han log, – det hala, kalla leende, som var hans värsta vapen och som hon dittills endast sett användt mot andra.

Det återförde henne med ens till besinning, men hon var krithvit i ansigtet.

»Jag är hvarken ett barn eller en galning, och var lugn för att jag aldrig skall tigga. Jag känner att jag är bunden. Jag har ingen annan råd än att böja mig för nödvändigheten.»

Hon gick.

När hon var borta satte kyrkoherden sig att skrifva till sin bror.

Selma gjorde inga fler försök. Hon kände sin farbror tillräckligt för att veta, att det ingenting skulle tjena till. Det hade kommit en djup nedslagenhet öfver henne, och hon var sig ej lik. De sjelfsvåldiga pojkfasonerna voro försvunna och det hade kommit en stillhet i hennes sätt, som gjorde henne till en annan menniska.

Så snart man ätit qvällsmat bad hon att få gå till sängs; hon kände sig så trött.

Kyrkoherden och frun blefvo ensamma.

Han låg på soffan som vanligt. Men hon hade ingen stickstrumpa, ty det var lördagsqväll.

»Har du sagt till henne ännu?» frågade frun, bläddrande i en Familj-Journal.

»Nej. Jag tyckte det var inte värdt i dag, efter hon haft den der ledsamheten med Stockholmsresan. När hon sofvit på saken, lugnar hon sig nog.»

»Det tycker jag inte behöfs, jag har inte sett henne så lugn den dag jag mins. Det har varit en riktig lisa i dag.»

Han gjorde blott en försmädlig min, som undgick frun.

»Men hvad tror du Richard säger om det?» återtog hon.

»Hvem frågar efter sådana griller tror du. En studentpojke ... puh!... han hinner bli kär ett halft tjog gånger innan han får så han kan gifta sig.»

»Men kära du, hvad se de på tösen? Jag går så långt att hon är riktigt ful.»

»Ful kan man väl aldrig kalla henne och dessutom har hon tycke med sig – den der friskheten, ser du. Det är som vacker vinterfrukt. »

»Sådana påhitt! Men jag undrar hvad hon finner på der uppe. Inte kunde hon gå och lägga sig så här dags, jag har rätt lust att se efter.»

Frun gick, och det dröjde ej länge innan hon återkom.

»Hon gråter så förskräckligt, så att jag kan inte få ett ord ur henne, men ligger, det gör hon då.»

Frun satte lampan, som hon höll i handen, ifrån sig på ett bord.

»Det är alldeles okristligt att taga till vägs på det sättet för en småsak», återtog hon.

Det fans sorger, som fru Berg kunde förstå, men det fans också sådana, som lågo utom hennes horisont. Till de förra hörde sjukdomar och dödsfall inom familjen, likaså tjufvar, eldsvåda eller en vidbränd stek. Men en sorg sådan som Selmas var henne absolut ofattlig.

»Jag tror jag skall gå upp och tala med henne», sade kyrkoherden tvekande.

Det gjorde honom så ondt nu. Selma grät. Hans raska, duktiga Selma!

»Jag går med», sade frun med glad beslutsamhet. Hon väntade sig ett litet sensationsstycke.

»Nej, bli du här, jag går helst ensam», svarade kyrkoherden. Det fans en antipati mellan Selma och fastern, hvilken gjorde flickan halstarrig.

Han tog lampan och gick upp till den lilla vindskammaren, stökade litet vid bordet och såg så bort åt soffan. Selma hade vändt sig mot väggen och dragit täcket öfver hufvudet. Hon ämnade synbarligen inbilla honom att hon sof. Han gick fram och lade sin hand på hennes skuldra. Hon skälfde under återhållna snyftningar, men det hördes icke ett ljud.

Han kände sig rörd just deraf, att hon sökte beherska sig.

»Barn», sade han, »du förstår inte att jag vill dig väl.»

Det var för mycket. Hans vänlighet gjorde det endast svårare, och han hörde en halfqväfd snyftning.

»Gråt ut», sade han, »det skall lätta.»

Hon bet troligtvis i täcket, ty hon blef stilla och tyst med ens.

»Det käns tungt nu», sade han sakta, »det gör så alltid, när våra illusioner ramla. Tror du icke att jag känt det, äfven jag? Men ju nyk­ trare vi lära oss att se på lifvet, dess bättre för oss.»

»Jag försöker att göra det», kom det afbrutet och tonlöst.

»Det vet jag. Jag vet, att du vill vara förståndig. Men ännu har du mycket att lära. Och tro mig, den som med ödmjukt sinne säger: Herre, ske din vilje, han vandrar sin verld lättast igenom. Kom ihåg, att det är han som styr och att du är i hans hand.»

»Jag kan vara lika olycklig för det.»

»Det är ogudaktiga ord.»

»Jag menar, att han styr för oss alla», kom det under täcket, »han styr för de allra olyckligaste med, äfven för dem som aldrig veta af annat än sorg och elände. Så det är ingen tröst.»

»Barn, hvad är det för ord!» sade han strängt.

»Jo, det hindrar ju inte att jag skulle kunna känna det värre ju längre jag lefver. Hvarför inte jag så väl som alla andra?»

»Vi måste taga vår tillflykt till honom i bönen.»

Dessa mildt framsagda ord stredo på ett besynnerligt sätt mot hela hans person; mot den stela, sirliga hållningen; mot det glatta, känslo­ lösa ansigtet, och mot hans sjelfbelåtna leende då han uttalade dem.

»Jag har bedt», kom det temligen vresigt.

»Men du har gjort det kortsynt och otåligt. Kanske väntar dig en glädje, som du aldrig drömt om.»

»Jo vackert!» snyftade det otroget under täcket.

Han kunde icke återhålla ett leende, ty han egde en viss humor: den var det mildrande draget i hans karaktär.

Den lilla dispyten tycktes ha gjort henne godt, fast hans tröstegrunder lemnat henne oberörd. Snyftningarne kommo endast som dyningar efter en storm.

»Som tröst hade jag tänkt bereda dig en liten öfverraskning», sade han med ett slugt leende, »är du inte nyfiken?»

En långdragen snyftning var hennes enda svar.

»Du är ju annars så glad åt pengar, se här.»

Han väntade att få se ett par förgråtna ögon titta fram, men täcket låg orörligt.

»Nu behöfver jag inga pengar.»

»Men en hundrakronesedel ...»

Meningen hann ej fullbordas förr än hon satt upp i sängen, blinkande mot ljuset med sina rödkantade ögon.

Det låg verkligen en sedel på täcket.

»Ja hvad skall jag nu med den!» utbrast hon och lutade pannan mot väggen.

»Det måste du naturligtvis sjelf fundera ut.»

»Skulle jag få göra med den hvad jag vill?»

»Förstås.»

Hon vände sig icke om, men det märktes tydligt att fästningen ämnade kapitulera.

»Skulle jag inte alls göra reda för den?»

»Nej.»

Han betraktade med ett leende den hvita natttröj-ryggen och en gul fläta, som lik en lejonsvans hängde ned deröfver. Ännu betänkte hon sig. Måhända misstänkte hon en snara. Han nästan tyckte om henne för det.

»Om du så kastade den på vägen, skulle jag inte bry mig om det», återtog han, »jag ville bara visa dig att jag inte vill vara snål och hård.»

Det kom något af naturlig vekhet i hans röst.

»Vet faster om det?»

Hon vände sig om och såg på sned öfver sin axel.

»Nej.»

Han kunde knappt låta bli att skratta. Hon var försigtig som en bondadvokat.

»Jaså», sade hon och vände sig rätt på soffan, »ja, nog vill jag gerna ha pengen, men inte kan jag bli glad genast för det, så är det farbror menar så ...»

Nu skrattade han verkligen.

Hon såg på honom helt allvarsamt, något förnärmad.

»Du behöfver bara säga: ’tack farbror’, sade han, »det är allt hvad jag begär.»

»Ja tack skall farbror ha, men det är ju rysligt mycket pengar.» Hon räckte honom slappt sin ena hand och affären var uppgjord.

»Du kommer nog att handskas med mer än det i dina dar; du tycks ha födgeni.»

»Ja, det tror jag då visst», sade hon med öfvertygelse, »ty utan det blir det strunt med alltihop, det har jag sagt pappa så många gånger. Men han har kört alldeles för galet fast, han kan aldrig komma loss igen.»

»God natt med dig, mitt barn», sade kyrkoherden i det han tog henne med båda händer om det purriga hufvudet och kysste henne. Derefter vände han sig för att gå.

Då kom det med ens öfver henne en vidskeplig fasa. Hon såg på sedeln; den största summa hon någonsin egt. Var det icke blodspenningar! Hvad hade hon sålt? Någonting inom sig sjelf ... Sin egen smärta, – och för pengar!... Hon tänkte på Judas.

»Farbror!» ropade hon, just som han ville taga lampan. Det lät nästan ångestfullt.

Då han såg sig om, sträckte hon båda armarne emot honom, som efter ett skydd, eller som för att bedja om tillgift för något.

Han gick fram till henne och satte sig på soffkanten.

»Håll af mig. Bara en liten, liten smula. Åh, – jag är så ledsen!» Hon slog armarne kring hans hals.

Han satt qvar ett ögonblick och lät henne trycka sitt förgråtna ansigte mot prestrockens kläde. Men han kände ingen ånger, tog icke sedeln tillbaka. Han hade ju handlat ädelmodigt, frikostigt, och hans samvete var lugnt.

»Är det synd, är det synd?» utropade hon lidelsefullt.

»Hvad? Hvilket?»

»Pengarne, pengarne! – att ta betaldt.»

»Hur kan du prata så? Jag ger dig dem gerna.»

»Nej, det är inte synd», sade hon med ett djupt andetag, krampaktigt som en snyftning.

Så gick han.