X

Patronen slog upp dörren till deras rum och lät Selma stiga in. Det skulle aldrig fallit honom in att gå före sin hustru.

Ljusen voro redan tända, och borta i ett hörn stod supéen uppdukad: kalla rätter, drufvor och champagne.

Selma spratt till.

»Hvad skall det der tjena till?» sade hon missnöjdt och pekade på vinflaskorna.

»Min lilla hustru har sett så nedslagen ut de sista dagarne.»

»Än sen?»

»Vin fröjdar menniskans hjerta.»

Hon svarade ej, men det var med en viss otålighet hon kastade kappan och spetsmantiljen på en stol. Skulle afgörandet komma redan nu!

»Ät du; jag kan inte», sade hon i trött ton och drog af sig de långa handskarne.

Hon var klädd i en svart teaterdrägt af sammet och brokad. Dess enda smycke var en orm af matt guld, som slog sig ett hvarf kring den åtsittande militärkragen. Ormens nedhängande hufvud bildade ett slags medaljong, ock dess briljantögon sköto långa blixtar i ljusskenet.

»Men det är naturligtvis för din skull jag låtit göra i ordning allt dethär», sade patronen och såg bort åt läckerheterna.

»Kan inte hjelpa det.»

»Men jag sade åt uppasserskan, att hon kunde låta det stå inne, – det är trefligast att inte ha henne att springa här. – Aptiten kan ju komma.»

»Nej.»

Hon ryste med en min af vämjelse.

»Är du inte nöjd med din qväll?»

»Jo.»

»Du ser så misslynt ut.»

»Der var varmt, och jag fick ondt i hufvudet.»

Hon gick bort till ena fönstret, drog upp gardinen och såg bort åt slottet och strömparterren. Lyktorna speglade sig så muntert i vattnet och det kändes som ett uppfriskande andetag att se ut i den kalla natten.

»Ät du, Pål, jag kan inte», sade hon åter och lät gardinen falla tillbaka.

Patronen drog en suck och satte sig till bords.

Selma stod qvar vid fönstret och lekte tankspridt med sin hopslagna solfjäder. Hyn var icke så frisk som vanligt, och det gjorde dragen fulare. Den skarpa hakan och de tunna läpparne kommo hennes ansigte att synas kallt och frånstötande, i synnerhet då det var blekt som nu.

»Kaviaren är utmärkt», sade patronen, »vill du inte smaka? Det ger aptit.»

»Nej tack.»

Hon hade satt sig ned och betraktade liknöjdt sin ena hand, som hvilade i fönsterkarmen, – en stor välformad hand, med smala fasta naglar. Den såg ut att kunna ta hårdt i hvad det skulle vara. Så lyfte hon ögonen och såg på sin man. Han syntes helt upptagen af att rensa hummer.

Patronen var femtioett år nu, och han såg icke yngre ut; det hade kommit ett slappt drag kring munnen, sedan han lagt sig till löständer, och håret var tunnt.

»Hvarför är lagen så orättvis, att en man icke får gifta sig förr än vid tjuguett år, och en qvinna redan vid sexton?» sade hon plötsligt.

»Lagen vill vara artig mot damerna.»

»Åh nej», utbrast hon otåligt och slog sakta med solfjädern mot sitt knä, »jag menar inte så! Jag menar, att inte heller vi borde få gifta oss förr än vi blefve myndiga.»

»Qvinnan är förr vuxen än mannen.»

»Jaså. Är hon förr vuxen till att ta sin egen framtid om händer? Det har jag aldrig vetat.»

»Och så fins det många, som ha lust att gifta sig innan de fylt tjuguett år. Du sjelf till exempel.» Han nickade godmodigt och höjde sitt ölglas.

»Derför behöfde lagen ändras.»

»Man har gifvit den omyndiga qvinnan det skyddet, att hon är beroende af sin giftomans samtycke.»

»Men hur i all verlden skall en giftoman kunna afgöra om hon kan känna någon lifsgemenskap med den man som friar till henne, när hon inte vet det sjelf ännu? Ja när hon inte ens kan sägas ha ett verkligt lifsinnehåll.»

»Lifsinnehåll? Prat! Hur många fruntimmer lefva inte tills de nå sina sextio år, utan att ha något lifsinnehåll för det? Moderna fraser! Låt dem gifta sig först, så kommer nog lifsinnehållet: – hus och hem att styra om. Du har ju sett med dig sjelf.»

»Hus och hem skulle styras bättre, om qvinnorna finge använda de der fyra fem åren till att lära sig hvad som erfordras», sade hon, lyfte upp handen och stödde hufvudet deri, medan hon betraktade honom med något af den uttråkade resignation, hvarmed man fullföljer ett arbete, som man redan länge känt vara gagnlöst, men dock anser sig skyldig att bringa till slut; »dessutom glömmer du alldeles hur rika för ens inre utveckling just de åren mellan sexton och tjugu bruka vara.»

Det tycktes henne som hade de fört detta samtal hundra gånger förut, fast det var ett ämne som hon nu först bragt å bane. Men det kom väl af att hon kände hans tankar, så som man känner den bok man lärt utantill: innan frågan är uttalad vet man hur svaret skall lyda.

»Du glömmer att det ibland fins fall, då ett skyndsamt giftermål ...» Patronen hostade.

»Det är icke för undantagsfall man skrifver lagar. Och det, att någonting sådant kan inträffa, bör icke föranleda lagen att låta två andligen omyndiga varelser binda sig vid hvarandra för ett helt långt lif. Jag står qvar vid min fråga.»

»Men du kan väl inte neka till, att qvinnan i allmänhet är tidigare utvecklad än mannen?»

»I intellektuelt afseende är hon det för ingen del. Åtminstone inte under nu rådande uppfostringssätt. Brådmogen blir hon. Men det är också allt. Hon tänker alltid på att hon är stora damen. Att hon kan bli fru hvilken dag som helst.» Selma gjorde en grimas.

»Jag vet inte hvad du kan ha att säga. Sjelf var du bara sexton år, när du gifte dig, och det aflopp så bra.»

Hon blef flammande röd och rätade upp sig på stolen.

»Jag tycker att du bara behöfver tänka på hvilket oting jag var, för att inse det bakvända i saken», svarade hon skarpt.

»För mig var du ett riktigt förtjusande litet oting, och när man ser på dig nu, har man svårt att tro tidiga giftermål vara till skada. Du har sannerligen vuxit till dig.» Han såg på henne med något af förtjusningen hos en sportsman, som betraktar en elegant racehäst.

»Det der skulle du aldrig ha nämnt!» Hon reste sig upp och kastade solfjädern ifrån sig på spegelbordet, så att den med ett rasslande ljud föll mot dess blanka skifva. Nu var samtalet nytt, ty nu var lugnet förbi. »Inte till skada – åh! – inte till skada? Hvad tyckte du att jag var, när vi gifte oss? Ett stackars barn, som hvarken kände menniskorna eller sig sjelf, som inte visste hvad hon gick till och som var färdig att hålla af hela verlden, derför att hon såg på allt med samma naiva okunnighet. Säg, tyckte du aldrig att det var synd om mig? Jag hade ju inte som andra en mor, som kunde säga mig ...»

»Tror du att mödrar tala om sådant?»

Patronen petade likgiltigt sina tänder.

»Det måtte väl vara deras skyldighet!» Hon såg på honom med förvåning.

»Skulle du uppfostrat dina barn på det viset, så gjorde vår Herre bäst i att inte låta dig få några», sade patronen och lade den skrynkliga servietten ifrån sig med en knyck, »det anses väl annars vara mödrars skyldighet att låta sina döttrar växa upp så rent och ...»

»Ah», utstötte hon sträft, »jag orkar inte höra mer. Har jag inte den gränslösaste afsky för allt smutsigt, just derför att jag vet hur smutsigt det är! Förut visste jag det ju inte. Åh, det är ett elände! Man går och målar ut allting så vackert för sig – idel blommor och solsken – och man tror att allting är likt ens eget sinne. Åh Gud!... man är ju som menniskorna före syndafallet – så dum och lycklig. Man förstår inte att skilja mellan godt och ondt.»

»Ja, för man skulle väl ha reda på allting, precis som ...» Han talade vresigt och började bli förargad.

»...precis som ni», ifylde hon. »Ja, ackurat.»

Det kom så afgörande, med något af den gamla tonen.

»Nej du, någon moral måste finnas», sade han öfverlägset och tände sin cigarr.

»Ja. Den samma för oss som för er.»

Patronen bara sög eld på sin cigarr. Det var ju en orimlighet hon der kom med igen, men det föll sig lite svårt att säga henne det just nu. Med fruntimmer kommer man aldrig någon hvart: de skola alltid ha sista ordet. Han visste också af gammalt, att när hon en gång högg tag, så brukade hon hålla fast. Resonnemanget ingaf en viss känsla af obehag. Han skulle helst önskat att vika undan.

»När du gifte dig med mig, var jag omyndig», sade hon. Själsspänningen kom hennes hjerta att klappa i flygande hast, men orden voro liflösa som en lagparagraf; så hade hon vändt och vridit dem i sitt sinne, »en skuldsedel af mig skulle icke varit giltig, och ingen annan egde rätt att i mitt namn utfärda en sådan på så mycket som ett öre, icke heller att skänka bort något af det som i framtiden skulle bli mitt. Min person är mer än mina pengar. Var jag icke mogen att förvalta dem, så var jag det långt mindre när det gälde att förfoga öfver mig sjelf. En omyndig bör lika litet få bortpanta sin framtid som sin egendom. Den logiken är enkel.»

»Ja, seså, låt oss nu inte bråka. Du är vid dåligt humör. Kom och drick ett glas champagne, så går det öfver.»

»Nej. Jag vill inte ha din champagne», sade hon hårdt. Det hade varit henne vidrigt i alla fall, men att han kunde komma med det just nu, då hon för första gången talade om hvad som jäst inom henne under åratal, det endast ökade bitterheten.

Men han kände sig mätt och varm, och då han endast helt förströdt följt med hvad hon sagt, kunde han icke veta hvad som låg i luften.

»Jo, du är trött», envisades han, »drick, det lifvar upp. Och drufvor! Det plär du ju tycka om.»

»Låt bli. Jag smakar det inte.»

Han svarade ej, utan lossade för korken och lät den flyga upp med en knall. Hon stod orörlig qvar vid fönstret och betraktade honom, det slog sig två fina veck mellan ögonbrynen, som det alltid gjorde när hon blef ond. Patronen slog upp i båda glasen, gick sedan fram och ville räcka henne det ena, men hon stötte undan hans hand så häftigt, att han spilde en del af vinet.

»Hur bär du dig åt!» sade han harmset, satte hennes glas tillbaka på bordet och tömde sitt eget. Men så lade han band på sig, ty med ondo gjordes hon bara istadigare, det visste han.

Sedan han letat rätt på korken och bultat den i flaskan igen, satte han sig borta i gungstolen, så att han kunde se henne. Sinnesrörelsen hade återgifvit hennes kinder denna skarpt begränsade rodnad, som kom det att se ut som vore hon lätt sminkad. Han fann henne vacker. Det var denna friskhet, som ...

Hon tänkte blott, att det icke fins någonting mera motbjudande än att se ungdomens passioner gå och spöka i ett gammalt ansigte.

»Du har blifvit kall och förfrusen, kom, så skall jag värma dig», sade han och bredde ut sina armar, medan han helt sirligt höll cigarren mellan pek- och långfingret.

»Det var just det jag ville säga, att det löfte, jag gaf som barn, icke är bindande för mig som qvinna.»

»Hvad är det för prat!»

»Jag kan inte längre, – förstår du – det är slut.»

»Är du tokig! Hvad är det för griller?»

Han hade rest sig upp från stolen, men satte sig genast igen.

»Det är inte griller», sade hon i det hon stödde sig emot fönsterkarmen och sköt fram fötterna en smula, som för att icke bli trött af att stå så länge, »det har kommit långsamt, liksom steg för steg, och det har behöft flera år för att nå fram. Först var det bara en instinktlik känsla, och jag sökte att motarbeta den genom att tala till mig sjelf om pligt, och allt det der. Men småningom sällade sig någonting annat till mot­ viljan, – det var blygsel, ser du.» – Hon berättade lugnt och lidelsefritt, som om det gält någon annan än dem två, ty allt detta var henne så välbekant; det var sådant som hon talat med sig sjelf om väl hundrade gånger, och hon behöfde icke söka efter ett ord. – »Jag skulle velat dölja mig under jorden vid hvarje häntydning på våra äktenskapliga förhållanden, och bara det bevisar att det var någonting onaturligt i det hela – att det inte var som det borde vara, ty den hustru som håller af sin man, hon blygs inte: jag tror att hon känner sig stolt. Men just genom att söka resonnera bort skammen, tvingades jag att tänka, och då var det ohjelpligt förbi! Det, som förut varit aning, vaknade då till fullt medvetande. Och under denna våldsamma spänning kunde jag icke våga mig fram med ens en antydan om mitt själstillstånd utan att det retade dig. Så lärde jag mig att tiga, och vi blefvo främlingar för hvarandra. Underkastelse var priset för mitt dagliga bröd, för lyxen, för alla penningar jag fick att disponera öfver, och detta: – ’du måste, ty han har betalt’ – endast stegrade motviljan.»

»Det är ord af en hustru till sin man!» sade han uppbrusande.

Hon såg på honom, och skuggan af ett vemodigt leende drog öfver hennes ansigte.

»Jag vet, att jag kunde tala om detta i all evighet utan att du skulle förstå mig», sade hon allvarligt, »men jag vill säga det ändå – inte för din skull, utan för min – inte derför att du skall fatta mig, utan derför att jag inte kan säga det till någon annan än dig. Och en enda gång skall jag sjunga ut. Sen får det komma hvad det vill!»

»Du har ingen rätt att komma med sådana saker. Om alla tänkte som du, skulle verlden brytas sönder, och intet samhälle kunde bestå.»

»Jag talar inte heller för alla, jag talar för mig ensam», sade hon raskt, »derför att jag känner som jag gör. Det är min egen sak jag förfäktar, derför att det är mig ensam den gäller. Men om någon känner som jag, om hon säljer sig för reda penningar och upprepar det dag efter dag, och hennes qvinlighet ändå ej har något att invända, då har hon sjunkit djupare än jag nu. Då har hon fallit som jag, men utan att vilja resa sig. Det är det enda jag vet.»

»Hvad är det för dårhusmessigt prat?» Patronen blef ännu rödare i ansigtet än förut. »Sälja ...? Hvad vore då vigseln, om det der skulle få tillämpas efter eget godtfinnande, – mot ens egen man!»

»Vigseln ger laglig rätt, men inte moralisk. Är du så inpyrd med fördomar, att du inte kan fatta en så enkel sak! – Skänker man bort sin egen person för annat än lika mot lika, då är man fal och fallen. Det blir aldrig en pligt att underkasta sig ömhetsbetygelser, mot hvilka hela ens varelse uppreser sig. Ty det fins inga naturvidriga pligter.»

»Det var märkvärdiga åsigter du kommit till med ens», sade han ironiskt, i det vreden kokte inom honom.

»Med ens?» upprepade hon, log bittert och skakade på hufvudet med ett uttryck af vedervilja. »Åh! – Om det kommit någon tillfredsställelse af allt detta, skulle jag ändå trott att jag fyllt en pligt. Det hade varit en tröst. Men det kom ingen. Endast skam – bitter, förnedrande skam, och derjemte en fräckhet, som hviskade: så göra också de andra. Kyrkans välsignelse ger oss rätt att sälja oss sjelfva. Den har monopol. Åh, kan man tänka en gemenare tanke! – Om du kunde fatta hur man sjunker – sjunker ohjelpligt! Det är förfärligt. – Hvarje hedersbevisning blir bara till ett skärande hån.»

Hon hade sänkt hufvudet, och blicken stirrade tomt ut i rymden. Klangen var borta ur rösten, som om det varit en gammal qvinna som talat.

»Det fins inte en tanke eller en föreställning utan att den smutsas af ett sådant förhållande», fortfor hon, »och bakom all lifvets skönhet ser man bara elände, så sjukt – ah, så vämjeligt sjukt! Man kan icke röra vid något utan att det smittas och man ryser sjelf dervid. – Hur många gånger har jag inte suttit och betraktat någon gammal gumma – sådan som min mor kanske varit, om hon lefvat – och jag har varit eländig nog att se på hennes gråa hår och med ett slags skadeglädje tänka: hon har kanhända inte varit bättre än jag. Ser du – fallna qvinnor äro alltid fräcka.»

Hon skrattade hårdt. Det var henne en lisa att pina sig sjelf. Det tycktes henne som blefve hennes skuld förminskad, derigenom att hon sjelf pålade sig straffet.

»Den gumma jag vågade förnärma med min tanke var kanhända ändå en ärbar hustru, hvars skoremmar jag icke var värdig att upplösa», återtog hon; stämman veknade, och ögonen, som ännu voro fästa på samma punkt, fyldes långsamt af tårar, – »inte som jag, ärbar till det yttre blott, – utan en verklig hustru, som gifvit allt af kärlek för kärlek, – hvars hela lif varit en fortsatt sträfvan för dem som voro henne kära .... För barnen, som hon höll dubbelt af, derför att de också voro hans ... Ah, det är det hårdaste straff som kan tänkas, att inte kunna röra vid det renaste, utan att det blir sudladt.»

Hon kastade sig ned på stolen, med ansigtet tryckt mot sina armar, som hvilade i fönsterkarmen, och det hördes en lång, stönande snyftning. Hon hade nästan glömt hans närvaro och glömt till hvem hon talade, så fördjupad var hon i sin egen tankegång.

Det gjorde honom ondt. Ty om än orsaken i hans ögon reducerade sig till en ren chimère, kunde han icke betvifla att lidandet var verkligt.

»Hvad är det för sjelfplågeri?» sade han mildt.

Hon reste upp hufvudet, och utan att flytta sina armar, vände hon sig om och såg på honom med sorgsna, tårade ögon.

»Du, som sjelf är fri, och aldrig kan bli annat, du har svårt att föreställa dig hur det käns för den som afstått all rätt öfver sitt eget jag, och som ändå vet sig vara en verkligt lefvande menniska, en tänkande, viljande varelse», sade hon. »Hur ofta kunde du inte komma hem från någon middag, röd och upphettad af vinet? Och du kunde stryka mig under hakan, på det der sättet som blifvit mig så förhatligt, derför att jag visste, att du sen skulle lyfta upp mitt ansigte och kyssa mig. Jag satt der så tung och död som ett stycke trä; och till och med det kunde du förebrå mig! Du visste inte hvad det kostade mig, bara det, och att jag måste pressa tänderna tillhopa för att icke bita omkring mig som en vildsint häst. Du visste inte, hvad det ville säga att hålla sig stilla, när det inom mig jäste ett ursinnigt begär att kasta dig till marken och trampa på dig! Ja, det fans tillfällen, då jag verkligen fruktade att i vansinne förgripa mig på dig.»

Orden föllo öfver honom slag i slag och det var icke möjligt att tvifla på deras sanning; vitt­ nesbördet derom låg i sjelfva den klanglösa rösten, som vibrerade i efterdyningar af en kufvad rörelse. Han kände sig omsluten af ett osynligt nät, hvars maskor obevekligt drogos åt.

»Och ändå har jag gjort allt för dig», sade han undfallande.

»Ja, ja», utbröt hon häftigt, i den pinsamma förnimmelsen af att ej kunna yttra ett ord af sanningen utan att såra honom, och dock besluten att göra ett slut på förställningen, »det är inte om det jag talar. Du har betalt mig rikligt – furstligt, kan man säga.»

Hon strök med handen öfver sin ena arm, så att klädningens mjuka sammet slöt sig tätt kring dess fasta form. Mot tygets djupsvarta färg syntes handen ännu hvitare, – denna stora, starka hand, som bort vara härdad i lifvets arbete, men som frikallats derifrån af två tunga, släta ringar.

»Jag är icke längre lik andra qvinnor», sade hon sorgset, »jag kan inte värdera mig i pengar, summan må nu vara stor eller liten. Det är abnormt, om du så vill – ja, det är ju rent af löjligt att inte rå med hvad hvarenda småsjäl kan. Men det är omöjligt, – nu går det inte längre.»

»Men hvad vill du då?»

Han hade känt sig så trygg i besittningen, och nu gled och gled hon; hvar skulle detta sluta? Han greps af en obestämd fruktan att förlora henne. Ty han älskade henne verkligen – på sitt sätt, och han hade sagt sant: han tyckte att hon »vuxit till sig».

»Jag vill försörja mig med mitt arbete, ingenting annat», sade hon sakta, som man talar om en vacker dröm, hvilken man knappt vågar nämna, af fruktan att se den skingras inför en annans kritiska blick.

»Försörja? – hvad vill det säga? Jag försörjer dig ju.»

Patronen vände hufvudet i alla riktningar, villrådig om hvar han skulle spotta.

»Ja. Men jag vill göra det sjelf – jag kan inte hålla ut längre.»

Hon hade rest sig med en frosskakning och kastade en skygg blick bort åt champagneflaskorna.

»Du har ingen rätt att bryta dina förpligtelser; du är min hustru inför både Gud och menniskor.»

Patronen spottade beslutsamt bortåt kakelugnen.

»Hustru? – åh det är att missbruka ordet!» Hon stod alldeles vänd emot honom. Kinderna hade mist sin färg, men hon såg honom käckt i ögonen.

Nu blef det honom för argt och harmen sjöd öfver.

»Såå, de gamla banden passa inte längre», utfor han med ilska och bet på sin cigarr, så att tobaksbladen trasade sig på hans läppar, »det qvinliga nyhetsbegäret!... det skall vara en ung Adonis ...»

Hon såg på honom, styft, afvisande; och det låg något i denna kalla blick, som höll honom tillbaka.

»Det fins inte den man i verlden, som jag skulle vilja gifta mig med – nu», sade hon mulet, som om hon talat om en längesedan begången oförrätt.

»Nå, nå, det är friheten du svärmar för», sade han, »men en absolut frihet fins icke. Hvarje ställning i lifvet medför ett tvång; fattigdomen är icke det minsta. Kom ihåg att de första som uppreste sig mot den bestående ordningen voro de fallne änglarne. Det ondas princip eller satan är icke något dumhufvud, han vet nog att ställa sina afsigter i den vackraste dager, och frihet är det ord, som han mest begagnar för att förgylla dem med. Men ondt är ondt och rätt är rätt.»

Patronen trodde på sin vältalighet som på evangelium, men han var för maklig att gripa till den utom vid sådana här utomordentliga tillfällen. När Selma derför endast slog med handen för att tillkännagifva, att hon icke ansåg sig öfverbevisad, då greps han af en omåttlig förvåning. Han tyckte att han framstält saken så solklart. Kunde man verkligen invända något emot det, att ondt är ondt och rätt är rätt? Han fick en viss förnimmelse af att hans hustru måtte vara besatt af hin håle eller någonting ditåt. Och så mönstrade han i hast alla bekanta ungherrar, men ingen af dem föreföll vådligare än de andra. Han afskydde dem alla lika. En ogift karl var för honom ett oting, ett skadedjur, nu sedan han sjelf var gift.

»Har du inte haft frihet nog? Du, som fått göra allt hvad du velat! Men det är dockhemsteorier, det är fan och hans ...»

»Nej, det är inga teorier, det är min natur som uppreser sig, det är ingenting – ingenting annat än det, att jag inte kan uthärda att dina händer röra vid min kropp!»

Hon tyckte sjelf att det ljöd någonting rått i hennes ord, hvilket dref blodet upp till hennes tinningar, men en gång skulle sanningen fram, om den så lät illa eller väl.

»Den, som bryter de löften han gifvit vid altaret, är som Varg i Veum, och hvart tar samvetsfriden vägen?»

Det slagordet skulle dräpa henne, tyckte han, men hennes hud var hård.

»Jag har ju sagt dig, att det löfte jag gaf som barn icke är bindande för mig som qvinna, om det så gafs vid altaret eller annorstädes. Förstår du inte att detta är sjelfva knuten, der alla trådarne löpa i ett? Det, att ingen har rätt att emottaga ett sådant, för hela lifvet bindande löfte, om den som afgifver det ej är fullt medveten om hvad det innebär. Hur många qvinnor ha icke gått in i äktenskapet som jag? Om banden kännas olidliga, må de bryta som jag.»

Hon kastade hufvudet tillbaka och ögonen glänste. Klangen i hennes ord eldade modet, och hon tyckte i detta ögonblick att hela verlden stod henne öppen, – att hon blott behöfde »bryta» för att vara fri.

»Du skulle akta dig, ty det gäller icke endast dig sjelf», sade han hotande, »hvarje sådant ord är en brand, som kastas ut till förstörelse. Mannen är qvinnans hufvud, – det säger både gudomlig och mensklig lag – ett styre måste finnas i både staten och familjen. Staten hvilar endast på familjelifvet. Den som kullkastar familjen, kullkastar allt.»

»Det fins ingen, som kan ställa familjelifvet högre än jag», sade hon bestämdt, »men vi ha ingen familj. – Det fins icke heller någon, som kan vara lifligare öfvertygad om äktenskapets helgd än jag. Men då får man icke heller ingå det så lättsinnigt som nu, och framför allt icke förr än vid myndiga år, när man fått fullt klart för sig, att man sjelf är ansvarig för sina handlingar, och att man på allvar tagit sitt öde om händer, – att man sjelf bär skulden och sjelf måste bära följderna. Så länge man ej känt detta, är man icke mogen att taga ett så vigtigt steg, som ett äktenskap verkligen är. Hvad dig och mig beträffar, så står ingenting mellan oss mer än min vedervilja, min oöfvervinneliga fasa för hvarje närmande. Jag värderar dig, jag håller af dig till och med, men – på ett visst afstånd. Barn skulle onekligen ha varit ett band, men nu fins det inga barn. Det gäller bara dig och mig. Som menniska är jag ingenting för dig, – absolut ingenting. Mina tankar och känslor äro dig så främmande, som om jag bodde i månen. Om jag kunde ställa min personlighet å ena sidan och min kropp å den andra, så skulle du icke tveka ett ögonblick i valet. Det är dig likgiltigt hvad jag lider, endast jag tillhör dig och – tiger. Det är det jag inte kan förlåta dig!

Hon stred ett ögonblick emot tårar. Det kom en sådan känsla af ensamhet öfver henne, men hon betvingade den.

»Om jag varit en bolagsman, ett sällskap, en kamrat», började hon åter, »då skulle du saknat mig och sagt mig ett vänligt ord till farväl. Men nu är jag så oändligt mycket mindre, och derför känner du endast vrede öfver att ha blifvit bedragen i en handel. Hvad behöfver du bry dig om det! Det fins ju så godt om firade, vackra, ansedda qvinnor, som gerna sälja sig till priset af en stor förmögenhet, när bara presten beseglar affären. Tag en af dem och låt mig gå.»

Det var en beynnerlig känsla, som vid dessa ord vaknade inom honom, någonting dunkelt, som en längtan efter, han visste ej hvad. Den var så ny och smärtfyld nej, han kunde, kunde icke mista henne! Hvad ville han ej säga för att öfvertyga henne om, att det var en omöjlighet!

»Gå?» upprepade han, »du betänker ej hvad du säger. Du skall aldrig kunna uthärda skandalen ... förtalet ... allt detta, som du utsätter dig för. Jag känner dig: du är allt för stolt för att bära det. Skammen af ett sådant steg skulle alldeles tynga ned dig.»

»Skammen har ingen makt öfver en längre än man viker undan. I samma ögonblick man trotsar, är den ett intet.»

I den öfversvallande känslan af ungdomlig kraft, böjde hon sig tillbaka och sträckte ut sina armar, så att den smärta gestalten tecknade sig som ett kors mot den ljusa gardinen. Denna åtbörd visade med ens hela figurens tvångfria skönhet, – icke snörd i korset, utan uppburen af naturens böjliga styrka, – denna fina smidighet, som ger intrycket af att kunna böjas som en stålfjeder och springa upp igen. Från det dubbeltungade ormhufvudet sköto långa blixtar, som bröto sig mångfärgadt emot ljuset.

Han betraktade henne under tystnad.

»Hvar vill du hän?» utropade han plötsligt.

Fruktan att förlora taget dref honom att gifva vältaligheten på båten och taga sin tillflykt till påtagligare bevisgrunder. »Det är utopiska drömmar. För dig fins det ingen bana, ingen framtid. Tänk sjelf efter, och du skall se, att du hoppas på rena omöjligheter. Du skull helt enkelt icke kunna försörja dig, förvand som du är af sju års rikedom och förfining. Du älskar pengar eller allt det, som kan fås för pengar. Hvad ha inte bara dina böcker kostat! Hur skall du kunna lefva utan allt detta?... alla dina intressen ... allt som du fäst dig vid. Du skall icke få tid att egna en tanke åt annat än kampen för dagligt bröd. Och hvad vill du bli? Kontorist? – du har aldrig gått igenom något handelsinstitut. Lärarinna? – du har kunskaper, men inga examensbetyg. Sömmerska? – du kan ej skära till. Och det fins tjogtals om hvar brödbit.»

Han väntade och teg.

Hon måste pressa tänderna i sin underläpp för att qväfva den klagan, som ville tvinga sig fram, och hon hade sjunkit tillhopa under hans ord. Detta var den invändning, som oftast rest sig inom henne sjelf, följaktligen den hon fruktade mest.

Han märkte sitt öfvertag, och medan han rullade de lösa tobaksbladen fastare kring cigarrspetsen, återtog han:

»En förlupen hustru betraktas med förakt af allt hederligt folk. Man drar sig för henne som för en annan äfventyrerska. Du skall finna dig tillbakastött på alla punkter och värnlös utkastad i verlden vid tjugutre års ålder, kan man aldrig veta i hvilka frestelser du kan falla.»

»Mot ett slag af dem är jag åtminstone försäkrad», sade hon med ett sista försök till käckhet. Men känslan af vanmakt låg redan tungt öfver henne.

Inom henne fans det en trängtan efter att verka, att vara nyttig för andra – ja, att helt gå upp i det – men hon var icke naiv nog att tro en qvinna kunna uträtta mer med två tomma händer, än lifnära sig sjelf. Och hon visste att det aldrig skulle vara henne nog att vegetera, – att endast lefva för att skaffa sig föda. Hvilket lif! Skulle hon sjelf sjunka ned till denna fattigdomens materialism, som så ofta väckt hennes afsmak hos andra? Det var hundrade gången hon stod inför denna fråga, och nu pockade den på svar mer inträngande än någonsin. Hon kände en krampaktig darrning och måste bita tänderna ihop för att de icke skulle klappra.

»Och hvar står dig arbete till buds?» frågade han triumferande, ty hon var blek, blicken var sänkt och det låg något i sjelfva den slappa hållningen, som sade honom, att hon gaf striden förlorad. »Många vilja arbeta, men ändå ... Fins det ett enda ställe, der du skulle blifva antagen utan rekommendationer, och hvem skulle rekommendera dig? Jag kanhända?»

Han skrattade kort och gungade tillbaka i stolen, under det han drog några bloss på sin cigarr, som var nära sitt slut. Det gjorde honom ondt om henne, på samma sätt som när han piskade sin favorithäst; han gladde sig derjemte öfver den goda verkan det skulle göra.

»Är det inte talande skäl?» tillade han, och tonen lät riktigt fryntlig.

»Jo», svarade hon kort, men i hennes nedslagna ögon glimmade den underkufvades smygande, bittra hat. Han hade böjt henne förr, men för hvarje gång ville det styfvare tag till, och han egde endast ett medel: det var penningen.

Först nu, vid nederlaget, märkte hon att hon sig sjelf ovetande hyst det hemliga hoppet att han i yttersta minuten skulle räcka henne en hjelpsam hand, – att han skulle lätta de första stegen och finna ett arbete för henne. Nu blygdes hon öfver detta hopp, som om det varit ett brott. Ja, det var mer än det – det var en löjlighet. Hon kände det nu. Och derför stal sig åter den brännande rodnaden öfver hennes kinder. Men blicken var sänkt, af skammen fjettrad vid mattan.

Hon hörde hur mannen stökade för att gå till sängs, hon märkte hur han flyttade ett ljus till sitt nattduksbord och det andra till hennes eget. Han var ännu uppmärksam. Allt skulle således förbli vid hvad det varit; han skulle aldrig nämna detta samtal, och de skulle låtsa som om allt vore osagdt.

Hon kände sig så bunden, att hon icke kunde gå ur rummet, ty der ute gapade ju fattigdom och öfvergifvenhet i natt och mörker. Icke ett öre egde hon, som hon kunde kalla sitt – förtjent genom arbete.

Om han närmat sig i detta ögonblick, skulle hon kunnat strypa honom med sina händer, ty hon kände att han hade rätt: man tillbringar icke ostraffadt sju år i en rik mans hem.

Men patronen var en sangvinisk natur, gladde sig åt sin seger, ville icke spänna bågen för högt och hoppades allt af morgondagen.

När han var färdig, klädde han af sig och kröp till kojs.

Innan han drog täcket öfver öronen, kastade han en sista blick på sin hustru. Hon stod orörlig qvar på samma plats med nedböjdt hufvud, och han såg ormens briljantögon gnistra i ljusskenet, då bröstet höjdes och sänkte sig i flämtande andetag.

Han såg att hon var upprörd, men det skulle gå öfver tills i morgon.

Och så släckte han ljuset.

Hon blef stående borta vid fönstret, försänkt i funderingar. Den sparsamma belysningen från hennes natt-duksbord lemnade rummets aflägsnare delar i ett slags halfskymning.

Pulsarna slogo vildt, och stridiga tankar jagade genom hennes själ som fantastiska skuggor i ett förbidragande fackeltåg.

Efter sanningen hade hon sökt, både utom och inom sig, så, som endast den söker, som känner sitt väl eller ve bero på detta enda: att finna sin egen öfvertygelse – den, på hvilken man kan både lefva och dö.

Hon hade läst dessa skrifter, som säga att en sammanlefnad utan innehåll icke är äktenskap, om än en vigsel gifver den skydd. Och hon hade läst skarpa utfall från det håll, der man menar att formen är nog, allenast den hålles i ära.

Det var teorier. Och det var henne icke nog. Hon måste finna något så påtagligt, att hon kunde gripa deri och säga: detta är mitt. Det var tro hon begärde, icke denna tro som samtycker, utan denna tro, som lefver. Hon hade trott sig ega en sådan, men den var icke hennes, utan böckernas. Derför svigtade den nu.

Hon greps af bitterhet.

Det är så enkelt att stå inne i sitt rum, skaka en annan i axeln och säga; du har gått miste. Och så, när han spörjande ser upp i ens ansigte, peka ut i natten och ropa: der går din väg! – Men sättet?... sättet att finna denna väg, när allt är lika mörkt.

Så hade teorierna gjort, då hon tiggt dem om något att trygga sig vid. Och nu visste hon, att det endast är lifvet sjelf som skänker det, att allt det andra är fingervisningar, men att ingen kan lefva på en annans tro, utan blott på sin egen.

Just det hon tyckt sig ha känt som varmast, just det hon ment vara så orubbligt fast, just det tålte ej mer än kastas ut i den kalla vekligheten eller ställas i ljuset af en kritisk blick, för att förflyktigas och bli till intet.

Till intet?... Var det då möjligt att hon efter allt detta kunde erkänna denna mans anspråk på eganderätt till hennes person?

Ett ögonblick flög tanken på sjelfmord genom hennes sinne. Men hela en kärnsund naturs motvilja för döden uppreste sig deremot. Det återstod ju alltid, sedan allt annat visat sig förgäfves.

Var då rikedomen allt, allt för henne? Var hon ett grand bättre än dessa almosehungriga varelser, som hon lärt sig förakta för deras snikenhet? Eller fans det något annat band, som knöt henne vid denne man, än penningen?

Det var det hon ville se.

Kanhända skulle han sjelf stöta henne bort, då hon icke längre var hans viljelösa tillhörighet, – formen utan själ. Det skulle stå honom fritt. Fritt? Åh, hon kände honom. Utgången kunde icke bli mer än en.

Hon röjde undan på bordet, der supéen ännu stod qvar, och flyttade så fram skrifdonet.

Den första hänförelsen hade visserligen dun­ stat bort för hans inkast samt för det spöke han frammanat: fattigdomen. Men det återstod ett lugnt, kallt beslut.

Hon satte sig ned och skref:

»Richard!

Sök upp en plats åt mig vid något gymnastikinstitut nere i Tyskland, och skrif så fort du funnit en sådan. Vi behöfva icke träffas, det kan rangeras lika bra genom bref. Du känner både gången af mina studier och min ihärdighet; du vet att de äro för ensidigt teoretiska, men det kan afhjelpas. Mer behöfver jag icke säga. Resten förstår du.

Din kusin

Selma.»

Hon kuverterade brefvet till Elvira och bad henne skrifva adressen. Sedan lade hon det under sin hufvudkudde. I morgon skulle det gå.

Spänningen var öfver. Nu kände hon sig lugn, ty nu visste hon hvad hon ville.

Hon såg bort till andra sidan af rummet, der han låg och sof så godt med ansigtet inåt väggen, och det fans icke längre en skymt af bitterhet i hennes sinne. Det var endast känslan af att stå emot en öfvermakt, som ett ögonblick tändt hennes hat.

Ögonen lyste af lefnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma hvad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades af den ungdomskraftiga egoism, som ropar: »plats», jag måste lefva!»

Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda af sig i mörkret.

Slut.