IX

Omedelbart efter afresan från patron Kristersons ämnade Richard Berg anträda sin utländska resa. Elvira skulle följa honom till Köpenhamn och derifrån återvända hem till sin mor och deras lille son.

Det var dagen efter uppträdet i studerkammaren och redan tidigt var Selma uppe för att ställa om afskedsfrukosten. Hon kände en pinande oro och hade nästan icke sofvit under natten.

I den långa gallerilika matsalen, med sina fyra par fönster, stod hon alldeles ensam. Bordet var dukadt. Det blänkte af silfver och blanka glas, och hon satte årets sista astrar i borduppsatsens blomsterhållare.

Oron dref henne till en feberaktig verksam­ het. Hon ville slå bort sina tankar. Men nu var allt i ordning, derför sysslade hon med blommorna.

»Astrar, bären stolt er krona!

här ha mina rosor stått», ljöd det för hennes öron som en aflägsen oartikulerad melodi. Hon skakade på hufvudet för att bli den qvitt. Herre Gud, skulle hon nu bli sentimental med! Och hon afskydde poesi.

Astrarne voro vackra i alla fall. Hon ordnade dem så att färgerna passade ihop, och buketten blef riktigt praktfull.

»Sista lärkan afsked qvittrar ...»

Åh, det var att förtvifla öfver. Hvad hade hon med den gamla smörjan att göra! Hon slog med handen som efter en surrande myggsvärm. Så gick hon ett par steg tillbaka, för att se hur bordet tog sig ut. De mångfärgade blommorna gåfvo det en prägel af fest. – Afskedsfest! Hon slog händerna för öronen, ty det sjöng som en tanklös, enformig rytm:

»Mina vackra, kalla minnen, härmen rosorna på nytt!»

Hvilken faddhet! Nej, det måste bli ett slut på det här! Hon rodnade som vid en förolämp­ ning, och utan att betänka sig sträckte hon ut sin hand och samlade ihop alla blomsterkronorna i ett enda grepp, kramande dem tillhopa i blindt raseri. Det var som om hon behöft taga hämd på något, och hon njöt af att känna hur de daggiga bladen sjönko samman i hennes knutna hand.

Hon drog buketten ur vasen, som om det varit en fiendes afhuggna hufvud hon hållit tag i, och med sammanbitna tänder öppnade hon fönstret och kastade den söndersmulad och förstörd ut för vinden.

Blommor ... tillgjordhet ... fraser! Bort med det! – Kan det vara så svårt att hålla sig nykter?

Hon stängde fönstret igen och kände sig lugnare. Men det låg en tyngd öfver hennes sinne. Hon kunde icke vara stilla och icke heller gå derifrån. En aning sade henne, att Richard skulle komma och söka henne der. Det kunde aldrig falla henne in att undvika honom. Hvarför skulle hon det? Nu visste de ju båda ... Hvad? En tanke, för hvilken det icke fans ett ord nog fint och skärt ... någonting tyst och hemlighetsfullt, någonting stort och rikt ...

Hon strök med båda händerna öfver sina kinder, som kändes kalla, gick derefter fram till buffeten och såg sig i spegeln. Hvad hon var blek! Hon gned sig så att ansigtet lågade, men blodet sjönk straxt tillbaka som qvicksilfret i en termometer; och sjelfva händerna syntes hvitare än annars. Så började hon gå fram och tillbaka på de långa smala golftiljorna. Hon trodde att det skulle kunna ge färg. Hvad skulle Richard tänka? Finna henne svag och dåraktig ..... åh!

I det samma hörde hon hans steg derute, han kom brådskande in, och när han stängde dörren tog han upp sitt ur. Selma såg bort åt pendylen, – tre qvart igen. Hjertat flög henne upp i halsgropen, och hon kände hur det kylde i ansigtet. Nu skulle de skiljas – skiljas!

»Elvira packar ännu», sade han i det han gick fram och räckte henne sin hand, »jag ville säga dig farväl först.»

Det lät som om han velat tillägga något, men han tystnade, lösgaf hennes hand och gick bort till fönstret.

Hon kände det som om andedrägten skulle tagas ifrån henne.

»Jag tänkte, att vi kunde ha något att säga hvarandra», återtog han med främmande, entonig röst och utan att vända sig om. Hans ena hand trummade nervöst på ett litet bord, som stod vid fönstret.

Selma gick fram till honom.

»Richard», sade hon mildt. Hon kände ett sådant behof att säga något, men visste ej hvad. Hon såg hur upprörd han var.

Då vände han sig om och de sågo hvarandra i ansigtet, – två bleka ansigten utan spår af vekhet, med samma uttryck af förbittrad strid mot sinnesrörelsen, af våldsamt kufvad smärta i dragen. De voro så olika till utseendet, han så mörk och hon så ljus, men det fans för ett ögonblick en påfallande likhet. Den försvann dock strax, ty Selma blef lugn med ens.

Det pinade henne att se, hur också han led. Hon fick ej tid att tänka på sin egen sorg, ty nu kände hon endast hans.

»Richard, det skall gå öfver», sade hon sakta, i det hon lade sin hand på hans, som hvilade på bordet, »det är bara nu det käns så; när du kommer ut i nya förhållanden, skall du glömma det strax.»

Han såg på henne med ett uttryck af grämelse.

Att tänka sig hur det skulle kännas för henne, och så skulle hon stå der och trösta honom! Hvilken usling han var!

Det var liksom om hon gissat hans tanke.

»Och du skall ha tack för allt hvad du lärt mig under dessa år, för hvart bref du skrifvit och för hvartenda vänligt ord», sade hon och tryckte med sina kalla fingrar hans stora hand, som brände så het och lemnade sig så viljelöst i hennes.

»Ångrar du inte? Ville du inte ha det ogjordt, – ha tillbaka hela denna tid, men stryka ut mig derur?» sade han lika tonlöst och med samma förplågade uttryck i sitt ansigte.

Hon tänkte efter ett ögonblick för att kunna svara ärligt, ty icke ens för att gifva honom någon tröst ville hon bedraga. Skulle hon önska att kunna ge tillbaka dessa år af lycka och utveckling, derför att hon nu måste gälda dem så dyrt?

»Nej, aldrig», sade hon med ett leende, som var så blekt och så trohjertadt, att det skar honom in i själen. Hennes försök att se glad ut blef honom endast en ny tortyr. Han kunde icke se på henne.

»Detta är hämden derför, att jag alltid förnekade det», bröt han ut, »jag ville påstå att det var öfver, – till och med för mig sjelf. Men det var det inte. Det var bara af högfärd jag inbillade mig det. Hvarför ... hvarför tog jag dig inte ifrån honom!»

Utbrottet kom med en obändig våldsamhet, och han kramade hennes hand så hårdt, som om han varit en patient under kirurgens knif.

»Gå ut på verandan,– eller drick vatten – eller hvad som helst, bara var lugn», sade hon, – »eller cognac, kanske?» Hon ville springa efter.

»Nej», sade han, »ge mig tid.»

Hon strök sakta och smekande öfver hans hand, som släppt sitt hårda tag; och det var som om han sväljt undan sin rörelse i stora klunkar.

»Jag trodde aldrig att det kunde få en sådan makt öfver en», sade han med ett djupt andetag, liksom uttröttad, »men det skall naturligtvis endast vara en tidsfråga.»

Han tog upp sin näsduk och torkade sig upprepade gånger öfver pannan.

»Musset visste det: On ne badine pas avec l’amour», sade han med ett höstlikt leende.

De stodo en stund tysta.

»Ska’ vi skrifva till hvarandra?» sade han plötsligt med en af sina tvära öfvergångar. Han talade nästan i affärston.

»Nej. Du skall få höra af mig genom Elvira, hon och jag ämna skrifva flitigt.»

Han svarade ingenting. Det var hon som hade att bestämma.

»Gå nu ut i trädgården, och gå riktigt raskt», sade hon, »man ska väl inte se det här i ansigtet på oss?»

»Ja, det skall jag göra», sade han i naturligare ton och tryckte hennes båda händer, »adjö med dig, Selma. Och tack för allt, du hederliga själ. – Vi famla och söka ännu, men hvad som binder oss vid hvarandra är, att vi båda söka så ärligt, och att vi båda ha en så orubblig tro på, att det fins någonting värdt att söka.»

Det drog en ljusning öfver hans skarpa drag, och i ögonen syntes ett fuktigt skimmer, som han icke brydde sig om att dölja.

Och så gick han.

Då Elvira kom in, stod Selma och drog upp vinbuteljerna, lugn och rask som vanligt, – något af en frostig morgon.

Elvira var bränd och pudrad i håret. Hon såg ovanligt bra ut den dagen.

»Så festligt, så riktigt högtidligt!» utropade hon och såg åt bordet. Det låg något så ungt och vekt och varmt öfver henne, och då hon gick fram och kysste Selma, kunde denna ej låta bli att smekande stryka öfver hennes hår, som man gör med ett vackert barn. Elvira svarade genom att se upp i hennes ansigte med en så beundrande tillgifvenhet, att Selmas vanliga stelhet smälte dervid; hon tryckte den lilla frun intill sig med en viss häftighet.

»Du är en rar liten tös», sade hon muntert.

Hennes skratt var en smula slägt med gråt, men det kunde Elvira icke se, ty hennes ansigte var gömdt mot Selmas axel.

»Gå nu och hemta din man; han är ute i trädgården. Det är hög tid att vi äta frukost, och jag skall kalla på Pål», sade Selma och gaf henne lös.

»Ja, men tycker du inte att han gerna kunde tagit mig med på sin långresa?» hviskade Elvira, men utan att se upp, ty hennes ögon fyldes af tårar, »bed honom, du, så gör han det.»

»Nej, det har han inte råd till. Och dessutom är det bäst som det är.»

Det kom en viss kyla i Selmas ton, och Elvira hängde läpp öfver att hon icke fick medhåll. Hon burrade upp sin lugg och gick ut för att söka Richard.

En half timma derefter stodo patronen och Selma på trappan och viftade efter vagnen, som rullade bort.

»Det blir tomt för dig, hustru lilla», sade patronen vänligt, då de gingo in i huset igen.

»Det blir det allt, den första tiden», svarade Selma i likgiltig ton, tog nyckeln från hyllan och gick in i sitt eget rum, medan patronen fortsatte vägen upp för trappan.

Hon hade icke varit i detta rum sedan gårdagen, då hon visade det för Richard, och på senare tiden hade hon mycket sällan brytt sig om att gå dit, ty studierna hade fått ligga nere. Hela denna sommar hade varit en enda solskensdag. Och nu hade det mörknat med ens.

Hon gick öfver de mjuka mattorna och fram till bordet. Hon ville ordna det till något slags arbete, men kunde ej röra vid dessa papper och böcker. Det kom en qväfvande tyngd öfver bröstet, och hon slet upp ett par knappar i klädningslifvet för att få luft. Det hjelpte icke.

Tårar? Nej, det fans inga tårar. – Der hade de stått på trappan, vexlat två tomma fraser. Skulle de minnas hvarandra så? – Detta banala »tack för denna gång och »lycklig resa». Åh – allt annat, men inte det! Skulle han minnas henne som en ibland ett dussin?

Hon gick ned i stallet, der Jöns stod och putsade remtyg.

»Min häst – ögonblickligen! – och du stannar hemma», sade hon med kort, hård stämma.

Och så gick hon tillbaka, lugnt, med jemna steg, fast det genom hvarje nerv ilade en sprittning af otålighet och hjertat bultade som ville det sprängas. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?

Jöns såg efter henne med förvåning. Maken hade han då aldrig varit med om: »min häst – och du stannar hemma!» Och så tonen, – som om hon talat till en hund!

Men Jöns var en pligttrogen själ, och inom fem minuter ledde han Prins till trappan. Selma kom just ut, med ridspöt i handen och jockeymössan på hufvudet. Den brukade hon annars inte begagna utan på ridbanan, men i dag bar det af utåt vägen.

Jöns stod och gapade en stund, innan han kunde samla sig så mycket, att han tänkte på att återvända till stallet, der hans häst stod och gnäggade efter sin kamrat.

Selma följde ej vägen mer än ett litet stycke, derefter lät hon Prins sätta öfver en grop och så bar det åstad öfver stubbåkrar och nyplöjda fält, med en fart, som satte både henne och hästen i fara. Hon höll kurs på en skogbeväxt backe, som syntes på afstånd, och hon skydde hvarken diken eller gärdesgårdar; ty der borta gick vägen, efter att ha gjort en vidlyftig krök.

För hvarje språng blef Prins blott ifrigare; hon kände hans muskler spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klädning då hon red öfver en vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon hörde ingenting annat än hofvarnes slag och sin egen flämtande andedrägt. Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, då bukgjorden spändes.

Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. Bort med pjunket! Det är härligt att lefva!

I galopp bar det uppför backen, under de stora ekarne, men så kom det täta grupper af hasselbuskar, och der fick det gå i skridt. Hon skulle hinna fram i alla fall. Emellanåt måste hon böja sig ned och lossa klädningen, som hängde fast vid någon taggig gren.

Seså, nu var hon uppe, och der gick vägen.

Hon höll stilla och lyssnade. Der nere hördes vagnsbuller. De skulle icke kunna se henne förr än de kommit upp på sjelfva backen, ty hon höll just der den började slutta nedåt igen. Sanden krasade under hjulen. Det gick långsamt uppför. Hon lät hästen göra ett slag rundt och höll sedan stilla på en liten öppen plan mellan buskarne.

Djurets sidor flämtade under henne och blodet bultade i hennes pulsar. Hon sköt mössan tillbaka för att svalka sin panna; håret kändes fuktigt, då hon strök det åt sidan. Hvilken ridt! Hon klappade hästen på den löddriga halsen, så att det genljöd i backen.

Med ett hårdt tag drog hon ned sin jacka, så att den kom stramt åt lifvet, stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och satt sedan orörlig i sadeln. Hon kände sig så fri och glad, så rask och ung.

Svarta prinsen höjde sitt intelligenta hufvud, klippte med öronen och såg åt vägen.

Der kom vagnen.

Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin slappa hållning och kusken höll in hästarne.

»Nej kör!» ropade Selma. Hon log mot Elvira, helsade med ridspöt, och medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en sats öfver diket och slog in på vägen.

»Adjö!» ropade de efter hvarandra och i rask traf sträckte hon af mot hemmet, under det vagnen långsamt rullade ned för backen och försvann ur sigte.

Endast en blick hade de utbytt, – ett ömsesidigt ohörbart uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntadt, hade den liffulla gruppen aftecknat sig mera bjert, liksom etsat sig fast i erinringen. Så skulle Richard alltid komma att minnas henne.

Bröstet syntes högre och midjan smärtare, ty i riddrägt var hon alltid snörd. Det svarta klädet satt som gjutet kring hennes starka armar och axlarnes vackra rundning. Kinderna hade denna skarpa rodnad, som kom panna och haka att synas ännu hvitare, näsborrarne vidgades af den häftiga andhemtningen och under de linielika ögonbrynen logo hennes ljusa ögon af mod och lefnadslust. Hon var svettig och varm, hästen tofvig och våt, och på kjoln sågos gula fläckar af lerstänk. Det fans hos henne intet af sensibel prydlighet, intet af mjukt behag, det var blott helsans robusta skönhet, hvilken endast ett för naturen öppet öga kan uppfatta.

»En präktig teaterkupp!» tänkte Selma hånfullt i det hon trafvade framåt vägen, »jag vet ju att jag sitter väl till häst. Kors – att jag inte arrangerade det vid bengalisk belysning med!»

Och i harmen öfver sig sjelf gaf hon Prins ett rapp. Ja, icke ens sitt bröd fick han den dagen, och det fastän han stod och såg efter henne med stora förebrående ögon, ända tills Jöns förlorade tålamodet och ledde honom bort.

Då Selma bytt om klädning, gick hon icke ned till sig sjelf. Det var henne omöjligt. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen. Allt föreföll henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, hur?

Med det samma hon trädt in i huset hade hela den förra ödsligheten återkommit, endast tyngre, mera hopplös och resignerad.

Hon gick in i salongen. Hela våningen låg utdöd. Ensamheten riktigt föll öfver dessa rika gemak, som dammet faller i ett obebodt hus, – ur tomma intet, tycks det, men oaflåtligt, outtömligt, i öfvergifven tystnad.

Ah, aldrig, aldrig mer skulle lifvet komma i sina gamla hjulspår!

Hon hade sjunkit ned i en soffa och tryckte pannan mot sina sammanknäppta händer, som hvilade på kudden.

Alla hennes tankar hade i närmre eller aflägsnare grad rört sig kring honom. Det hade icke funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som vägledt henne, och lifvet hade förefallit så rikt.

Men nu var det slut. Hon skulle ta sina fattiga trasor och gå. Hon hade lefvat på en stöld, en lögn, hon – som velat vara så ärlig! Sjelfbedrägeri hade det varit. Åh!

Det kom en lång, en stönande suck.

Men så reste sig förbittringen, – harmen öfver att vara så feg, att låta nedslå sig af det minsta, hon, som egde allt hvad andra eftersträfva: pengar, frihet, makt. Var det inte fegt!

Hon satte sig häftigt upp och kastade hufvudet tillbaka mot soffans karm.

Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gälde bara att skaka den af sig.

Men då flammade striden upp, ty det fans något inom henne som var starkare än hon. Det skrämde och jagade, lockade och smekte, det lemnade ej rum för en tanke, det var blott detta enda. – Hon höll för sina öron, men det växte i trots; det skriade, jublade, klagade, bad; det kände alla tongångar, det gick i alla skiftningar, och det var blott detta enda: det, som hon ville frigöra sig ifrån. Hon kämpade med det och kastade det undan med makt; mångdubbelt starkare kom det igen.

Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt hjerta!

Med känslan af vanmakt kom också ångesten, och den grep henne med tänder och klor. Hennes sjelftillit var skakad, hon var uppgifven af kampen mot sig sjelf, och det kom en het svettilning af nästan vidskeplig ängslan.

Men hon kunde icke vika! Om icke blotta viljeakten var nog, så fans det väl andra medel: nya förhållanden, nya omgifningar, resor och förströelse.

Hon reste sig hastigt och gick in i mannens rum. Han låg på soffan och läste tidningar, d. v. s. han sof. Vid det buller Selma gjorde med dörren, vaknade han och skyndade att taga upp sin tidning, som sjunkit ned mot golfvet med handen som höll den.

»Pål, jag har något att be dig om», började hon utan förberedelser och satte sig på en stol bredvid soffan.

Patronen såg upp med en blandning af glädje och förskräckelse. Hvad kunde hon ha att be om?

Ett uttryck af vaksamhet lyste ett ögonblick upp i hennes ögon, men försvann genast. Skulle han misstänka? Ja något, – blott icke det rätta. Endast en qvinnonyck.

»Det är någonting jag så rysligt gerna vill», sade hon lågt, böjde sig ned och stödde armbågarne mot sina knän, medan hon knäppte händerna samman och från hvarandra i tanklös lek.

Hon tystnade, som om hon icke vågat fortsätta.

Patronens fantasi jagade upp sig till de otroligaste gissningar, men också han teg. Fast han var rädd för hennes förslag, längtade han att hon skulle tala igen, ty det låg något i hennes ton, som ...

»Ja, du tycker naturligtvis att det är mycket barnsligt, men jag har nu en gång fått det för mig.» Det tycktes vara en annan röst än Selmas, så mjuk var den. Patronen skulle velat draga henne till sig, smekande, jollrande, men han kände en obestämd farhåga. Det måste ju vara något så omöjligt, efter hon bad! Ovissheten brände och eggade. Han var så öfvertygad om, att det var något till hvilket han måste säga nej, men hvad skulle han icke velat gifva för att kunna säga ja och se henne stråla upp i hängifven tacksamhet. Hvad kunde det vara?

Det kom något återhållet i hans röst, då han talade; han såg ned i tidningen, och det var icke långt ifrån att Selma på allvar funnit honom tillvinnande.

»Hvad är det du önskar så mycket?» sade han.

»Jo, ser du, det har allt blifvit förskräckligt tomt efter Elvira och Richard ...»

Hon tystnade.

»Nå?»

»Jag har aldrig varit i Stockholm.»

»Är det det du vill?»

»Ja.»

»Ingenting annat!» Han skrattade med innerlig lättnad. »Det kan du väl få.»

»Ja, men jag vill att det skall vara nu.»

»Hur snart?»

Nu kom det värsta. Hon log, men läpparne darrade nervöst, då hon böjde sig fram och lade armen kring hans nacke.

»I morgon», hviskade hon.

Han studsade och lät tidningen falla till golfvet. »Men, mitt kära barn, du kan väl tänka att ...»

»Åh Pål, det är ingen konst alls. Jag ställer om allting, men jag kan inte vänta, jag har fått sådan ryslig längtan. Du får göra det.»

Hon skrattade ännu mera nervöst, försökte se uppsluppen ut och skakade honom i axlarne.

»Ja, men ...»

»Nej, inte men, utan ja!» ropade hon.

»Men du kan ju tänka ...»

»Att du inte kan säga annat än ja!» Hon storskrattade och slog båda armarne om hans hals för ett ögonblick. Så glad och uppspelt hade han icke sett henne den dag han kunde mins, tyckte han.

»Ja», sade han och såg upp i hennes ansigte med en förälskad blick.

Följande dag reste de med snälltåget.

Det var med en viss högtidlighet Selma för första gången vandrade uppför de breda trapporna till Nationalmuseum. Hon dyrkade konsten med en viss kritiklös beundran och detta föreföll henne som ett tempel.

Som skåning var hon naturligtvis väl bevandrad i Köpenhamns alla muséer, der allt föreföll så hemvandt, men här var det någonting helt nytt.

Det förvånade henne, att patronen kunde gå der så oberörd och trampa lika trankilt som vanligt med sina stora breda landtjunkarfötter, hvilka alltid satte hälen i först och med en rullning af foten lät tårna komma efter. Icke ett spår af spänstighet, endast tyngden af ett mammuthdjur.

»Ah du, se Loke och Sigyn!» utropade hon och drog honom i armen, och hon kände sig så grundligt besviken, när han stirrade på taflan så frågande själlöst; det mesta här kände hon genom fotografier, det var som att återse gamla bekanta och hon behöfde knappt katalogen. Hon drog handen till sig, ty det såg ut som om han inte ens visste hvad det var fråga om, och så gingo de in i nästa sal.

»Ah, du; se der är Wickenberg!» utropade hon, »tänk, du, det är det första jag ser af honom!»

Hon tvärtystnade och lät sina armar sjunka. Så tog hon ett par steg åt sidan och stannade. Hennes blick hade fastnat vid en tafla, som hängde högt upp under taket.

En man i svart sammet, liggande död på golfvet, ansigtet från hjessan sedt, i förkortning.

»Richard!» klack det till i hennes inre. Det var hans krökta näsa, hans raggsvarta hår, det var mer än det: – hans strida sinne, nitadt fast i grönbleka hemska drag.

Denna tafla var en sfinx, som band henne med hemlig makt.

Så slog hon upp sin handbok för att få nå­ gon förklaring. »Epilog», stod der. Taflan sjelf skulle tala.

Ja, hvarje detalj hade något att berätta. Bordduken, som den döde nästan dragit af i fallet; medaljongen der med sin kedja; rosor, som fält sina blad och strött dem omkring, – och så hans brustna klinga: det sista som svek hans tro.

I Selmas inbillning blef det till en hel historia och taflan var blott epilog. Hon drömde sig scen efter scen och såg allt så lefvande verkligt. Det var sol och värme, och gräset stod jemt som ett sammet. Kaskaden silade högt uppifrån, bågformigt åt alla sidor, glittrade i solen och föll plaskande ned i sin lugna bassin. Mellan träden rasslade siden, och ur en berså hördes skratt ...

Hon ryckte till.

»Tycker du den är vacker?» sade patronen.

»Nej.»

Då hon icke sade mer, gick han bort till jagtnymfen, der han på egen hand föll i beundran.

I tanken följde Selma åter den historia taflan hade att berätta. Nu var det i salen, – mörkskurna panelningar och bord med silfver och slipad kristall; vin, att gnistrande lifva upp sinnet, och fagraste daggfriska rosor. Så kom tvisten ... tvisten om en qvinna. Han var den förskjutne. Derför låg han der styfnad och kall. Och alla hade de gått, fegt eller skadegladt ... lemnat honom ... flytt.

Det osköna, dystra – som i döden såg ännu dystrare ut – var det icke det hon borde älskat, denna qvinna? Var det icke just det som fordrat kärlek och sol! Den hätska harm – som stelnat i ödsliga drag – hur hade den ej kunnat slå öfver i vekhet och värme! Och denna kalla qvinna hade icke förstått att all verldens lycka vore intet mot det ...

Sist tyckte hon, att hon stod der sjelf, – icke sörjande i gråt, utan stum, i hopplös förtviflan öfver att lyckan ej kommit och att nu var det för sent. Och hon kunde kasta sig på mattan bland blommornas blad, vrida sina händer med knakande leder och stirra ... bara tårlöst stirra på detta ansigte.

»Jag tycker den är ful», sade patronen, som kommit igen.

»Jesus, ja: – den är ful», sade hon, vaknade upp med en rysning och vände sig om. Hon var dödsblek och strök med näsduken öfver sin panna.

»Hur man kan finna på att måla någonting sådant!» anmärkte patronen.

»Ja, det är besynnerligt», svarade hon tungt och gick derifrån. Men det ansigtet förföljde henne, – pockande som hennes upproriska sinne, anklagande liksom det, – ännu se’n allt var slut.

Hon dref omkring på måfå; allt hade blifvit intresselöst nu. Vid ingången till ett af sidorummen stannade hon likväl, men det var denna gång icke ett konstverk, som ådrog sig hennes uppmärksamhet, det var en bit verklighet.

Der inne huserade två artister alldeles på egen hand; Nationalmuseum var temligen folktomt den dagen. Det var en ung man och en ung flicka. Ingen af dem gaf akt på Selma, inbegripna som de voro i ett lifligt samtal.

Han höll på med att kopiera en tafla. Längre bort stod hennes staffli, men hon hade rest sig från sitt arbete och gått fram till hans. Det var synbarligen just om det de kommit i dispyt.

Han hade en gammal fläckig rock, ett fjunlikt, nyanlagdt skägg och ett sorglöst ungt ansigte.

Hon såg icke bra ut, men hade en täck figur.

Klädningen var af billigt tyg, men det fans »stil» i drägten, och den klädde. Hon talade fort och lågt med sjungande accent, höll sin palett i ena handen och en pensel i den andra. Han satt och hörde på henne med ett leende; det var tydligt att han gjorde narr åt anmärkningarne. Men hon var för käck att låta sig bekomma. Hon skrattade med, men fortsatte att tala, ifrigt demonstrerande med skaftet af sin pensel; då hon kommit till sjelfva slutpåståendet, slog hon ett raskt tag i luften som med en taktpinne, såg vädjande på honom med en viss uppsluppenhet och återvände till sitt arbete. Han satt och såg efter henne, medan hon gick öfver golfvet, en liten smula sjelfsvåldigt och lätt vaggande i höfterna. Så tog han en trasa ur sitt färgskrin och torkade beslutsamt bort något på sin tafla.

Selma kunde skrattat helt högt åt denna lilla scen, hvilken hon betraktat i smyg, och friskheten i denna bit verklighet jagade för ett ögonblick undan den qvafva tyngd, som lagt sig öfver hennes sinne. Men när hon såg de två fördjupa sig i sina arbeten med ett allvar som om det gält lifvet eller brödbiten, då kände hon en förtärande afund och kunde icke uthärda. Länge­ sedan jordade framtidsdrömmar reste sig och gingo spökande igen i hennes sinne.

»Låt oss gå åt dethär hållet i stället», sade hon till patronen, som pligtskyldigast stod framför en tafla och hade tråkigt.

De vände om och ströfvade åter ur rum och i rum. Men Selma fann intet intresse i taflorna; hon gick och tänkte på alla dessa, som lefvat och gått bort, lemnande efter sig en tanke, ett lifsvärf, ett spår. Sjelfva arbetarn, som lagt golfvets rutor ... Men hon? Vegetera och dö – det var hennes lif. Ingen behållning, om det blefve långt eller kort. Vegetera och dö, – lugnt och likgiltigt.

Hon tänkte på denna flicka derinne; fattig, men fri i sin sträfvan. – Och hon sjelf, – egde hon ej just hvad andra eftersträfva med sitt arbete? – pengar. ... Pengar? – hvilket fattigt ord! Pengar, men ingen sträfvan. Nej, kämpa med lifvet, slåss om brödet, det är att lefva ... Hvilka orimliga tankar!

Hon strök sig långsamt öfver pannan.

Vegetera och dö, det var ju pligten – för henne.

Hon studsade, ty hon kom att se åt sidan, och hennes blick föll på en medelstor tafla, som hängde midt på en vägg i förträfflig belysning. Det var en gammal bekant. Men hon hade ej väntat att finna den här. Hon trodde att den stannat utomlands.

Som det nu var, blef den till en störtsjö af gamla minnen. Det förflutna och det närvarande smälte tillhopa i stämningen, hon förlorade fotfästet och rycktes med.

Det var samma tafla, men dock så annorlunda mot den hårda färglösa efterbildning, som hon den gången beundrat.

Mot bakgrunden af hennes eget minne blef denna tafla af dubbel verkan; hon stannade i häpen tystnad och bara såg.

Öfver vattnet stod månsken, och långt i fjerran löste sig konturerna af en mörk ruin. Rullande böljor häfde sig sakta, sköto fram under smeksamt sorl, sjönko ned i en tungsint suck, men kommo alltid igen i långa dynande slag. Hafsgröna skuggor gledo dunkelt öfver djupen, strimmiga dagrar sträcktes i böljande vexling, och i sitt genomskinliga våghölje lågo hafvets döttrar och drömde, lyssnande till neckens spel.

Det fans en af dem, som var skönare än de alla. Med armen under sitt hufvud låg hon utsträckt på sin gungande bädd. Hennes blick var fäst på himlen, der månen skymtade ned genom ett förtunnadt moln, kastande sitt sken öfver hennes mjuka drag. Drömmande som en qvinnas och oskyldig som ett barns, tycktes denna blick vara en enda lång, undrande fråga.

Ur Selmas erinring klang det som en bortglömd ton ... man känner igen den, röres, bevekes;... så aflägsen, men så klingande ren! O Gud, den gången var hon ett barn. Och nu, nu ...!

Utan en ryckning i dragen runno tårarne ned, och med hvarje droppe löstes något af det bundna, förkrympta. Allt det, som legat i jorden som dödt, skall ju en gång spira upp under vind och sol, växa i hårdt väder och blidt, kanske till ogräs och kanske till skörd, men frodigt och starkt – när sommaren kommer.

»Gubevars, hvad står på!» utbrast patronen, som stått framför Kain och Abel, och nu kom igen.

»Ingenting», svarade hon och torkade sitt ansigte, »men kom, låt oss gå hem.»

»Gå? Vi ha ju inte sett fjerdedelen!»

»Jag kan inte mer.»

Nu svek stämman.

Han svarade ingenting, såg endast förvånad ut, och så gingo de derifrån.

Då de kommo till hotellets ingång stannade Selma.

»Jag känner mig så besynnerlig», sade hon, »jag går bort i Kungsträdgården ett slag.»

»Gerna det», svarade han vänligt och bjöd henne på nytt sin arm.

Hon hade hoppats att få gå ensam, det skulle känts som ett riktigt djupt godt andetag. Under de sista dagarne hade de oafbrutet varit tillsammans, – alltid i hvarandras sällskap, dag och natt. Hon kände det som tröttheten af en liten tyngd: den är ingenting, det är sant, men för hvarenda minut växer ens längtan att för ett ögonblick få lägga den af, och sist blir den olidlig.

Hon stödde sig tyngre än eljest mot hans arm, och han tyckte om det, utan att ana att hon gjorde det till följd af en lätt svaghet, liksom efter en sjukdom. Det var icke heller hennes vanliga raska gång, hvilken annars hade så svårt att lämpa sig efter hans steg.

De kommo in på de grusiga alléerna utan att ett ord vexlades. Han hade försökt att tala, men hon hade blott svarat ja och nej, och så hade också han tegat. Nu kastade han en lång frågande blick på henne. Hon såg rakt framför sig och tycktes ha glömt att han fans der.

»Alltid funderar du», sade han missnöjdt, »snart är du sluten som en gåta.»

»Funderar aldrig du?» svarade hon med ett leende, som nästan gjorde svaret öfverflödigt.

»Nej. Hvad skulle det tjena till?»

Hon svarade ingenting, och så sjönko de tillbaka i sin förra tystnad.

»Det skall muntra dig att komma på teatern i qväll», sade patronen efter en stund, men det såg icke ut som om Selma hört hans ord.

Hon grubblade öfver sitt eget själstillstånd, och de upptäckter hon gjorde fylde henne med ovilja. Känslolifvet var uppdrifvet ända till sentimentalitet, hon var nervös, och då hon helt plötsligt fick se ett mörkt helskägg borta vid ett gathörn, spratt hon till och fick en häftig hjertklappning.

Det hade sannerligen varit mödan värdt att resa hit för att glömma!

Ett ögonblick önskade hon att hon kunnat tala med sin man om detta. Men hon insåg strax att det var en omöjlighet; han skulle endast bli ursinnig, och det skulle ej vara henne till någon hjelp, endast aflägsna dem ännu mer ifrån hvarandra.

Nej, hon måste kämpa ensam, och hon skulle det. Ty det fick ej hjelpa: hon måste segra. Det fans endast ett medel – arbete.