Beatrice

Ballad, flyg ut som vårens första svala
i nattblå luft mot en osynlig rymd,
och blidt vid henne, som för mig är skymd,
om all min lefnads tunga längtan tala!

Flyg ut, du min ballad, som ensamt känner
mitt hjärtas enslighet
och sorgens brand i vårens ljusa timmar,
som ensam vet, hur frätande den bränner
min saknads bitterhet.
Ej längre soln bak dunkelt skogskrön glimmar,
Ren kvällens kalla andning rutan immar.
Snart natten spänner upp sitt stjärnetält,
och famlande min dröm sin flykt har stält
mot näjd, där aldrig nattens skuggor dala.

En lustgård finns, där solen evigt lågar
på blå cypressers krans,
och evigt rodnar röda aftonbranden
bak fruktträdslundars hvita blomsterbågar
och stänker solröd glans
på lilja och narciss, som gro i landen.
Men denna näjd finns bortom himlaranden,
och städs blek horisont som ringmur står
och afskär dit min väg. Jag aldrig når
den lustträdgårdens skuggor blå och svala.

Men du, ballad, hvars skira solskensvingar
ej stoftets bojor tryckt,
men längre når än kända himmelsstrecken,
du lätt hän till min anings lustgård svingar
din sommarljusa flykt,
där Beatrice dväljs vid fruktträdshäcken,
och medan hvita blommen täcker vecken
och gyllne bårderna i hennes skrud,
du henne bringar all min längtans bud
från värld, där tunga nattens skuggor dala.

Säg henne, att allt evigt i min lefnad,
allt vingadt som jag tänkt,
hvar solig syn, som genom sinnet strömmar,
allt trådar är ur hennes kärleksväfnad,
ty hon mig ensamt skänkt
de alla saknadens och längtans drömmar,
som jag i skymningen till sånger sömmar,
när öfverstarkt mig kvällens vemod slår —
säg henne allt så skönt som du förmår
ej blekt som jag, ballad, min vårkvälls svala.