En gammal nyårsvisa

Maria, Maria, nu stundar det vår
och trädens knoppar svälla.
Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår.
Hans rägn i ditt sköte skall kvälla,
och likna skall ditt gyllene hår,
de strängar, som slås af de sälla.

Maria, se solen skiner i fukt,
och vindsvalens sparfvar häcka.
I trädgårdstäppan med blomster och frukt
snart äppelträden sig täcka,
och din fönstervrås lilja fått ljuflig lukt,
som ökar sig vecka för vecka.

Maria, nu brusa vågor och vik,
och det spirar på skogens tufva.
Som en drottnings siden skall bli hvar flik
i ditt armods vadmalshufva,
och barmens grofva duk bli lik
det lenaste dun på en dufva.

Maria, se kälen löser sig snart,
det är grodd i åkrarnes mylla.
Din kjortel skall skimra så underbart
som när solstrålar majluft fylla,
och ditt lifstyckes spänne tindra klart
lik stjärnan, som herdarne hylla.

Maria, Maria, allt himlen är blå,
det våras för alla de fromma,
med mjölk och honung för kar och så,
för hjärtan törstande tomma,
och din sänghalms torra, vissnade strå
skall för alla längtande blomma.

Som en ring af smyckade brudar
kring Cecilias orgel de stå
med hvita och veckiga skrudar,
som bölja från skuldra till tå.
De stå likt ett led af liljor,
som kalkarne vårtrött böjt,
ock på sångens flykt sina viljor
mot pingstkvällens stjärnor de höjt.

Det är syster Martha den ljufva
med blick som en vårnatts sken,
med lock under pärlstickad hufva,
som tvinnadt silke så len.
Af trons mest skinande sömmar
hennes skira klädedräkt skos,
och sången från läpparne strömmar
som doft från en utsprucken ros.

Det är syster Agnes den höga
med offertänd lågas glöd
i sitt bruna, brännande öga
och kinden af längtan röd.
Kring bleka läppar det rycker
i het och hängifven brand,
och hårdt emot bröstet hon trycker
sin kärleksträngtande hand.

Det är syster Gertrud den unga,
som mot armarnes mjälla hull
stödt gropig kind och de tunga
och gyllene flätornas gull.
Hennes ögon trohjärtadt tåras,
men munnen är leende täck,
och den barnsliga pannan fåras
af andaktens djupaste veck.

Men vid sidan af sjungande systrar
Veronica lyfter sitt ljus,
och i bäfvande stillhet lystrar
till tonernas vingade brus.
Sig de smala fingrarne sluta
i bön kring stake af guld,
och sitt skimmer vaxljusen gjuta
öfver skepnad, rosig och huld.

Men sankta Cecilia sitter
bak orgelns silfversirat
med gestalten i skimrande glitter
från guldbroderadt ornat.
Hon spelar den höga koralen
om uppståndelse, kärlek och bot
och trampar sakta pedalen
med hvit och jungfrulig fot.

Men högt öfver land och vatten
sig pingstkvällens stjärnor tändt,
och sången doftar i natten,
som man kostelig rökelse bränt.
Som solsken den dimmorna skingrar,
den stiger från världarnes ort
och klappar med hvitaste fingrar
på himlarnes stängda port.

Nu är pingstens fest, nu är vårens hälg
med blommor i brokiga flockar.
Nu löfvas kastanj, nu knoppas sälg
och de grönska, vingårdens stockar.
Öfver hvita häggar är himlen blå,
i luften fjärilar blänka,
så ber jag min brudgum att nalkas min vrå
och sin smärtas sötma mig skänka.

Crescentia Süss och Domenica Wohl,
din nåds och barmhertighets brudar,
som jag voro fattiga barn i Tyrol
i nötta, trasiga skrudar.
De bådo bland pingstens blommande snår
vid klangen af getternas skälla,
och du delade gisslets och törnets sår
med de bedjande jungfrurna sälla.

Crescentia Süss och Domenica Wohl,
som jag hade askgrå fläta,
de blekaste kinder bland mör i Tyrol,
men hjärtan af andakt heta.
Som lärkornas sång öfver lönnarnes skott
sin bön de mot skyn läto flyga,
och din våndas sällsamt ljufliga lott
du skänkte de jungfrurna blyga.

Nu det ringer till pingst i torn och kapell,
det grönskar å dälder och höjder.
Jag bidar min brudgum i vårens kväll,
jag bidar min smärtas fröjder.
Jag drömmer bland gräs och spirande strå,
bland häggar, som snöhvitt sig smycka,
och beder min brudgum att nalkas min vrå
och mig skänka sitt lidandes lycka.

Gudule, du hvitaste syster
på Mechelens altarduk,
mig lifvets fröjder gjort dyster,
mig dödens sorger gjort sjuk.
De flyende dagarnes drufva
fått malörtens smak i min mund,
så hör mig, Gudule, du ljufva,
i ljufva systrars förbund.

Mot vägarnes skärfvor stötta
mina fåvitska fötter förblödt,
och begären ropat sig trötta
i mitt dorska och syndiga kött.
Min förmätna, trotsiga hjärna
fått ett fruset vattusprångs fred,
så hör mig, du ljusaste tärna
i de ljusa tärnornas led.

Träd in på höstmånens strimma
i härbergets hvilorum,
låt ditt leende öfver mig glimma
som sol öfver näjd, som är skum.
Sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,
sjung i blund min värkande sans,
Gudule, du skuldlösa smärta
i skuldlösa jungfrurs krans.

Låt din sång likt sommarrägn falla
på mitt sinnes förbrända jord,
du fagraste syster af alla
bak Mechelens altarbord.
Du har lisa mot lifvets tunga
och sötma mot dödens sting,
Gudule, du strålande unga
i strålande systrars ring.

Nu ligger drifvan, hvit och ren,
kring torpet bort i skogen
och täcker oxelns svarta gren,
som sträckt sig öfver logen.
Men öfver ladulängans kant
och gärdets magra tallar
ren strålar julens stjärna grant
på snöbetäckta stallar.

Men Joseph står vid stallets vägg
och värmer brunnens vatten,
hans träfots eld mot isgrått skägg
slår röd och varm i natten.
Med rynkig hand han öser full
en sotsvart kopparpanna,
och frosten rimmar pelsens ull
och lufvan i hans panna.

Från stallets spjälta foderhäck
sig sömnigt lyktsken tömmer,
i vadmalskoftans djupblå veck
Maria barnet gömmer.
På spiltans strö hon blek sig satt
med sänkt och tankfull tinning,
och blidt betraktar hon sin skatt,
som ler vid barmens linning.

Men stjärnan, som på fästet står
för heliga tre kungar,
har vägen lyst bland dunkla snår
och skogens svarta dungar.
I dräkt af gråverk och af mård
de bringa barnet skänker,
och myrraskål med gyllen bård
på purpurbrickor blänker.

Men tyst i torpets fönstervrå
mor Kerstin med sin make
och barnen Jan och Jerker stå
vid brokig grenljusstake.
De knyta händerna i bön;
dem bländar stjärnans skimmer,
och rutans isros tindrar skön
mot fönsterbrädets timmer.

Allt djupare blir nattens ro.
snart skogens sparfvar djärfve
ej längre lämna nödstäldt bo
i flykt mot torpets kärfve.
Men vinterhimmeln lyser klart
bak gärdets magra tallar,
och stjärnan strålar underbart
på snöbetäckta stallar.

Nu sommarns första varma stund
har vårens verk fullkomnat,
den gode Joseph har i blund
vid hyfvelbänken somnat.
Han pröfvat nybrygd humles saft
i bändad buxbomskanna,
och än kring grepens svängda skaft
hans trötta fingrar stanna.

Ren sommarns varma solskenssvall
på vårens grodd sig tömmer,
i stugans fönster på sin pall
Maria hvitklädd drömmer.
Hon småler stilla, svårmodsfull,
och böjt mot fönsterbjälken
sitt hufvud, tungt af lockars gull,
som ros af doft på stjälken.

Och sommarns hela blomsterskatt
i vårens grönt stämt möte,
och Jesusbarnet leker gladt
uppå sin moders sköte.
Han fingrar med en rosig hand
vid hennes bröstduks smycke,
och lutar hvithylt pannas rand
mot guldsydt axelstycke.

Och sommarns alla fåglar små
i vårens tystnad kvittra,
på tröskeln änglabarnen stå
och spela sakta cittra.
De slå de gyllne strängar lätt,
som dallra silfverrena,
och sjunga sakta som de bedt
sin blida cantilena.

Nu sommarns första hvila rår
där våren darrar soligt,
och som i samspråk oxen står
mot åsnan vänd förtroligt.
De böja sig mot krubbans hö,
och tyst från trädens bågar
ren faller äppelträdens snö
på Josephs fil och sågar.

Kristi stridsmän trygga rida
genom skog af vådor full,
draga aldrig ur dess skida
klinga, blank som kors af gull.

Tryggt gå deras hvita fålar
öfver väg, där sol ej ler,
ty som aftonrodnans strålar
blänka riddarnes banér.

Ängslans stig af vilddjur vimlar,
varg och lo med svultna gap,
hemskt sig ter mot svarta himlar
gam och gladas följeskap.

Dödens däld är svart som grafven,
kall som bilans bödelstål,
bullret slår som brus af hafven
upp ur afgrundsmörka hål.

Men på domens korsväg sitter
djäfvuln på sin tron af glöd,
eldtungsbaldakinens glitter
lyser ludna kroppen röd.

Ångeststela ögonstenar,
svekfullt sinnes sena tår,
syndens alla svarta grenar
bilda kronan kring hans hår.

Domedagens ve behäftar
spiran gjord af mänskoben,
blodrödt skiner ur hans käftar
plågovärldens återsken.

Men ej Kristi stridsmän känna
någon svag och jordisk skräck.
Ingen låga kan förbränna
seltygsfrans och mantelveck.

Kärlek sytt i deras pansar
ring vid ring osvikligt fast,
tillförsikt har deras lansar
slipat omotståndligt hvasst.

Ödmjukheten stuckit svärden
djupt i pärlmorsskidan ner,
purpurrödt stå öfver färden
troviss segerfröjds banér.

Lugnt de rida genom natten
genom döds och rädslas land,
skymta bortom fjärran vatten
helgdagsrikets ljusblå rand,

Skymta söndagsstadens vallar
emot solrödt aftonljus,
där förklarad vesper skallar
öfver gyllne gafvelhus.