38

Min dikt är svart med purpurröda sömmar,
men vers är ord, och ord är känslans skugga.
Ballad, hvad dina strofer äro njugga
mot vårens längtan och mot sommarns drömmar.

Det midnatt var. Jag sprang mot dödens vatten
och ropade Alceste.
Snart stod jag strandens vass och vide nära,
men stum och mörk ikring mig tyngde natten.
Som från en slocknad fest
brann öfver bleka pilar månens skära.
Till säfven hördes böljan budskap bära,
men ingen stämma bragte bud till mig.
Från dödens slutna rike för ej stig,
hur stark vår längtan är och våra drömmar.

Det morgon blef, en morgon utan henne,
då solen isadt sken,
jag sorgens stunder till ett pärlband trädde
med svarta pärlor och med djuprödt spänne
af minnets ädelsten.
Men hur de svarta länkarne jag redde,
dock aldrig öfver dödens vatten ledde
min längtans ked. Städs brast den i min hand.
Ej kedja smids, som når till dödens land,
hur stark vår längtan är och våra drömmar.

Så vill jag lefva fastän slut är våren
med fest och rikedom,
fast vintern nalkas snart med hvardagskosten.
Jag lefva vill och hoppas än af åren
få sötma, sol och blom.
Väl dikten snart skall löpas an af rosten,
men aldrig helt skall dräpas utaf frosten
hvad varmt jag drömt, hvad innerligt jag känt,
och du, ballad, städs vittna skall på pränt
om vårens längtan och om sommarns drömmar.