Lycka

Som blad från narcissernas vårtrötta blom
i skymningen dala mot trädgårdens sand­
ning,
så täppte en doftande rikedom
af bländhvita kalkar min tynade andning.

En kåre kylde mitt kindben, mild,
som en tvinsjuk systers aftärda händer,
men mitt öga skönjde ej skepnad, ej bild,
blott en solgul krans elyseiska länder.

Och tystnader, tunga på domning och död,
min förtröttade hörsel skänkte sin smekning,
där klang ej en ton — än så darrande spröd,
som åt tidernas tomrum gaf timmarnes räkning.

Och aldrig jag njutit i nedan och ny
af den ljufvaste lycka lifvet betingar,
af smekningens spasm mot en skälfvande hy,
och min tankes djärfva och dristiga vingar,

som där med hvar domnad fiber jag njöt,
då tystnad och död i min dröm gåfvo möte,
och upplösningsslummern min varelse slöt
i förintelsens blida, barmhärtiga sköte.