I

“ Jag har nu icke mer än ett enda intresse kvar: att studera och njuta könet. Alla de rottrådar, medels hvilka mitt väsen grott samman med lifvet och genom hvilka det sugit sig näring ur detta, ha en efter annan förtorkat och skrumpit hop, alla utom en enda, och denna enda har vuxit sig stor och mättat sig med saft, borrat sig ner och bredt sig ut, och den är nu ett nät af fina förgreningar, hvilket ensamt gifver mig fäste i lifvet. Alla andra organ i mitt väsen ha, småningom och ett efter annat, upphört att verka, kanalerna som ledde blodet från lifvets hjerta in i deras kärl ha stoppats, de ha paralyserats och krympt in till döda rudimenta, – alla utom ett enda, genom hvilket jag studerar och njuter könet och som fått en ytterlig differentiering i sin byggnad och blifvit som en bräcklig mekanism med mikroskopiskt små och spindelväfsfina hjul och kuggar. Jag har gjort detta studium och denna njutning till en läcker konst, och jag har icke annat mål eller intresse här i lifvet än att drifva denna konst till dess fulländning.

För menniskor som mig kommer alltid, förr eller senare, en tidpunkt då man är trött på alla verkliga förbindelser med kvinnor. Det fins, i alla sådana förbindelser, hur de så annars än må vara, så mycket banalt och smärtsamt; jag har fått mer än nog af detta och njuter nu kvinnorna på afstånd, i studiet af dem och inom mig sjelf, och på detta sätt kan jag lösa ut allt det triviala som innebor i könsförhållandena samt njuta den rena musten utan osmakliga tillsatser.

Det är något så skrämmande trist i detta att eftersträfva och få en kvinna, det vållar äckel och smärta från början till slut. Först gå de der, de båda, mannen och kvinnan, och stryka sig uppåt hvarandra som två brunstiga kattor, och hvarje lönlig blick som de byta blottar, i sin tystna glöd eller trånande fuktnad eller skamsna skygghet, denna könsliga drift som fysiskt orenar dem båda. Jag har alltid känt vämjelse vid åsynen af denna snuskiga och löjliga kurtis, åt hvilken hela verlden småmyser menande och kyniskt och hvilken ständigt påmint mig om den sprättiga tuppens sirliga kärlekslater inför den sippa hönan. Och när så den storartade lycka och den sällhetsråga som är den erbarmliga parningsakten vunnits, så är historien ute och så är der just icke så synnerligen mycket mer att få, ty i nittionio fall af hundra finner man sig, förr eller senare, ansigte mot ansigte gent emot en varelse som man aldrig sett förut och långt mindre knutit bekantskap med eller längtat efter att ha för sig sjelf, och man vaknar en vacker dag i sin säng med en främmande kvinna vid sin sida, och man kan icke känna igen ett enda drag i hennes ansigte eller hennes själ. Är hon din älskarinna utan vår herres speciella medgifvande, väntar dig hela det pinsamma obehaget af en brytning, och har du gett dig in i en af samhället kontrollerad förbindelse, får du hela lifvet igenom lefva intimt samman med denna okända varelse, som du aldrig önskat ha men som nu hänger fast vid dig som en kardborre. Du kan ha studerat en kvinna hur grundligt som helst och du kan tro dig känna henne utan och innan, – du är ändock aldrig rigtigt trygg för att hon icke en dag byter skinn som ålen och plötsligt står inför dig så olik den som du fordom kände och älskade som svart är olikt hvitt. Ser du, menniskan är icke någonting fast och oföränderligt som man griper tag i och säger att det är så eller så; der försiggå i hennes väsen oupphörligen hemliga processer, hvilka metamorfosera hennes kropp och hennes själ minut efter minut, processer hos dig och hos dem som du hållit af i lifvet och dragit intill dig i ömhet, hvilka hvarken du eller de känna hvari de bestå. Är det du som ser med annan syn, eller är det den andra som förändrats och blifvit en annan? Det vet du icke; du vet blott, att denna menniska, som kommit dig allt närmare, tills du uppgått i henne och hon i dig, med ett ryckts loss och nu står långt, långt borta från dig och står der som ett likgiltigt eller förhatligt föremål, med hvilket du ingenting vill ha att göra eller som du i ovilja skyr.

Det är detta som min erfarenhet lärt mig, och jag vill nu icke längre löpa risken genom att med hull och hår ge mig lifvet i våld, ty då vålla kvinnorna oss mera ondt än godt; men som för mig könet är allt och lifvet derförutan skulle vara utan innehåll eller mening – och jag har aldrig kunnat förstå, hur menniskor annars gitta lefva –, så har jag lärt mig njuta det på annat sätt och på mitt vis, så att jag kan dricka det rena vinet utan att få bärmen med.

Alla dessa kvinnor som jag möter på promenader och i teatrar och hvart eljes vägen går för sådana lifvets på-måfå-flanörer som mig, – jag vill icke komma dem nära och vill icke tala med dem, ty då skulle stupiditeten i dessa vackra eller karaktäristiska hufvud snart sticka fram och sedan allt det andra eländet och så alltsammans förderfvas för mig, – men jag njuter dem alla, med hela min kropp och med hela min själ, med syn och lukt och känsla och tanke. Jag tager ut hvar och en för sig ur högen och letar fram hennes innersta jag, aromen i hennes väsen, anletets nyans och gestaltens särkynne och na­ turellets flygtiga bouquet, griper detta i en gest, en min, ett uttryck i blicken, i sättet att gå, i hvilka som helst bagateller, som ingen annan skulle lägga märke till men hvari individualitetsegendomligheten röjer sig helt blottad, eller jag lodar djupen i detta dolda personlighetslif med min skarpsyntaste tanke; och sedan kvinnan står der inför mig, ensam bland alla med sin ömtåliga men distinkta individualitet i hud och blick och hjerna och hjerta, njuter jag henne. Och hvad gör det så, att jag icke har henne sluten tätt intill mig; hon kan ju ändå aldrig komma mig närmare än hon är, och den man som en gång skall hålla henne i sina armar skall icke komma henne så nära, ty jag känner basen i henne, djupen och grunden, känner dem igen i deras skäraste inre och yttre förtoningar, och jag har tagit henne mera helt utan hennes egen vetskap än någon annan man skall kunna göra med hennes goda vilja. Derför kan jag också samtidigt älska och njuta hur många som helst och alla som jag möter, ty det är väsens-nyansen jag älskar och njuter hos hvar och en af dem och den är olika hos den ena och hos den andra.

Först är det typerna, de hvilka jag njuter som allmänna stilmönster: de smidigt och fylligt fasta med svart hår och täta ögonbryn och vaxgul hy, hvilka påminna om smakfulla drägter af svart och gult siden; de ranka, något gängliga brunetterna med aprikosmjuk rodnad på kinderna, hvilka leda tanken hän till violers sammetslena och daggvätta kronblad; blondinerna med alltför yppiga former, med deras lukt af sötaktig värme: de små och spensliga ljusa, som likna térosor eller tulipaner; de med slätkammadt och i midten benadt hår och förgät-mig-ej-blå ögon och med ett ansigte i gräddhvitt och smultronrödt, à l’anglaise, och som komma dig att tänka på krukblommorna i fönsterkarmen i ett småborgerligt hem i en storstads aflägsna smågator; – och många andra. Och sedan – och det är de som jag älskar och njuter mest och finast – komma alla de otaliga schatteringarna, de som icke kunna inrangeras under någon som helst grupp utan som lefva hvar sitt underliga sjelfständiga personlighetslif för sig sjelfva och som i sitt yttre ha ett eller annat gåtfullt säreget, under hvilket du har att söka den egendomliga nyansen i deras intellektuella och sensibilitetslif. När jag möter på min väg en sådan kvinna, glömmer jag hela verlden omkring mig och jag ger mig icke tillfreds, förrän jag rigtigt kommit underfund med henne, jag lägger henne på dissektionsbordet framför mig och jag gräfver i henne med min letande tanke och jag sammansmälter med henne med min intimaste känsla, jag skärskådar hvar partikel hos henne under min analys och ser hennes väsenscentrum med min intuition, och så eger jag henne slutligen hel och hållen såsom hon utgått ur naturens stora hemlighetsfulla verkstad med hennes komplicerade och enhetliga personlighet. Ty det är framför allt de karaktäristiska bagatellerna hos menniskan, som mystiskt locka mig; de som andra affärda som fula kunna för mig vara de mest intressanta, och de som gälla för skönheter kunna för mig vara uttryckslösa som en oskrifven griffeltafla.

Ser du, der växer i det moderna samhällets öfverkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter Sensitiva amorosa. Dess kronblads ådror äro fylda af morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade gardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners lif, skall du finna många skiftande varieteter af den; och vore jag som du, skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget “