II

Vi voro tre gamla goda vänner som länge lefvat samman i intimt och dagligt umgänge och som känt hvarandra utan och innan och som lifvet fört åt skilda håll och som nu träffats igen efter många års skilsmessa, hvarunder den ene icke hört stort af den andre, annat än hvad ryktet sagt och de flygtigt uppsnappade orden af gemensamma kamrater, hvilka man händelsevis stött på i sin väg genom lifvet. Af en slump hade nu än en gång våra banor korsats – ödet har ju dylika små infall –, han som bodde på platsen hade arrangerat middag, vi hade varit för oss sjelfva liksom i gamla tider, sinnena hade småningom mjuknat upp, alla glömda minnen från vårt vänlif hade stått upp från de döda, och hela vårt ungdomslif tedde sig plötsligt för vår syn som ett tyst och slumrande fata morgana, dubbelt trolskt som det nu låg der i fjerran. Vi hade fått en droska, staden låg redan bakom oss och vi åkte sakta fram längs stranden. Det var en dag i den tidiga våren, fram mot kvällningen, sundet låg blankt i aftonsolen, ångan rök ur markerna, bydungarne skiftade i spädgrönt och det var så ensamhetstyst som det kan vara endast på slätten, blott lärkorna sjöngo uppe i den blå rymden. Minnena döko upp ur det förflutna, det ena efter det andra, nu ett gladt, nu ett vemodigt, de blefvo till ord och syn och vi lefde det alltsammans om igen, lugnt och ljuft som vårkvällen omkring oss och som man endast gör det i minnet, sedan lifvet släppt sitt tag och lemnat en fri.

Ett namn kom på mina läppar, jag vet icke hur eller hvarför, ett namn som bars af en menniska, hvilken vi alla tre i tiden stått nära, och vi började tala om hans lifsöde. Han hade för ett par år tillbaka förlofvat sig med en flicka med alla upptänkliga företräden och som hela verlden legat på knä för, och då förlofningen räckt i några månader, hade han slagit upp, utan att någon menniska kunnat finna anledningen. Flickan hade tagit sitt parti och tröstat sig öfver missödet och snart nog funnit en annan, hvilken bättre vetat uppskatta sin lycka, som verlden sade, och han satt som välbestäld embetsman i någon landsortshåla. Ingen af oss kände henne, och vi hade ingenting att hålla oss till, medan vi letade i hans natur och framstälde gissningar.

“Det är fåfängt att söka gissa“, sade han som satt midt emot mig, “hvad som bestämt honom att handla som han gjorde vet nog ingen mer än han sjelf, och om han sagt det, skulle troligtvis ingen förstått det och kanske allra minst hon som närmast kunde göra anspråk på en förklaring. Jag mins ännu, då jag fick deras kort, hur jag för mig sjelf förespådde, att i nittionio fall af hundra de skulle glida ifrån hvarandra, och det fastän jag icke hade minsta aning om hur hon såg ut eller hur hon var, blott och bart derför att jag visste att menniskor som han och vi icke kunna binda sig för hela lifvet. För oss är äktenskapet ett hasardspel, ett högt bud på hackor. Det är bagatellerna som beherska vårt lif och bilda vändpunkterna, de oberäkneliga småsakerna, som man icke upptäcker förr än det är för sent och som man icke kan se i första ögonblicket. Vår vän har träffat på sin väg en kvinna, hos hvilkens hela yttre och inre varelse hans eget sensibla och ömtåliga väsen återfunnit sina lönliga behof och drömmar, och han har hört som en hög fiolton som satt i skälfning hela hans själ och alla hans sinnen, allt hvad han hade skärast inom sig, och han har glömt att i dessa ängsligt spröda stråkdrag lurar missljudet som allra mest vaket. Och så en vacker dag har han hört denna falska nyans, och missljudet har vuxit och skärpts, minut från minut, och han kan ha satt fingrarne i sina öron och vridit sig och våndats, det har ej hulpit minsta grand, och hela melodien har brustit sönder och samman till ett olidligt mischmasch af gälla och skorrande ljud, – och han har flytt. Det kan ha varit ett enda litet ord som gjort det, ett tonfall i hennes stämma, ett uttryck i hennes ansigte eller en rörelse af hennes kropp, det kan ha varit hvad som helst, någonting utom henne som förändrat hans syn på henne, kanske blott och bart en association i hans tankar hvilken icke egde någon som helst verklig grund, eller en plötslig omvältning i hans känslolif hvarmed hon ingenting haft att skaffa och der han sjelf var fullkomligt otillräknelig, alldeles som då vi, rent fysiskt, utan märkbar anledning, få hallucinationer af lukt och smak som äro oss obehagliga. Men detta obehagliga intryck af äckel, hvilket måhända ursprungligen icke stått i något som helst samband med henne, har varit mer än tillräckligt att stöta honom tillbaka från henne såsom från ett vämjeligt föremål, och han har måst göra sig fri från henne, en gåta för alla och en gåta för sig sjelf.

En ung man af mina bekanta har berättat mig en sådan historia ur sitt eget lif. Han hade blifvit kär i en flicka, hon visade sig tillmötesgående, de råkades dagligen i ett fritt och intimt umgänge och hade goda tillfällen att lära känna hvarandra så mycket som det är möjligt för tvenne menniskor att lära känna hvarandra, och han fann henne för hvar dag komma sig allt närmare och sitt eget väsen allt innerligare ingå i hennes och lägga sig till ro derinne, såsom om det här hade sitt goda och rätta hem. Så hände det en afton i ett sällskap, att en annan person, mot hvilken han ända från första ögonblicket af deras bekantskap hyst en af dessa antipatier, som vi aldrig kunna analysera upp men som vi känna i hela vårt väsen, gjorde den unga flickan sin kur, och han tyckte sig finna, vare sig med eller utan grund, att hon gunstigt upptog hans banala fraser. Han kände det först som ett brännsår innerst i sin själ och som en olidlig sveda i sina känslor, och det var honom sedan som om något af denna antipatiska menniskas väsen inträngt i hennes, i en fysisk och andlig sammansmältning; och liksom om något af detta okända element hos hans rival, hvilket skar sig mot kvintessensen i hans egen natur, meddelat sig till denna kvinna, hade han plötsligt en förnimmelse af vedervilja vid hennes åsyn och närmande, alldeles samma antipati som han kände inför den andre, oförklarlig och obetvinglig; det var som om hennes kropp och själ omgifvits och fylts med ett nytt ämne, hvarmed hans väsen icke kunde blanda sig utan från hvilket det i äckel drog sig tillbaka, i en instinktlik reflexrörelse, liksom då våra sinnen, våra lukt- och smak-nerver, afficieras af något vämjeligt.

Jag vet äfven en ung flicka som något liknande händt. Hon hade förlofvat sig med en ung man, och de höllo så innerligt af hvarandra som man kan här i verlden, och de tycktes som enkom skapade för hvarandra. Han för henne med sig till sitt hem för att visa henne för sina föräldrar, hon fattas af en ögonblicklig, våldsam afsky för faderns ansigte, och när hon så ser honom stå der sida vid sida med sonen, tycker hon sig finna – kanske det verkligen fans der, men det kan också mycket väl ha varit en inbillning helt enkelt – i detta pussiga och vidriga ansigte någonting gemensamt med sin älskades anletsdrag. Och snart såg hon icke annat i dessa, alla de små karaktäristiska egendomligheter som hon förut upptäckt en efter annan och som voro henne så kära, derför att hon ensam i hela verlden kände dem och derför att de sålunda voro hennes och ingen annans, de försvunno alla och der fans icke kvar annat än denna obestämda likhet med fadern, hvilken hon icke kunde komma underfund med hvar den låg och hvari den bestod men som hon kände att den fans och som enbart hon såg framför sig, alltid då de voro samman, han och hon, och som hon ständigt, dag och natt, tänkte på och led af och äcklades vid och som växte ut oformligt och stelnade i en fix idé, hvilken fylde hela hennes tillvaro, hennes sinnen, känsla och tanke, liksom det kan hända oss i febernätterna, att en melodi kommer igen och kommer igen för vår hörsel, ideligen den samma, och vi kunna icke bli den kvitt, den rider oss som en mara på bröstet, och vi svettas och krympa oss under den, och den smärtar som en knif i ett halfläkt sår och surrar som en fluga inne i hjernan som i en oändlig, ljudtom rymd.“

Solen stod stor och gul långt nere vid horisonten, himlen hvitnade, nattkylan kändes redan i luften och det blef än mera tyst ute öfver slätterna.

“Jag har“, fortsatte vår vän efter en stund, “för er kan jag ju gerna berätta det, ty nu kan jag tänka på alltsamman utan plåga och tala om det utan förlägenhet, – jag har sjelf en gång i mitt lif haft en upplefvelse som gör allt detta till någonting intimt beslägtadt som jag rigtigt innerligt förstår. En sommar för några år tillbaka, – jag hade haft en vinter af ansträngdt och enformigt slit, jag var trött, till kropp och själ, led vid städernas ungkarlslif och menni­ skornas sällskap, och jag ville komma från det alltsammans. Jag reste ut, på måfå, och slog mig slutligen ner i en aflägsen landtlig vrå, i en idyllisk nejd med skog och sjö, hvilken var liksom en verld för sig utan samband med den som jag kom ifrån och dit verldens buller icke nådde. Jag kände det som då man kommer ut från en danslokal, ut i natten och fria luften, och man är yr och het i blod och nerver och larmet ännu surrar inne i ens hufvud, och jag tyckte mig gå omkring i en oändlig tomhet, som föll öfver mig och tryckte mig som en svindel. Dagarne kommo och gingo, och jag hade liksom en enda känsla i mig, en känsla af sommar och hvila och att himmelen var blå och luften fyld med varmt ljus och att det var svalt inne i den gröna dagern under bokhvalfven, som då en kvinlig hand lägges på ens heta panna. Jag ströfvade omkring dagarne i ända, jag blef som ett skogens djur och en markens ört, och det var en stilla uppståndelse af barnet i mig, liksom då en planta, som svedts af sol och höljts af dam, långsamt lyfter sina vissna blad efter skuren, de sista åren lågo bakom mig likt ett krälande och mumlande mörker, och det var som om jag plötsligt trädde ut i solskenet och kände det sprida sig in genom mitt frusna väsen och tina upp det, och när kvällen kom och solen gått ned och det blef tyst och sommarnatten låg blånande öfver nejden, var jag sentimental som man är det i den första ungdomens oförgätliga dagar.

Då jag en sådan kväll kom hem efter en hel dags utelif, fann jag på mitt bord ett invitationsbref från en af ortens honoratiores, en dansk godsegare, hvilkens familj jag ofta mött på mina ströftåg, – förmodligen ansedd som en underlig fågel, der jag vecktals lefvat som en eremit utan annat menskligt umgänge än mitt värdfolk, ett anspråkslöst arrendatorsfolk under gården. Jag blef icke alls glad öfver brefvet, ty jag ville vara i fred och hade haft det så bra och kände på mig att nu var det slut. Men jag gick. Der fans en del folk från omnejden, man roade sig på anspråkslöst småborgerligt manér, jag hade hvarken roligt eller tråkigt, men då jag ut på kvällen gaf mig på väg hemåt och ensam med mig sjelf rigtigt kunde tänka öfver hvad som händt och hvad det var som jag höll på att gifva mig in i och hvad som nu skulle komma, fyldes jag af missmod. Jag konstaterade med grym ironi alla de välbekanta symptomerna till en förälskelse, och jag kände mig sjelf allt för väl för att veta att jag satt i det redan och att jag icke hade annat att göra än låta allt ha sin gång, och jag var rädd för detta nya tycke, som väl snart skulle växa ut till lidelse, – och så voro de goda dagarne ute. Ett af två, det hade jag klart för mig: resa min väg eller ge mig in i det oundvikliga med hull och hår. Det blef det senare.

Och allt som dagarne gingo och det lutade mot höst, grodde vår unga sommarkärlek sig fyllig och mogen och våra själar växte sig in i hvarandra, liksom tvenne närstående träd fläta samman sina rötter och kronor. Och skogen stod mörk och solljuset blef hårdt och tunnt och alla dagrar och skuggor och linier skärptes, och så en kväll i september, då nejden låg som ett sagoland i månskenet, bytte vi vår första stumma bekännelse, i denna blick som för mig är all kärlekskulmen och kvintessens och mot hvilken allt som kommer efter är tomt och fattigt. Hvar menniska har väl ett sådant der ögonblick i sitt lif som hon vördar och älskar som sitt bästa; mitt är denna minut, då vi, denna kvinna och jag, hvilade ut inne i hvarandras väsen, öga i öga. Jag ger gerna alla mina heta sinnesrus och alla mina domniga vällustnätter mot denna enda stumma tårade blick, som gjorde min vällust så fin och så ängsligt spröd att den blef till smärta.

Då jag nu ser tillbaka på mitt ungdomslif och står fritt gent emot alla mina upplefvelser och kan jemföra och döma, – nu tror jag mig kunna säga att af alla mina tycken detta varit det starkaste, kanske det enda som jag kan kalla med det stora namnet kärlek. Och likväl har det icke behöfts annat än en liten ömklig slump för att ända in i deras innersta själ förändra mina känslor som om svart blefve hvitt.

En vacker septemberdag följde jag min danske vän till ortens länsman, som hörde till umgänget och som hade sitt boställe i närheten. Der höll en förspänd vagn framför dörren, just som vi körde in på gården kom en ung flicka, åtföljd af tvenne karlar, ut från kontoret, och den framskyndande drängen hade brådt med att berätta oss, att det var barnamörderskan, om hvars förfärliga gerning rykten lupo kring i bygden och skrämde upp sinnena. Hon hade erkänt alltsammans, det bekräftade sig att mordet föröfvats, visserligen i ett otillräkneligt ögonblick, men i alla fall under de vidrigaste omständigheter, och den stackars förbryterskan skulle nu forslas till länsfängelset i afbidan på ransakning. Hon var klädd i en svart solkig drägt, kjorteln hängde skeft, blottade linnet på ena sidan och på den andra den uttrådda kängan och en smutsig strumpa till långt upp på vaden, och det var något äckligt löst och hängande i hela denna unga kvinnokropp. Och ansigtet .... det var ansigtet jag såg, det var ansigtet hvarvid min blick var häftad fast som med ett plåster, det hemska askgrå ansigtet, uppsväldt af gråt, strimmigt af tårar och som samvetskvalen och sinnesrörelser af alla slag redan gräft i och vanstält, – och så ögonen, svarta inunder, rödkantade, glanslösa, med ett stelt stirrande i blicken, som om de ständigt såge framför sig missdådssynen, med ett uttryck som af ett storknadt ångestskri. Och vid sidan af detta ansigte såg jag ett annat, oskyldigt, blomstrande och skärt, men dock likt, jag kunde icke säga hvari och vet det ännu icke, men de voro hvarandra lika, dessa tvenne ansigten, och de flöto samman till ett och jag kunde icke lösa dem från hvarandra. Liksom i grunden till en nybyggnad fins grundämnet till svamp, och detta ynglar och frodas och skjuter upp genom hela huset, smygande, lömskt och försåtligt, och äter märgen ur träet, på samma sätt utvecklade sig ur detta lilla frö, som såtts af slumpen, en giftig ört som förgrenade sig i hela mitt känslolif och lade det öde, fullkomligt och obotligt.“

Vagnen hade vändt, stadens tak och spiror aftecknade sig som skarpa silhouetter af svart papper mot det rökröda återskenet från den sjunkna solen, och mellan detta och den kyligt hvitblå himmelen öfver oss, med fina skiftningar in i bådadera, drog sig ett smalt bälte af sidengrönt, hvari lyste en stor och ensam stjerna.

“Hvad tjenar det till att söka bygga upp ett lif, då vi beherskas af makter som vi icke känna och då vi icke veta mera om vårt lönliga känslolif än de grodd och knoppar som nu svälla och spira här rundt omkring oss veta hur deras celler danas?“