V

Hvad är den, denna andlösa rädsla, denna själens beklämning, denna väsendets fistelsveda, hvilken gör ondt som då köttfibrerna i ett färskt sår skälfva kring det hvassa instrumentet, denna allmänna lifsångest, hvilken så många af det nutida slägtet gå och bära på, – hvad är den, hvilket är dess väsen och hvilken är dess orsak? En rent fysiologisk disposition, lönliga sjukdomsprocesser i blodet och nerverna? Ja, men hvad är det för skumma vidder, i hvilka den inre blicken så ångestfullt letar efter något anadt lurande och hot­ fullt, hvilket är, preciseradt, innehållet i detta abnorma men konstanta själstillstånd, hvilken är den dolda giftkällan som det suger sin näring ur, hvad är det för en monstruös parasit som vuxit sig fast vid känsloorganismens midtpunkt och som der lägger sina ägg och ynglar från sig? Är det förgängelsen som kommit nutidsmenniskan närmare, döden som hon ser följa sig som sin egen skugga och som hon ständigt hör tassa tätt bakom sig och hvars isande pust hon känner i sin nacke, benrangelsmannen som sätter in till hennes ansigte sina hvita tandlösa käkar och sina tomma svarta ögonhålor? Eller är det ödet, det galna och ondskefulla ödet, som reser sitt medusahufvud framför den moderne fatalisten? Eller den konkreta synen af tillvarelsekampen, tidens framrullande jättevagn och de milliontals ihjältrampade menniskokrypen? Är det kanske universets egen sjuka väsensessens som den moderna menniskan med sin skärpta känslighet förnimmer inne i sig sjelf?

Hos den person, ur hvars lif jag här nedan skall meddela en episod, hade lifsångesten frätt bort allt det genom hvilket ensamt en menniska kan växa in i och samman med lifvet. Det var som om ett svampigt grodd­ ämne legat gömdt i faderns säd och i moderns ägg och efter befruktningen börjat spira i sjelfva embryonet till denna organism och sedan bredt sig genom hela cellväfnaden och blifvit så intimt infiltradt i denna att det förmådde skjuta en eller annan fin rottråd i hvarje produkt af dess verksamhet, hvarje förnimmelse, hvarje sinnesrörelse, hvarje stämning, hvarje tanke, hvarje viljeakt och handlingsansats. Hans barndom hade varit ett feberaktigt och ängsladt grubbel, hans ungdom spasmodiska och vanmäktiga grepp efter nuet; han ville njuta detta med hela sin varelse, lägga sig till ro derinne som fogeln i sitt näste eller röra sig inne i det så bekymmerslöst som fisken simmar kring i vattnet, men det smulades alltid sönder mellan hans fingrar, det var liksom maneten som nyss lyste så skärt dernere i djupet och som nu endast är en slemmig massa som du håller i din hand; ty det var honom alltid som om han glömt ett eller annat som han skulle uträtta och som han icke kunde minnas hvad det var, hur han så än pinade sig ända till kallsvett, och som om något väntade honom, han visste icke hvad och icke hvar, men något som fans derute i lifvet och framtiden och som skulle blifva olycka för honom och som han nästan redan i vånda kände som ett brännsår i sin själ. Den låg derinne i honom, denna känsla, som en flämtande glöd, och han blef den aldrig kvitt, icke ens under bråkdelen af en sekund, ty äfven då den ännu icke blifvit till medveten ångest, låg den och tyngde och skälfde som en nervös beklämning nere i det omedvetna. Han kunde förinta sig bäst han ville, i arbetet eller njutningen, koncentrera hela sin varelse i hjernans eller sinnenas verksamhet, men ändå, kanske just i det ögonblick då alla de skärpta tankarne lupit samman i en enda hvass lysande spets såsom den sökta brännpunkten eller ämnet låg genomglödgadt till utformning inne i hjernans verkstad, kanske midt under det intimaste könsumgänget, kunde ångesten resa sig upp inne i honom och paralysera honom, och han kände sig med ett tom, kall, matt, ungefär liksom då kedjan vindats kring hjulet tills den hänger stram och så detta plötsligt löper tillbaka och kedjan slaknar. Om natten kunde han vakna upp vid att själen krympte sig och stönade under denna ångest, hallucinationerna glimtade skärande och slocknade ljudlöst framför honom som en ljungeld då åskan är nära, det var som om hela detta stumma mörker omkring honom var en enda krälande massa och som om tillvarons ande satt vid hufvudkudden och hviskade och fnissade som en dåre. Då han som bäst satt i ett gladt lag eller i ett sällskap, midt under ett samtal hvari han uppgick med hela sitt intresse, kunde ångesten plötsligt göra sig gällande, och då var det honom som om det någonstädes långt borta funnes ett eller annat som manade och kallade på honom, något som bådade olycka, något som han borde tänka på och se efter hvad det var. Den spred sig genom hela hans själslif likt en kräfta och den kom hans känslomekanism att stanna eller att funktionera abnormt, så att han fruktade glädjen hvilken hettade hans hjerna till yrsel och lade hans nerver nakna och snart vände upp en frånsida som var ångesten och alltid afsatte en känsla af vånda, medan han tryckte sorgen och motgångarna intill sig i smärtsam ömhet liksom djurhonan sina sjuka ungar. Den dröp sitt etter in i det hvardagliga lifvets små bagateller såväl som i de stora vändpunkterna i hans öde, den åt sig in i hans kärlek liksom i allting annat, och det är om detta som jag här skall förtälja.

Han trodde sig sjelf ha hunnit så långt att han kritiskt kunde stå öfver hvarje faible för könet och i tide draga sig tillbaka, alldenstund han kommit med i lifvet, redan vid mycket unga år och nu var inemot de trettio, – då under en sommarvistelse vid en liten undangömd småländsk brunnsort en ung kvinna kom i hans väg, hvilken än en gång skulle lära honom att gud Amors vägar alltid äro lika oberäkneliga samt än en gång väcka upp från de döda och locka fram till ljuset och lifvet hela detta ymnigt smärtfulla känslomyller som är den verkliga lidelsen. I öfverensstämmelse med en psykologisk företeelse, hvilken fastän egendomlig och oförklarad är ganska allmän, var den kvinna, vid hvilken passionen band honom så hårdt fast, hans fullkomliga kontrast till yttre som inre väsen. Han sjelf, med sin spensliga figur, sitt mignonansigte och sin nästan petigt vårdade drägt, påminde om en eller annan läcker pjes af sachsiskt porslin, medan deremot hon tillhörde denna kvinnotyp af koncentrerad kraft och undertryckt lidelse, med former som nästan ega stålets hårda spänstighet, på samma gång fylliga och fasta, med ett nobelt hufvud på en stark hals, liniefint modellerad mellan tvenne något uppåtdragna skuldror, hvilka gåfvo bysten ett visst utseende af undersätsighet, ett svart glanslöst hår, benadt på sidan öfver en af dessa låga fina pannor som äro egendomliga för kvinnor, ansigtets nedre parti särskildt utveckladt med dunskuggning på öfverläppen, och så ett par mörkgråa, icke stora ögon, hvilkas grumliga glöd häntydde till ett starkt könslif, liksom något för henne karaktäristiskt vällustigt dröjande i gång och rörelse, i ord och blick. Det räckte naturligtvis icke länge innan han med sin i sådana saker vana blick och skärpta tanke märkte, att hon såg allt som försiggick inom honom och å sin sida höll af honom, och redan nu, i dessa förbindelsens första stadier, innan något som helst löfte eller tecken till ömsesidigt ömt förstånd gifvits med ett ord, en blick, en handtryckning, var det med en känsla af rädsla och olust midt igenom och nere under den allmänna stämning som vid sådana tillfällen välde och ilade sekundsnabbt genom hela hans varelse och som var lik varmt ljus och plötsligt klarnande himmel, som han den ena gången efter den andra konstaterade att de, han och hon, nu kommit hvarandra närmare än de voro ögonblicket förut.

Ett tiotal personer af brunnssällskapet voro ute på den sedvanliga förmiddagspromenaden en het dag midt i rötmånaden, man passerade grinden vid skogsbrynet, vek af från stora vägen och ströfvade in i barrskogen, på måfå, härs och tvärs, två och två eller gruppvis. Han och hon hade hållit sig ett stycke bakom de öfriga, såsom de alltid brukade, rent instinktlikt, liksom på grund af en tyst öfverenskommelse, för att de skulle kunna vara mera för sig sjelfva samt slippa ha någon i sin rygg som spionerade på dem. Snart voro alla försvunna hvar på sin kant, de två gingo ensamma fram på en gångstig som slingrade sig fram mellan stammarne, skogen, ändlös på alla sidor omkring dem, var som en enda jättestuga, der det är lågt till loftet och luften kännes tung, stammarne stodo som massiva pelare hvilka uppburo detta jättetak, genom hvilket solskenet spelade in i fläckar och strimmor på den bruna barken och de bruna barren, som bildade en tät mjuk matta öfver marken. De gingo länge utan att byta ett enda ord, i kokande och upprörda sinnen och känslor, tills de slutligen liksom ofrivilligt stannade framför en rund ljungbevuxen öppning på toppen af en liten kulle, hvilken låg der solbelyst midt i skogsdunklet, liksom en skallig hjessa; det var tyst omkring dem och de voro ensamma, de två, han och hon; och de kände detta: det var dem som om hela verlden vore utdöd och det icke funnes en enda menniska kvar utom de två, han och hon, liksom Adam och Eva i paradiset; tystnaden och hettan och ljungens torra sötaktiga doft svepte sig kring dem som tjocka filtar och klämde dem tätt intill hvarandra; civilisationsarbetets hela komplicerade mekanism surrade svindlande kring liksom propellerhjulet i luften, medan urväsendets enkla apparat arbetade tungt och stönande nere i djupet, och der kom något upp inne i dem, någonting varmt sugande, den glupska könslystenheten hos djuret, hanen och honan, våra första förfäder som ströfvade kring och parade sig i urskogarne. Han visste icke sjelf af att han lagt sin arm kring henne och i lidelsens hängifvenhet hviskat hennes namn förr än det redan var gjordt och han kände en fast och fyllig kvinnokropp trycka sig tungt mot sin egen och ett varmt ansigte mot sitt och en våt skälfvande mun mot sin och såg inunder sig två stora brännande grumliga ögon; och det hade blott behöfts en enda sekunds yrsel till, en enda högre grad af hetta, en enda liten rörelse på vågens darrande tunga, för att de skulle kastat sig ned på marken och brutalt mättat sig; men det var något som med ens skingrade töcknet kring hans hjerna och dref honom att skygga tillbaka, och då han sedan tänkte efter hvad detta var för något och analyserade upp sitt själstillstånd i detta afgörande ögonblick och under deras vandring tillbaka, hvarunder de gingo tätt omslingrade och hon i stum hänryckning blickade in i hans ansigte och ständigt stannade för att lägga sina armar om hans hals och räcka sina våta skälfvande läppar upp mot hans, så fann han innerst inne i det såsom dess kärne och hjerta, rädslan, för – hvad? för allt och ingenting, rösten som tätt invid hans öra, varnande och sakta, nämde hans namn, lifsångesten.

Och det blef sig likt sedermera då de åter voro samman med andra, han hade hastiga ilningar och rysningar af vällust som han satt der stum och hörde dem pladdra rundt omkring sig och visste att han egde något inom sig som de icke anade och som ingen af dem egde och att han var ensam bland dem alla med sin stora hemliga lycka; men det var dock något som bet inne i honom vid deras muntra bekymmerslöshet, en känsla af olust, ett gnagande medvetande om att han var ofri, bunden, alltjemt framdeles, och att han måste handla på ett visst bestämdt sätt utan någon möjlighet att handla på ett annat om han så skulle vilja; och ofta när han mötte hennes blick, mättad af jubel eller drömmeri, kände han ett agg i själen, och det ömmade i honom, detta som han fann inne i hennes blick, att hon var så innerligt medveten om att hennes lif var oåterkalleligt sammanknippadt med hans, och att hon satt der och trodde, såsom en naturlig sak hvilken icke kunde vara annorlunda, att han kände det som hon, – och han drog sig samman inom sig sjelf i skyggande ängslan, liksom den skrämde och misshandlade igelkotten. På kvällen, ute i det kyliga trolska månskenet, löste sig denna pinsamma spänning upp i en sval ro, men när han så på natten blef rigtigt ensam med sig sjelf, då kom bakslaget, plötsligt och våldsamt, och han nästan segnade i isande skräck under denna ilskna ångest som boltrade sig i honom, - som då det är mörk natt derute och man är ensam och går upp och ned i sitt rum i tankar och så med ett vid en vändning ser ett främmande ansigte tryckt platt in mot rutan.

För hvarje dag som gick blef den allt mera frätande skarp, denna ångestkänsla, framför allt sedan förlofningen eklaterats och tiden för brölloppet bestämts. Vid dessa båda tillfällen hade den rest sig inom honom som en väldig våg, hvilken nog hade brutit sig och välts baklänges men hvilken alltjemt sedan låg som en grumlig böljning i hans själ och reste sig på nytt, alltjemt högre och alltjemt bredare, för hvarje gång han hos sin fästmö eller hos någon annan mötte något, – ett menande leende, ett häntydande ord, ett arbete till utstyrseln, nyfiket spanande blickar, hvilka bagateller som helst, – allt detta som drog knuten hårdare samman och liksom ryckte den slutliga olösliga förbindelsen närmare honom. Märgen i hans kärlek åts upp, partikel efter partikel; det fans intet annat kvar i honom än den fixa idén att han var bunden vid henne och att det stod en olycka utanför dörren som väntade på dem och att han derför måste slita sig lös; och i de stunder då ångesten arbetat sig trött och hans pinade själ föll samman, var det honom som om han stode utanom alltsammans och som om det vore någonting som alls icke anginge honom och hvarmed han intet hade att skaffa; och ur detta medvetande om att upplösningsverket på detta sätt skulle fullbordas af sig sjelft, hemtade han den enda lisa han kunde få för sin själ, hvilken annars var som ett enda sår, hvari stundligen skars och karfvades.

Det hade blifvit sensommar och det var sista kvällen de hade att vara tillsammans, de suto på bänken nedanför verandan, det spelades piano inne i rummet, jorden låg dernere som en liten platt mörk rundel och himlen spände sig deruppe som ett stort ljust hvalf, den röda fullmånen med sin sotteckning höjde sig cirkelrund öfver skogsranden, och öfver nejden hängde denna tunga stillhet, som är som en stum namnlös smärta, hvilken du känner ända in i din själ. Musiken slutade, det blef så smärtsamt sugande tyst i några sekunder och liksom en flämtande vånda inne i tystnaden; och plötsligt kastade hon sig in mot honom och slog båda armarne kring hans hals med en snyftning af begärelse, af ömhet, af smärta, våldsam, lidelsefull, omedelbar som djurhonans skri i skogarne, i en urväsendets omedvetna utkrängning. I detta ögonblick kände han inom sig tillvarons hela oupplösta, hemlighetsfulla smärta, och den strömmade in mot henne som en obetvinglig känsla af medlidande; men så, i nästa sekund, såg han som i ett jättepanorama lifvet och verlden hvilande inför sig, växande ut och upp i kolossala dimensioner, bergens granittinnar uppe öfver skogarne och de stora floderna glidande ut i oceanerna med sina vattenmassor och verldsstäderna som små krälande myrstackar i en jätteskog, och han spanade efter sig sjelf men kunde icke få syn på sig; och så skiftade det hela utseende i ett blink och blef till en rykande vattenhvirfvel nere i ett bråddjup, hvari de, han och hon, skulle ned tillsammans för att komma öfver till andra sidan; och så, plötsligt, hade han bakom sig det smygande spöket och han tyckte att det hastade fram för att sätta sig mellan dem och varnande, som i en hes hviskning, nämna hans namn; han släppte henne, skyggade tillbaka och föll samman, slö, slapp och kallmatt.

“Hvad är det med dig?“

“Åh, det är derför att det är sista kvällen.“

Någon tid derefter sände han tillbaka hennes ring och skänker med upplysning om att han, af orsaker som hon aldrig skulle kunna förstå, måste häfva förbindelsen samt med en bön om förlåtelse. Han fick igen sin ring och sina fästmansgåfvor, men icke en rad till svar.