IV

Det var på ångbåten som från Luzern går söderut, en morgon tidigt i juni. Staden låg redan ett godt stycke borta i fonden, elegant, luftig och spröd som en uppsättning af skinande nya leksakshus i ett butiksfönster eller ett stycke läcker genombruten confiturearkitektur; Vierwaldstättersjön började skära sig in i och slingra sig fram mellan allt brantare stenväggar; luftningen som spelade uppe öfver bergkammar och alptoppar mättade sig med kyla från den eviga snön, innan den gled ned utför de mörkgröna stupande slutt­ ningarna och lopp som en käck bris hän öfver det lilla glasgröna bäckenet dernere i djupet och den lilla tingest som sköt fram öfver det, likt en punkt med en svart rand efter sig.

Det var fullt med menniskor uppe på ofvandäcket under sky-lighten som fladdrade och smälde, – detta underliga kosmopolitiska samhälle en miniature, som ständigt löses upp och ständigt bildas på nytt på hvarje jernvägståg och på hvarje ångbåtsdäck i denna stora internationella pension som heter Schweiz. Jag satt sjelf på en af midtelsofforna, och snedt framför mig, på bänken som lopp rundt kring däcket, varseblef jag ett ungt par, hvilket hade kommit från Lausanne till Luzern med samma tåg som jag, tagit in på samma hotell och nu fortsatte färden med samma båt. I hotellets resandebok hade jag sett, att han var en skolkarl från en liten nordtysk kuststad, och på grund af en hel serie små iakttagelser hade jag kommit till den slutsatsen att de voro nygifta och gjorde sin bröllopsresa.

Han stod upprätt med ansigtet nere i sin Bædeker, hon satt och blickade ut på landskapet, med armbågen mot ledstången och hakan stödd mot handens innansida. Öfver henne, just sådan som hon nu satt der snedt framför mig, hvilade denna kyska ro och denna plastiska renhet hvilka redan från första ögonblicket frapperat mig hos henne, attityden hade samma omedvetna nobless, bysten samma fasta stöpta rundning, profilen samma regelbundna linie; och då hon en gång vände ansigtet mot mig, möttes jag af dessa ögon, som se länge och lugnt och fast på en och se rakt in i ens egna, med en viss nobel otvungenhet, en viss naturlig rättframhet, en viss ärligt tvekande tillit som har mycket af bön i sig. Han deremot tillhörde denna typ som gör intryck till hälften af pedant till hälften af charlatan: hans gestalt var slankig, hans drägt hängde påsigt och saknade snitt, hans fuktigt mjuka svarta hår var yfvigt i nacken ock öfver rockkragen samt tunnt öfver hjessan med en skallig fläck i midten och tvenne bakåtgående kala inskärningar på båda pannsidorna, hans ansigte hade något af svampens fadda blöthet med ett glest helskägg och stickande närsynta ögon bakom brillorna.

Han höll ansigtet djupt nere i sin Bædeker, allt emellanåt lyfte han hufvudet, knep ögon­ locken samman, så att pussiga hudvalkar veckade sig kring ögonvinklarne, kisade närsynt ut efter någon sökt punkt i omgifningen och rigtade så till sin hustru en historisk eller topografisk anmärkning, hvilken han liksom underströk med sin docerande ton för att rigtigt betona dess vigt och intresse. Hon nickade förströdt eller otåligt, och jag märkte, hur hvarje gång han lyfte hufvudet och kisade ut, det kom som en skum sky och gick som en smärtsam ryckning öfver hennes ansigte, innan han ännu sagt ett ord, liksom om hon på förhand visste hvad som skulle komma och led af detta väntade. Jag iakttog det gång på gång, det var mig som om hela detta äktenskaps historia och denna unga kvinnas lifsöde legat inne i denna lilla skenbart så obetydliga företeelse liksom växten i fröet, den försatte mig med ens in i sjelfva midtpunkten af dessa tvenne för mig alldeles främmande individers lif; och medan ångbåten snodde sig in i Vierwaldstättersjöns smala glasgröna vattengränder, mellan de allt stelare stenväggarne, och Pilatus stack upp sina smala kala skrofliga spetsar till höger och Rigi bredde ut sina mäktiga, gröna sluttningar till venster – under allt detta satt jag som inne i denna midtpunkt och såg detta lif utbreda sig inför mig i den ena vyen och den ena interiören efter den andra, och det fans icke en själsrörelse eller känslonyans hos denna kvinna som undgick mig, det var mig som om jag känt henne som barn och som ung flicka och lefvat samman med henne hela mitt lif och derför förstod denna smärtsamma ryckning i hennes ansigte, för hvarje gång som han lyfte hufvudet från sin Bædeker och kisade med sina närsynta ögon och rigtade till henne sin historiska eller topografiska anmärkning, och som om vi skulle förstått hvarandra som tvenne gamla goda vänner, blott jag hade stigit fram och vi bytt en blick och tryckt hvarandras händer.

Jag tyckte mig se henne vandra fram genom sin födelsestads smala bugtande gator med deras byggnader i alla tidsåldrars stilmönster ända ned till de hanseatiska trappgaflarne och medeltidens utskjutande ofvanvåningar med fantastiska sniderier i takbjelksändarne, – hon går snedt öfver det stora torget, som ligger öde och folktomt i solbaddet, ner till hamnen, ut på piren, der hon stannar, lutad mot kajmuren, blickande ut öfver haf­ vet, i silhouett mot den bleka himmelen. Det är mot kväll, solen står lågt och skall till att gå ned, måsarne kretsa och skria, Östersjön ligger vid i spelande gröna reflexer; och hennes egen ungmösjäl är som denna sollysta skiftande oändliga yta, öfver hvilken måsarne kretsa och skria, – vid, tom, mättad af ro, med lena känsloskiftningar och kretsande, sorgsamt skriande tankar som genast åter tystna och hvila.

Om höstkvällarne sitter familjen kring arbetslampan i dagligrummet, som är stort och lågt med små fönster och möbleradt i denna gammaldags stilfulla elegans, hvilken är som lukten från gömd vinterfrukt. Fruntimmerna sitta kring bordet och arbeta under tystnad, den gamle konsuln håller sig längre borta i halfskuggan med sin kvällspipa och sin länstol, endast sällan faller ett ord tungt och bottenlöst ned i tystnaden, som genast åter sluter sig samman omkring det, dubbelt tätt, skurarne smattra stötvis mot rutan och blåsten kommer sättande ute från sjön, dänger sig mot väggarne och tutar i skorstensröret som om den ville in; hon lyfter emellanåt på hufvudet och rätar på armen som värker i armbågen af trötthet och låter arbetet sjunka ned i knäet och lyssnar med rädd och undrande blick, ty det är henne som om hon hörde någonting som manade och varnade, som om en fara väntade henne eller hon hölle på att mista något som nu fore sin kos och aldrig komme igen, och som om hon förnumme inne i sig sjelf denna sakta underliga kvidan och dessa plötsligt kväfda skri, hvarmed stormen far fram öfver staden derute i natten.

Så en afton är också han med der i kretsen kring lampan, i midten af det stora låga rummet. Den gamle konsuln röker sin pipa borta i halfskuggan, fruntimmerna sitta nedlutade öfver sina handarbeten, och han berättar. Hon lyfter då och då på hufvudet och ser på honom med sin långa öppna blick; han är så olik allt hvad hon dittills sett, han är helt annorlunda än stadens ungherrar, hans sätt är mera fritt och på samma gång mera respektfullt, han har icke nämnt ett enda ord om väder och vind på hela kvällen, han kommer direkt från stora verlden bort till deras afsides vrå och talar om idel stora ämnen, alls ingenting af det vanliga, banala, han handskas med de svåraste vetenskaperna som de vore abc och nämner stora män som om de vore hans dagliga umgängesvänner. Allt detta hemlighetsfulla och ofattbara, som lifvet derute i verlden är för henne, detta som hon aldrig ens kunnat föreställa sig hur det ser ut, men som fyller henne med obestämdt vemod, en ljuf oro, hvarje gång hon tänker på det, – det kommer henne med ens alltsammans så förunderligt nära, att hon nästan tycker sig vara midt uppe i det och börjar känna sig helt förtrolig med det. Men det har kommit genom honom, och utan att hon sjelf vet det minsta deraf, har det snart sammansmält till ett med honom, så att hon, utan att ha bragt detta till medvetenhet, icke längre kan skilja åt; och i samma mån hon växer in i detta nya lif, som genom hans samtal uppspirat allt frodigare omkring henne, växer hon fast vid honom, visserligen såsom vid något rent opersonligt, – sina egna drömmar allra innerst, – men hon växer dock fast vid honom, så att då hon en dag hör den första gäckande häntydningen af en bland systrarne, hon förnimmer inom sig en känsla af stolthet, ungefär som öfver ett välförtjent beröm.

Bröllopsnatten, resan på tu man hand, blott några fattiga dagar, – och som hon nu sitter der på ångbåten på Vierwaldstättersjön med armbågen mot ledstången och hakan mot handen, undrar hon på, om hon är samma menniska som nyss gick der hemma hos far och mor i den lilla afsides staden vid Östersjön, eller om det är han som är förändrad, han som står der med ansigtet nergräfdt i sin Bædeker, med sin slankiga gestalt, sin hängande drägt, sin solkiga rockkrage, sitt fadda svampansigte och sina närsynta kisande ögon. Nu då hon sjelf är midt inne bland naturens under och den stora verldens lif rör sig rundt ikring henne och hon sjelf ser allt med sina egna ögon och har allt detta så intimt närvarande och i första hand att hon kan ta i det bara hon sträcker ut handen och skulle kunna njuta kvintessensen af det med det mest blundande skära inom sig, – nu skiljes det åt som förr varit ett, nu glider han ut ur det som ur något der han icke hör hemma, men med det samma blir han icke densamme som han varit förut, utan en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram öfver hennes hand med sin fadda kyla, en främmande menniska som hon vämjes vid, om natten ett brutalt djur, om dagen en pedantisk skolfux, med hjernan proppad af hi­ storiska och topografiska fakta, skönt ordnade i fack och hyllor. Och dagarne i ända pinas hon i sin nervösa väntan på att få höra nästa glosa; och hvarenda qväll, då hon gått till sängs och det blifvit tyst i hotellet, kröker hon sig i ångestfull vämjelse i väntan på det ögonblick, då hon skall känna hans kalla, blöta ansigte som en klibbig igel på sitt, och hans trefvande, skälfvande hand ... Hon är som en menniska hvilken i drömmen tycker sig förföljd, och som springer och springer för att rädda sig men som ändå icke kommer ur fläcken, och som ville ropa men icke kan öppna munnen

Och som jag satt derinne i hennes personlighets och lifsödes midtpunkt, såg jag icke blott tillbaka utan äfven in i framtiden, – såg, hur denna smärtsamma ryckning småningom skulle gräfva sig in i detta unga nobla ansigte och bli till de två skarpa sorgens fåror på båda sidor om öfverläppen, hvilka aldrig kunna utslätas; – såg hur uttrycket i denna klara hvilande blick alltmera komme att mätta sig ur den smärtekälla, som börjat flöda i hennes innersta väsen med en aldrig sinande åder, och hur denna blick blefve skum och djup i en stum undrande hjelplöshet och så som om förlåten till hennes själs allra heligaste vore af brutala skändande händer flängd från ofvan till nedan

De hade stigit i land i Vitznau, för att fara upp till Rigi och se på soluppgången.