VII
De voro ensamma ute en kväll i juli, då naturen liksom hade feber. Ilskna kalla ilar foro in genom det hettande kvalmet, högt uppe i rymden rådde storm, skyarne jagade fram som fantastiska jättefåglar, och matta kornblixtar flämtade nere vid den södra horisonten. Solen var nergången, men molnen kastade metall-lysande reflexer ut öfver det skumma slättlandskapet, hvilket utbredde sig inför dem i en vid vy, der de stannat i skogsbrynet.
Han satt på en trädstubbe och stirrade ömsevis på sceneriet och på henne, som stod lutad mot en trädstam. Han tyckte, att det förra skelade mot honom med en galnings blick, sådant som det låg der hälften kvällskumt hälften i en belysning som af stålets kalla blankhet; han kände det som om hjessbenet vore lyft undan och hjernan låge blottad och bar och ett fint kyligt hvasst stål stunges in igenom den. Naturens egen feber sjöd i hans blod; det var eld och frossa; nu het brånad, nu en vanvettssvindel som skar likt en egg af is; och syner flämtade framför honom, vällustingens och dårens vexelvis.
Och hon tycktes honom vara detta landskaps hemska ande, som hon stod der lutad mot trädstammen och blickade ut öfver bygden. Han såg, huru formerna voro lösnande, ansigtslinierna slaknande, hyn gråblek, upplösningsarbetet börjadt i organismen; han såg den kalla glupska glöden i de små färglösa ögonen och det kalla glupska leendet kring de tunna färglösa läpparne; han kände sig förnimma enheten i hennes väsen, det som låg innerst i allt detta och underst i det, och han spände alla sin själs krafter för att komma det närmare och få se hvad det var. Liksom operatören sänker in sitt instrument i kroppsmassan för att göra snittet kring den sjuka substansen, sänkte han sin tanke in i detta leende för att skära ut mysteriet i hennes väsen och konstatera dess sällsamma struktur: men instrumentet slant alltid i hans hand i det afgörande ögonblicket, hur ängsladt spändt han än med hela sin varelse gled in i hennes: i nästa sekund voro de åter skilda åt igen alldeles som förut, – han satt på trädstubben, hon stod lutad mot trädstammen, och han stirrade åter igen in i leendet kring de tunna färglösa läpparne, grymt och omättligt vällustigt som om han såge blod rinna eller drömde i brånad om en evig kärleksnatt utan sans.
Liksom det hypnotiserade mediet genom att stirra in i prismat koncentrerat hela sitt väsen i en punkt, paralyserar alla andra organ och stänger alla kanaler, genom hvilka förnimmelserna från den verkliga yttre verlden strömma in, och liksom hela dess själsmekanism, dess hjerna och alla sinnen, arbeta utan annat samband med denna yttre verld än det sömnaktigt magnetiska med hypnotisören, liksom i täta töcken med uppglimmande och slocknande irrbloss-strimmor, hvilka förvränga allt i groteska och förstorade proportioner, – på samma sätt hade han så länge och så inten sivt stirrat in i detta gåtfulla sfinxleende, att han nu hängde fast dervid med sin själs blick, med alla sitt väsens finaste fibrer, utan medvetande och utan vilja, och att hela denna verld som förr utbredde sig rundt omkring honom i sin normala verklighet, nu låg derinne, djupast nere på bottnen af detta leende, som ett fantastiskt dunkel med intensiva ljusflämtningar, i hvilkas irrande sken alla föremål antogo nya underliga proportioner, som om de vuxit ut oformligt eller välts på sned eller vändts upp och ned. Han ville sjelf in i dessa hemlighetsfulla nejder, hvari denna kvinnosjäl dvaldes, vandra på dess marker, se samma syner och genompyras af samma känslor; han trånade derefter med en vällustig fasans kyla.
Sommaren gick, och hösten, och vintern.
En oväderskväll i mars fann han henne ensam hemma. Hon halflåg inne i en djup fönstersmyg, och han satte sig vid hennes fötter. Marsblåsten for fram genom gatorna, det slog i dörrar och gnisslade i skyltar. Kattorna skriade. Hennes tillbakalutade anlete hade det flämtande lyktskenet öfver sig, han såg hennes ögon som tvenne fosforglimmande ränder, plötsligt kände han en skälfvande hand stryka sig öfver håret, han kastade armarne upp kring hennes midja och stirrade, i ångestfull spänning, henne midt in i leendet, som låg stelnadt och domnadt öfver de tunna färglösa läpparne, spökelselikt i lyktskenet, hon skälfde och huttrade inne i hans armar, och med ett såg han, liksom långt borta, innerst derinne i fonden af leendet, en tafla, en tumlande orgie, en hemsk dödsdans mellan skrangliga benrangel af män och nakna Jordaensska kvinnokroppar.
Och denna tafla, som han första gången sett liksom långt borta, bakerst i fonden af leendet, – den fördes han nu närmare af hvarje dag som gick. Snart såg han leendet på hvarje kvinnoansigte som kom i hans väg, han fann det tätt invid sig i sin säng, fosforglimmande i mörkret, hvarje gång han vaknade upp om natten, och slutligen var det honom som om han nått ett bryn och stigit öfver en tröskel och vandrade in i leendet, allt längre in, allt djupare ned, tills det tätnade omkring honom och han kände det på sin hud och inne i sina ådror som en huttrande brånad, hvilken icke skulle blifva stillad förr än hans egna knotor skramlade i denna tumlande orgie, denna hemska dödsdans mel lan skrangliga benrangel af män och nakna Jordaensska kvinnogestalter, som yrde omkring honom, med flåsande af andfåddhet och kättja, med varma kroppars svett och liks kyla.
En het sommardag, då han var ute och gick, stannade han plötsligt och blef stående midt på gatan. Alla menniskor hade börjat springa, allt hvad de kunde, som om det regnat eld och svafvel ned från himmelen, och i samma ögonblick blef det så tyst som om deras fötter icke vidrörde marken eller som om det icke längre funnes något ljud till i verlden; – de svunno hän i fjerran som svart rök och krympte samman till små punkter, en i hvart af de fyra väderstrecken; – så blef hela rymden i ett blink svart som natt, men den var tillika beströdd med ett oändligt tal små fosforglimmande prickar, och kring hvar och en af dessa formade sig efter hand ett anlete, en kvinnas anlete, hennes anlete med sitt leende; – de myllrade fram i myriader, dessa leende ansigten, tills de lupo samman till ett enda jätteansigte, hvilket fylde hela verldsrummet med sitt grymt och omättligt vällustiga leende.
Han hade blifvit stående midt på gatan med slutna ögon och sammanbitna tänder och slående omkring sig med armarne. Några passerande togo hand om den vansinnige.
VIII
Vi suto ett stort sällskap, vid middagstiden en dag i den allra första sommaren, utanför restauranten i en af bersåerna på trottoaren ut mot torget, man hade nyss, för första gången på året, flyttat ut borden och sofforna och krukplantorna, allt det kyliga och bleka i försommaren höll på att försvinna, himlen hade redan högsommarens varmblå färgton, solljuset välde ned öfver staden i varm ymnighet, osynliga insekter fylde luften med sitt surr, stenarne hettade och markiserna voro nerfälda för butikernas fönster. Samtalet gled fram genom det ena apropos’et och hoppade så tvärt öfver i det andra, för att sedan på samma sätt glida fram genom detta, eller förlorade sig i de enstaka orden eller tystnaden, liksom ån i sanden, der den mynnar ut i hafvet. En herre gick förbi och utbytte helsning med en af sällskapet, samtalet slog ned på honom och väfde sig kring honom liksom spindeln spinner sitt nät kring flugan, det var en allbekant hemlighet att han utöfvade osedlighet af det otillåtna slaget, och så voro vi snart inne på detta delikata kapitel i dess stora allmänhet. Den ene hade ett att säga och den andre ett annat; det enda som jag ännu kommer ihåg är ett yttrande af en medlem af sällskapet, hvilket lät ungefär så här:
“Att en dylik förbindelse, i hela dess könsliga grofhet, mellan tvenne individer af samma kön är något otäckt och ett svineri, det är en sak för sig. Men hvad jag skulle vilja rigtigt starkt betona, eftersom vi nu kommit in på detta ämne, det är att man icke bör skära alltsammans öfver en kam, såsom om ingen skilnad funnes; ty det är nu verkligen så, att en man kan intimt växa samman med en annan af sitt eget kön, ge nom en känsla som icke är den grofva könssinligheten men som ändå är något helt annat och något vida djupare än vänskapen. Om detta förhållande är naturligt, – det må för öfrigt kallas med hvad namn som helst, – hufvudsaken är väl i alla fall att det är ett psykologiskt faktum.
För en tre fyra år tillbaka lefde jag på en mycket förtrolig fot samman med en person, hvilken är för er alla fullkomligt obekant och hvars namn jag icke behöfver nämna, och han berättade en gång för mig en episod ur sitt eget lif, som kom mig att rigtigt grundligt och på allvar tänka öfver och sätta mig in i den sak hvarom vi nu samtala; och jag kunde icke, om jag ville vara fullt ärlig i min tanke och i min känsla, – jag kunde icke annat än se på dessa förhållanden helt annorlunda än jag gjort förut och så som nog de flesta göra, derför att de i allmänhet icke synnerligen reflektera öfver dem utan låta sina tankar mekaniskt löpa utmed det traditionella resonnemanget i stället för att skärskåda dem närmare hvar för sig och se till, om de äro skal kring ingenting eller om det fins inne i dem en kärne af lif och verklighet. Jag skall nu genast be att få nämna, att den person om hvilken det här är fråga är en af de allra skäraste naturer jag någonsin påträffat. Han var en af dessa menniskor, i hvilkas väsens djup det evigt hvilar ett tungt och melankoliskt känslotöcken, hvarur tankarne stiga fram mättade af skum smärta, som då du en dag i senhösten ser en enslig vandrare komma fram ur dimman och åter försvinna i den. Han var så sensibel som hvitt siden, och skuggor och dagrar spelade i hans själ som då vinden far hän öfver sädesfältet eller som då hafvet, en dag tidigt på året, ligger som ett enda ljust leende och så med ett blickar mot dig som ett stort svårmodigt öga, endast derför att ett litet moln går framför solen. Men hvad som låg innerst i denna ömtåliga organism, det var den öde och tröstlösa ensamhetskänslan; ödet vältrade sig fram öfver menniskorna som då åskskyarne gå lågt en mörk natt och regnet öser och blixtarne tända hvarandra och bli en enda; hälften i rädsla och hälften i hopplös trötthet satt han stilla i lifvet och såg sig med stora skrämda sorgsna ögon omkring efter någon som han kunde sluta sig intill, rigtigt tätt och varmt intill, och fann han så någon, i hvilken han helt kunde uppgå utan att en enda partikel i hans sjukligt sensibla naturel vämjdes eller krympte samman, då var det som om ymniga källådror i hans väsens djup plötsligt öppnat sig och börjat flöda, och i sin innersta själ lade han sig på knä inför denna menniska och lutade sitt hufvud in till hennes och domnade hän i en smärtsamt vällustig trygghet, medan han hörde lifvet hvina hän öfver sig.
Han var en sällsynt fin och djup natur, – det är det som jag särskildt vill betona, innan jag meddelar er detta som han berättat mig om sig sjelf och som berör just det ämne, som vi kommit att tala om.
Under den period af sitt lif, då vi umgingos, stod han i ett sådant egendomligt förhållande till en annan individ af sitt eget kön, – ett förhållande som naturligtvis ingen visste af utom han sjelf och som endast och allenast bestod i lönliga skiftningar i hans känslolif. Den andre var, helt prosaiskt, en fjortonårig gosse, som betjenade oss på den restaurant, hvarest vi intogo våra måltider och brukade vistas, – ett bräckligt men finbygdt barn med ett nobelt hufvud och ett ansigte som en ung flickas, mjukt i linierna, varmblekt i hyn, ett blondt anlete med ett par mörka ögon som af svartblå sammet med lena reflexer. Det fans, i ansigtsuttrycket och i blicken, något af kvinna och dufva, något känsligt och godt och rörande skyggt, så som jag knappast någonsin sett det; man kände sig ständigt liksom rädd för att komma detta sköra käril för nära, och man tvang sig nästan i ängslan att noga vakta på sin stämma, ty vid minsta hårdhet i tonfallet, hvilken man sjelf icke visste af att den fans der men som detta barn instinktlikt förnam, kom der något smärtsamt spändt och liksom en mörk sky öfver detta ljusa mimosa-anlete, och man hade sjelf ondt deraf och tyckte synd och förebrådde sig hvad man icke kunde hjelpa eller der man ingenting som helst hade att förebrå sig.
Hvad namn skall man väl ge åt det förhållande hvari min kamrat under flera månader stod till detta barn, åt den känsla, som han gick och bar på gent emot detsamma? Jag vet det icke, och han visste det icke ens sjelf: det var icke vänskap rätt och slätt och ännu mindre en rå och onaturlig könsdrift; snarast var hans känsla befryndad med den svartsjuka ömhet, hvarmed man under pojk åren fäster sig vid “sin bäste vän“, med det afundsamma behofvet att ha honom för sin egen räkning och det stolta medvetandet af att vara den som står på intimast fot med honom. Det var dock derjemte något annat och mera. Han kunde gå och förtäras af en sugande trånad efter att bara se den andre, och om han så händelsevis skymtade honom på afstånd, kunde han utan rimlig anledning vika af in på en sidogata för att slippa möta honom. Han kunde invärtes vrida sig i vånda i begäret efter att säga honom några vänliga ord, men när det så kom till stycket, hade han icke mål i munnen utan stammade och blef röd. Han kände sin blick dragas som af en magnet mot den punkt, der han instinktlikt anade att den andre befann sig, men vågade icke af den förälskades fruktan för att man visste hans hemlighet och skulle lägga märke till alltsammans och roa sig deröfver. Han led alla svartsjukans marter, då han uppfångade ett leende eller en vänlig blick åt någon främmande person, samt denna ömma bitterhets sveda, som man känner, då den flicka man håller af synes gynna en annan. Han kunde gå och se ljus ut, som om han bure på någon stor och hemlig lycka, blott han en kväll fått sagdt några ord, hvilka han visste hade gladt detta barn, och skymtat i dess öga denna tillgifvenhetens uppmärksamhet, hvari låg en ängslan att icke ha gifvit full vedergällning: och han kunde bli nervös af sjukligt grubbel i misstanken om att han på ett eller annat sätt, med en min som han icke kunde minnas hur den var eller med ett tonfall som han efteråt fick för sig hade ljudit sträft, hade gjort barnets känsliga organism ondt, och han kunde, på natten sedan han kommit hem till sig, gå timtals upp och ned i sitt rum, utan ro eller sömn, om han fått för sig någonting sådant.
Kort sagdt: han konstaterade nästan alla den första, omedvetna förälskelsens symptomer; men på samma gång funnos i hans känsla samma trista medlidsamhet och samma smärtsamma vällust, hvilka i en ymnig magnetisk utströmning drogo honom in mot de kvinnor han älskade; och då han blickade in i detta sensitiva-anlete och dessa sensitiva-ögon, kunde han förintas i ett sorgsenhetens nirvana, hvari han icke hörde annat än ett dämpadt spel i fjerran af den melodi som är lifvet, – så smärtsamt ängslande, som då det är natt omkring dig, och tyst, och du så plötsligt hör en snyftning och icke vet hvarifrån den kommer eller hvem det är som gråter.“