IX

Det var redan november, träden stodo nakna och bladen ruttnade på marken, våta och smutsiga. Parken var folktom, nu på denna årstid; min vän och jag voro ensamma, der vi gingo tysta fram på gångarne, som bugtade sig hit och dit. En våt senhöstdimma hängde tungt ned inne öfver grenarne, det var som om sjelfva den grå luften sänkt sig och tyngde på det spensliga kvistnätet, och vätan gled ut i droppar, som växte och växte, lossnade och föllo. Det var fram mot kvällningen, i den sena eftermiddagstimman innan skymningen kommer. Vi stannade allt emellanåt, det var vått och tyst omkring oss ett lokomotivs hvissling skar hvasst in i stillheten långt borta, strax derpå ett barns skrik, gällt och ensamt, likt en raketstrimma som klyfver sig upp genom luften, saktar sin fart, stannar och slocknar, och tystnaden och den grå rymden slöto sig åter samman öfver såren, och det var som om denna tystnad sjelf tätnat till dessa droppar som föllo, en efter annan, en här en der, stora och tunga.

Vi kommo upp på en vall, hvilken lopp längs utkanten af anläggningen med en vid och ödslig vy öfver slättbygden och hafvet. I ena hörnet svängde den ut i en öppen rundel, och der varseblefvo vi plötsligt en kvinnogestalt afteckna sig i mjuka linier mot den grå bakgrunden, hög och smärt, fri mot luften, orörlig och ensam i detta tysta trista novembersceneri. Hon vände sig sakta om, då vi gingo förbi, och det var i detta ansigte, i draget kring munnen och i de mörkblå ögonens blick något af samma skumma, smärtsamma sorg som i senhöstlandskapet omkring oss. Jag såg tillbaka, då alléen krökte: hon stod alltjemt kvar i samma ställning, orörlig, ensam, fri mot den grå luften, en svårmodig senhöstsyn och en förkroppsligad skymningsstämning.

Min följeslage började berätta en episod ur sitt lif, han såg framför sig med ett frånvarande leende och talade med dämpad stämma, det var som om han icke vände sina ord till mig utan som om senhöstlandskapet och sommarminnet fylt honom med en stämning så ymnig att den steg öfver hans själs bräddar och rann fram i ord, så melankoliskt tunga som dropparnes ensamhetstysta plaskande omkring oss.

“Jag ser i denna stund ett kvinnoansigte så tydligt som jag aldrig sett det sedan sista gången jag hade det framför mig i verkligheten. Jag vet icke hvem hon var och icke hvad hon hette och vi ha aldrig bytt ett enda ord, och dock har denna varelse under en hel sommar varit alla mina tankars och alla mina känslors innehåll, det enda som var lifvet för mig. Då jag i mina ensamma stunder – och de äro de enda som jag nu kan njuta – letar i mitt svunna lif och mina flydda upplefvelser, lägger samman och skiljer åt, – du förstår nog hvad jag menar, det är ungefär som då man ordnar sina gamla bref och souvenirer –, så bilda dessa tvenne månader ett helt för sig, och då jag öppnar kuvertet som bär denna dato, fins der icke annat än detta ensamma porträtt af en okänd och namnlös kvinna, som dock varit min själ så intimt nära som kanske ingen af alla dem, bland hvilka jag vistats hvar dag i åratal. Om hon icke mött mig, hade kanske dessa tvenne månader varit som utplånade och som om de aldrig funnits till, och nu vänder jag åter och åter tillbaka till detta minne såsom till det som varit en ett innerligt godt här i lifvet och som glidit förbi och är borta.

Första gången jag såg henne, – det är nu två år sedan, jag hade slagit mig ned i H. för att bada och hvila ut och föryngras i sommarsolsken och hafsluft. Det hade varit en våt dag med fuktigt djupblå himmel mellan svarta flossiga molnmassor som vältrade fram i blåsten, lågt öfver sundet och staden, – solsken och regnilar ömsevis. Mot kvällen hade det blifvit kaflugnt, och det var strålande solnedgång, då jag gick ut på hamnarmen, en sval tystnad med ångande dofter, som regnet löst från sommarens grönska och blomster, och starka färger, i luft och vatten, som vätan gjorde fylliga, – ett blundande jubel af färg och doft, som du vet det är sådana kvällar i juni. Som du nog mins fins det ett stycke ute på kajen en utsvängd rundel, och en trappa leder öfver stenmuren ner till en vid plats med stensättning och stenrös, hvilken stadens innevånare gifvit det sentimentala namnet “Suckarnes udde“ och der ungt folk som vill drömma och svärma i ro brukar sitta i sommarkvällarne och låta sinnena vyssas in vid böljornas skvalpande och kylas af brisens sälta. Der var fullt med menniskor. Jag satte mig på en af stenarne, alla voro tysta, endast då och då hördes ett enstaka dämpadt ord som liksom växte fram ur stämningen och hvarken väntade eller fick något svar, det tycktes som om hvar och en hade sitt att tänka på och som om den ene icke nändes störa den andre genom en banal hvardagskonversation. Jag hade redan sutit der länge, då jag vid en vändning på hufvudet plötsligt såg tvenne ögon hvila på mig. Jag såg till en början icke annat än dessa tvenne ögon, det var icke endast min blick utan hela min varelse som med ens greps och hölls fast, det var som om jag drogs och sögs och som om något böjde mig framåt och som om jag med alla mina sinnen och tankar lefde inne i djupet af dessa ögon och icke hade någon som helst annan själfständig eller verklig tillvaro. När så detta var öfver och jag fann mig sjelf igen och reflexionen kom tillbaka och min granskande syn, var det, i detta kvinnoansigte framför mig, enbart ögonen som jag tänkte på. De voro mörkgrå, och pupillen var nästan onaturligt vidgad, liksom i en hjelplöst spörjande rädsla, och det fans i blickens uttryck något obestämbart något som jag icke vet hvad det var och som jag aldrig funnit ord för men som jag känner igen nu då jag ser dessa nakna träd och den töckniga luften och den ensamma kvinnan deruppe och hör dessa stora tunga ensliga droppar falla en efter annan. Och i mån som jag kunde lösgöra min egen blick, upptäckte jag att hon hade ett litet hufvud och en späd kropp, en svart drägt och ett blekt ansigte, åt hvilket linierna kring den korta öfverläppen gåfvo en prägel af svårmod. Hon var som ett fint hvitt blomster som blottar sin sjukliga fägring i höstsolen och midt i en döende natur. Jag vet ännu icke hur länge vi suto så, vända emot hvarandra och öga i öga, ty i sådana stunder mista vi ju sammanhanget med allt omkring oss och tiden sväfvar undan långt uppe öfver oss som ett svagt sus. Skymningen föll på, alla färger slocknade, det var redan natt, hon hade gått, jag reste mig, det var som då man vaknar upp efter en lång sömn och en god dröm ännu ligger kvar som en hvilande lättnad innerst inne i en. Jag gick hemåt, och jag växte efterhand samman med verkligheten igen, och den slöt sig åter tillhopa omkring mig, men vid allt hvad jag mötte, hörde och såg var det som om denna yttre verklighet remnade, löstes upp och försvann likt en morgondimma, och jag visste med en omedveten känsla att jag derutanom hade någonting att sluta mig till och bli glad vid, någonting som ingen kunde se och som ingen förstod mer än jag, jag ensam, och som derför var mitt och endast mitt.

Det blef en kärleksförbindelse som räckte i tre hela månader, en kärleksförbindelse utan händelser, utan kroppslig beröring, utan ett enda ord. Tror du mig och kan du rigtigt innerligt förstå det, då jag säger att jag aldrig lefvat samman med någon kvinna så intimt som med denna, icke med någon enda af alla dem, hvilkas kropp jag egt och som jag hviskat med i sådana stunder, då om någonsin själarne krängas ut och in? Ser du, jag hade flanerat en hel vinter och låtit dagarne kom­ ma och gå som de bäst gitte och vecka knyta sig vid vecka och månad vid månad och allt passera förbi mig, gripit tag i hvad som tycktes mig vara värdt att se närmare på och låtit resten fara sin kos. Jag hade haft många förbindelser med könet, mestadels af godtköpsnatur, i ett par fall af rent tycke, och i dem alla var målet det samma och slutet det samma, när jag haft dem som jag ville, var historien ute, – lystnad, en brutal akt, slappnad, vanligen vämjelse, i bästa fall ett svagt svårmod vid minnet, voilà tout. Då jag kom dit upp till baden, voro sinnena öfvermättade, och jag kunde icke se någon kvinna utan att kläda henne af i min fantasi och äcklas vid tanken på den banala parningsakten, denna ömkliga glupska råga af all kärleks lycksalighet, och jag såg synen framför mig, den stod der med hallucinationens tydlighet och jag kunde icke bli den kvitt och jag kände äckel för kvinnan och äckel för mig sjelf, och på samma gång trånade jag mera sugande och otåligt än någonsin efter dessa skära tysta tondallringar som endast kvinnan kan framkalla i mannens själ.

Hvarje kväll, mot solnedgången och skymningen, gick jag ut på hamnarmen, jag var nästan säker på att få se henne sitta på samma plats der jag såg henne första gången, och jag kände mig som helt besviken om hon icke fans der, såsom hände någon sällsynt gång. Jag satte mig ett stycke ifrån henne, återskenet från den sjunkna solen låg som en hvilande ljusglans högt uppe i luften, medan det var skumt nere under, sundets vattenyta drog sin skarpa linie mot kvällshimmelen i norr, hon blickade framför sig, ensam och orörlig, i silhouett mot vattnet och luften, så kunde hon långsamt vända sig emot mig, och jag kände plötsligt, rent instinktlikt, innan jag såg det, hennes ögon fästa på mig, och utan att någon af alla dem som suto rundt omkring oss visste någotsomhelst deraf, egde vi hvarandra så helt som tvenne menniskor kunna ega hvarandra. Ty är väl i sjelfva verket ett fysiskt samlag mellan en man och en kvinna någonting mera intimt än denna sammansmältning af tvenne menniskors väsen, då känslorna beblandas och befrukta hvarandra och tankarne filtra sig samman och knyta frukt?

Natten kom, den ene efter den andre reste sig och försvann, det blef allt mera glest omkring oss och stenarne stodo tomma. Och när så äfven hon var borta och jag sjelf bröt upp och gick hemåt, bar jag med mig en känsla af att jag hade en hemlighet inom mig som ingen visste af mer än jag och en till, något som liksom väntade mig och som skulle kunna bära mig under ändlösa tider och långt, långt fram. Det växte inom mig, och det fylde mig, och jag fick som nya känslor och en ny syn, och allt omkring mig fick intresse för mig och skiftade utseende, allt detta som varit som om det icke funnits till för mig, det fann jag vara som kött af mitt kött och ben af mina ben. Vattnet som jag badade i, solen som hettade och bländade, den blå sommarhimmelen, blommorna och grönskan, gatorna och husen, det minsta och det största, allt var som idel nya lönligheter som jag tyckte mig aldrig förr ha sett och som nu blottades för mig med ens. Menniskornas ord fingo en ny klang och en ny mening, och de sjelfva voro som nya varelser som jag icke känt förut. Och detta nya underliga, som jag kände mig gå och bära på utan att fullt eller klart veta hvad det var, kunde helt plötsligt svälla och bölja, jag hade rysningar i mitt blod af smärtsam vällust, det brände och fuktades under ögonlocken, min blick blef vid, min stämningsmättade tanke sköt som en strimma in öfver tillvarons lönlif, och den blef till syner, och jag skälfde och vreds i ett våldsamt behof att kasta mig framstupa på marken och gråta, för allt eller ingenting eller hvad, det visste jag icke. När jag så sporde mig, hvarför jag kände det så och hvarifrån den hade kommit, denna medkänsla för allt och alla, der förut var endast likgiltighet, så hade jag framför mig, såsom det enda svaret, denna sorgsna kvinna med munnens svårmodiga linier och ögonens frågande smärta. Och denna sällsamma kärlek, sjukligt fin som konvalescentens hy, – när den var som starkast och fullast i sin smärtsamma sötma, blef den en svårmodig längtan efter att att vi två, hon och jag, måtte sluta oss tätt intill hvarandra, liksom två skrämda i djur i ovädret, och låta lifvet brusa fram öfver oss, det trista onda förfärliga lifvet.“

Det skymde starkt, der stod en ljusdunst inne öfver staden, dropparne föllo tätt och tungt i stillheten.

“Och dagarne gingo, och sommaren svann, och det blef höst. En kväll i september, just en sådan kväll som denna, då dimman låg våt och tung öfver sundet och sinnet var skumt som luften, – som vi suto der nästan en­ samma på våra vanliga stenar, kommo vi att småle mot hvarandra, sorgset och hjelplöst trist, som om vi båda kände, i detta samma ögonblick, att vi två hade tillsammans njutit det bästa i lifvet och kärleken, och att den ene ingenting mer hade kvar att gifva den andre, och att det nu var förbi, och att ett enda vexladt ord skulle varit ett helgedomsbrott, och att vi nu hade att hvar för sig värna om minnet.

Morgonen derpå reste jag.

Men der hade också varit som tack i blicken.“