VI
När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.
Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna något, som nästan liknar lyckan.
För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»
Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt lycklig i min tro.
Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem. Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och pianot var icke längre stängt.
Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom rummet:
Min hvide Svane
du stumme, du stille;
hverken slag eller trille
lod sangröst ane.
Och slutet:
I toners flöden
du slutted din bane.
Du sang i döden; —
du var dog en Svane!
Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest.
Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.
»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.
Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.
»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»
Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton, hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig skulle komma igen.
VII
Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne var svagare än i de andra rummen.
Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.
Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden, hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra mamma att berätta sagor.
Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än vad de stora någonsin kunde berätta.
Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.
Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.
Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som därinne växlades mellan henne och det okändas värld.
»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner det.»
»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.
Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.
»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»
Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig, att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod, att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad. På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit, ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon. Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller förkasta.
Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta, och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, leva som jag.
»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»
Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.
»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har gjort det.»
»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.
Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.
»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»
Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt motbjudande, för vilket hon blygdes.
»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.
Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och frågade:
»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»
»Ledsen?»
Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne, och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.
Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.