VIII
Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt att länka livets utveckling, dit hon själv vill?
Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt. Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked, under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns, varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig, till oss alla, till livet självt.
Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu. Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott, som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en kamp om kärlek och en kamp på liv och död.
Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne, som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.
Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon, för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka tillbaka i Orcus’ natt.
IX
Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma. Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.
Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till tystnad.
Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet, och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om sommaren.
Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.
»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»
Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram under hennes ögonlock.
»Vi ska’ bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.
Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.
»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»
Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.
»Vi ska’ ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»
Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:
»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»
Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig för att kunna säga mer.
»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»
Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget hjärta tinade upp.
X
Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.
Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.
Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var detsamma som förr.
»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en dag.
Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks.
»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag hade vaknat upp igen!»
Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och lycka. Och hon tillade:
»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.»
Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och sade:
»Men nu vill du ju leva?»
»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att aldrig glömma Sven.»
Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att få stödja henne.
»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.»
Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat sjuk.
»De ha nog också haft det mycket svårt», sade hon. »Jag har ju ingenting orkat. Men nu ska jag bli bättre.»
Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna kommit hem från lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne till god natt.
»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»
Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i faggorna.