Guitarr och Dragharmonika

Två grannar jag har i min boning
– den ene är sentimental
– jag hör honom högt deklamera
om sorg och lifvets kval.

Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bizarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till guitarr.

– Den andre är munter och lustig
och bondsk och groft burlesk.
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.

Han grubblar ej alls, han skrattar
åt lifvet helt sonika
och hvisslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.

– Man tröttnar att lyssna på sådant!
– och dock har jag vant mig därvid;
den ene han liknar min nutid,
den andre min gångna tid.

Och stundom, när ledsnad mig trycker
och dagen mig tycks för lång,
jag präntar och sätter i noter
små stumpar af bägges sång.

Och sägs det ibland, att musiken
är mindre melodiskt fin,
och är icke allt som det borde
ibland med harmonin,

så kommer det af, att guitarrsång
och dragharmonikesång
stämts upp från höger och vänster
ibland på samma gång.