En hög visa
Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros,
när daggen faller vid morgontid.
Och hennes däjelighets makt är såsom en
stor krigshär,
den där nederslår sina fiender
med starkt dån och vagnar och resenärer
och ropar med basunaljud: ho kan motstå mig?
Sägen mig, I Vermelands döttrar,
I, som vallen i bergen
eller sitten utefter vägakanten
under mycket glam,
hafven I sett min kära,
hafven I sett, om min unga ros
gått denna vägen framföreåt?
Si, hennes gång är såsom en dans öfver
ängarne
och såsom en stor konungs dotters dans,
och hennes röst är såsom ett vackert läte
och såsom en lustig musik i bergen,
och hennes ansiktes glädje
är såsom solsken öfver sjöar,
de däjliga sjöar i dalen.
Jag kom till min käras boning,
när aftonen svalkades och skuggan förlängdes,
och min käras faders björkar stodo gröna,
och doften af de björkar var ljufvare än myrrha
och nardus och alla de apotekares pulver.
Si, min kära lustvandrar i örtagården
och hon döljer sig för mina ögons åsyn
under buskar af stickelbär och vinbär.
Såsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstäck
och såsom en modig röfvarskara i sitt bakhåll,
läggandes råd i sin själs ondsko,
huruledes hon må gripa den hon kär hafver,
på det hon må uppfräta honom
med sin mun, som icke mycket stor är,
och med sina läppar, röda som godt vin.
Såsom ett oväder kom hon fram af buskan,
såsom ett starkt oväder med storm och regn
och hagel,
där hagelkornen äro såsom fall af liljor
och regnet är såsom rosors regn
och stormen som ett högt leende
och klang af många cymbaler.
Och hon föll öfver mig och tog mig till fånga
till att vara henne en krigsfånge och ena träl
och for fram öfver mitt ansikte med sina
läppars vrede
och gjorde en dom öfver mig och sade:
thu äst välkommen till min faders boning,
si, du är mycket kär hållen och ganska väl
kommen.
Och hon tog fram af fataburen
saft af hallon från örtagården
och kosteligt bakverk och många kakor,
och vi åto och glammades allt intill solned
gången.
Men si många dagar äro farna,
sedan jag såg min käras ögon,
och mina tankar gå vill på de gamla stigar,
ty min kära är framföre alla andra
i detta landet,
ty hon är såsom en ung gran
och såsom en sjungande vattubäck
och såsom solskenet öfver sjöarne,
de däjliga sjöar i dalen.
Sägen mig, I Vermelands döttrar,
I som vallen får och nötboskap i bergen
eller glammen utefter vägakanten,
hafven I sett den min själ kär hafver,
hafven I sett, om min kära
gått denna vägen framföreåt?
Vackert väder
Klar låg himlen öfver viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Öfver björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
sväfvade en sky.
Och som jättelika nämndmän,
samlade till häradsting,
stodo skuldra emot skuldra
mörka höjder rundt omkring,
och som högtidsklädda långskepp
summo Vermelns holmar fram,
öfver stäfven susa granar,
alar susa öfver toften,
tallar öfver akterstam.
Gamle Hurra stod på branten
vid sin stugudörr,
kanske i hans gamla hjärta
lyste solen, lyste lifvet
litet mera varmt än förr.
Gamle Hurra, gamle Hurra,
kanske tänkte han som jag:
det är ändå skönt att lefva
– hvilken strålande, orimligt
obeskrifligt vacker dag!
Men hvad är det, hör det fnissar
mellan holmarne och näsen,
hvad är det för sällsam låt?
Är det flickor som i bukten bada
eller är det
flickor i en båt?
Tio hvita frökenhattar
stucko plötsligt fram ur vassen,
just där sundet vidgar sig,
tio skadeglada halsar
skrattade åt mig.
Jag blef verkligen förargad
öfver denna skrattsurpris,
men jag rodde ändå ditåt,
ty i skocken satt ju själfva
själfva själfvaste Alice.
Och jag reste mig i båten
och jag tog ett tag åt mössan,
ett förläget tag,
och jag rodnade och sade:
det är utmärkt vackert väder,
vacker väderlek i dag!
»Mycket sannt och mycket snillrikt,
bravo, bravo, bravo bra,
högst poetiskt, sannt och snillrikt,
högst poetiskt, hahaha,»
skreko alla flickorna
och de öste vatten på mig
och Alice var värst af alla,
hennes hjärta var som is,
och jag snubblade i båten
och jag föll på knä och sade
smärtefullt på Cæsars vis:
äfven du min, äfven du min,
äfven du, Alice!
Indianer
Låt den flicktyckmyckna minen fara,
eller göm den till din nästa bal!
Här är vildt och här är godt att vara,
här är mossan mjuk och skuggan sval.
Låt mig lägga i ditt knä min nacke
och var hygglig för en stund – se så!
Det är brant och tungt i lifvets backe,
vi få gräla öfvernog ändå.
Det är sannt, jag ämnar bli en hedning,
en förskräcklig, glupande tyrann,
du skall ledas af min viljas ledning,
jag skall bli en ryslig äkta man.
Jag skall murra åt dig öfver maten,
jag skall grina åt hvarenda rätt:
»fy för katten, vidbränd är spenaten!
– kvinna, säg, är detta kalfkotlett?»
Då blir tid att tala, cara mia,
kvinnans rätt och annat tanteri.
Fri är skogen, låt oss vara fria
än från lifvets strids pedanteri!
Låt oss låtsa, att vi bo i skogen,
vilda indianer, du förstår,
och vår wigwam är den dära logen
och jag själf, förstås, är Sagamor.
Jag är grym i strid och lat i freden
och jag heter Miantonimah.
Du skall följa mig på krigarleden,
bleka hvita Tith-oh-Wah-ta-Wah!
Men när tomahawken lagts i jorden,
skall jag ligga liksom nu på rygg,
trött på vandringen och trött på morden,
ligga trygg på rygg och fånga mygg.
Tith-oh-Wah-ta-Wah får gå och leta
efter möss och mask, som jag skall ha,
hon får slita, släpa, hon får streta,
stackars, stackars Tith-oh-Wah-ta-Wah!
Hon får bulla upp med mask och rötter,
och ett ormbunksblad får vara duk,
och till tack vid Sagamorens fötter
får hon sitta som en katt på huk.
Och när jag fått nog af matens gåfva
från den store anden Manitu,
skall jag lägga mig till ro och sofva
lugn och lycklig mot ditt knä som nu.
– Nej låt bli, skall du dra af mig håren ?
Vet jag skäms, min vilde indian?
Det är verkligt sannt med Sagamoren
och hans fru – det stod i en roman.
Vallarelåt
Hör du ej bjällrorna, hör du hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.
Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja – mi Lilja – mi Lilja – mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja – mi Lilja – mi ko!
Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och hvilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.
Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart öfver skogarne mörkret rår.
Mörk sofver tallen, mörk sofver granen,
dofvare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.
Skogsrån
Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!
Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Nicklasdalen
han såg henne själf en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.
Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som af nattviol.
Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blef rädd.
Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.
Och Vickbomspojken från Nicklasdalen
blef vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sannt.
Våran prost
Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själfva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lefver som vi
och dricker sitt kaffe med halfva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
– men annat är det vid helgen.
Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
– tacka för det,
han talte om yttersta dagen!
Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»