1
FRIDOLIN kallade sig en studerad karl af bondestam, som återvändt till fädernas värf, enär det syntes honom lockande att gräfva i jorden, sedan han all sin tid blott gräft i böckerna. En följd af denna lefnadsförändring var, att han ej rätt visste, till hvad stånd han numera borde räkna sig. Af åtskilliga skäl kom han sig ej för att välja en maka, ehuru han hyste ganska stor böjelse för äktenskap och var i sina mest manbara år. I sitt ungklarlslifs ensamhet började han förströ sig med visdiktning. Än besjöng han, hur han själf hade det eller haft det, än sökte han föreställa sig, hur andra ungkarlar kunde uppfatta sin belägenhet. Därvid hände det att somt vardt härskapsvers, somt allmogelåt, somt åter liksom en blandning af båda delarna. Detta sistnämnda tycktes några af hans läsare särskildt illa vara, och en af dem förehåll honom en gång, att man vid diktande strängt måste söndra den folkliga tonen från den uppfostrade och förfinade. Då svarade Fridolin: “Därom kan jag ej lägga mig någon stor vinning. Bonde är jag född, herre har jag varit, landtman är jag åter blifven. Min näbb har lärt två läten, som båda vilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb. Låter det underligt, så kan jag ej hjälpa det. För mig är det naturligt att dikta så, och det får gälla hvad det kan.“
Om Fridolins senare öden må här blott nämnas, att han omsider byggde ett lyckligt hjonelag med en fattig landtjunkers unga och angenäma efterlefverska samt att han vardt riksdagsman och kom in i utskott.
Rimsmeden
Nu, grofva smide från min tankesmedja,
skall släggan gå och pröfva, hvad du tål.
Jag vet, att länkar brista i din kedja,
men vet jämväl, att där finns ärligt stål.
Ur hemmets grufva och på egen svedja
jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,
grep hammarn — fast, som förr om tärnans medja —
och längtan blåste på min ässjas bål.
Hur lustigt städet sjöng i svala kvällen,
i kvällen då min ungdoms sol gick ned!
Hur klangen lopp! Från gårdarna och tjällen
de ungas friska röster sjöngo med.
Men gömd och ensam vid den svarta hällen
stod, varm af id och hälsa, halflärd smed
och smålog, kringyrd af de heta fjällen,
fast mången gnista svårt i skinnet sved.
Från beväringsåren
Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen
sund,
och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens
lund.
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lofvat kalla på mig i sin faras stund.
Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här som
går
dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman
slår.
Alla flickor som här gånga
har jag lof att söka fånga,
och det bästa bytet för jag hem från mina krigarår.
Jag är kallad in af sångens gud till tjänst i hans kapell,
och bland mästerspelmän är jag visst den armaste
gesäll.
Flöjten skar jag mig bland viden
i den ljusa safningstiden,
och kring mark som blommar dansar låten yrande
och gäll.
Och så står jag då i vapenrocken som en man bland
män,
och med sång jag svär min glada tro åt fanan och
min vän.
Nu farväl, min barndoms nejder!
Jag går ut i lifvets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.
Göken
Jag spelade och lekte de veckorna bort
af en sommar så kort,
då jag borde ha byggt bo och samlat föda,
och för en husvill karl känns det kusligt nog till sist,
när från sin nakna kvist
han ser, hur andra bärga sin gröda.
Man är ej estimerad nu längre som man var
i förgyllande dar,
då det roptes, hvart man kom: “Nej, hör på göken!“
Och ej kan jag förneka, att jag sjunger litet hest,
och mitt sällskap har allt rest,
och fåfängt lockar jag min bruna fröken.
Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
samt sitta grå och ful
och ufna till i längtan och skugga.
Men se, en gammal gök skall man aldrig riktigt tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftar vet ingen.
Han kan väl dufna till, men om våren spricker ut,
då gal han som förut
och får sorlande luft på nytt i vingen.
Håkan på heden
Det blåser vind från nordanfjäll.
Snön faller tät
i stigens fjät
af sista gästen, som mitt tjäll
re’n längese’n förlät.
Och medan nätet växer till,
jag knyter sången som jag vill
om brudens långa färd.
Jag väcker eld ur askans glöd,
att den må locka, glädjeröd,
till värmen vid min härd.
Far trygg igenom yr och blåst,
i töcknigt tö och klarblå frost!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men stolt och stark min längtan drar
till mötes, där din släde far,
och ställer sig på meden.
Det blåser vind från sunnanland,
han sjunker tung
i dufven ljung.
Är han en suck från öknars sand,
en glödande och ung?
Går någon ensam jungfrusjäl,
en piskad dotter till en träl,
i etiopisk bygd?
Trycks hon som jag af solens sken
— fast hon bland palmer, jag bland en —
och trår till vän och skygd?
Kom, vid din barm, fast brun och gul,
min heta håg vill söka skjul!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
men hägn för två mitt torftak har,
så visst som alla lärkors par
i gräset finna reden.
Det blåser vind från östansjö;
han drifver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben, grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäfva vid din röst
och snäckans segel spänn!
Kom, mö från sagoland och stäpp,
med eld och vällust på din läpp
och finn din fjärran vän!
Se, på min gård går dansen glad
af fallna löf och vallmoblad.
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men kunde sjunga alla dar
vid glansen af ditt ögonpar
i lifvets mörka skeden.
Det blåser vind från västanhåll,
det blåser vår
i alla snår.
Nu pryder skogens unga troll
med hasselblom sitt hår.
Det sägs att drömmande hon går
och söker färska jägarspår
i stigens sista snö.
Och möttes jag och hon en dag,
min kristna hand till hjonelag
jag bjöd åt markens mö.
Hårdt är ett troll till äkta få
men sämre att allena gå.
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
och vindar blåsa alla dar,
och flickor vanka här och hvar
men aldrig denna leden.
Vårsång
Det är ljufligt i vårtiden skalkas,
innan hösten och gråhåren nalkas.
Det är nöjsamt i spelande hagar
att lustvandra i kärlekens dagar;
se, träden som majstänger börja sig smycka,
hvar ört står med krona i brudelig lycka.
Stånden upp, alla svenner, från stolen,
träden ut, alla jungfrur, i solen!
Hennes blickar med blidhet oss följa,
ty vår gamman har intet att dölja.
Men mörkret är gjordt för konor och kusar,
för räfvar och ugglor och flädermusar.
Följ mig bort öfver ås, genom kjusa,
medan Ersmässbjörkarna susa!
Var ej rädd — jag blir hos dig, min kära,
då den sorgliga hösttid är nära.
I senaste år skall jag aldrig förgäta,
hur du var som en vårbjörk med glimmande fläta.
Ormvisa
När jag i marken vandrar, vill jag min flaska ha,
blott därför, att mot ormars gift det starka är så bra.
Men tänker jag på ormen, så minns jag allt en ann,
en falskare och halare och svårare än han.
Det sägs att ormen lurar inunder gröna träd
och blickar mildt och tjusande på fågelen så späd.
Men flickan går på hvarje stig, och hennes trollblick far
hvarhelst en rock hon skådar och hör ett stöfvelpar.
Uppå sin buk går ormen och äter bara jord,
men flickan vill ha sockermat och silfverfat på bord.
En orm kan läras dansa till dårars tidsfördrif,
men flickebarnet dansar visst re’n i sin moders lif.
En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn.
Om ormen dig besviker, han biter blott din häl,
men kvinnosvek kan stinga till döds en ynglings själ.
Nu slutar jag min visa om det skadliga djur
och hastar öfver skogen till min flickas lilla bur.
Humlevisa
Det är ej fritt jag minnes, när jag löser
hvar smidig, mogen slinga från sin stör,
min ungdoms lekar med min ungdoms töser
i strandens dunge just härnedanför.
Det är ej fritt jag tänker, då jag plockar
de långa flätorna vid logens dörr,
på mjuka bruna eller gula lockar
som jag har rört vid mera varsamt förr.
I bröder, låtom vårens drömmar fara
och resom lyckans tjäll i höstens skygd!
Förspildt är vårens vin, det morgonklara,
så redom oss en dunkel humlebrygd.
Hvad förr var ljuft, blef dufvet snart i smaken:
vi röra sjungande vår heta mäsk
och lyfta stånkor, skummande mot taken
af dryck som är från början ärligt bäsk.
Hvad mer om vinterns varulf sommarn sväljer,
blott vår hugsvalans våta skatt han spar!
Vi tappa lugnt vår lycka på buteljer
och gömma den till vedermödans dar.
Om lena kvinnolockar ej förgylla
vår hufvudgärd och dofta oss till ro.
med humleknopp vi våra örngått fylla
och slumra tungt som björn i vinterbo.