Ode till snickaren Krylbom

Nu mulen natt öfver kullarna rufvar
som en korpmor i skogen på fläckiga ägg.
Nu sitta stormens tutande ufvar
på takens hufvar
och vilddjuren löpa kring knut och vägg.

Nu bölar doft den väldige tjuren
och skakar med orolig nacke sin klaf,
nu skälfva lammet och tackan i buren,
nu kvider furen
och fäller de ristande grenarnas laf.

Ve, midnattens mara är öfver oss fallen
och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulfven med eldbloss i skallen,
på gården och vallen
det vimlar af sägnernas argaste skarn.

Mörkt huset står under tallarnas brätten,
men husbonden vakar i ödslig sal.
Hans själ är som trädet på hvinande slätten —
som lammet i kätten,
men moderlös, ensam bland minnen och kval.

Han kommer hvar natt till en hafrevret;
från torpet man sett, hvar han betar,
den väldige best som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.

Nu sofver all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad af fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja mer än min like:
en stoltare son af drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då öfver stock och sten,
har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog
till hvila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna hvar pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem öfver tufvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.

Nu blåser vinden gäll och strid.
Jag sitter i min höga sal
och tänker på min ungdomstid,
dess yra lust, dess tröga kval.
Från väggen där min farfarsfar
ser ned på mig med blick af falk;
det sägs han var en karlakarl
men ock en vinman och en skalk.

Hvem träder på det våta grus
vid fönstren till min höga sal?
En lock så mörk, en blick så ljus,
en hy så skär i urblekt sjal!
Du arma, fallna rosenblad
som hvirflar bort i stormig värld,
far ej så brådskande åstad,
kom, hvila vid min lugna härd!

Göm ej så skamsen dina tår
i kjortelfållens glesa nät!
Din smäckra fot, jag väl förstår,
att den har trampat tunga fjät.
Jag skall ej fråga, hvem du är,
af hvem och hvar du lifvet fått;
ej ditt förflutna jag begär,
din framtid anförtro mig blott!

Jag minnes från min ungdoms rus
en ann som vägens vind tog fatt.
Hon sken i fattig faders hus
som tunglet öfver dalens natt;
dock ingen röst bad henne kvar,
när hon gick bort ur fränders midt.
Jag vet ej rätt, hvems felet var,
men kanske, kanske var det mitt...

Nu dröj hos mig! Frukt bär min jord,
här dukas rika mål hvar dag;
gå, sätt dig vid mitt husfolks bord
och ät med lust, mig till behag.
På mina fält står frodigt lin,
där beta får med ymnig ull;
gör dig en klädnad, god och fin,
och pryd dig ärbart, för min skull.

Men blodets röst ej tystas kan,
och kärlekslöst är lifvet hårdt.
Min gård har mången sven och man,
att vinna en blir ej dig svårt.
Och när du gjort ditt bästa val
samt eder bröllopsdag är när,
träd in uti min höga sal
och säg mig, att du lycklig är!

Jag går bland nöt
i Vaktelmora löt,
där brakved blommar hvitt emellan videspröt.
Jag går i tallmon,
ett stackars vallhjon.
Min bädd är strå, min spis är vattugröt.

Jag hör en lur
och vrålet af en tjur
åt Fröjdeskulla till, långt bortom fjällets mur.
Jag vet hvem betar
på skogens vretar
och älfvens brädd sin faders kreatur.

Jag går med fän
bland Vaktelmora trän,
och mina sommarår gå snabbt och snarligt hän.
Kom, vackra kulla
från Fröjdeskulla,
och sitt förrn dess en stund på mina knän!

Gif mig ett strängaspel att ljufligt leka
för alla hjärtan trånande och veka!
Gör mjuk och lätt min tunga hand att smeka
de fina kinder drömmarna gjort bleka!
Du borgens hvita dufva, solen sjunker
och månen framgår öfver liljors dal;
då suckar under lindarna din junker,
din evigt ömme junker Näktergal.

Gif mig en sång för dem som le och glöda,
när trotsigt unga glädjetoner flöda!
Gif mig en rastlös fot för dansens möda
och trofast arm att tärnans midja stöda!
Kom, hyddans bruna lärka! Jorden fejas
och blomstren springa rikt ur gren och lök.
Med skogens vårspel blandas min skallmejas;
jag är din evigt glade spelman Gök.

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i hvita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
re’n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och hvit står tallen
som silfverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt öfver taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöfverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sofvande skogars skjul.
Ur hufvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

Uti Krabban skall man bruka
agrimonia, laktuka,
ättika och ruteblad,
föra sig i nya kläder,
njuta fältens arla väder,
källans dryck och svala bad,
item låta lefverns åder;
så den gamla boken råder,
vill du vara sund och glad.

Sommarkläder har jag dragit,
jag har druckit, jag har tvagit,
låtit vinterns tunga blod.
Ost och fläsk har jag föraktat
samt för veklighet mig vaktat,
och min sömn var ej för god.
Dock, och trots den gröna maten,
rutebladen och spenaten,
är jag vid ett sorgset mod.

Bondepraktika, du kloka,
marken vill jag genomsnoka,
snäpparn vill jag låta gå:
säg, hvad örter skall jag bruka
mot mitt hjärtas sommarsjuka,
hvilken åder skall jag slå?
Dägligt lysa berg och hagar,
säg, hvi bleka himmerdagar
härska i min håg ändå.

Vi ha arf af vår fader, vi ha märg af hans märg
och en lifsglöd som aldrig blir sval.
Det förnöjer oss att vistas på de stormdigra berg,
men vi trifvas ej i trångsinnets dal.

Våra egna förstå ej vår brinnande håg,
och de klaffare höja sina gnyn;
men vi blicka utan fruktan upp mot djurkretsens tåg,
där det tecknar våra öden i skyn.

Se, Jungfrun framgångar med bröst såsom torn,
ty vårt sällskap hon åtnjuta vill,
och Väduren tömmer sina gyllene horn
och ger rikdomens håfvor därtill.

När solen löper högt genom Tvillingarnes ban,
står vår längtan till vandring och färd;
då draga vi till mötes den gode sankt Urban
och hans svalor i den glittrande värld.

Men i Kräfvetans tid, om oss luften blir kvaf
utaf hödoft och blommande lind,
då stiga vi till skepps vid det svalkande haf,
och mot Lyckolands kust går vår vind.

Så vandra vi i kraft och så segla vi i ljus
samt strö kring oss de skatter vi fått.
Man anammar oss med glädje i de fattigas hus,
och allt kvinnkön välkomnar oss godt.

Men vår Herre bevare oss för högfärd och skam!
Han stäcke vår man och vårt mod
samt före oss till fållan där han samlar sina lamm
och till betet vid den himmelska flod!