Jag är en sjungandes röst

Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick och kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut,
fjällrar lätt på strängen,
sköna jungfrun träder ut,
liksom förr till drängen.
Hej, galoppen går i kut
öfver sommarängen.

Mor i huset, mjäll i skinn,
rund och slät om kinden,
tar från barmen, hvit och stinn
diaren i linden.
Stadigt dansar paret in
genom gallergrinden.

Mormor väcks af ovant spel
rätar trögt på benen.
Gamla valsen tung och stel
tråds på kyrkgårdsrenen;
matt och yr hon stiger fel,
ramlar under stenen.

Aldrig var en man så galn
efter fläng och leka!
Nummerkarln och generaln,
blomstrande och bleka —
alla bjuder han på baln,
ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus
skumpat om med hjonen,
står han strax i prakt och ljus
uppe hos baronen;
sirlig dans med bock och krus
enligt fina tonen.

Halta Lena, ful och svår,
saffransgrann i nacken,
ändtligen en polska får,
fast hon släpar klacken.
Dunkom, hasom lunken går
uppför kyrkobacken.

Jorum på det kala fjäll
och i gröna hagen,
Jorum i den sena kväll,
Jorum midt på dagen!
Hör den murkna gigans gnäll
under yra dragen!

Bröder ifrån land och stad
samt med mö och fruga!
Görom väntan ljuf och glad
i vår lekarstuga,
till dess en och en i rad
vi stå upp och buga.

Vi veta hon skall komma
en gång till makt och spira,
då hallarna stå tomma
där jagets präster fira
sin grymma Molokskult.
Som i advent går sången,
i helig väntan fången,
med bröst af andakt fullt.
Hur länge skall hon töfva?
Stå upp, o värld, och öfva
den högas hyllningspsalmer,
gå ut och vägen löfva
med björkar och med palmer!
Bryt ner de gyllne krogar,
hvar borg för last och skam,
bygg stugor och bygg logar,
där hon vill draga fram! —
Än intet öga skådar
den stjärna som dig bådar,
ditt sekel ingen vet;
men medan natten skrider,
vi se mot dina tider,
o moder Barmhärtighet!

Se, dina tempel trona,
i alla gröna dungar!
Dit komma jordens kungar
och böja djupt sin krona,
och stapplande sig samla
de trötta och de gamla
och finna hvila där.
Där läkas rifna sinnen,
där slockna nödens minnen
och själfviska begär.
Se, jordens judar komma
med sina penningpåsar!
De nya släkten blomma
inunder trygga åsar;
och älskog går i drömmar
vid dina lunders strömmar,
ej synd, ej sorg han vet.
Och jordens skalder nalkas,
då sommardagen svalkas,
och sångens offer brinna
för jordens härskarinna,
gudinnan Barmhärtighet.

Hvem är du och hvar kommer du från?
— Det vill jag och kan jag ej säga.
Har intet hem, är ingen mans son,
ej hem eller son skall jag äga.
Jag är en främling fjärranväga.

Hvad är din tro och din religion?
— Jag vet blott, att intet jag visste,
och var jag ej af den rätta tron,
så trodde jag dock ej miste!
Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt lif? Det var storm och nöd
och kamp i en enda vefva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens refva.
Jag är så glad att jag fått lefva.

Men har du en lekplats, o konung,
på dina saliga ängar,
där blomstrens eviga honung
sin ånga för barnen strör,
då samlas väl dit att leka
jämväl de klena och bleka
du tog ur armodets sängar
och de som vid jordens parker
stått längtande utanför.
Och går ditt folk att betrakta
ibland de små lustiga vänner,
dem heliga mödrar vakta
och tjänande himmelska mör,
då låt mig stå vid staketet,
om än som ett ogräs bland hvetet,
och se, om min son jag känner;
en stund låt mig stå, fast förkastad,
och lyss, om hans skratt jag hör.

Jag ville vara en mäktig man
och bygga mig borg och rödja mig rike
samt gräfva omkring dem ett väldigt dike,
så långbent ondska för bredt det fann.
Där ville jag duka borden till fest
och bjuda hvar hungrig från vägen till gäst
och alla raska och präktiga karlar.
Däir skulle det sägas högt och fritt,
att svart är svart och att hvitt är hvitt,
och lifvet berömmas, så länge det varar.

Jag ville vara en orädd man.
Gif mig, o öde, en kamp och en sadel,
ett drabbande svärd och en sak utan tadel
att falla för, om ej segra jag kan!
Och får jag ej nämnas på ärans dag,
då skarorna komma från lyktadt slag,
bland dem som stormat och stupat i têten —
likgodt, om i hvirflande hopen jag stred!
Fram kan man väl gå fast i sista led,
och man sofver väl godt, fast man sofver förgäten.

Så vardt jag en drömmare, icke en man!
Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,
och bär jag i diktens tornering ett pansar,
går jag eljes i hvardagskavaj som en ann.
Jag ville sjunga i bergens ljus
men dröjer i skuggan kring hembyns hus,
där minnena spela som näktergalen.
Men nejden skall höra ännu min röst!
Finns luft i lunga och klang i bröst,
kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen.