Vårlåt

Jag talar ej om,
hvarifrån jag kom,
men jag gick precis dit det lyste mig.
Vid gnistornas sprak
under smedjans tak
den svarta smedpojken kysste mig.
Vid skuggande stack
med skördarn jag drack
ur hans kruka den surnade drycken.
Min kjortel vardt våt
i fiskarens båt
och bär sikfjäll ännu som smycken.

Och hvart jag går,
du ej veta får,
men jag går precis dit det lyster mig.
Och går jag än vill
och syns aldrig mer till,
så sörjer ej mor eller syster mig.
Om det spörjs, när jag gått,
att man mist litet smått,
och du hör, hur om räfven det språkas,
så skvallra, min pys,
att du sett mig, och lys
efter Maja, få se, om hon råkas!

Marschen går till Tuna
på hed och backar bruna,
marschen går till Mora
och bergen de blå.
Med hacka och med spade
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små.

Hur lätt det är att vandra,
I bröder, med hvarandra,
när slantarna i fickan
slå takt mot byxans skinn!
Hur klarinetten låter,
då spelman vänder åter
med brudgumsskänk åt flickan
och bröllopslust i sinn!

Du dystre far i huset,
hvi står ditt öl i kruset
och surnar än och skonas?
Låt glädjen dväljas här!
Du mor, sätt på din gryta,
låt smör i gröten flyta,
ty här är Sjungar Jonas,
och här är Krongårds Per!

I bergslagsmän på vreten,
som sträfven och arbeten,
gån med dit upp till Siljan
i dalemarschens takt!
Gån med och skåden landen
där kyrkorna på stranden
stå glimmande som liljan
uti sin hvita prakt!

Se, hagarna sig färga
som eld vid Brunnbäcks färja,
och älf och bäckar rinna
med hög och höstlig låt.
Inunder mörka skyar
vi hälsa våra byar.
För oss ska vaxljus brinna,
för oss skall föras ståt.

Hennes far är bland alfer den störste
i den nejd där min barndom förgått,
han är bergens och skogarnas förste,
och i Strandmora klint är hans slott.

Hon är barn, hon är jungfru att kalla;
hon är yngst i sitt fädernehus,
hon är vänast af syskonen alla
i sitt väsen af skymning och ljus.

Hennes läppar stå ljufva och röda,
hennes hår är som solbrantens ström,
tiennes öga är djupt som en grufva,
fullt af dunkel och längtan och dröm.

Hon bär smycken af silfver och koppar,
af granater är lifbältets lås,
men sitt bröst vill hon pryda med knoppar
och små blomster från backe och ås.

Det är tungsamt i bergsalar trånga,
där blir soltörsten sinnet för stark.
Hela dagen hon älskar att gånga
i sin milsvida, härliga park.

Hon beser sina hjordar, de fria —
där är älg, där är lekatt och räf;
och hon gluttar i gräfsvinens stia
och i tranbot bland vide och säf.

Invid stranden af ödsliga Glimman
hennes eka står gömd i en vik,
och små årslag hörts plaska i dimman
under lommarnes kvällsliga skrik.

Jag har gått i de svärmande åren
i ditt fotspår på grön liten stig.
när det lopp som ett budskap i snåren
och all vildmarken hälsade dig.

Då stod törnrosen skärast om kinden,
då tog göken sin mjukaste ton,
då kom doften som rikast med vinden
ifrån vildbins och getingars bon.

Men jag ville dig hejda och säga:
Gå ej undan, du skygga, förblif!
Dina ögons mystär vill jag äga
och din drömskatt ur vildmarkens lif.

Du kan sägnerna, mörka och ljusa,
ifrån dalgång och glittrande brant.
Allt hvad skogarna hemligast susa
är för dig som för ingen bekant.

Låt oss sitta där granarna gunga
öfver smultron på kolbottnens vall!
Jag vill höra dig tala och sjunga,
jag vill lyss, till dess dagen är all,

till dess skyarna slockna mot natten,
medan hyttornas lågor få färg,
och du flyr öfver lommarnes vatten,
öfver älgarnes tallkrönta berg.

Fördärfves jag platt, om jag viker en tum
ifrån mitt rum,
om jag står där med heder och ära!
Kom an, all världens klaffarehär!
Mitt bröst är här;
dess hårdhet skall du lära:
skjut giftiga pilar, jag blir där jag är.

Jag tror väl knappt jag mig själf bedrar,
om jag håller för visst, att min ättefar
drog ut med Peder i Vibberboda;
och känner jag rätt
en dalamans sätt,
så vill jag förmoda
han höll sig, där skäktorna regnade tätt.

Och själf vill jag gå — fast en stackare stor
jag är inför den som i höjden bor —
med nacken rak under hatten.
Och samma lynne du nog förnam,
hvarhelst du gick fram
vid de stora älfvarnas vatten,
från Långhedens mur till Salfjällets kam.

Och den som kan öppna med fromhet sin mund
och bedja en bön af sitt hjärtas grund,
han må väl önska:
Gif alla dem som vid älfvarna bo
förnöjsam ro,
låt landet grönska,
men fyll det främst med mandom och tro!

De svarta skogarna mumla
som psalmsång kring fädernas lutande kors,
och doft som en vakande humla
bak åsarna tonar Avesta fors.
Än vindspelet knarrar vid grufvan
och släggorna picka på hällarnas järn,
men spofven sofver på tufvan,
och änderna hvila på hvilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla
all nejdens drömmande fägring och sång
samt minnena, unga och gamla,
som sjunga i natt liksom lifvet en gång,
nu ville jag dofterna fånga
som välla ur vårnattens jäsande brygd
och föra dig med på min långa,
min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Jag går mellan lärkors nästen,
jag följer din ström, som i saktmod och ro
går fram mellan klippornas fästen
och sandiga brinkar, där svalorna bo.
Frid hägnar de vänliga Dalar,
men stenen står hög vid Brunnbäcks älf
och stolt i sin stumhet talar
om kraft som i trångmål vet hjälpa sig själf.