6 juli på morgonen
Jag måste anteckna min dröm, som jag hade i natt:
Jag stod vid pastor Gregorius’ bädd; han låg sjuk. Öfre delen af hans kropp var blottad, och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod i hans arbetsrum; en kammarorgel stod i ett hörn, och någon spelade på den. Ingen koral, knappt en melodi. Bara formlösa fugaartade tongångar fram och tillbaka. En dörr stod öppen; det oroade mig, men jag kunde inte komma mig för att få den stängd.
– Är det allvarligt? frågade prästen.
– Nej, svarade jag, allvarligt är det inte; men det är farligt.
Jag menade, att det som jag tänkte på var farligt för mig själf. Och jag tyckte i drömmen att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.
– Men för säkerhets skull, tillade jag, kan vi ju skicka till apoteket efter några nattvardskapslar.
– Skall jag opereras? frågade prästen.
Jag nickade.
– Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för gammalt. Vi får lof att ta bort det. Det är för resten en alldeles ofarlig operation, den kan utföras med en vanlig pappersknif.
Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig sanning, och jag hade just en pappersknif i handen.
– Vi lägger bara en näsduk öfver ansiktet.
Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom tryckte jag hastigt på en knapp i väggen.
Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand; den var iskall. Jag såg på min klocka:
– Han har varit död i minst två timmar, sade jag för mig själf.
Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon hade suttit och spelat, och kom fram till mig. Hennes blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och hon räckte mig en knippa mörka blommor. Och då först såg jag att hon smålog tvetydigt, och att hon var naken.
Jag sträckte armarna emot henne och ville draga henne till mig, men hon vek undan, och i det samma stod Klas Recke i den öppna dörren.
– Doktor Glas, sade han, i min egenskap af tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag er häktad!
– Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?
Jag pekade på fönstret. Ett rödt eldsken slog in genom rummets bägge fönster, det var plötsligt ljust som midt på dagen, och en kvinnoröst, som tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, världen brinner!
Och jag vaknade.
Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade inte dragit ned gardinen på kvällen då jag kom hem.
Besynnerligt. De senaste dagarna har jag ju alls inte tänkt på den fula prästen och hans vackra hustru. Inte velat tänka på dem.
Och Gregorius har ju rest till Porla.
*
Jag skrifver inte ner alla mina tankar här.
Jag skrifver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser, om den kommer igen.
7 juli
Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.
Hvarför sade jag nej åt Hans Fahlén den där gången förra hösten, då han kom till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att jag kände honom bra litet. Men han skar halsen af sig veckan därpå.
Och hvarför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan? Det retar mig så att jag kan bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det kanske för att min far hade tvingat mig att välja det i stället för engelska, som jag föresatte mig att ingenting lära? Hur kan man vara så djuriskt dum! Allt annat lärde jag mig ju, till och med det nonsens som kallades logik. Men jag läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.
Och det kan omöjligt ha varit min lärares fel, ty han blef statsråd sedan.
Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se till om jag kan lära mig något nu, det är kanske inte för sent.
*
Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.
*
Jag undrar om inte Kristin har middagen färdig snart ...
*
Blåsten ruskar om i träden på kyrkogården, och regnet skvalar i takrännan. En fattig slusk med en butelj i fickan har sökt skydd under kyrktaket, i en vrå invid en sträfpelare. Han står stödd mot den röda kyrkomuren, och hans blick irrar from och blå bland de drifvande molnen. Det dryper af de två magra träden vid Bellmans graf. Snedt öfver kyrkogårdshörnet ligger ett beryktadt hus; en flicka i lintyget tassar fram till ett fönster och rullar ner gardinen.
Men nere bland grafvarna går församlingens kyrkoherde försiktigt genom smutsen med paraply och galoscher, och nu kryper han in genom den lilla dörren till sakristian.
*
A propos, hvarför går prästen alltid in i kyrkan genom en bakport?
9 juli
Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.
Nyss, då jag var på hemväg från mina sjukbesök, växlade jag i ett gathörn en hastig hälsning med en man, som jag inte tycker om att möta. Han har förnärmat mig en gång, djupt, fint, och under sådana omständigheter att jag inte ser någon möjlighet att betala det.
Sådant tycker jag inte om. Det angriper min hälsa.
*
Jag sitter vid chiffonnierklaffen och drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnadt tidningsurklipp faller mig i händerna:
Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H. Cremer. Pris 50 öre.
John Bunyans uppenbarelser. En framställning af det kommande lifvet, himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.
☛ Människans egna kraft. ☚ Rätta vägen till utmärkelse och rikedom af S. Smiles. Pris 3: 50, eleg. inb. i klotb. med guldsnitt 4: 25.
Hvarför har jag gömt denna gamla annons? Jag minns, jag klippte ur den när jag var fjorton år, det året då min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag sparade af mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles bok, dock inte med guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den strax i ett antikvariat; den var för öfverdrifvet dum.
Men annonsen har jag kvar. Den är också värdefullare.
Och här är en gammal fotografi: landstället, som vi hade några år. Mariebo hette det, efter min mor.
Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger som en dimma öfver det hvita huset och granskogen där bakom. Ja, så såg det ut där under gråa och regniga dagar.
Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna fick jag alltid så mycket stryk af min far. Jag var visst ett svårhandterligt barn på de tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen.
En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde ondt i skinnet naturligtvis, men godt i själen. Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en så behaglig öfversvämning af ädla känslor. Jag förlät min far; han hade ett så häftigt lynne, och han hade också så mycket bekymmer för sina affärer.
Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gaf mig stryk rättvist; jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt ännu. Som den gången då jag trots det strängaste förbud återigen hade bitit sönder mina naglar. Hvad han slog mig! Och i timmar efteråt dref jag omkring i ösregn i den eländiga granskogen och grät och svor.
Det var aldrig något riktigt lugn öfver min far. Han var sällan glad, och då han icke var det kunde han icke heller fördraga andras glädje. Men fester tyckte han om; han hörde till de dystra slösarna. Han var rik och dog fattig. Jag vet inte om han var fullt hederlig; han låg ju i så stora affärer. Hur jag undrade som barn öfver ett skämtsamt ord, som jag en gång hörde honom fälla till en af sina affärsvänner: »Ja, min kära Gustaf, det är inte så lätt att vara hederlig när man förtjänar så mycket pengar som vi» ... Men han var sträng och hård och hade fullkomligt klara och bestämda begrepp om plikten, när det gällde andra. För sig själf finner man ju alltid omständigheter, som ursäkta ett undantag.
Men det värsta var, att jag alltid kände en så stark fysisk motvilja mot honom. Hur jag pinades, då jag som liten pojke måste bada tillsamman med honom och han ville lära mig simma. Jag slingrade mig som en ål ur hans händer, jag tyckte gång på gång att jag höll på att drunkna och var nästan lika rädd för döden och för beröringen med hans nakna kropp. Han anade väl icke heller hur denna rent kroppsliga motvilja skärpte min pina de gånger, då han gaf mig stryk. Och ännu långt senare var det mig en plåga då jag på resor eller eljest tillfälligtvis måste sofva i samma rum som han.
Och ändå höll jag af honom. Kanske mest därför att han var så stolt öfver mitt goda hufvud. Och också därför att han alltid var så fint klädd. En tid hatade jag honom också, därför att han inte var god mot min mor. Men så blef hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han sörjde henne mera än jag själf förmådde med mina femton år, och då kunde jag ju inte hata honom längre.
Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslifvets äfventyrligheter – borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lefver eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades af frossa där jag satt hopkrupen i en vrå af den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, hvad blef det af henne? Gift med fattig domen, med en lärare i en småstad, och gammal redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig gråtkramp då jag träffade henne förra julen hos hennes mor, det smittade henne, och vi gräto bägge ... Och hennes syster Anna med de heta kinderna, hon som hade samma feber i dansen som systern i sången, hon rymde från sin lymmel till man med en annan lymmel, och blef öfvergifven. Nu lefver hon af sin kropp i Chicago, säger man. Och deras far, den goda, vackra, kvicka morbror Ulrik, som de alltid sade att jag liknade fast jag liknade honom fult, han drogs med i samma krasch som störtade min far och dog som han i en knappt maskerad misär ... Hvad var det för en pest som ref bort dem alla på några få år, till grafven eller till ett skugglif i elände, alla, alla, också de flesta af vännerna som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?
Gud vet hvad det var. Men det är borta alltsammans.
Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.