10 juli
Vid chiffonnierklaffen.
Det föll mig in att trycka på den fjäder, som öppnar den lilla lönlådan. Jag vet ju hvad som finns där: bara en liten rund ask med några piller. Jag vill inte ha dem i mitt medikamentskåp, det kunde möjligtvis ske en förväxling någon gång, och det vore inte bra. Jag har lagat till dem själf, för flera år sedan, och det är litet cyankalium i dem. Jag gick inte just i aktuella själfmordstankar då jag gjorde i ordning dem åt mig; men jag ansåg, att en vis man alltid bör vara beredd.
Om man tar in litet cyankalium i ett glas vin eller något liknande, följer döden ögonblickligen, glaset faller ur handen ner på golfvet, och det är tydligt för hvar och en att det föreligger ett själfmord. Det är inte alltid bra. Om man däremot tar ett af mina piller och dricker ett glas vatten på, dröjer det en eller annan minut innan pillret hinner lösas upp och göra verkan, man kan lugnt ställa glaset tillbaka på brickan och sätta sig i en bekväm stol framför brasan och tända en cigarr och vika upp Aftonbladet. Plötsligt sjunker man ihop. Läkaren konstaterar ett slaganfall. Sker obduktion, upptäcks naturligtvis giftet. Men då inga misstänkta eller ur medicinsk synpunkt särskildt intressanta omständigheter föreligga, sker ingen obduktion. Och man kan icke säga att det föreligger några sådana omständigheter om en person får slag medan han läser Aftonbladet vid sin middagscigarr.
Det känns dock lugnt och godt att veta, att dessa små inmjölade kulor, som likna blyhagel, ligga där och vänta på den dag, då de kunna behöfvas. I dem slumrar det en kraft, ond och förhatlig i sig själf, människans och allt lefvandes hufvudfiende från begynnelsen. Och man frigör den först då, när den är den enda och hett åtrådda befriaren från ett värre.
Hvad var det jag mest tänkte på, då jag lagade till dessa små svarta kulor åt mig? Ett själfmord af olycklig kärlek har jag aldrig kunnat föreställa mig. Förr då af fattigdom. Fattigdomen är förfärlig. Af all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt. Men den tycks inte vara mig nära; själf räknar jag mig till de bättre lottade, och samhällsvetenskapen hänför mig till de rika. Hvad jag närmast tänkte på var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom. Jag har ju sett så mycket ... Kräfta, ansiktslupus, blindhet, förlamning ... Hur många olyckliga har jag inte sett, som jag utan den ringaste tvekan skulle ha gifvit ett af dessa piller, om inte hos mig som hos annat godt folk det egna intresset och respekten för polisen talade starkare än barmhärtigheten. Och i stället, hur mycket odugligt, hopplöst fördärfvadt människomaterial har jag inte på ämbetets vägnar varit med om att konservera – och inte ens blygts att taga emot betalning.
Men sådant är bruket. Man gör alltid klokt i att följa bruket; och i ting, som icke beröra oss djupt personligt, göra vi kanske också rätt i att följa det. Och hvarför skulle jag göra mig till martyr för en uppfattning, som förr eller senare blir alla civiliserade människors, men som i dag ännu är brottslig?
Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall hvarje obotligt sjuk – och hvarje »brottsling» också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.
Det låg något vackert och stort i den giftbägare, som athenarne läto läkaren räcka Sokrates, när de nu en gång hade trott sig finna att hans lif var farligt för staten. Vår tid skulle, förutsatt att den hade bedömt honom på samma sätt, ha släpat honom upp på en tarflig schavott och slaktat ner honom med en yxa.
*
God natt, du onda kraft. Sof godt i din lilla runda dosa. Sof, tills jag behöfver dig; så vidt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar i dag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själfva solskenet tyckes mig förpestadt och sjukt, skall jag väcka dig för att få sofva själf.
11 juli
Vid chiffonnierklaffen en jämngrå dag.
I en af smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på hvilken det stod skrifvet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan – ty hvar människas handstil förändras oafbrutet, en liten smula hvart år, kanske omärkligt för henne själf, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.
Det stod skrifvet:
»Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad.»
När skref jag det? Är det en reflexion af mig själf, eller är det ett citat som jag har antecknat?
Minns inte.
*
De ärelystna förstår jag. Jag behöfver bara sitta i en vrå på Operan och höra kröningsmarschen i Profeten för att känna ett hett ehuru visserligen snabbt förflyktigadt begär efter att härska öfver människorna och låta kröna mig i en gammal domkyrka.
Men det skall vara medan jag lefver; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Hvem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran och Stephenson lokomotivet, men hvem uppfann vagnen? Hvem uppfann hjulet? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på konung Xerxes’ lifkusk: Patiramfes, son af Otanes. Han körde storkonungens vagn. Och den drummeln som satte eld på Dianatemplet i Efesus för att människorna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står nu i Brockhaus.
*
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst.
13 juli
Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag ville inte vara någon annan.
I min första ungdom led jag mycket af att jag icke var vacker, och i mitt brinnande begär efter att vara vacker tyckte jag mig vara ett vidunder af fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut ungefär som folket är mest. Det gör mig just inte heller glad.
Jag tycker inte särdeles mycket om mig själf, hvarken skalet eller innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.
14 juli
Välsignade sol, som förmår leta dig ner till oss, ända ner till grafvarna under träden ...
Ja, det var nyss; nu är det mörkt. Jag kommer från min kvällspromenad. Staden låg som tvagen i ett rosenbad, och öfver de södra höjderna hvilade lätta rosendimmor.
Jag satt en stund ensam vid ett bord på trottoarkanten utanför Grand och drack litet sockerdricka med citron; då kom fröken Mertens förbi. Jag reste mig och hälsade, och till min öfverraskning stannade hon, räckte mig handen och sade några ord, innan hon fortsatte, något om sin mors sjukdom och om den vackra aftonen. Medan hon talade blef hon litet röd, som om hon kände att det hon gjorde var ovanligt och kunde misstydas.
Jag misstydde det nu i hvart fall inte. Jag har ju många gånger sett hur mjukt och vänligt och oberördt af all form hennes sätt är mot nästan alla, och det har alltid intagit mig.
Men i alla fall – hur hon strålade! Älskar hon någon?
Hennes familj hörde till de många som blefvo lidande på min fars fall. På senare år har gamla öfverstinnan varit sjuklig och anlitar mig ofta. Jag har aldrig velat taga emot något honorar, och de förstå ju skälet.
Hon rider också; på sista tiden har jag sett henne några gånger på mina morgonridter, i går senast. Med ett muntert »god morgon» red hon förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne sakta af långt borta vid en krökning af vägen, hon föll i skridt och red en lång sträcka med slappa tyglar, som i drömmar ... Men jag höll min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi hvarandra ett par gånger på en kort stund.
*
Hon är inte egentligen vacker, men det är något hos henne som på ett alldeles särskildt sätt står i förbindelse med hvad som i många år och ända till helt nyligen var min dröm om kvinnan. Sådant kan inte förklaras. En gång – det är väl nu ett par tre år sedan – lagade jag med mycket besvär att jag blef bjuden i en familj, där jag visste att hon umgicks, bara för att få träffa henne. Hon kom också mycket riktigt dit, men den gången såg hon mig knappt, och vi kommo inte att säga många ord åt hvarandra.
Och nu: henne känner jag väl igen, hon är den samma som då. Det är mig själf jag inte mera känner igen.