1
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
»Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.»
EN SPELMANS JORDAFÄRD
Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden säj böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. –
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat genom Himmelmora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
SPELMANNEN
Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mäj bannor eller kalla mäj för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.
Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.
Tre sorgens strängar har jag – den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång –
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.
KARIS-JANKEN
I
Det var bara ett hybbel av klumpar,
kring röset där elden brann,
det var ändå en kula att bo i,
för en ensam och galen man.
När han skar sin tobak vid glöden,
och åt sitt svarta bröd:
det var ändå en tröst och en hugnad
i livets blekaste nöd.
Och av trasor sydde han dockor,
med ögon av talgig glans,
och nämnde dem Greta och Lisa,
och de voro hustrurna hans.
De vaktade hus och hemfrid,
för troll och folk och fä,
de sutto och sågo om kvällen
hur han skar sina slevar av trä.
Och tyst var himlen den höga,
där fullmånen leende brann,
och tyst var skogen på berget,
medan natten i stillhet svann.
Då sjöng han sin galenskaps visa,
han sjöng för obygdens natt,
och hustrurna Greta och Lisa,
de skrattade tokiga skratt.
Då sjöng han och gned på fiolen
vilt så strängarna sprang,
han sjöng den konstiga visan
om kung Tingi – Ring – i Tang.
*
II
Och konung Tingi – Ring – i Tang,
har mantel himmelsblå.
Hans hatt är gjord av kristet skinn
med röda djävlar på.
Och konung Tingi – Ring – i Tang,
han har en ugn av sten.
Där steker han sina köpta barn,
och bygger sin mur av ben.
Av sommar och vinter är hans land,
där röda sjöar slå mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst är förlust och hans krona röd,
är bränd och kolad på stekarens glöd,
vid den evigt brinnande sjön.
För hej och hå, för hej och hå!
För svarta syndares lön,
för hej och hå, för hej och hå,
för den brinnande – eviga sjön!
*
III
Det var Karis-Janken som natt efter natt,
på en stupande häll ner i Pallao satt,
det var han som sjöng hela höstnatten lång
för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.
»I de svartaste nätter vid det rödaste ljus,
i de gungande skogar vid de gråaste hus
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,
och jag somnar vid min slägga när solen går ner.
Jag har svurit mäj åt satan vid psalmbok och kniv,
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,
men satan har fått löfte om min pinade själ.
Han var husbond min som på bockfot stod,
när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,
men aldrig i ugnen till plågan går jag in,
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.
*
Alla mina höga skogar äro skrattande glada,
alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.
Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada –
djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!
Kall som den klara kvällen och svart är min visa,
bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,
sjungen den är i natten för Greta och Lisa –
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.»
*
IV
Man släpade med sig på lek och till värn
en sliten slägga av blänkande järn.
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
när han takt till sin visa mot stenarna slog.
Och han grät och log och rasade vred,
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
satt han stilla och såg mot den leende skyn.
*
Han hittades död och kall en dag,
med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.
Och en solstråle dansade spelande fin
kring munnen som stelnat i dårens grin.