TIGGAR-STINAS MIDDAGSSÅNG
Vem snuddade vid din vagn, herre, vem knackade husvill på?
Trasig skalv jag i din lada, tills morgonen lyste grå.
Du undrade vem det var, herre, men lugna däj nu –
jag minns din barndom på Härönäs, jag är dubbelt så gammal som du.
Å – tungt trycker brödet jag har tiggt, på min arm,
och min gula och skrumpna kind känns så varm,
och så trasig och slafsig slänger kjolen.
Genvägen tog jag över Hagbärga fall,
skuggan där är ljuvlig under gran och tall –
mellan röda enar bränner solen.
Jag snuddade vid din vagn, herre, där mjukt du slöade fram –
Tiggar-Stina har bannat din rygg och spottat i hjulens damm.
En söndrig skugga var jag, ett nånting som gick förbi:
ett stinkande trasbylte bara, med ett skälvande hjärta i.
Genvägen tog jag över Kärrmyra fall,
skuggan där är ljuvlig under gran och tall –
trasig och slafsig slänger kjolen. –
Gamla stela ben vilja helst gå svalt och mjukt,
svalka vill mitt huvud ha för det är hett och sjukt –
mellan röda enar bränner solen.
Jag minns när du byggde, herre, små hus vid Tärnsjöns strand,
hur den blödde av skarpa stenar din lilla vita hand.
Hur du grät dig i sömn den kvällen, när Nero fick stryk för stöld,
har du kvar det hjärtat ännu, då bär du det som en böld!
Om du visste hur solen bränner
en tiggerskas vissna kind,
då bad du väl till din barndoms Gud
om en sval men skonsam vind?
Du minns väl den gamla guden?
Han som amman trodde på –
han som orkar så mycke och vill oss så väl,
så länge vi är små.
Han var ljuvlig att ha, den gamle –
alla barnens skäggiga, kronprydda Gud –
sen blir han en psalmboksgubbe
för barndopskvinna och brud.
Sen blir han en sträng en herre,
över stora, otäcka barn,
som han malar sakta och säkert
på sin gamla skrikande kvarn!
Byltet är tungt och solen är het.
Bröd har jag fått i Hagbärga gård –
hårda gamla kanter vart mitt byte.
Men ingen enda kant är väl så jämmerligt hård,
att jag inte kan blöta den i Västnora kärr –
brödet, som har hårdnat i mitt knyte.
Det är tungt att gå och känna säj som en trasig gammal lump,
som bäst kunde bindas och stenas ner i nån ödslig, gungande sump,
det är svårt att veta vad som är värst, att dö i ett blött moras,
eller hänga i träd eller gå omkring och skys som ett gammalt as!
Och nu har jag sett i sjutti år – och hört och känt en del –
och folk ska en aldrig förbanna, för ingen är utan fel,
men jag säjer ändå: det är inte värst när en gård är granrisströdd,
det är ruskigt höra att nån är död, men värre att nån är född.
Det svartnar kring skyn, det skymmer,
det mörknar ihop till kväll,
det rumlar av åska och blixtrar vitt
bakom Skambärgets röda häll.
Jag ska lägga mitt bröd till huvudgärd,
och vänta på allas tröst –
kanske kommer han ner ur åskbyn
och klämmer ihop mitt bröst.
Stort är mörkret kring mitt hjärta,
hård år dagen svart och kall!
Kall går skuggan kring mitt huvud –
ljuvlig är skuggan på Hagbärga fall!
Å – hur jag styvnar i en svepning av trasor –
ingen i byn vet hur det är fatt –
Å – sträck er raka, ben som brinna –
ensliga vägar – godnatt!
JÄGARNAS VAGGSÅNG
Vår eld är röd som kvällen som brann
bakom Dombärgets vågiga ked,
röd som älgblod som ångande rann
i sanden vid Hautana hed.
Vi drömma och drömmen är het och röd,
är dröm om koppel och flämtande nöd,
är brak och rassel av skrapande horn
och smällar som sjunga om en död.
En älgkalv kom löpande från Västmora nor,
och fick nåd och fick löpa igen,
men i mörkret vid Bårhällen stupade hans mor,
tre mil ha vi sprungit för den!
Vi slaktade glada vid Stormyrens skär,
efter drevturen ändlöst lång,
och kött ha vi stekt vid riselden där
och sova på granris på klippdalens botten,
sövda av skogarnas sång:
»Somna in, somna in, vila seniga ben!
Drömma kött, drömma blod, drömma död!
Vi ha gamla, gamla anor från kastspjut och sten,
vi är stora, starka jägare och döda är vårt bröd.»
Och i drömmen spänna vi
musklerna till stål,
och vi bita våra tänder var och en!
Våra halsar sträckas stelt,
våra naglar gräva hål,
bredvid elden, den röda,
och natten är så sen!
Tyst på huk! Spänn din rygg!
Slunga säkert din lans!
Lilla vilde i din blodiga dröm!
Borra kniven din i ben,
och i blodets röda glans,
skall du spegla dig – spegla dig –
så skinande blir aldrig
din yxa av sten!
Du skall dansa alla jägarnas dans,
sen du tuggat på din lever
och sörplat ditt blod!
Med din mage full av djurblod
skall du ligga hos din kvinna,
som ska föda dig små jägare
om lyckan är dig god.
Små jägare som döda,
av fruktan och för nöje,
för magen och för honan
sig själva och varann.
UNG HARALD
Ung Harald han våndas – »Guds pina och död!
Jag ville sjunga vid tennstop till luta,
men någon må skänka mig vatten och bröd,
och en säck där jag ögonen må sluta.»
Och Haralds moder hon ber för hans väl:
»Jag kan ej sova om han vaken måste vara!
Förgör hans kropp, o, Gud, men hans själ
för det yttersta av mörkret bevara!
Ty folket vill ha narrar och visorna hans,
på en svart gramofon får han veva.
Hans öga har den höstvåta malörtens glans –
o, Herre, han har svårt för att leva!
Små lappar har han klippt av en tatterskas schal,
och pyntat små trasdockor fina.
Men ögon har han gett dem som spruta av kval
och händer förvridna av pina.
När han vevar, då dansa alla dockorna små
och han suckar och skrattar av smärta.
Han sjunger: ’Om jag finge från marknaden gå,
jag ville ge er en bit ur mitt hjärta.’
Jag är bunden av billiga jordiska band
och varje dygn är en fil på min kedja.
Följ mig, när den brister, till Ditt tidlösa land,
ung Harald är för rolös att bedja.
En femöring, herre, för en vansinnigs sång –
jag är en fluga som surrar mot en ruta.
Å, vad solljus gör ont och vad natten är lång –
Herre Gud, att få stupa och sluta!»
TIGGAREN SIMONS SÅNG
Jag är tiggaren Simon – vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.
Min mor ville slita sig till döds för att ge mig,
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.
Du tål inga drönare – du säger, bed och arbeta,
du värderar bara arbete och kärlek, min bror,
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
och självmord av kärlek gjorde min mor.
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
här är väven som valkat en modershand hård,
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?
Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat,
åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.
Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,
och i ruset var jag tacksam mot mor.
Jag har tiggt – en ska antingen råna eller tigga,
ej vackla av hunger framför höga hus.
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat.
Så underligt – i natt får jag värma mina händer,
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund.
Som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.
Jag älskade – ja, jag var från mina sinnen,
att minnas mina kvinnor är att röra i strö.
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen –
bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.
Det var bara mor och jag som höll vakan,
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,
och ute sjöng stormen avsked åt far.
En bror har jag haft – han var blek om kinden,
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,
och yrade om solen och hedarnas grus.
Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
Och en gumma med rinnande ögon
satte fram hans skål med mat.
En dröm har jag kvar – jag kan ännu drömma –
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina –
som en mask skola vandrande moln mig se.
På mitt beniga bröst skall månen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.