ANGELIKA
Jag hörde basunen ropa, jag hörde orkanens sus,
och jag gjordade mina länder och steg upp ur gravens grus,
i glansen av solen svällde mitt bröst, min arm vart stark och fin,
och österlandens ljuvliga vind ljöt i mina ådror vin.
Från valven öste de varma regn, mina trasor sköljde de,
och nya ögon öppnade jag att domedagsglansen se.
Och med mig var min Angelika, som jag älskat och älskat så,
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.
I trettio dagar väntade vi, men turen dröjde ändå,
och vi njöto av jordens nya vår och av himlens gamla blå.
Till sist tog jag mod och stegade fram, och lyfte mina nya hand :
»Mitt namn är William Andersson, och min synd som havets sand.
Och det här är min Angelika, som jag älskat och älskat så,
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd att få.
Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste hemlighet,
och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag vet.
Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej mer,
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen sker.
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.
Jag var hungrig med dem, som hungrade och med de trötta trött.
Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,
och det var av anden, Herre, det medger du ändå?
Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de döendes rop –
Ja, Herre, vi hjälpte varandra, och vi svulto allihop.
Och ibland kom små, små kvinnor till oss i nödens natt,
och sådde i lägret som hungrade sina blommande små skratt.
Och vi togo dem, och med dem vi klämdes i armod ner,
men det var av kroppen, Herre, den kropp som är ej mer.»
Men ur roströd gata vid Ebals port, nu satan närmade sig:
»Ja, Herre, de gräto och gåvo nog, men det var av fruktan för mig.
Men jag ber dig, fråga dem, Herre,» sade satan och djupt han neg,
»vad de gjorde de ljusaste nätterna, när all deras fruktan teg.»
Jag ropade: »Herre, vår fruktan låg under och morrade dov,
den åt oss när vi åto och skrämde oss när vi sov.
Av ångest vi dräpte varandra, av fruktan för svält vi stal,
och vi levde ibland försakelsens liv för löftet om himlens sal.»
Men Herren sade: »Jag vet det där, kanske vet jag bäst till slut –
man lär sig något en årmillion, när man visste det mesta förut.
Er kärlek var av feghet, er rättfärdighet för gunst,
och det enda ni gjorde när fruktan teg, det gjorde ni av brunst.»
Och jag svarade: »Anden ville nog, men köttet ropade nej,
och sällan när köttet syndat ville anden ångra säj.
Jag tror de hjälptes åt, de två, att dra oss till Ebal ner,
men det mesta var nog av kroppen, den kropp som är ej mer.
Vi var på det hela taget ett lortigt och underligt pack,
och kroppen låg om vår andes fot som en tung och skavande black.
Och nu ber jag om domen, Herre, om ditt eller skammens land –
Mitt namn är William Andersson och min synd som havets sand.»
Men Herran sade: »Tag din mö, som du älskat och älskat så,
men som på grund av ringa stånd du ej var värd att få.
Jag tror jag prövar er än ett tag under sommarhimlen blå,
och nu så är jag trött på er, och ber er alla gå.»
Då gingo vi alla bort igen och domen försvann som rök,
vi slogo oss ner i Mamres lund att göra ett nytt försök.
Men jag hörde satan skratta vid roströd gatas port,
Och han skrek: »Du fick Angelika för allt du av feghet gjort!»
KVARNSÅNGEN
I
SPINNERSKAN
I stugan vid Raisos svarta berg
jag gästat en enda gång,
där sitter en gammal kvinna
och spinner dagen lång.
Hon spinner åt folk som i Storbyn bor,
medan dagen i skymning går –
med skrumpen fot hon trampar sitt hjul,
och rullen smäller och slår.
När den gula förtvinade handen
är av darrande spånad full,
gå minnen som gråa drömmar dit
och tvinnas bland brokig ull.
Och dit gå varma vårar
och somrar med rödaste frukt,
och blandas om till snyftande gråt
i rummets unkna fukt.
Jag hör hur plankdörren ruskas hårt,
när västan larmande går,
och ser den döende dagern
kring den gamlas vita hår.
Jag hör ett tal från darrande ben,
en sång från surrande hjul,
en sång om en slipande kvarnsten
i spinnerskans mörka skjul.
Och även jag har en surrande sång,
som jag sjungit sen jag var barn.
En sång om en rolös dåre,
som slipar sig själv på en kvarn.
*
II
KVARNSÅNGEN
»Jag är ensam och tungt står mörkret
som en skuggornas mur kring mig.
Gamla benkvarn, sjung för en vänlös –
jag vill tala med döden och dig!
Men du kan bara visor om ben och blod
och jag ligger här sjuk vid din skakande vägg –
jag vill minna mig jorden och himlen blå –
Å – härlig var jorden ändå!
Du kvarn – du är vis och av åren
skorrar din rostade röst –
jag skall höra din visa och vila
mitt stackars slocknande bröst.
Jag har lekt i den blommande dalen –
jag har byggt – små kvarnar också –
och dansat bland fjärilar ängarna fram –
Å – härlig är jorden ändå!
Och nu förstår jag din sång – din sång för en som dör –
så lyssna då – svarta skuggor –
nu sjunger hon – – hör – hör!»
Bullra runt och darra hårt i pina
benen dina,
damma ut och blåsa bort i skyn!
Rulla runt med ben som vita skina,
benen mina
rullas bort och grävas ner i byn!
Dansar du en gång i solen fina
när vindar vina,
äter, hungrar, ler och gråter ut,
så slipas du till sist på stenar mina,
suges in att malas utan slut.
»Du är grym och din sång är av satan –
jag orkar ej höra dig mer – –
hur kom jag sjungande solbarn
i det bitande dödsmörkret ner?
O, herre, om dagen är liden,
så släck mitt rykande ljus –
låt mig slippa allt liv – låt mig sluta
i de dödas multnande hus!
Tig, kvarn, du borrar mitt huvud
med ditt hamrande helveteshån –
och En har ju dött för syndare –
jag kan ropa på jungfruns son!
Men han hör ej min röst för ditt gnissel,
jag skall be – när du tröttnat att gå – – –
Å – jag minns när jag först var älskad –
och härlig var jorden då!»
Tumla runt och rulla blint i pina,
synder dina
dansa dödens dans tills du är all,
stampa, tjuta, skära tänder sina – –
gläfsa över graven hesa skall.
Slipas hårt och rulla runt och rasa,
stackars trasa!
Vilja andra ting än kvarnen din.
Dömd att rullas om och in i fasa,
i slamsor frasa – –
veta vart du skall och inte vilja in!
»Tyst, gamla – ty härlig är jorden,
i den höga himlens glans!
Där gunga de röda rosor
i den glada västans dans.
O, sol över rusiga ängar,
lys dem som dansa i byn!
Se – på senigt spända vingar
där flyger en örn mot skyn!»
– – slita sönder alla kräk som drömma,
som kvarnen glömma,
yra feberhett om himlen blå – –
»Å! härlig är jorden ändå!»
– – surra hjul och fors du grymma strömma,
inte ömma
döda ben som utan oss ej gå!
Slunga kring dem, gnissla, slå och stöta,
flå och nöta,
knacka dem till jord i hjälplös natt!
Hamra skallar, ve, av tårar blöta,
skratta bort dem med vårt vassa skratt!
»Men barnets lekar i hemmets hägn,
ha stänkt mitt hjärta med vårens regn –
och härlig är barnets sång – – »
Skramla gamla stenar mot varandra,
vandra, vandra!
Vi suga in och slita av!
Jämra, bita vasst och morra, skälla,
tjuta som schakaler på en grav.
Bullra hårt och darra runt i pina –
mala hjärtan, händer,
mala ögon dina.
Stöna du i ångest, skallra tänder!
Ropa du till Gud och sträck du dina händer!
Sträcka ben du skall och dansa kring och bli
till jord igen och rullas bort och grävas ner och glömmas av – –
»Så låt mig blott se glansen
av solen som går ner – min sista – – »
och aldrig känna glädje mer –
nu börjar dansen!
Och sörj ej du: ett liv är till att mista,
vi skratta gällt när onda ögon brista – –
»Fräls mig från kvarnen – Gud – – »
– – vår kvarn är vindarna, vår kvarn är haven
vår kvarn är livet och vår kvarn är graven
vårt hjul är tingen du har köpt och älskat
ditt guld, din kärlek, masken i din kista –
»Men fräls min själ – – »
vi göra bara stoft av ben som brista.
Vi bullra hårt och darra runt i pina
benen dina!
Vi damma ut och blåsa bort i skyn!
Och när vi tystna skall en annan sjunga,
vi rulla bara bort att grävas ner i byn!
»I en gränslös och evig tystnad
den skorrande sången dör – –
för en död som famlar i mörkret
nu sjunga de heliga – hör!
Det är som jag bures av böljor
ett mörkt och svallande hav mig för
mot en strand som sjunger av solvitt skum – – Hör!»
Kör från ovan:
»Vila, pilgrim, ditt bröst mot strömmande vatten!
Hän till dagningens land går din väg över hav genom natten.
Slut dina ögon – stormsången söver!
Hav som svallar i mörkret skall bära dig över!
Trött var ditt öga att se allt och hjärtat skälvde,
ängsligt vred du händerna framför
våg som sväljande välvde.
Kvar i kvarnen du lämnade gubbar och lystna tärnor,
jättevågen skall lyfta dig högt mot himlens stjärnor.
Slut dina ögon, stormsången söver –
hav som svallar i mörkret skall bära dig över!»