PREDIKAREN

Tre trappsteg leda till solens port,
tre trappsteg av fuktig sten –
Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort –
genom dörren av järn skall jag blek gå ut
och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud –
han var så hög och hård,
han gav oss vreda och stränga bud,
men bländar med glansen av klädnadens fåll
in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,
tre trappsteg av bot äro mer –
jag skall vandra dem sakta år efter år,
och en gång skall jag bada mitt grånade hår
i en sol som aldrig går ner.

Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson!

Varför sitter du stendöv och tyst?

Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson,

för det du min hustru har kysst!

Tore Johnson, berätta, berätta,

hur det var när du kom till min hustrus hus!

Satt hon ensam och längtade, liten?

Var hon krånglig först – var det bara en gång?

Var hon het, var hon retsam mot däj?

Och en sak vill jag veta, Johnson:

fick du kyssar där – för helvete, säj!

Varför tog du, Tore Johnsson, min hustru från mäj?

Jag som slitit för min sängplats från Kap till Hull –

Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp?

Hög sjö – hunger – och månen var full –

la – la – la – och du var då min tappraste vän –

och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än?

Och jag skall nog bli glad åt hennes kropp,

du vill väl ha det så?

Men det blir värst att få lov se in

i hennes ögon ändå!

Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon,
hon vart min stackars hustru när natten den föll på.
Hon såg på mäj med ögon, så våta vilda vilsna,
hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå!

Tig – för helvete!

Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän –

men det är värst att jag inte törs se in i ögonen!

Men varför ser du ner, Tore Johnson?

Dina ögon törs jag se, ändå!

Men din blick är ju sjuk som tyfus,

och pannan som malaria grå!

Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld,

som jag aldrig törs se in i mer –

Två stirrar mot krogens slaskiga golv,

och två drömmer vid egen härd.

Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,

och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist!

Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga blod,

om du vill ta mina vänner, då vore världen god!

Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man,

som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.

Så följ mäj bort i hagarna och älska mäj som fordom,
och älska mäj med ögonen, med ögonen de blå!
Ditt hår är svart som natten, men tron i dina ögon
skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.

Tig – för helvete!

Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna sviker mig,
hon har lovat evig trohet på livets tunga stig – –

Se hit, Tore Johnson, får jag se dina ögon,

är du rädd, din stackare, för fan, se hit!

Här har du – du ser jag törs, och säj, hur ser dom ut?

Är dom inte som vanliga ögon och är inte vitan vit?

Å, som sjuka sumpar, där tidvattnet runnit ut,

förbannade kvinns som ej väntar ens

tills en femveckors resa är slut!

Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren som guld,
och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld!

Tig – för helvete!

Skyggt såg du ofta omkring dig, du som fruktade ingen,
bottenlös blick ville borra sig genom och bakom tingen.

Frågande log du åt det som fromma och hädare trodde,
hemlös log du åt hem där mätta belåtna bodde.

Bar vid ditt hjärta i nätterna de hemlösa själarnas fasor,
log mot det välklädda lugnet, själv klädd i trasor.

Allt som växt brett blev smått för ögon avgrundsdjupa,
sökande irrade du där starka i vansinne stupa.

Skränande skrik av narrar hördes dig livet i drömmen,
där mot döden du gungade, strå bland andra i strömmen.

Drevs bortom världarnas gräns, till hav som ingen känner,
ser med ögon som fråga ännu på oss dina vänner.

I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bäste vän,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bäste vännens dom.

Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min själ sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trätte vred,
då gick jag allen i stjärnornas sken,
och såg mot jorden ned.

Som vi minnas lek och kärlekssmek
i vår ungdoms vita vår;
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
i älskandets heta år;
så mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
då dag vart natt i vin och skratt
under stjärnor i himlens höjd.

Och en röst av en man från ett okänt land
kom till mig i vindens vin,
och jag såg hans blick och den var så hård,
och så bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
på min gärnings förbannade dag,
och jag visste då att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.

Och han sade: allt hederligt smått och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja är stor som törs vilja tvärs
emot vad mängden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre är svart än grå,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgå.

Du skall leva ändå under himmelen blå
som ett nummer i mörkrets här,
dina vänner som skuggor irra kring dig
och synda här och där.
De synda med glädje, synda av lust
i villsam och öde natt,
de avla av hat och förgiftat blod
sina barn under ondskans skratt.

Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt,
det onda var aldrig sant,
din röst är ej tröst för darrande bröst
på helvetets ytterkant.
Jag drömmer om reningens vita eld,
att den själ må brännas stor,
som bannad av mängdens kvinnor och barn
till dödens rike for.

Jag tar hellre emot hela hopens hot,
och jag gråter hellre än ler,
och jag längtar att dö men att straffas hårt
jag längtar ändå mer.
Och jag tror att när straffet stoftet strött
över mördarens multnande ben,
är det hopp ändå, är det tröst också
att hans själ skall brännas ren.

Din röst är en lögn, ditt land en sump,
som rinner till eländets äng,
din tröst är ett sken från en evig eld,
och din bädd en glödande säng.
Men jag går till en plats som du aldrig sett,
och dit vägen bär emot –
jag går att bikta min innersta synd
i natt vid korsets fot.

Jag gick och vägen var hård och lång,
och jag kände jag lidit nog,
när vid nattens slut jag irrat mig ut
ur berglandets suckande skog.
Och allt var frid och ny var all tid,
i en morgon av glimmande ljus,
och min väg var en äng där i rosor höljts
allt grovt och besudlat grus.

Och korsets herre regerade där
med sin vithets lågande hand,
hans klädnad lyste var syndare väg
i sol över paradisstrand.
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt
i trasor revs och föll ned
och konungen lyfte sin härlighets hand
och sade stilla: bed!

Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
med ögon utan skuld,
och en eldslåga ren genom rymden ven,
och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
åt min aska byggdes ett hus,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
och försvann i ett hav av ljus.