2

Man närmade sig Sverge.

Tidigt en eftermiddag hade man några sjömil låringsvis om babord, i en sjunkande och kall decembersol, sett bränningarna bryta sig höga som hus mot Rockalls vattenökensensliga och guanovita sockertopp.

På söndagsmorgonen förklarade kaptenen vid frukostbordet, att man under natten passerat genom Pentland Firth.

På kvällen samma dag hade det varit kaptensmiddag: frackar, dekolletéer och juveler från Newyork och Seattle, Chicago och Worchester, Saint Paul och Minneapolis; champagne och högstämda tal för det nya och det gamla landet, för kaptenen och för båten; musiken hade spelat ”Du gamla, du fria” och ”Stars and stripes” och vid desserten hade en legationssekreterare på semesterresa hem från beskickningen i Tokio deklamerat Heidenstams Sverge och lockat tårar ur månget gammalt härdat och slugt emigrantöga.

Måndagen hade gått i uppbrottets tecken. Man hade packat. Och på tu man hand, i ett hörn inne i baren eller i det decemberråa nordsjödiset ute på promenaddäck, hade de, som därtill voro nödgade, brutit mer eller mindre romantiska förbindelser, som under en tio, tolv dagars lättjefullt lyxliv på en atlanterångares gungande Cythere ej kunnat undgås av dem, vilkas håg legat åt det hållet.

Tidigt på morgonen dagen därpå hade man stävat in mot Göteborg mellan nakna, regnpiskade klippor, öde och grå i den gryende, snåla, disiga dagern. Och man hade mötts på kajen av hundratals våtglänsande och väntande paraplyer, medan musiken i oljerockar ute på däck spelat nationalhymnerna och ögon tårats och hjärtan svällt: Sverge, Sverge, Sverge ...

Julbåten hade förtöjt med sina tusen passagerare och en tack vare de goda tiderna rekordartad post, som skulle sprida glädje och välfägnad över ett ännu kristidsridet hemland.

Ett par timmar senare gick doktor Charles Holmes, intern vid amerikanska marinens sjukhus i Annapolis, fram och tillbaka i sitt rum på hotellet bland oöppnade koffertar och resväskor. Utanför hans fönster skvalade regnet från en låg och blytung himmel han inte kunde se, men till vars höjd och färg han kunde gissa sig av dagern i rummet. Tvärsöver den trånga gatan åt vilken hans fönster vette, stirrade mot honom en rad regnvåta rutor med ogenomträngligt mörker bakom de grådaskiga spetsgardinerna. Under ett av dem gnisslade en smutsvit skylt i blåsten och på skylten stod det i svarta bokstäver: Anna Bergquists matsalar.

Doktor Holmes, alias Karl Lekholm, en gång medicine studerande i Lund, gick av och an på sitt rum och tänkte.

Nu var han vid målet. Inom ett dygn skulle han stå inför sin gamle far och säga: ”Här är jag.”

Han hade inte sett honom på närmare tjugu år. En januarimorgon vid tiotiden — det var för övrigt en onsdag — hade han stigit ombord på en Wilsonångare för att via London ge sig ut i världen och livet. En gång — för åtta år sedan — hade han skickat hem till sin far en postanvisning på något över sextusen kronor. Det var den summa han var skyldig honom. Men med undantag av denna postanvisning, avsänd under antaget namn vid ett besök i Newyork, hade han under alla dessa år ej med ett ord låtit dem därhemma veta, hur han haft det eller var han vistades.

Och nu var han, som sagt, vid målet. Det fanns inte längre någon undanflykt, intet uppskov längre. Inom tjugufyra timmar skulle han stå inför sin far och säga: ”Här är jag.” Och han var rädd. Rädd som för sitt liv. Det var som om alla dessa år i denna stund strukits som kritkrumelurer från hans levnads svarta tavla. Han hade åter krympt samman till den strykrädde pojke han en gång varit, med dag från dag avlagrade förbrytelser på sitt ständigt dåliga samvete, levande i en lika ständig ångest över att bli upptäckt. Men nu fanns det inga kryphål längre. Han måste hem, måste träda inför sin far och säga: ”Här är jag.”

Doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, gick av och an i sitt rum i en stigande ångest och frågade sig själv: ”Varför har jag inte skrivit under alla dessa år?” Det var honom fullkomligt obegripligt nu. Det kunde ju ha varit så lätt, det borde ju ha varit relativt lätt. Bara några rader, en bön om förlåtelse ... Det hade i alla fall varit lättare än detta: att utan ett ord, efter snart tjugu år, stå inför sin far och säga: ”Här är jag.”

Brevet hem — brevet som aldrig blev skrivet — i vilket han tänkt förklara allt, brottet, flykten, tystnaden — det brevet hade ridit honom som en mara alla dessa år. Inte alla nätter och alla dagar. Men det hade, i synnerhet de sista åren, endast behövts den minsta lilla motgång i hans verksamhet eller hans privatliv för att ångesten skulle stiga upp inom honom och ropa: ”BREVET! BREVET!” Det var under dessa depressionsperioder som maran gripit järnhårdast kring hans strupe och pressat svetten ur porerna i hans panna. Han hade gått till sängs, dödstrött, somnat såsom man gör efter ett intensivt dagsverke: som ett pyjamasinslaget blypaket. Och så vid tretiden på morgonen hade tystnaden omkring plötsligt ryckt honom ur den tunga dvalan, och i tystnaden, tom och gapande som en avgrund, hade han känt hela sin existens svikta, svindla och störta. I detta avgrundsdjupa, hisnande fall hade en röst inom honom ropat: ”BREVET! BREVET!” Han hade vaknat vid ropet och funnit sig sitta kapprak i sängen, badande i svett. Och han hade lovat sig själv: ”Nästa söndag, skall jag ... Nästa söndag måste jag ...”

Och ändå hade det aldrig blivit skrivet.

Gud vet, hur många söndagseftermiddagar han skjutit all rekreation åt sidan och försökt samla sig. Men det hade aldrig blivit till någonting. Han visste inte hur eller var han skulle börja. Minnena kommo strömmande in mot honom som en ständigt växande och allt högre skriande mobb av anklagelser. Han hade väl, han som de flesta andra, också vackra barndoms- och ungdomsminnen, i vilka han spelat en mindre ömklig och förödmjukande roll, minnen som vittnade om det ärliga och ödmjuka i hans väsen. Men det var här som i en skränande folksamling: den försynthet med vilken de vackra minnena uppträdde hade ingen utsikt att göra sig gällande i tjutet från de anklagelser, som ropade på hans utlämnande.

Han fylldes av äckel, då han såg sin egen barndom och ungdom strömma in mot sig. Han kunde inte känna igen sig själv sådan han varit då och sådan han sedan blivit: en god, laglydig och på det hela taget framgångsrik amerikansk medborgare. Han kunde inte upptäcka något som helst sammanhang mellan de två. Det var som om han levat två vitt skilda liv: ett i lögn och förvirring, ett i sanning och samling.

Hans barndom och ungdom! Han hade gjort sig skyldig till de flesta förbrytelser en pojke och en yngling kan begå: ljugit för att rädda sig undan straffet, småsnattat inom hemmets hank och stör för att tillfredsställa ett eller annat plötsligt och pockande begär. Pojkårens lögnaktighet hade vuxit till gymnasistårens förljugenhet. Och förljugenheten hade i samma stund han blivit en fri akademisk medborgare blommat ut i handling. Sonen till en strävsam drätselkamrer hade levat den universitetsestetiska njutningsmänskans småstadsraffinerade liv: bibliotek i prakt­ band, täta köpenhamnsresor, feinschmäckeri, vinexpertis och med några ord ur Lögnens förfall som valspråk: ”Det svåraste av allt är att göra ingenting.” Det hade slutat med ett brott. Och samma kväll hade han rymt ... För att börja ett nytt liv ...

När doktor Charles Holmes efter en sådan söndagseftermiddag, ägnad åt samling och brevskrivning, kallades ned till middagen hade han ingenting annat fullbordat än sidor fullklottrade med osammanhängande ord. Det blev aldrig till någonting annat. Han kunde inte. Hela hans väsen kved i ångest under en Nemesis Divina, som timme efter timme, tum för tum, släpade honom inför en domstol, från vilken det ej appelleras till högre mänsklig instans.

Och så blev brevet inte skrivet den gången.

I stället inträffade, sedan han gift sig, regelbundet under dessa depressionstider någonting annat: i känslan av, hur allt inom honom vacklade, sökte han sig till sin hustru, klamrade sig krampaktigt fast vid hennes kyligt stolta och flyktiga väsen för att finna någon hållpunkt i sin trots all yttre soliditet rotlösa tillvaro. Dessa närmanden förvånade henne, eftersom hon ingenting visste om anledningen till dem. Doktor Charles Holmes, kirurg i amerikanska marinens läkarkår, med lieutenant commanders rang, kunde inte anförtro sin hustru, dottern till en högre amerikansk sjöofficer, sitt livs hemlighet: att han i grund och botten hörde till de europeiska förbrytarpack, som ur rashygienisk synpunkt utgjorde en fara för landet. Och dessa närmanden inte bara förvånade henne, de inkommoderade henne också en smula. Hon hade aldrig varit van vid och hyste av naturen motvilja mot känsloeruptioner av annan än lyrisk-romantisk art.

Efter längre eller kortare tid reste han sig åter ur depressionen. Minnet levde visserligen kvar, som minnet av en sjukdom. Men även om det som sådant ständigt erinrade honom om att han längst inne i sitt väsen bar på en smitthärd, som i stunder av andlig och kroppslig svaghet spred en förlamande feber över hela hans organism, låg den yttre tillvaron återigen trygg och ordnad framför honom, med sina många plikter, sitt intresse för det närmast förhandenvarande och sitt på samma gång uppslitande och framgångsrika arbete.

Under dessa perioder sköt han helt tanken på brevet åt sidan. En gång — inom en ej alltför långt avlägsen framtid — skulle han koppla av för några månader och plötsligt uppenbara sig därhemma. Det var den enda lösningen, det enklaste svaret på den långa tystnaden. Vad inte något brev, hur utförligt det än var, kunde förklara, det kunde uppenbaras i en blick, ett handslag, ett tonfall.

Och så blev brevet aldrig skrivet.

Och vad resan beträffar, uppsköts också den, år från år. Det var alltid någonting som kom i vägen, först den hårda kampen för tillvaron, sedan kriget, en oväntad sjökommendering, rädslan att under en utsträckt permissionstid se någon annan gå förbi sig ... Alltid någonting. En gång hade han till och med köpt biljett hem. Det var efter krigets slut. Han befann sig vid den tidpunkten i Paris. Men då hade han blivit förälskad i henne, som sedan blev hans hustru. Och så blev det ingen resa av den gången. Han hade fått andra intressen att bevaka, en annan uppgift, som just då tycktes honom oändligt mycket viktigare än att rensa pesthärden i sitt eget väsen.

Och så hade åren gått.

Ända till en dag, då hans hustru förklarat för honom, att hon förälskat sig i en annan och att hon ville bli fri. Då flammade ångesten upp i öppen panik. Han måste hem. Inga makter i världen fingo längre hindra honom. Han måste se sin far. Hans far ... han hade ju under årens lopp redan hunnit bli en gammal man. Han hade nått den åldern, då också det starkaste träd kan knäckas av en storm. Det egendomliga var, att han först nu kom att se honom, inte längre som en medelålders man med den siffergranskande skarpa blicken hårdnande till i förakt inför varje minsta felsummering. Hans far ... han var ju redan en åldring, böjd och vitnad, färdig att duka under för en tillfällighet ... Han skulle ju snart bli sjuttio år ...

Han måste hem. Måste söka sig hem till källan, måste tillbaka till det enda fasta i denna otrygga och flytande värld: ursprunget. Han måste se honom, innan han dog, måste hålla hans hand i sin innan den kallnade för evigt, måste känna den sluta sig om hans egen i förlåtelsens värme. Allting annat fick bli som det kunde, äktenskap, framtidsutsikter, avancemang, allting ... Men detta fick inte uppskjutas, mötet med den, som skänkt honom livet.

Han låg sömnlös om nätterna med håret klibbande vid den svettiga pannan. Det var honom fullkomligt ofattbart, hur han kunnat dröja så länge. Så fullkomligt obegripligt. Han måste hem, innan det blev för sent. Såvida det inte redan var för sent. Inte heller detta hade han tänkt på, han som handskats med liv och död under alla dessa år: att hans egen far redan kunde vara död. Kanske till och med utan att ha sänt honom en förlåtelsens tanke. Kanske hade han under flera år levat med sin döda fars förbannelse vilande över sig, och kanske var det denna förbannelse, som hemsökte honom om natten som en isande ångest — en hälsning från den döde. Detta var den primitiva skräcken. I dessa timmar, då han låg sömnlös, omsluten av den pressande och hetsande natten, med ett biltjut skärande genom tystnaden som en jagad och pinad själ, kände han hela sitt liv tyngt under denna övernaturliga förbannelse, med vilken de döda hämnas på de levande.

Han måste hem ...

Genom svenska generalkonsulatet i Newyork lät han anonymt höra sig för hos pastorsämbetet i sin födelsestad, om hans far ännu var i livet. Då han fått ett jakande svar, lade han in ansökan om tre månaders permission och lämnade sitt nya fädernesland, dagen innan hans hustru skulle gifta sig på nytt. Han måste hem. Han kände det som om han reste i kapp med döden. Varje dygn ombord kröp fram som en snigel ...

Och nu var han vid målet. Om en handfull timmar skulle han stå inför sin far och säga: ”Far, här är jag!”

Han gick av och an på sitt hotellrum. Det myllrade inom honom av minnen, tankar, känslor och frågor, som det skulle taga en bok att beskriva. Ty i dem låg hela hans egen historia, hans föräldrars, hans syskons, hans släkts.

Och det är om dessa tankar och känslor och det sätt, på vilket verkligheten besvarade hans frågor, som denna bok handlar.