3
Det var inte utan, att doktor Charles Holmes’ ständiga sysslande med sitt förflutna gjort honom till vad man i dagligt tal kallar filosof.
Det hade skett utan att han egentligen själv lagt märke därtill. Så småningom, allteftersom den ena händelsen efter den andra ur hans barndom och ungdom stigit fram för honom, händelser i vilkas centrum han från början själv stått som olycksfågel och strykpojke, hade hans centrala ställning förskjutits och intagits av andra medspelande i dramat, föräldrarna, syskonen, farföräldrarna, släkten. Perspektivet hade vidgats. Det fanns knappast ett enda depressionsanfall, ur vilket han rest sig, utan att ha grävt fram nya minnen, nya situationer, som skänkt en starkare belysning åt de medspelande. Hans eget öde hade fått en bakgrund i släktens, inrangerats i ett större och djupare sammanhang. Och så hade det under årens lopp kommit sig, att de konstlösa tonerna från dessa skröpliga instrument, honom själv omedvetet, samlat sig till en helhet, i vilken de enstaka händelserna och individuella ödena alltmer tycktes honom smälta samman till en livets fulltoniga melodi.
Det fanns — också omedvetet för honom själv — en annan anledning än hans egna ungdomsförvillelser, som med åren allt oemotståndligare drog honom till baka till släkten och dess öden. Och det var den drift, som Kant kallar den dolda konsten inom oss, utan vilken vi icke skulle ha medvetande, men som vi själva sällan äro medvetna om: driften att skapa ett sammanhang, en syntes av de kunskaps- och erfarenhetsbrottstycken, livet skänker. Och i den nya värld, till vilken han flytt för att börja ett nytt liv, hade han endast mötts av brottstycken. Han kunde inte vänta sig något annat som främling och läkare med ständiga förflyttningar och nya kommenderingar. Vad han kände om deras liv och föregåenden, som på ett eller annat stadium av hans levnad blevo hans umgängesvänner, var inte stort mera än de upplysningar han hade tillfälle att skaffa sig om de kirurgiska fall som kommo under hans vård. I det ena fallet som det andra: fragment av en mänskosjäl, likaväl som av en mänskokropp. Vad som låg utanför de få fakta en tillfällig öppenhjärtenhet mellan skål och vägg i gunrummet eller en olyckshändelse, som påkallat ambulansen, kunde yppa — det fick han gissa sig till. Ej ens med sin hustrus familj hade han blivit verkligt intim. Det var endast under sysslandet i tankarna med sina egna anhöriga han tyckte sig kunna följa trådarna i livets väv. Endast i deras öden, som hans brott och hans ensamhet tvungit honom att fördjupa sig i, kunde han finna den helhet, driften krävde av honom att söka.
Och så hade det kommit sig att han en natt, medan han låg vaken och stirrade ut i mörkret och tystnaden, och far och mor och alla de, av vilkas kött han var kött, passerade förbi hans inre syn, plötsligt ställt sig själv den frågan: Om denna handfull mänskor voro de enda från vilkas öden du hade möjlighet att bedöma tillvaron, vad skulle du med ledning av dem fälla för omdöme om livet? Skulle du på grundval av dessa obemärkta existenser kunna skönja några bestämda riktlinjer?
De frågor om livet, dess värde, dess mening, dess mål, som under hans gymnasist- och första studentår trängt sig in på honom såsom de gjort med de flesta ungdomar av hans generation, stodo åter klarögda inför honom i gestalten av dessa livsöden, med vilka hans eget var på det intimaste förbundet och som han nu i ensamma stunder fogade samman ur allt han hört och sett av dem under sin barndom och ungdom.
Livet? Vad var livet? Vad lärde honom hans släkt om livet?
4
Av sin farfar, snörmakaren Pehr Anders Lekholm, hade doktor Charles Holmes, alias Karl Lekholm, strängt taget endast ett par tre minnen. Det ena sträckte sig över många år, täckte i själva verket hela den tid, från vilken han började orientera sig i tillvaron, till den, då han för alltid vände hemlandet ryggen. De andra minnena innefattade knappast mera än några korta minuter. Snabba, pinsamma och dramatiska situationer, i vilka en vithårig åldring plötsligt blottade ett långt livs skröplighet, härsklystnad, kraft och patos.
Det ena minnet, det som omfattade Karl Lekholms hela barndom och ungdom var bilden av en liten snäll och en smula löjlig gubbe med vit, yvig mustasch, ett vitt, yvigt hår, som ännu i ålderdomen föll ned i en oppositionslysten lugg i den kritvita, blåådrade pannan, ett par ögon, med en iris så ljusblå att den verkade urvattnad, en lång, krokig näsa och en egendomligt sydd krage, som han själv konstruerat för att lämna fritt spelrum åt ett alltför stort tilltaget adamsäpple. Om vardagarna var den gamle, som bland barnbarnen gick under öknamnet Fänrik Stål, iförd en brun nattrock och hade, så ofta han kunde få tillfälle därtill, sin plats i en länstol vid det fönster i förmaket, där det fanns en sladderspegel. Med till hjälp av denna höll han en vidsträckt utkik över gatans händelser, allt under det att han oavbrutet tvinnade tummarna kring varandra, och ständiga, än långsammare, än snabbare vertikala rörelser i det stora adamsäpplet markerade rytmen i hans tankar och känslor. Om söndagarna utvecklade han mera energi. Då gick han i kyrkan två gånger och var iklädd bonjour, svarta byxor, knarrande stövlar med halvlånga skaft, instuckna i byxorna, svart spännhalsduk och hög hatt.
Någon som helst respekt åtnjöt han ej varken i Karl Lekholms eller hans syskons och kusiners ögon. Det var som om den gamles barnbarn fötts med den föreställningen, att man ej behövde fästa något som helst avseende vid honom. Hur denna uppfattning kunnat bli så tidigt och så fast inrotad hos dem att den redan i deras allra första barndom tagit formen av ett axiom, är ej gott att veta. Kanske hade de förstått det av de tonfall med vilka han omtalades i familjen. Redan i det öknamn, under vilket han gick bland sina barnbarn, låg en värld av misstroende och löje. Ty för Karl Lekholm likaväl som för hans syskon och kusiner betecknade namnet Fänrik Stål höjden av otillförlitlighet och lögnaktighet. Det var först, när de kommo i skolan, som de med mycket besvär lärde sig inse, att den man, vars namn man givit honom, ej var en Münchhausen utan en historisk och i allo aktad och vördad person. Hur och när benämningen Fänrik Stål fästs vid den gamle var barnen Lekholm obekant. Antagligen var det en av hans egna söner, som i ett ögonblick av uppsluppen genialitet fastslagit likheten mellan de två. Saken var den, att den gamle ofta brukade berätta de mest hårresande historier från ett krig, som han kallade det slesvigska, och om en plats, kallad Kolding, där han varit med om en affär. Och i denna affär, liksom överhuvudtaget i detta så kallade slesvigska krig, skulle enligt Fänrik Ståls uppgift flera tusen mänskor ha offrat liv och blod. När snörmakaren berättade dessa historier för någon av sina barnbarn, brukade han noga tillse, att dörren var stängd till köket eller matrummet, där hans hustru som oftast hade sin varelse. Ty varje gång gamla fru Lekholm genom en olycklig tillfällighet kom att avlyssna någon detalj i hans berättelser, stack hon det lilla skarpa fågelansiktet med den långa magra halsen in genom dörren och sade:
— Lekholm, nu smäcker du igen så det smäller i väggarna. Du är för gammal för att sitta och berätta såna lögnhistorier för troskyldiga barnaöron.
Då borstade snörmakaren upp sina vita ekorrsvansar och slog näven i bordet:
— Här ska va tyst, dundrade han. Fan min själ! Ljuger jag! Har jag inte varit med i affären vid Kolding, vasa?
Gamla fru Lekholm gav honom en lång, vass och djupt stingande blick. Men hon hade inte något annat svar att ge. Snörmakaren hade varit med om affären vid Kolding.
Uppfattningen om att Fänrik Stål var en löjlig figur låg alltså nära till hands. Åsikten om hans goda hjärta hade Karl Lekholm slutit sig till av den anledningen, att den gamle brukade ge honom fem öre varje söndag han följde honom i högmässan. Han kunde ännu som medelålders man känna den gamles torra, skrumpna hand med de höga blå ådrorna, som han var rädd att röra vid, slutas om hans egen, medan de promenerade i väg till kyrkan. När detta skedde första gången kunde Karl knappast ha varit mer än en fem, sex år. Femöringen fick han, när de skildes åt efter gudstjänsten, ett stycke från farföräldrarnas port.
Då stannade den gamle i bulevarden:
— Håll min käpp, sade han och såg sig försiktigt omkring.
Det var ett spanskt rör med elfenbenskrycka, ett gulnat hundhuvud med smuts i öronen.
Så tog han fram sin svarta portmonnä, fiskade upp slanten, såg sig ännu en gång omkring och stack den försiktigt i Karls hand.
— Där har du, men kom ihåg: inte ett ord!
Och det lovade Karl. Han tog av sig mössan utan att säga tack — han hade ju lovat att inte säga ett ord om femöringen — och sprang direkt till sockerbagare Söderbergs på Östra Storgatan, som öppnade på slaget ett om söndagarna. Där köpte han för fem öre ”lämningar”: småbröd, som gått sönder under förvaringen i glasburkarna på hyllan bakom bakelsedisken.
Om vardagarna såg Karl, åtminstone under sin tidigaste barndom, mycket litet till Fänrik Stål. Och förhållandet mellan dem var då, utan någon som helst överenskommelse, så kyligt som det är mellan två mänskor, vilka äro lierade med varandra i ett hemlighetsfullt och en smula skamligt företag.
En söndag togo emellertid de gemensamma kyrkobesöken en ända med förskräckelse. Det regnade den dagen. Regnet stod som spön i backen. Den gamle hade bråttom hem. Det var väl fördenskull, som han fullständigt glömde bort den lilla kyrkoskatt han var skyldig sin sonson. De hade redan hunnit in i farföräldrarnas port utan att gubben gjort en enda rörelse mot byxfickan, där portmonnän låg förvarad. Men när han nu av allt att döma tycktes ämna styra stegen tvärsöver gården för att via köksdörren inträda i sitt hem, ansåg Karl Lekholm det vara minst sagt hög tid att påminna honom om tributen. Han var nämligen övertygad om att han på grund av tystnadsplikten inte skulle våga påminna om den lilla dusören, när han väl inkommit i farföräldrarnas hus. Han ryckte därför sin farfar i handen:
— Farfar, farfar glömmer väl inte femöringen.
— Fan min själ, sade den gamle och drog honom tillbaka in i porten, ställde den uppslagna paraplyn ifrån sig, stack handen i byxfickan, fick upp portmonnän och skulle just till Karl överräcka femöringen, då ... Plötsligt öppnades köksfönstret. Farmor, som dold bakom gardinen stått och vispat grädde till söndagsmiddagens efterrätt och därvid iakttagit deras underliga förehavanden, stack nu ut sitt magra, vita spetsmössklädda huvud och skrek:
— Lekholm, vad i Herrans namn tar du dig till! Tror du inte jag ser vad du gör! Tror du vi är millionärer?
Gubben stod med portmonnän i handen. Först såg han på henne, därefter på sin sonson. Så stoppade han undergivet portmonnän tillbaka i byxfickan, tog det uppspända paraplyet och gick brummande över gården in i köket. Vid det laget var Karl redan ett gott stycke på väg hem. I samma ögonblick han hört sin farmors röst hade han fattat situationens allvar och störtat huvudstupa ur portgången ut på gatan.
Med denna scen upphörde de gemensamma kyrkobesöken av sig själva. Det nämndes aldrig ett ord om dem mera. Farfar och sonson undveko varandra instinktivt under långa tider. Karl Lekholm kunde ej se sin farfar riktigt in i ögonen; han skämdes å den gamles vägnar ...
— — —
En annan av dessa plötsliga situationer, som bränt sig outplånligt fast i doktor Holmes’ minne, inträffade en handfull år senare, en av dessa koncentrerade händelser, i vilka ett helt långt mänskoliv under några korta minuter framstår i ett förklarat ljus, renat från bekymrens slagg och vardagens gråa damm.
Det var en dag i början av oktober. Hans majestät konung Oskar den andre skulle jämte sina båda söner Gustav och Karl avlägga ett besök i staden för att inviga det nya rådhuset. Stationshuset var prytt med kungens krönta namnchiffer och behängt med långa granrisgirlander. Alléer av flaggor hade rests längs storgatorna och kring Stortorget. Det flaggades från högvakten, residenset, skolorna, Stora hotellet och en mängd enskilda byggnader. Inne på perrongen väntade länets landshövding, hovrättens president, arméfördelningsgeneralen, regementschefen, borgmästaren och många, många andra. Utanför paraderade ett batteri med förspända kanoner, längre bort bildade elementarskolans lärjungar, flick- och folkskolornas elever häck, och bakom dem och längre bort mot Stora Torget fylkade sig stadens invånare i dubbla led.
Det var en strålande höstdag, ett kungaväder med sol, majestätisk kyla och en vind lagom att fånga flaggdukarna och breda ut deras gula kors till hälsning åt de höga gästerna.
Karl Lekholm, som vid den tiden gick i elementarskolans femte klass, fick plötsligt där han stod i ledet bland sina kamrater en våldsam knuff av grannen.
— Titta, Kalle, titta, där kommer din farfar! Vad är det för en djävla uniform han har fått på sig? Och så många medaljer han har på bröstet. Han är ju utklädd!
Karl Lekholm såg ... Och sekunden efter blev han blodröd i ansiktet av skam, knäna veko sig under honom och han kände det som om han skrumpnade likt en vårballong. Ty där kom gubben farfar, Fänrik Stål ... Han var iförd uniformen från slesvigska kriget — den som hängt i glasskåpet i förmaket — på bröstet bar han fyra medaljer, han hade vita vantar på händerna och de silvervita knävelbårarna stodo vaxade och styva ut i luften på båda sidor om det magra och skrynkliga ansiktet. Som om han varit en av stadens allra främsta honoratiores gick han mittemellan de rättningsraka häckarna av invånare, skol ungdom och militär, mottagen av fnitter och följd av skratt. Synen var på samma gång så oväntad och bisarr, att ingen, inte ens stadsfiskalen eller överpoliskonstapeln, kommo sig för att hindra honom. Rak i ryggen som en eldgaffel stegade han rätt på den med konungens namnchiffer krönta ingången till stationen.
Och där blev han stående i militärisk ”på stället vila”, armarna reglementsenligt hängande löst längs sidorna och högra foten ett halvt steg framför den vänstra.
Ett par, tre minuter efter visade sig konungen med sina två höga söner i dörren till perrongen. Regementsmusiken spelade upp generalmarschen, batterichefen kommenderade skyldra gevär och gjorde själv stor salut, kanonerna från Gamla Vallen dundrade fram det första av sina tjuguett skott ... Konungen stannade. Han fick syn på snörmakare Lekholm, som i stram givakt och med högra handen reglementsenligt på mösskärmen hälsade sin konung nedanför trappan. Konungen stannade på nytt och gick fram till den underliga figuren. Karl Lekholm slöt ögonen i skräck och fruktan inför vad som nu skulle hända, inför den vrede, kungen skulle tömma över hans gamla löjliga farfar, och först när det hela var överståndet vågade han se upp och fick veta, vad som skett ...
— — —
Där var ett tredje minne. Han var då en fjorton — femton år gammal. En vinterkväll, strax på nyåret, inne i hans fars rum. Lampan med den gröna kupan brann på skrivbordet. Man hade lagt in en brasa, men nu var spjället skjutet och Karls far stod vid kakelugnen med händerna på ryggen. I soffan sutto farfar och farbror Fredrik, som samma jul kommit tillbaka från Amerika. Det hade under julen talats idel sorgliga ting, om Anders, som dött ett par månader tidigare, om pengar, förskingring, dryckenskap, förfall ...
Plötsligt säger farbror Fredrik, långsamt, med tyngd på varje ord:
— Hade jag vetat det, hade jag ju kunnat hjälpa honom!
Det blev alldeles tyst, en lång tung och pinsam tystnad.
Men plötsligt, utan att någon egentligen visste, hur det hade gått till — till den grad hade var och en varit försjunken i sig själv i djupa tanker över hans ord — plötsligt hade den gamle snörmakaren rusat fram mot Karls far. Med båda händerna hade han gripit honom i kragen och skakade honom fram och tillbaka, fram och tillbaka:
— Brodermördare, det är vad du är! Brodermördare, det är vad ni är, både du och Per!
Karl Lekholms far, som ärvt sin mors statur och var huvudet högre än sin gamle far, stod alldeles stilla och lät honom skaka sig fram och tillbaka. Det enda han sade var:
— Pojkar, försvinn härifrån!
Och Karl och hans tre bröder lomade tysta i rad ut ur rummet ...