39

Det blev en svensk släkt- och festmiddag av solidaste slag: ett smörgåsbord framme mellan matsalsfönsterna dignade under alla de smörgåsrätter, den förnämsta kokfrun i en svensk småstad efter mångårig erfarenhet kan komponera. Och efter det följde äkta sköldpaddsoppa, slätvarsfilé, rådjurssadel, kronärtskockor och glace au four. Gurli Lekholm hade stått för dekoreringen av bordet och bestämt placeringen. I sista minuten, efter att ha fått kännedom om det osäkerhetstillstånd, i vilket Gunnar befann sig, hade hon smusslat med korten och förankrat komikern och dryckessångaren vid sidan om farbror Per. Hon hoppades genom denna taktiska förändring ha slagit två flugor i en smäll: dels lät hon Gunnar genom den förnämliga placeringen känna sig mindre tillbakasatt, dels ansåg hon att själva den pondus som utströmmade från värden skulle verka som olja på de eventuella vågor, som kunde upprivas i Gunnars för tillfället stormiga bröst.

Det blev ingen glad middag.

Därtill bidrog kanske i ej så ringa mån middagssällskapets trots blodsband alltför stora heterogenitet. Inte endast i det avseendet att omständigheterna ställt ett par av släktmedlemmarna på ett lägre socialt och kulturellt plan. Men även mellan matematikerns söner existerade en väsens- och intresseskillnad så stor, att återseendets uppriktigt menade och kända glädje endast kunde tjänstgöra som ett alltför kort täcke för en så lång samvaro.

Det fanns en enda stråke, som för några timmar skulle ha kunnat av dessa mänskolivets järnfilspån bilda en klangfigur: spriten. Men denna enda nödvändiga faktor saknades. Och saknaden av den gjorde sig under middagens gång känd som en allt tröstlösare avgrund, i vilken man, till en början utan entusiasm, senare med likgiltighet och slutligen med verklig leda vräkte ned den ena kulinariska anrättningen efter den andra. Redan vid anblicken av smörgåsbordet hade den vältaliga svenska smörgåsbordsgesten — torrtvagningen av händerna — plötsligt avstannat mitt i sin lyriska élan: den brutala verkligheten stod naken och huttrande inför gästerna i all sin trista hopplöshet: det blev ingen snaps! Den gest, Gunnar Lekholm därvid utförde bakom farbror Pers böjda rygg, satte honom i doktor Holmes’ ögon sekundsnabbt i rang med de stora städernas förnämsta attraktioner på det komiska området. Det var en prestation av ganska hög konstnärlig rang på det området och visade inte minst i sin obetalbara knapphet på en god blick för det tragikomiska. Några ögonblick efteråt gjorde han ytterligare en gest, doktor Holmes först efter en förklaring lyckades uppfatta: han förde högra armen bakom ryggen och beskrev med den en bågformig rörelse. Van att uppträda som han var och törstande efter publikens förståelse och bifall, hade han ögonblickligen på det frågande uttrycket i doktor Holmes’ ansikte förstått att han spelat för en blind. Han tog därför ett par steg fram till honom och med den ännu tomma smörgåsassietten som en solfjäder viskade han: ”Det betyder att jag har en puckel liksom kamelen: jag har sprit inombords.” Det framgick också av denna korta viskning, att Gunnar på vägen till middagen stuckit in på ett apotek och inköpt en liten påse ”Extra strong”. Spritlukten var ersatt av en stark och genomträngande pepparmyntsdoft.

Det kan möjligen tyckas egendomligt, att släkten Lekholm, så förtrogen som den var med farbror Pers principfasthet, kunde känna uteblivandet av snapsen och vinet som en allvarlig desillusion. Men som Tage Lekholm, i ett annat sammanhang, någon timme tidigare framhållit: Hoppas är varje mänskas rätt. Och i djupet av vars och ens väsen hade det levat en liten gnista av hopp: farbror Per hade dock redan en gång förut under dagens lopp frångått sina principer, då han låtit den gamle snörmakaren hälsa sina ätteläggar med ett glas vin. Den lilla gnistan hade nu definitivt släckts vid anblicken av det vichyvatten, som vid smörgåsbordet i små glas kringbars på en silverbricka av en av hans troende husassistenter. Och för att ytterligare anknyta till Tages filosofiskt-psykologiska utläggning uppe på Lars’ rum, visade det sig under middagens lopp, att denna måste räknas till ett av de två fall på tio, då livet ej skänker någon som helst kompensation för de felslagna förhoppningarna.

Stämningen kunde emellertid inte kallas tryckt. Men den saknade den festliga flykten, det till en sorlande kör stegrade samtalet, det i vinets dop undfådda impromptut. Det var en lugn och sansad konversation, förd av åldrade och medelålders mänskor, som kände varandra utan och innan. Den skilde sig dock från konversationen vid de flesta andra släktmiddagar i ett väsentligt avseende: det berättades inga släkthistorier. Det fanns nämligen alltför mycket i den Lekholmska släktens historia, som visserligen kunde diskuteras och kommenteras på tu man hand, men som passade sällsynt illa i stycket med det sällskapliga samkvämets förutsättningslöshet och otvungenhet. Det skulle ha varit som att åka skridsko med olyckornas, tragediernas, sorgernas och de felslagna förhoppningarnas råkar lurande vid utförandet av varje lekfullt ytterskär. Ej ens den kraft, som sammanfört dem alla — den hundraårige snörmakaren, som låg och sov i våningens andra ända — kunde verka som en samlande och inspirerande musikdirigent. Det var på sätt och vis just han, som kommit splittringen åstad och indirekt framkallat de katastrofer, vilka alla måste vara på sin vakt att snudda vid.

Matematikern förde husföreståndarinnan, en femtioårig troende dam i svart sidenklänning, vit guimpe och glasögon till bordet och kom med henne ögonblickligen in i ett otvunget samtal om levnadskostnaderna och torgprisen i farbror Pers stad, jämförda med dem, som tyvärr rådde i hans egen. Till vänster om sig hade han sin äldste son Lars, med vilken han så småningom blev invecklad i en skärmytsling angående det beramade nedrustningsförslaget. Han var visserligen villig medge, att de två stora skånska kavalleriregementena nuförtiden voro alltför dyra att underhålla i betraktande av den förskjutning som ägt rum i kavalleriets stridsuppgifter. Men att fördenskull och till den grad, som Lars pläderat för i tidningar och föredrag, låta yxan gå över hela försvarsverket, det ville han för sin del inte vara med om. Naturligtvis borde de värnpliktigas tid kunna utnyttjas på ett betydligt bättre och effektivare sätt än vad som hittills skett, men lymlar och lättingar skulle lära sig veta hut. Och det fingo de i kronans rock. Lars replikerade punkt för punkt. Och stundvis blev diskussionen mellan de två herrarna, som till det yttre voro så lika varandra att den ene föreföll som en föråldrad upplaga av den andre, till den grad animerad, att de stötte gafflarna i bordet. Tage, vid bordsändan mellan Lars och doktor Holmes, göt leende olja på elden. För sin personliga del hade han ingen mening i försvarsfrågan, av den enkla anledningen att det ingenting tjänade till: även om han haft en, skulle han aldrig ha kunnat på något sätt göra den gällande. Men som så många andra godmodiga svenskar älskade han att bevittna ett hederligt slagsmål och sökte fördenskull förlänga de båda före detta knektarnas dispyt.

Vad farbror Per och Gunnar Lekholm beträffar, kunde doktor Holmes ej uppfatta deras samtal utöver vissa, ur sammanhanget ryckta uttalanden av komikern. Farbror Per och Gunnar sutto nämligen vid samma sida av bordet som han själv, med Gurli mellan dem och sig. Men av dessa brottstycken att döma tycktes de båda herrarna på ett eller annat sätt ha engagerat sig i ett samtal om den bokliga bildningen och dess värde. Och det framgick också, att Gunnar härvidlag på grund av egna erfarenheter och den visdom, ett vaket öga och en oförvillad blick sedan åratal tillbaka skänkt honom, mer och mer lutade åt den åsikten, att bildningen ej utgjorde den essentiella del för en mänskas framgång, som ”man” — med detta kollektivbegrepp menade han tydligen Lekholmarna — hittills varit böjd att tro. Under en paus i det samtal, vari doktor Holmes själv var inbegripen med Gurli, hörde han nämligen Gunnar säga:

— Se på Anders de Wahl! Inte har han tagit studenten. Se på Ivan Hedquist! Han har till och med börjat som kypare liksom Bertil. Eller Olle Winnerstrand! Han började bakom disken. Eller Gösta Ekman! Han sålde spik som pojke.

— Anders de Wahl känner jag ju till namnet, sade farbror Per, och jag har till och med hört honom läsa upp en fosterländsk dikt på Skansen. Gösta Ekman erinrar jag mig ha sett på någon biograf vid något tillfälle. Men vem är Ivan Hedquist och herr Winnerstrand?

— Hedquist, utropade Gunnar, har farbror aldrig sett Ivan Hedquist! Då har farbror inte sett mycke här i livet!

— Det kan nog hända, svarade farbror Per och drog mungiporna snett nedåt till ett leende.

Gunnar sänkte rösten och doktor Holmes förlorade för en lång stund den tråd, tack vare vilken det skulle ha varit honom möjligt att följa de båda herrarna i diskussionens labyrint. Ända till dess Gunnar åter höjde rösten och, vändande sig till hela bordssällskapet, för tid och evighet fastslog sin oförytterliga mening i bildningsfrågan:

— Vad jag ville säga är det, att de stora kulturmänskorna, både de som fört kulturen framåt och de stora affärsmännen, som gör ett land stort och rikt, i allmänhet inte har tagit studentexamen. Skådespelare, skalder, kompositörer, målare, religionsstiftare och alla sådana kulturpersonligheter. Och vad de stora affärsmännen beträffar har de flesta bara gått genom Schartaus eller nånting sådant eller inte ens det. Men det är redskapen som behöver boklig bildning och studentexamen: ingenjörerna, som finner upp saker och ting, lärarna, som pluggar vett i ungarna, juristerna som burar in skojare och skurkar. Och dom behöver också studentexamen. Men inte de andra, kulturmänskorna och affärssnillena. Och inte religionsstiftarna heller. Se på Jesus till exempel ... Vad hade han för boklig bildning — — —

Han såg på sin farbror och tystnade tvärt. Farbror Per svarade:

— Min kära Gunnar, ehuru jag i mångt och mycket delar din uppfattning, önskar jag i alla fall, att du inte nämner Frälsarens namn i detta sammanhang.

Gunnars kinder blevo blodröda under alkoholfernissan och han stammade:

— Ja, farbror förstår väl, att jag därmed inte vill ha sagt — — — det vill säga — — — jag anser att Jesus är den ädlaste kulturpersonlighet, som histo — — —

— Jesus är Guds enfödde son, min kära Gunnar. Innan du lärt dig inse det, ska vi lämna hans namn ur diskussionen.

Farbror Per tog till kniven och knackade i guldbrusglaset:

— Som ni vet, sade han, är jag ingen vän av skåltal. Men jag önskar för en gångs skull frångå denna min princip och i all korthet och med all den kärlek, en stackars skröplig och syndig mänska är mäktig, hälsa min brorson Karl Lekholm välkommen både till fäderneslandet och släktkretsen, som så länge saknat honom. Och på samma gång önskar jag också, att vi allra innerst i våra hjärtan tänka på dem av våra fränder, som slukats av det stora landet i väster, och om vilkas öden vi tyvärr sedan många år tillbaka intet veta. Hjärtligt välkommen, min kära Karl och en tyst bön för bror Fredrik och bror Anders’ söner Anders och Henrik.

Det blev tyst en lång stund. Så reste sig Gunnar med glaset i hand och vidgade sitt bröst:

— För de innerliga och varma ord, farbror Per behagat uttala om mina båda bröder och deras framtid och välgång, ber jag att som den äldste härvarande representanten för min älskade, vördade och genialiske faders avkomma få uttrycka mitt och bror Bertils djupt kända tack.

Nu reste sig ock Bertil och de båda bröderna saluterade med sina glas sin farbror.

— — —

Doktor Holmes hade för sin del knappast beklagat sig över frånvaron av vin och destillerade drycker till middagen. Dels var han van vid spritfria officiella middagar. Det enda han saknade i den vägen var is till det vichyvatten, han utbett sig att få dricka i stället för den pommac och det guldbrus som serverades till rätterna. Dels hade Gurli haft den älskvärdheten att placera honom vid sidan om sig. Och en gång i tiden hade han varit förälskad i henne. Hon hade på sätt och vis varit hans första allvarliga kärlek. Det var på den tiden, han och hon voro en tolv, tretton år. De voro jämnåriga. Men så hade hans kärlek slocknat, då balettmästare Lindquist i sin dansskola fört dem i varandras armar. De hade nämligen då varit jämnstora och på den grund tvingats att dansa samman. Gurlis fel hade härvid överskyggat hennes förtjänster till den grad, att de samtidigt förkvävt hans kärlek. Det visade sig nämligen att hennes intellektuella utrustning var av den art, att hon ej kunde lära sig turerna i fransäsen. Till och med på generalrepetitionen till slutbalen hade hon i en tur, i stället för att hålla sig lugn och stilla, då han lämnade henne för att figurera mot damen mittemot, följt honom flera steg ut på golvet. Han hade blivit till den grad uppbragt över hennes brist på läraktighet, att han vänt sig om mot henne och med gäll och ochevaleresk stämma frågat: ”Vem har skickat bud på dig?” Ännu denna stund, då han satt här bredvid henne, kunde han minnas, hur djuprött hon rodnat och den ljusblå blick av gråtfärdig sorg och avgrundsdjup skam hon gett ho­ nom, medan hon fumligt och ograciöst drog sig tillbaka till sin plats i ledet. Den rodnaden och den blicken ... Han hade sett den för sitt inre öga många, många gånger många, många år efteråt, då han legat vaken om nätterna i ångest över de förbrytelser han begått i sitt liv. Den rodnaden och den blicken hade varit som ett skärande skri: Du mördar mig, du mördar mig ... Du sliter av mig kläderna inför allt folket och visar mig i all min stackars nakenhet och fumliga charmlöshet ... Hur kan du, Karl, hur kan du? Du, som sagt, att du är kär i mig ...

Men livet hade varit henne nådigt. Några år efter hade Lars Lekholm, då hans hjärta vaknade — i laga ålder, under det första gymnasiståret — fått öga för den slags skönhet och den charm, som voro hennes. Kanske hade doktor Holmes därvidlag hjälpt honom en smula. En gång i tiden, medan hans kärlekslåga ännu brann klar och skygg, hade han anförtrott sin äldste bror, vilken underbar kvinna hon var ...

Doktor Holmes satt vid sidan om henne och undrade: Hur skulle livet ha format sig för mig, om jag översett med hennes oförmåga att lära sig turerna i fransäsen och varit henne trogen? Han kände ett stort välbehag i hennes närvaro. Hon hade blomstrat ut till en av dessa stora, blonda, svenska kvinnor med varm blick, ett mjukt, vitt, mjällt hull, ytterligt snart till rodnad och blåmärken, ett varmt, hjärtligt, blodfullt och bländande vittandat leende. Hon var ingen vacker kvinna: venusmåtten hade hon redan överskridit, helt säkert för åtskilliga år sedan, och modet med de kortnade kjolarna hade träffat henne rätt så grymt på en sårbar punkt. Men hela hennes väsen utstrålade den godhet, den mjukhet, den ömhet, han mött så litet av i sitt eget äktenskap: moderlighetens. Han satt och spann för sig själv i värmen av den hygge som var hennes quinta essentia. Och han var glad över, att det ej fanns något vin på bordet. Han kände det, som om det ej skulle behövas alltför många glas, förrän han anförtrott henne sitt livs hemlighet ...

Han hade för övrigt redan anförtrott henne en hel del, han hittills aldrig talat med någon annan mänska om. Hon hade frågat om han var gift, om han hade några barn. Och han hade berättat henne om sitt äktenskap.

Hon å sin sida hade framlagt för honom sin syn på skilsmässorna, i den händelse det fanns barn. Det var ingenting nytt hon hade att komma med, men det hon hade att säga var inte endast framsprunget ur hennes väsens varma källa: det tycktes också bäras av en mångårig och vid erfarenhet, som förvånade honom.

— Kära Gurli, hur kan du tala som en expert, du som bara har ett barn själv?

Hon skakade leende på huvudet:

— Kära hjärtandes, jag är barnavårdsman.

— Barnavårdsman, vad vill det säga?

Hon måste förklara ... Och när hon förklarat det för en främling gåtfulla ordet fortsatte hon:

— Ser du, vi fick ju bara ett barn. Och jag älskar barn. Jag skulle velat ha massor av dom, dussinet ... Jag skulle velat ha dom krälande över mig, när jag låg, och hängande i kjolarna på mig, när jag gick eller arbetade. Det hade kanske blitt smått med brödkakan ibland. Fast det tror jag inte med en sådan underbar man som Lars. Men vad gjorde det, om det hade blitt lite trångt om saligheten? Där det finns hjärterum finns det allt annat också. Och hjärterum, det finns, det kan du va säker på. Det är för resten så egendomligt med oss Lekholmar.

Hon skrattade:

— Jag säger alltid oss och vi om Lekholmarna, fast jag ju inte har en droppe Lekholmskt i mig. Men herregud, jag får nypa mig själv riktigt hårt i näsan för att komma ihåg att jag egentligen inte är en Lekholm alls utan en Svensson. Alltså: det är något besynnerligt med oss Lekholmar: vi får så få barn. Vad kan det bero på? Här fyller nu farfar hundra år och det finns inte ett enda litet barnbarnsbarn, som kunde ha uppvaktat honom på morgonen i ljusblå klänning eller vit sjömanskostym med långbyxor och räckt honom en liten blomsterbukett och sjungit en liten sångstump. Vi Lekholmar skulle helt enkelt inte kunnat producera en sådan liten förtjusande scen. Det är, om du räknar efter, inte så många barnbarnsbarn, som skulle kunnat komma. Där är visserligen Staffan. Jag hade så gräsligt gärna velat att han skulle följt med. Men han ligger i tentamen just nu. Och du vet — nej, det vet du ju inte för resten — du vet inte, hur stark konkurrensen är just nu och hur det gäller att inte släppa taget. Men för resten! Där är du! Du har inga barn! Sven har ju sina två flickor och jag skrev till Greta, hans frånskilda hustru, och bad henne att vi skulle få låna dom hit. Men hon är bitter på Sven ... Tage har ännu inte råd att ha några barn. Hur Bertil har det ställt är det ingen som vet. Gift är han inte. Gunnar har en liten flicka, men hon är sjuk för närvarande. Jag ringde till Olga. Men vi ses ju så sällan. Dels bor vi ju på Saltsjöbaden och de på Söder. Fast jag måste ju erkänna, att det är inte avståndet som hindrar. Och egentligen ingenting annat heller. Gud ska veta, att Lars och jag inte är några snobbar. Men det tycks de tro. Och så blir stämningen så spänd och obehaglig, och söker man förklara saken, så gör man den ju ännu värre. Då uppfattar de det som om man velat säga: Lars och jag är ena förbaskade struntförnäma snobbar. Men allt det där gjorde, att jag inte ansåg mig kunna insistera på, att Gunnars flicka skulle komma med. Det där med sjukdomen tror jag inte på mer än jämnt. Men tänk så förtjusande det skulle ha varit, om vi i dag på morgonen kunnat tåga in till den gamle snörmakarmästaren med en liten blåklädd unge i täten! Och för att nu återgå till vad vi började med: så många sådana där ljusblå små änglar hade vi inte haft att tillgå. Du som är läkare: Kan du förklara den saken?

Men det kunde inte doktor Holmes. Gurli skrattade:

— För så förfärligt uråldrig är ju inte släkten Lekholm, att den ska behöva dö ut av ålderdomssvaghet. Nå, gifter sig nu Sven med den där besynnerliga mänskan, han hittade på tåget, så får vi väl i guds namn hoppas, att det blir barn på den kanten. Och vet du vad, medan jag sitter här och pratar, får jag en helt enkelt glänsande idé. Du ska passa på och gifta dig, nu när du är hemma. När du nu kommer upp till Stockholm, ska jag skaffa dig en hustru, en svensk hustru, en hustru, som jag kan gå i god för att hon är god som gull. Minsann jag det ska göra! Det dricker vi på!

Hon läppjade på sitt guldbrus och satte glaset ifrån sig. Hon såg honom allvarligt i ögonen:

— Och det vill jag säga dig, att när jag sätter den sidan till, kan jag vara envis som synden. Och på ett sätt, så att du aldrig ska kunna upptäcka, hur envis jag varit. Lars har ännu inte märkt det i den dag som i dag är. Och hård kan jag också vara. Det vet Staffan. Sin far kan han linda kring fingrarna som vax. Men med mig går det inte. Det har varit ”fram med karbasen” både en och tio gånger, när gunstig herrn var liten. Ser du, som privatlärare kunde ju pappa inte gärna klå sina lärjungar. Då miste han dem. Och det hade vi gud nåde oss inte råd till. Men det måtte vara hans fingrar det kliade i, när jag gav Staffan en avbasning. Fast skämt å sido: det behövdes aldrig, sen han blev lite äldre och förstånd — — —

Hon tystnade tvärt. Först när det var för sent, erinrade sig doktor Holmes anledningen till det plötsliga avbrottet, historien om barnet, Staffan tvingats att bli far till. Han hade redan frågat:

— Vad står på? Mår du inte bra?

Hon drack en klunk guldbrus:

— Visst inte. Det var något, jag Jag — — — ska kanske berätta dig det en annan gång. Kanske. Jag vet inte ännu. Eller också gör Lars det. Jag är säker på att du kommer att tycka om Staffan. Naturligtvis, eftersom han är vårt enda barn, tycker jag som stolt mor att han är helt enkelt underbar. Men du ska inte tro att han är en mammas gosse för det. Det är inte utan att jag tycker, att om jag själv vore ung nu, så är han just den typ på karl, som jag skulle bli kär i. Han har alla möjligheter att bli en man med allt vad det ordet vill säga: egoistisk — alltid — hänsynslös — när det gäller — rapp och rådig — när det gäller — uthållig och arbetsam och envis, men så att det inte stör, lite, lite grand streber kanske, om jag nu ska knipa samman ögonen för att få honom på bedömningsavstånd från mig. En pojke som lovar gott och som det vore synd på om han skulle förstöras — — —

Hon tystnade åter tvärt. Hennes tankar kretsade ständigt kring den hemlighet, hon ej visste, att doktor Holmes redan kände. Och när hon fortsatte efter en liten paus började hon tala om, hur svårt det var i våra dagar för en mor att ha söner. Den unga generationens frihet könen emellan innan man kom på det klara med, hur långt den sträckte sig eller rättare till dess man fick klart besked ... Och då var det ofta så dags ... Alla dessa sömnlösa timmar, då man vet, att de är ute på egen hand, och vet, hur fritt de umgås med varandra ... Men å andra sidan visste hon inte, om det inte skulle vara ännu värre att ha en dotter nuförtiden ...

Till sist skakade hon på huvudet:

— Nej, felet är det, att man bara har ett barn. Man ska ha stugan full. Då oroar man sig inte så mycke för var och en särskilt. För att nu inte tala om en annan sak: om det skulle hända ens enda barn något — — — Ser du, Karl, den tanken vill jag inte ens tänka på. Jag vågar inte. Och vad det skulle bli med Lars ...

Hon skakade på huvudet igen och såg hopplöst på sitt guldbrusfyllda vinglas. Hon lutade sig in mot honom, så att farbror Per, som fört henne till bordet, inte skulle höra:

— Om det bara fanns ett glas vin i stället ... Nej, vi ska tala om något annat. Du ska tala om den amerikanska kvinnan för mig. Man hör så mycket olika saker om henne. Men det skulle vara roligt att för en gångs skull få höra sanningen.

Doktor Holmes beredde sig att göra henne till viljes. Han hade just börjat med en exposé av de historiska betingelser, ur vilka den amerikanska kvinnan av i dag var ett resultat, då han märkte att det blivit tyst vid bordet. Han såg upp. Alla hade sina mer eller mindre ängsliga blickar riktade på Bertil, som satt ensam vid ena kortsidan, med Gunnar till höger och Peter Paul till vänster. Han knackade ännu en gång blygt i glaset, reste sig sakta upp, samtidigt som han vecklade upp några ark papper.

Bertil var den ende i sällskapet, som uppträdde i frack, en splitterny, dagen till ära sydd frack. Liksom Tage på sitt håll och Peter Paul på sitt, bråddes Bertil på sitt möderne. Han var mörk som Hulda Ståls snapphanesläkt, mörka ögon med en drömmande glans, kantiga, aldrig färdigmodellerade ansiktsdrag och den spensliga kroppen mest bara knotor och senor. Den mörka hyn hade på grund av åratals nattvak och dålig luft fått en grå, sjuklig, inrökt patina. Det låg över hela hans person, hans statur, hans magra senighet å ena sidan och den höga pannan och de drömmande ögonen å den andra den skärande kontrasten mellan matsalskyparens serveringsrutsch under några korta timmar och det dådlösa drönandet mot väggen eller matsalspelaren i väntan på gäster resten av dagen.

Av gammal vana hade han stoppat servetten under vänstra armen. Han såg rakt framför sig med sin vaga, brinnande blick, harklade sig ett par gånger och började deklamera med darrande stämma och ett bisarrt försök att vända sin skånska till rikssvenska:

På Pehr Anders Lekholms hundraårsdag.

Doktor Holmes kunde ej lyssna längre. Detta var pinsamt ... Ohyggligt ... Han hade blivit blossande röd i ansiktet och han kände, hur kinderna brände. Han stödde vänstra armbågen på bordet, lutade huvudet i handen och sökte med långfingret täppa till det vänstra örat för att om möjligt slippa höra och samtidigt låtsas lyssna. Han gav de andra en skygg blick. Gurli fingrade på sitt pärlhalsband och rullade brödkulor med den högra handen. Matematikern hade rynkat pannan och dolde den ena gäspningen efter den andra. Husföreståndarinnan såg ut som om hon satt i missionshuset. Lars skyddade sina tankar och känslor bakom en orörlig mask av militärt och bistert allvar. Tage visade sitt vanliga godmodiga leende; men de glimtar, som då och då lyste till i hans ögon, förrådde att han lyssnade uppmärksamt och att han av en eller annan anledning var både intresserad och road. Peter Paul, ”greven”, satt rak, stel och korrekt med blicken på resterna av sin glace au four. Farbror Per och Gunnar kunde doktor Holmes ej se. De sutto vid samma sida av bordet som han, till vänster om Gurli.

Doktor Holmes vred sig inne i sin stärkskjorta. Detta var pinsamt ... Det var mer än så: ohyggligt. Stackars, stackars Bertil! Att det skulle vara så svårt för en mänska att se sig själv som andra såg henne! Detta patos, med vilket han med en allt säkrare vibrerande stämma slungade ut alla dessa slitna metaforer, som en gång för hundra år sen möjligen ägt någonting av inspirationens omedelbara liv, men som nu voro som vattsoppa på de döda frasernas sedan länge vitnade ben! Denna av uppriktig och djup känsla vibrerande stämma, som tycktes tro sig bära ett aldrig förut hört budskap över världen! Vilken brakande succé skulle han inte göra inför ett auditorium av nachspielande studenter, när de fått upp honom på en stol i röken och viskyångorna! Stackars Bertil! Och kanske också: lyckliga Bertil, som i sin blinda åtrå att göra sig gällande såg varken den grymma njutningen bakom de spritupphettade maskerna eller sig själv i hela sin ohyggliga, patetiska löjlighet ...

Och doktor Holmes tänkte också på sig själv och sina egna studentår. Det hade på hans tid i Lund fun­ nits en typ av liknande slag som Bertil. En lundensisk Ofvandahl, som till svassande och absurda dikter flätade de glosor om livets ursprung, mening och mål, han plockat upp i Lunds Dagblads kulturartiklar. Han hade själv ett par gånger varit inne hos gubben och bett honom läsa upp sina alster. Han hade roat sig gudomligt ... Och nu satt en annan generation studenter och applåderade hans egen patetiske, löjlige, blinde kusin ...

Han kunde inte göra sig reda för tankarnas flykt under dessa minuter. Men plötsligt hade han kommit att tänka på den sista kvällen i Newyork, innan han reste. Han hade varit på the Theaterguild och sett ett skådespel av Tolstoy, historien om en stark och ung rysk bonde, som levde ett liv stegrat från synd till brott och som till sist måste bekänna kort. Doktor Holmes hade under den sista akten suttit och retat sig över Tolstoys envishet att låta den omvände syndaren gå från man till man, buga sig och be om förlåtelse. Det hade stört den dramatiska spänningen och dragit ut sista akten till en gäspande monotoni. Men just nu förstod han den gamle ryssens mening. Det var som om en blixt belyst de hemligaste gömmorna i hans väsen: Försoningen vinnes endast genom den ödmjukhet, som icke tröttnar att be var och en om förlåtelse. Försoningen — det var att låta Gud och hela världen veta, vem man innerst inne var. Försoningen — det var att stå naken på marknadstorget och säga: Sådan är jag, bröder och systrar, varkunna er över min skröplighet!

Och i samma ögonblick förstod Holmes vad som ålåg honom själv, innan han åter vände sitt gamla hemland ryggen. Hans far måste befria honom från det löfte han givit uppe i tornrummet. Han måste visa sig sådan han var för alla dessa, som nu sutto omkring honom. Han måste berätta dem sanningen, innan han for. Det var den enda vägen till den försoning, han i ångest åtrått alla dessa år. Det fanns ingen annan ...

Han ryckte till. Bertil höjde sin stämma. Och samtidigt ändrade han versmått:

Här böjde sig den godmodige och intresserat lyssnande Tage in mot doktor Holmes och viskade:

— Det ska föreställa en kantat. Här kommer recitativet.

I samma ögonblick som Bertil deklamerat: ”Hör häroldsröster i väster och öster” hade det egendomliga hänt, att röster verkligen hördes ute i tamburen. Minuten efter slogs dörren till salongen upp och in över salongsmattan mot matsalen trädde Sven Lekholm i blå kavajkostym. Endast upptagen av sig och sitt avbröt han brutalt sin deklamerande kusin. Och som om man under hela dagens lopp endast sysselsatt sina tankar med honom, sade han:

— Här är jag!

Alla vände sig om och stirrade på honom:

— Hur har du kommit hit?

— Hur jag har kommit? Det är väl lätt att räkna ut. Det finns inte så många möjligheter. Jag har kommit dels med tåg och dels med bil. Jag har varit nära att köra i kull. Det fryser på och hjulspåren är omöjliga. Men det var inte det vi skulle tala om. Saken är klar!

Den gamle matematikern sträckte fram ansiktet mot honom, som om han haft svårt för att tyda en alltför fin skrift:

— Vilken sak, menar du, min pojke?

— Uppfinningen. Jag reser till U. S. A. om lördag.

Fadern rätade upp sig på stolen och lade armarna i kors över bröstet:

— Du menar alltså, att allting är klart? Att uppfinningen, vad den nu gäller, är klappad och klar?

— Inte ännu! Men den är så pass färdig, att dom anser det vara värt försöket att låta mig experimentera för deras räkning.

Den gamle matematikern nickade upprepade gånger, som om han på detta sätt velat hälsa sin gamle följeslagare i livet: tvivlet.

Men han sade ingenting.

Det sattes fram ett kuvert till Sven, och medan Bertil fortsatte sin avbrutna, till en kantat för kulturen formade, hyllningsdikt för hundraåringen, förtärde Sven sin sköldpaddsoppa så som den, som är van att ensam, på en restaurang, kasta i sig födan ...

— — —

Middagen hade tagit sin början klockan fem. Vid halvsjutiden reste man sig från bordet, efter ett tack för maten av matematikern, som därvid inbjöd samtliga och envar till sin sjuttioårsdag den tjuguåttonde december. En glimt i hans stålgrå ögon gav rika löften även om flytande välfägnad.

Men även mättnaden medför en viss form av berusning. Och den stegrades ytterligare av de gifter, ett starkt kaffe och en svart cigarr innehålla. Den första halvtimmens dästhet och välmåga övergick plötsligt i ett verksamhetsbegär, en nervös oro, som i avsaknad av konjak eller grogg pockade på utlösning.

Det var då Gunnar föreslog sina kusiner, att man skulle uppliva sin barndoms vilda lekar och ge en cirkusföreställning, som man så ofta gjort uppe på den stora vinden över farbror Anders’ trånga bostad.

Förslaget mottogs till en början med en märkbar brist på entusiasm. Men Gunnar, som varit förtänksam nog att i sin ytterrocksficka härbärgera en fältflaska med konjak, som han då och då gick ut och satte till munnen, förmådde till slut att också egga de andra tack vare sin påspädda entusiasm, matematikern och farbror Pers gillande och icke minst tack vare den sportinstinkt, den motvilja mot att sitta och sura, som kännetecknade Lekholmarna lika väl som de flesta andra svenskar.

Matsalsbordet och stolarna flyttades mot väggen, så att golvet blev fritt. Bertil tjäntgjorde som impressarie i den lilla biljettlucka, som utgjordes av tröskeln till salongen, publiken utgjordes av farbror Per, matema­ tikern, husföreståndarinnan med glasögonen och guimpen samt Gurli. Farbror Pers rum, vars väggar pryddes av en förstoring av Waldenström och ett Kristushuvud, var cirkusstallet. Hästarna, Lars, Karl, Sven och Peter Paul, framfördes i frihet av direktör Gunnar Lekholm, som lånat farbror Pers höga hatt och knutit ett snöre kring sin promenadkäpp som piska. Tage representerade musiken. Han hade fått låna en gammal blecktrumpet, som ännu fanns i behåll sedan ”grevens” barndomstid, och blåste på denna den ena sprittande cirkusmarschen efter den andra. Gunnar Lekholm var utom cirkusdirektör dessutom clown, barfotadansös i silkesstrumplästen och lutsångare. Allt som föreställningen framskred steg truppens inspiration. Mellan varje nummer krattades på Gunnars anmodan manegen av Bertil förmedelst en liten blomsterkrukräfsa, som skådespelarens vakna rekvisitablick upptäckt i fönstret vid farbror Pers skrivbord. Lars, iförd en gammal ruggig cylinder, kom indansande på en käpp som skolryttare. ”Greven” visade sig kunna göra vallstupstående och till och med gå ett par steg på händerna. Karl kunde spotta amerikanskt mitt i cirkeln på ett stort folieark papper, som upphängts på väggen mellan matsalsfönsterna, en lång stråle likt en komet. Han misslyckades ej en enda gång och måste, tack vare till en början tveksamma applåder, upprepa konststycket, ända till dess saliven tog slut.

Stjärnan i truppen var naturligtvis Gunnar. Han smet ut och in i klädlogen-köket, än svart i ansiktet som en neger, än vit som en ängel av mjöl. Som slut­ nummer sjöng han några gamla varietévisor från Sigge Wulffs tid. Han hade just börjat en gammal dansk varietévisa från förra århundradets slut om en liten flicka, som förälskat sig i regementsmusiken och militären och som till den ändan råkade i olycka, och som på ett bisarrt sätt tycktes föra Hulda Zuleima in i hundraårsfesten:

Han hade just börjat refrängen:

Då ringde det i telefon inne i farbror Pers rum, två korta interurbansignaler. Farbror Per reste sig från sin logeplats i dörröppningen mellan salongen och matsalen och gick själv och svarade:

— Jo då. Direktör Lekholm. Det är jag ... Jaså Direktör Lekholm från Saltsjöbaden ... Jo, han är här ... Tack ...

Han vände sig till Lars, som ännu satt med sin ridhäst mellan benen:

— Det är telefon till dig om några minuter från Stockholm.

— Det är Staffan, sade Gurli. Han sa han kanske skulle ringa på, när han kom hem i kväll.

Gunnar måste ta om första versen i visan om den lilla danska flickan som var så förtjust i regementsmusik:

Nu kommo åter de två korta signalerna. Lars gick till telefon. Gurli följde honom:

— Jag vill också säga ett par ord!

Lars satte luren för örat:

— Ja, det är jag. Vad sa — — — Maria sjukhus — — — Kandidat Staffan — — —

Det var som om knäna vikit sig under honom. Luren föll ur hans händer. Själv segnade han ned på skrivbordsstolen, medan han sökte få ett krampaktigt tag om skrivbordskanten.

Men under de korta ögonblick, det varat, hade någonting annat hänt. Gurli hade plötsligt givit till ett kort, högt, skärande skri:

— Motorcykeln!

Så satte hon händerna för pannan, förde dem från pannan till hjärtat och började kvida:

— Åh ... Å-åh ... Å-å-åh ...

Vad som hände under de närmaste minuterna kunde Karl Lekholm inte riktigt uppfatta då eller tydligt erinra sig efteråt. Allt hade varit som en förvirrad mardröm, där de uppträdande tecknade sig för hans skumma blick i bisarra och oförklarliga attityder. Det enda han själv med full klarhet visste, var att han plötsligt stod med armarna om Gurlis liv och att han måste uppbjuda hela sin styrka för att de båda ej skulle falla. Hon vacklade fram och tillbaka i hans armar som en drucken och bara kved:

— Han är död ... Han är död ... Det hjälper inte vad ni säger ... Jag vet att han är död ...

Han hade också ett minne av att farbror Per stått och talat i telefon, sedan Lars släppt luren på golvet. Det hade också på hans näthinna stannat kvar en förbleknad bild av Gunnar, som stod mitt inne i den avröjda matsalen med handen över lutans strängar, nedmjölad i ansiktet som en clown.

Någon hade också sagt:

— Ni har tid på er att ta nattåget, om ni ögonblickligen ger er i väg.

Han hade därefter till hälften släpat Gurli ut i tamburen, fått på henne päls och hatt och följt henne ned för trapporna, där en bil väntade. Lars stod redan där nere framför bilen och såg på sitt armbandsur.

— Raskt, skynda, sade han endast.

I sista ögonblicket kom Tage nedrusande i hatt och ytterrock och kastade sig upp i bilen vid sidan av chauffören.

Själv blev han stående länge nere på trottoaren, barhuvad och med snön fallande i stora, våta flingor på håret och ansiktet ...

— — —

Då han åter kom upp i salongen, hörde han Sven säga:

— Jo, de hinner.

— Det är redan för sent, svarade farbror Per och knäppte samman sina händer i bön. Han är redan död. Jag bad dem säga mig sanningen i telefonen. Han är redan död.

Det blev länge tyst. Ända till dess Bertil plötsligt stod mitt ute på golvet och med klar och vibrerande stämma började deklamera:

Men farbror Per höjde sakta handen och avbröt honom.

Och i den djupa tystnad som följde, hördes endast den gamle matematikerns förtvivlade snyftningar, där han satt sammankrupen och skälvande på sin parkettplats i Lekholmarnas cirkus ...