38

Farbror Per var nere vid stationen och mötte honom.

Doktor Holmes hade till en början svårt att känna igen honom. Han hade blivit mycket gammal. Den långe, reslige mannen från tjugu år tillbaka hade böjts under de jordiska framgångarna, denna morgon representerade av en persianpäls, som tycktes alltför stor och tung för honom att bära. Ansiktets hakparti hade krympt samman och lämnat alltför stort spelrum för den stora, krokiga näsan och den långa slätrakade getläppen. Det låg någonting av ett mångårigt fysiskt eller psykiskt lidandes pina i de spända, trötta dragen — magkräfta eller samvetskval: det var svårt att i hastigheten avgöra vilketdera för en läkare som ej var ögondiagnostiker. Och farbror Pers blick var skarpare än den, doktor Holmes mindes från förr, orolig som om den spejade efter bot, påpasslig och genomträngande som på en döv.

Han stod och skakade hand med några andra pälsklädda, läderportföljsförsedda herrar, vilkas hållning och ansiktsuttryck talade den kommunala ansvarsfullhetens och det finansiella maktinnehavets middagskryddade språk. De stodo mitt i en cirkel av aktningsfull folktomhet och förde likt småstadsmajestäter händerna vårdslöst till mössorna som svar på hattavtagningarna omkring dem.

Först när de på konduktörens höviska tillsägelse stego upp i sin vagn, gick doktor Holmes fram till farbror Per. Han lade sin hand på hans skuldra till välkomsthälsning.

— Du är din präktige far upp i dagen. Lars och Tage brås mera på sin mor och hennes släkt. Och Sven har starkt tycke av din farfar. Det är egendomligt detta med det växlande utseendet hos syskon.

Han talade långsamt, med en ordförande och lekmannapredikants mångåriga vana att ge även den enklaste tanke det offentliga ordets pondus och slutgiltighet.

— Jag har beställt rum åt dig på hotellet, fortsatte han. Det är kanske bäst att skicka dina saker dit med hotellets vaktmästare, som brukar befinna sig här nere vid tågens ankomst. Och så går vi hem direkt till din far, som väntar dig hemma hos mig. Klockan elva, efter frukosten, skulle vi samlas för att gratulera vår gamle snörmakarmästare.

Bankdirektör Lekholm log. Det var ett humoristiskt leende, doktor Holmes inte kunde erinra sig från förr. Men han kunde inte avgöra om den humor, varom leendet vittnade, var en gåva, som den jordiska framgången och umgängelsen med världens barn gett honom på köpet eller om den hade sin rot i de ord, som en gång, i bedrövelsens mörkaste timma, uttalats från korset: Herre förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Leendet blev öppnare:

— Den gamle snörmakaremästarn, sade han, medan de gingo genom väntsalen, torde väl nu vara den siste av de män, som vuxit upp och fostrats i skråväsendets hägn och skydd. Han är väl också en av de sista som varit med under skarpskytterörelsens glansdagar. Han har levat så länge att han fått bevittna en ny skarpskytterörelse och ett nytt skråväsen, fackföreningarna. Och det är väl troligt, att vi får se mer av det senare för så vitt icke statsmakterna veta att i tid ingripa och göra sin auktoritet gällande. Jag vet inte, om du följt med den inre-politiska utvecklingen i Europa sedan de stora olycksåren. Men särskilt vad Sverge beträffar befinna vi oss för närvarande i en synnerligen allvarlig situation, där statsmakternas och särskilt riksdagens auktoritet äventyras av det tryck, politiska eller ekonomiska sammanslutningar söka utöva på dem, som föra deras talan i kamrarna. I Förenta staterna hotas ni inte, såvitt jag inte är alltför illa underrättad, av denna fara, vars konsekvenser det ännu är omöjligt att överskåda. Det vore lyckligt om den ”amerikanisering”, som under de senaste åren gjort sig gällande i Europa också ville sträcka sig till detta område. Amerika förefaller mig i många avseenden vara det land, från vilket räddningen i nödens stund skall komma. Och inte minst på det religiösa området. I en tid som denna kan det inte annat än verka både upplyftande och förhoppningsfullt för framtiden att sådana stora företagare som en Rockefeller, en Ford och många, många andra äro icke blott gudfruktiga mänskor utan djupt religiösa naturer. Den stora faran för Amerika synes mig vara katolicismens ökade grepp om mänskornas hjärtan i den stora republiken. Ty katolicismen betecknar ett förytligande, icke ett förinnerligande av det religiösa livet. Vad är din uppfattning om katolicismens utbredning i Amerika?

Doktor Holmes visste inte vad han skulle svara. Han hade ett svagt minne av att någon gång i en tidning ha läst en eller annan artikel om saken, förmodligen skriven i valfisketider för att påverka den allmänna opinionen i en eller annan riktning. Och han kunde inte förstå, hur en så pass efemär och konstlad klagolåt kunnat ge ett sådant eko, att det i en liten stad i Sverge tagit sig proportionerna av en fara för en hel kontinent. Han svarade undvikande. Han ville ej såra sin farbror. För honom var tydligen katolicismens utbredning i Förenta staterna en synnerligen allvarlig tidsföreteelse, kanske en av de menligaste följderna av Frankrikes seger över Tyskland. Han sökte lugna farbror Per så gott han kunde. Och det såg också ut som om han lyckats. Den gamle waldenströmmaren uttryckte upprepade gånger sin tillfredsställelse över brorsonens försäkringar, som skingrat hans farhågor på denna punkt.

De hade kommit ur stationshuset ut på Järnvägstorget, stort som ett square i Newyork och trafiköde som en öken. En ökenenslig bil sneddade över det. Och ur en gatumynning skramlade en antediluviansk oxvagn fram med en inföding skakande på en hösäck.

Kustlandets regn och dis hade här inne på hög­ landet gått över i snö, som dalade ned i stora våta flagor från himlens grådaskiga bolstervar.

Farbror Per hade övergått till att tala om nykterhetssträvandena i världen. Han upplyste doktor Holmes om den stora förbudsomröstningen i Sverge och det på sätt och vis nedslående resultat den gett. Och nu önskade han veta, hur det verkligen förhöll sig med förbudet och dess verkningar i Amerika. Det skrevs så olika om den saken härhemma i tidningarna. Vore det tänkbart, att ett i grunden så ideellt och religiöst folk som det amerikanska skulle återkalla förbudet? Ett sådant steg tillbaka skulle betyda en oersättlig förlust för de ideella strävandena över hela världen.

Också i detta avseende sökte doktor Holmes lugna sin farbror. Den gamle före detta snickaremästaren, numera bankdirektören och småstadskungen, som gått med händerna på ryggen och med den upp- och nedvända ebenholtskäppen daskat sig själv mellan skulderbladen, tvärstannade vid detta glada budskap. Hans ansikte lyste upp:

— Jaså, du säger verkligen det! Du förstår: vi härhemma ha sett mycket mörkt på framtiden i detta avseende. Norge sviktar. Finland likaså. En tillbakagång i Amerika skulle naturligtvis inte låta oss förtröttas i vårt arbete. Men du inser ju lätt att — — —

I detta ögonblick avbröts han av en morgonskrovlig stämma, som högt och ljudligt ropade ett: God dag, farbror Per!

De båda herrarna sågo upp i den riktning, från vilken hälsningen kommit, och i ett öppet fönster i andra våningen till Stadshotellet upptäckte de en herre i skjortärmarna med en handduk instucken i skjortlinningen och en rakborste i ena handen. Det var, av överkroppen att döma, en fet liten herre med ett klotrunt ansikte av en sällsynt hög alkoholhalt i färgen.

Mannen beledsagade sin hälsning med att skyldra med rakborsten. Plötsligt avstannade han denna rörelse, stirrade länge på doktor Holmes, medan han lutade sig ut genom fönstret som för att kunna se bättre. Och så, glömsk av sin farbrors närvaro, exploderade han i en svordom:

— Vad i Höga fan ser mitt grumliga viskyöga? Är det inte du?... Är det inte Kalle, kusin Kalle?...

Doktor Holmes nickade. Farbror Pers ansikte hade mörknat. Han besvarade avmätt hälsningen och sade:

— Klockan elva!

Så fortsatte han sin vandring:

— Det var din kusin Gunnar, min bror Anders’ tredje son.

Han började åter daska sig på ryggen med ebenholtskäppen och iakttog en lång, tankfull och efter vad doktor Holmes tyckte sig kunna finna indignerad tystnad. Han suckade djupt upprepade gånger.

— Vad har det blivit av honom, frågade doktor Holmes.

— Tja-a-a — — — vad ska jag svara på det, sade farbror Per. Till yrket är han ett slags skådespelare. Han uppträder som komiker med kringresande teatersällskap ibland på vintrarna, när han kan få något engagemang och om somrarna har han anställning vid vad mänskor börjat kalla buskteatrar och ibland uppträder han också, har jag hört, och sjunger Bellmans- och andra dryckessånger till luta. Han är dessutom gift, med en — såvitt jag har kunnat finna, de ytterst få gånger jag träffat henne, då jag legat uppe vid riksdagen — respektabel kvinna, som innehar en skoaffär på Söder. Affären sköter hon alldeles utmärkt och det är väl på den och henne han lever, den gode Gunnar.

Det låg i dessa tre ord: den gode Gunnar, ett förakt och en sorg utan gränser. Ebenholtskappens slag mot ryggen ökade i rytm.

— Det har inte gått min olycklige bror Anders’ barn så väl i handom, fortsatte han efter en stunds tystnad. Jag förmodar, att Augusta själv är stolt över sina världsliga framgångar på den bana hon valt. Gunnar är, som du kanske själv var i tillfälle att se, inte missbelåten med sin tillvaro. Tvärtom. Det är nu längesedan jag hade ett allvarligt samtal med honom. Men han tycks vara av den uppfattningen, att han lever ett mänskovärdigt liv och utövar en mänskovärdig verksamhet. Han är i mångt och mycket lik sin olycklige far, talar som han stora ord om sitt konstnärskap och han är blind som sin far för vart den väg leder, som han vandrar. Jag har hört sägas, att han i vissa småborgarkretsar i Stockholm åtnjuter ett visst anseende som dryckessångare och glädjepajas. Hans syster Hulda vill jag av många skäl inte tala om. Vad de två pojkarna beträffar, som min bror Fredrik tog med sig till Amerika, vet jag ingenting annat än att bror Fredrik beklagade sig över deras otacksamhet i sina brev, innan han för alltid tystnade. Bertil, den yngste, är trots det yrke han valt — om det nu överhuvudtaget kan kallas ett yrke — den bäste av dem. Han är kypare och har sedan flera år anställning på Grand hotell i Lund. Också han är på sitt sätt en pajas och gör sig till en driftkucku bland studenterna, berättas det mig. Jag har hört sägas, att han sent på nätterna kan förmås att stiga upp på en stol och läsa vers för dem, då de fått för mycket till bästa, dels andras, dels sådana som han själv skrivit, enligt vad det påstås. Men det finns på djupet av hans själ en fond av verkligt, ehuru missriktat allvar och inom sin fackförening lär han intaga någon slags förtroendepost. Han lär också stå studenterna till tjänst med frikostiga handlån, utan ränta. Hoppas han får igen pengarna. Jag har erbjudit mig att förhjälpa honom till ett nykterhetskafé, men han har avböjt, på, som jag måste erkänna, från hans utgångspunkt logiska skäl. Jag är emellertid fortfarande villig att stå honom till tjänst i något hans strävande, för så vitt detta ej går stick i stäv mot mina principer. Men även i det avseendet förefaller det, som om han vore en djupare anlagd natur: han ej hyser någon ärelystnad. Han är nöjd med sin jordiska lott och anser sig tydligen fylla en uppgift här i livet, ehuru jag aldrig kunnat få fullt klart för mig, vari denna uppgift egentligen består. Ännu så länge skulle jag vilja rubricera honom som en stillsam, hjärtegod och tyvärr en smula löjlig fantast. Men jag är ofta böjd att på honom tillämpa Frälsarens ord: Salige äro de enfaldige, ty de skola se Gud.

De hade kommit fram till farbror Pers hus.

Farbror Per stannade och pekade med käppen:

— Där uppe står din far i fönstret.

Doktor Holmes hade gått med kragen uppslagen och huvudet framåtböjt. Han ryckte till. Hans hjärta bultade och han höjde sakta huvudet för att möta sin fars blick. Men fönsterna, mot vilka farbror Per pekat, visade ingenting annat än oklanderligt vita spetsgardiner.

— Var? Var, frågade doktor Holmes ...

— Han försvann igen. Besynnerligt, jag tyckte att jag såg honom i fönstret till gästrummet uppe i tornet. Han har kanske gått ner för att möta oss i tamburen.

Men han fanns ej heller där. Farbror Per ropade inåt våningen: — Carl, är du där? Men han fick ej något svar.

— Han vill väl välkomna sin son i enrum, sade farbror Per och visade honom vägen upp till tornrummet.

— — —

Han stod utanför dörren till sin fars rum.

Och det var som om hela hans liv förtätats i dessa ögonblick, medan han sökte samla all den självbehärskning, han var mäktig för att ej falla samman.

Vad var han? Hur gammal var han? Stundens ångest, brottet för tjugu år sen, alla de gånger han som barn och pojke stått utanför faderns fruktade dörr i väntan på en avstraffning — allt flöt samman till en sällsam och drömlik öververklig verklighet. Det var i denna stund, som om hans innersta väsen utkristalliserats ur dagarnas och årens tillfälligheter och händelser: sådan som han nu stod här, vid sin faders dörr, sådan var han innerst inne. Det var så Gud, det Allseende ögat, såg honom. Det var så Han alltid sett honom ... Han var inte rädd längre. Han fruktade ingenting mera. Det han kände var någonting helt annat, den nakna uppgivelsen, då domedagsbasunen kallar och mänskobarnet står i all sin skröplighet inför Tronen: Här är jag! Förlåt mig mina skulder, barmhärtige Fader!

Då öppnades dörren sakta och inifrån rummet talade en låg och varm röst:

— Kom in. Det är kallt där ute.

Han vacklade till. Han var nära att falla, då faderns hand varsamt fattade om hans arm och förde honom in i det varma rummet. Han blev stående med ryggen mot väggen. Han kunde ej se sin far. Det var som om det utstrålat ett bländande ljus från honom, som brutit sig i skimrande färger mot tårarna i hans egna ögon. Han skakades av en våldsam frossbrytning och sekunden efter hade han brustit ut i ett barns hejdlösa gråt:

— Far ... Far ... Förlåt mig ...

Fadern ledde honom bort till en stol och strök honom smeksamt och valhänt på axeln:

— Så-å-åå ... Så-å-ååå ... Inte ska du gråta, pojke. Det är inte jag som ska förlåta dig. Det är du som ska förlåta mig. Det är bara en sak, som har grämt mig alla dessa år. Och det är, att du inte kunde ge dig tillkänna, så att jag kunde skriva till dig och be dig förlåta mig. Det vill säga: jag har skrivit. Brevet ligger i mitt testamente, så att du åtminstone när jag en gång är död skulle få möjlighet att läsa det, om vi nu aldrig mer skulle ha träffats här i livet. Men du får inte gråta, pojke. Du vet det kanske inte. Men jag har själv alltid haft nära till tårarna. Vi Lekholmar är ett sentimentalt släkte. Och somliga av oss har försökt dölja det bakom en fasad av hårdhet. Och du vill väl inte se din gamle far gråta. Det anstår inte åldringar att gråta. Åldringar ska le och välsigna. Det är deras enda raison d’être här i världen. Det är den kompensation de bör ge för att de ännu går omkring och skräpar här i livet.

Han hämtade handduk och eau de cologneflaska från lavoaren och baddade sin son i ansiktet. Det var samma valhänta hårdhet, med vilken han snutit honom, då han var barn. Och under tiden sade han:

— Säg mig en sak. När du träffade Sven i går ... Du talade väl inte om anledningen varför du reste?...

— Nej, svarade doktor Holmes, jag tänkte göra det ... men så ... så var jag för feg ...

— Gudskelov för det min pojke. Jag har oroat mig hela natten för den sakens skull. Ser du, jag har aldrig talat om för någon mänska på jorden den verkliga anledningen. Om någon frågar dig, ska du säga, att du trasslade till ditt liv tack vare en dålig kvinna. Jag kunde inte hitta på något annat. Det är vad jag har sagt. Och något annat får du inte säga. Du får inte tala om den verkliga orsaken. Och i grund och botten finns den ju inte ... Inte är du en ... Inte har du ... Det var ju ingenting annat än en ungdomsförvillelse ... En dumhet på sin höjd ... Det har ju ditt liv visat tillräckligt sedan?...

Det låg liksom aningen av en skygg fråga i hans sista ord, en ängslig darrning i rösten. Som om han velat säga: Eller hur, min pojke, det har du väl inte?...

— Nej, sade doktor Holmes, jag har aldrig förfalskat sedan ...

Fadern höjde handen, i vilken han ännu höll eau de cologneflaskan:

— Tysst, tysst, viskade han. Inte det ordet. För Guds skull! Inte det ordet. Aldrig, hör du! Lova mig det!

Doktor Holmes sökte efter sin fars hand:

— Ja ...

— Nej, se på mig riktigt.

Han såg upp på sin far:

— Ja, det lovar jag ...

— Nå, sade den gamle matematikern med den gamla korthuggna klämmen i ord och tonfall, då är gudskelov den saken ur världen. Och så kan vi övergå till dagens allvarliga förhandlingar.

Han ställde eau de cologneflaskan på toalettbordet, hängde handduken på hängaren och tog plats mitt i soffan, rak i ryggen, med armarna i kors över det ännu breda bröstet. Han var lika smärt som för tjugu år sedan. Endast den förra spänstiga muskelstyrkan tycktes av kläderna att döma ha övergått i ålder­ domens seniga uthållighet. Hans tinningar voro ännu släta, inga höga blå ådror, tydande på åderförkalkning. Den kortklippta mustaschen hade grånat en smula. Men håret hade bibehållit sin ljusa färg och var ännu framkammat i två karska husarkrokar vid öronen. Dessa husarkrokar, de starka glasögonen, som tycktes liksom avrunda hans ögon och den alltmer framträdande stora, böjda näsan gåvo honom utseendet av en gammal vis uggla, som ensam, från någon gammal fura i skogen, genomskådade nattens hemligheter.

Han höjde bröstet ett par gånger, som om han ruggat upp sig:

— Nå, sade han, tala nu om, hur du har haft det? Har du slitit mycke ont?

Doktor Holmes såg honom in i de gamla visa, runda, grå ögonen:

— Nej, långt mindre än jag förtjänat. Jag måste tala om för dig allt från början.

— Nej, det bryr vi oss inte om. Frukosten väntar där nere. Och vi har ju kommit överens om att aldrig tala om den saken mera.

Doktor Holmes såg på sina händer:

— Något måste jag i alla fall säga. Jag hade suddat ner mig. Och så kom skräcken.

— Vilken skräck?

— Skräcken för din farbror Oscar och min farbror Anders. Skräcken för det oundvikliga förfallet, tendensen att gå under, som låg i släkten, känslan av omöjligheten att kunna resa sig på nytt, om jag stannade härhemma. Farfars bror och farbror Anders — deras öden red mig som mardrömmar. De fullkomligt förlamade mig. Det blev en slags hypnos. Jag sjönk allt djupare ner i den känslan: jag går under. Det kommer att gå med mig som med gamle Oscar Lekholm: jag blir aldrig läkare. Och så tar jag en vacker dag livet av mig som farbror Anders. Hela min framtid låg för mig som en uppslagen bok. Jag levde om igen deras liv. Jag såg ingen möjlighet att komma mig upp igen. Jag tyckte att jag redan försuttit tiden. Jag kunde inte samla mig till några studier. Det var lönlöst. Jag visste, hur det skulle gå. Men så fanns det någonting annat inom mig, en vilja till livet. Jag visste samtidigt, att om jag bara kunde komma härifrån, in i en alldeles ny miljö, skulle jag få tillbaka min kraft. Och så ... Och så, efter en tids funderingar hit och dit, kom jag att tänka på farbror Fredrik och Amerika ... Och så tog det ännu en lång tid, innan jag beslöt mig för att skriva — — —

Den gamle matematikern avbröt honom:

— Ja, och så reste du! Vidare i texten!

— Ja, jag reste. Jag begick ett brott för att kunna börja ett nytt liv. Jag begick det brottet med mitt förstånds fulla bruk. Det var ingen förvillelse, som du kallade det för en stund sen. Jag hade räknat med allt, till och med att du inte skulle anmäla mig för banken. Men jag hade inte desto mindre räknat med den möjligheten, att brottet på ett eller annat sätt skulle komma i dagen. Och för att skydda mig, för att få försprång tog jag vägen över Göteborg, därför att jag tog för givet att man skulle söka mig i Köpenhamn och Hamburg. Jag vill att du ska veta detta. Jag vill inte göra mig bättre än jag är eller kanske rättare: än jag var då. Jag har hållit mig undan länge nog. Jag begick med berått mod en förbrytelse för att kunna börja ett hederligt och nyttigt liv. Jag har inte den ursäkten som gamle Oscar Lekholm och farbror Anders kunde komma med: att de egentligen aldrig velat bringa det därhän det gick. Och så kom jag till Newyork. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag undvek naturligtvis landsmän. Jag hade ju lite pengar kvar sen jag betalt skulderna i Lund. Jag sökte plats som kypare. Jag vandrade omkring på gatorna. Och så kom jag en vecka efter jag stigit i land händelsevis att på Union square se en underofficer vid amerikanska marinen, som stod vid ett värvningsplakat och värvade matroser. Jag har först nu, sen jag träffade Sven i går, kommit att se den dagen i sitt riktiga sammanhang. Du har kanske hört hans utläggningar om ”trycket”, ärftligheten, vanan och imitationen — — —

Den gamle matematikern suckade och log samtidigt ett grimaserande leende:

— Ja, det ska Gud veta!

— Ja, när jag såg den där underofficeren var det väl ärftlighetens, vanans och efterapningens röst som talade inom mig. Både du och farbror Fredrik hade gått till sjöss en gång i tiden. Nu var det era röster som steg upp inom mig och drev mig fram till honom. Jag talade med honom. Vi gick in på en bar i hörnet av Union square och Fjortonde gatan. Han sökte övertala mig. Han hade ju provision på varje rekryt, han kunde värva. Vi blev lite förtroligare med varandra under pokulerandet. Han talade om att han var schweizare till börden, den ende schweizaren i hela amerikanska marinen. Han undrade vad jag var för en slags figur. Han förstod att jag var ”en bildad karl” och hur det nu var kröp det ur mig att jag läst medicin. Han kramade mig med ett hårt grepp om låret och beställde en ny omgång och sade: My young man, you and the Navy are one. Han talade om, att om jag tog värvning som sjukvårdsmatros skulle jag få min läkareutbildning gratis, om jag skötte mig och hade håg för studierna. Han plockade fram en bok ur kavajens innerficka och övertygade mig om att det var sant. Och minuten efter var jag värvad!

Den gamle matematikern log. Och samtidigt skakade han på huvudet:

— Besynnerligt! Det är ju mitt öde, sådant jag tänkte mig det, när jag tog värvning som artillerist. Att kunna tjäna mig upp till officer!

Han skakade åter på huvudet, som om han fått en glimt in i Guds verkstad.

Och det blev länge tyst. Till sist frågade fadern:

— Hör du, min pojke, jag sitter och tänker på en sak ... Har militärläkarna något anseende som läkare i det där landet?

Doktor Holmes skrattade till:

— Jodå, det tror jag visst man kan säga.

Fadern nickade belåtet:

— Det vill med andra ord säga, att du kan lite mera än skilja på skoskav och blindtarmsinflammation.

— Åjo, det tror jag nästan jag skulle kunna åta mig ...

— Vad har du haft för tjänstgöring i allmänhet?

— De sista åren har jag tjänstgjort som andre kirurg vid flottans sjukhus i Annapolis.

Fadern reste sig upp:

— Du menar väl inte, pojke, att så pass duktigt folk som amerikaner vågar släppa dig med kniv i handen på levande mänskor? Men det är ju sant: ett mänskoliv har ju inte samma värde där som här.

Han intog åter sin plats på soffan med armarna i kors över bröstet:

— Kirurg, det var alltid vad jag förr i världen önskade att du skulle bli. Nå! Vidare i texten.

Han spände ut bröstet upprepade gånger. Doktor Holmes log. Det var ungefär så han föreställt sig den gamle snörmakaren brösta sig, när denne drömde sig vandra i fädernestaden omgiven av sina söner doktorn, hovrättsrådet och borgmästarn ...

— Nå, kommenderade den gamle matematikern på nytt, vidare i texten!

— Ja, så är det inte mycke mer att berätta. Jag gifte mig.

— Du gifte dig lika förståndigt som jag, hoppas jag?

— Vi blev lagligt skilda strax innan jag reste.

Hans far nickade:

— Ja, jag vet ju inte vems felet var, ditt eller hennes. Men de få vi talas om sedan ... Men så mycke är säkert: en sådan kvinna som din mor finns inte en på millionen. Och ett så lyckligt äktenskap som vårt finns det inte ett på tiotusen. Det var aldrig ett moln på vår äktenskapliga himmel. Aldrig ett hårt ord som växlades mellan oss. Aldrig skuggan eller aningen av ett missförstånd. Om det överhuvudtaget kan sägas om en man och en kvinna att de tu äro ett, så passar det in på din mor och mig. Det var ett idealiskt förhållande, vårt. I alla avseenden idealiskt.

Doktor Holmes gav sin gamle far en snabb blick. Och samtidigt tog han upp näsduken och låtsades snyta sig för att dölja ett leende. Nu först förstod han, att hans far blivit gammal. Han hade glömt ... Ty även om hans och hans hustrus äktenskap inte varit det strindbergska inferno, doktor Holmes under sina litterära gymnasistår fantiserat om, så visste han, att det ej varit förskonat från stora och allvarliga slitningar. Men dem hade den gamle glömt. När allt kom omkring var också matematikern trots allt i grunden en diktare, en verklighetsförskönare. Och det var väl strängt taget alla mänskor. I grund och botten förhöll det sig väl så, att mänska och diktare voro synonyma begrepp. Och tiden den faktor, som till sist gör oss alla till diktare, även de mest verklighetsfångna. Det som ej låter sig förskönas, nivelleras av åren. Och det som ej ens åren kunna jämna ut, stiger genom avståndet till sådana proportioner, att det får något av de snöklädda alptopparnas majestätiska och monumentala resning. Och på så sätt blir det fula skönt, misshälligheternas skrovliga tinnar och konflikternas branta stup bli till underbart känsliga streck i det fulländande spelet av harmoniska linjer. Det är tiden, som är den store diktaren och som gör oss mänskor, tidens barn, till skalder. Och nu hade åren gjort matematikern till skald ... Doktor Holmes kom att tänka på en strof, han älskat som ung:

Den gamle matematikern satt försjunken i sina ljusa minnen från sitt i allo lyckliga äktenskap. Först efter en lång tystnad fortsatte han:

— Jag har ofta undrat på en sak. Och det är den: Om din mor levat, skulle du då inte ha gett ett livstecken från dig på alla dessa år?

Doktor Holmes nickade eftertänksamt:

— Jo-o-o, det skulle jag nog ha gjort.

— Och varför?

— Därför att — — — därför att — — — jag vet inte så noga. Det är svårt att säga — — —

— Då ska jag säga det i ditt ställe. Du skulle ha skrivit till henne därför att du visste, att hon skulle förlåta?...

Doktor Holmes nickade än en gång till svar:

— Ja.

— Men mig ville du inte skriva till, därför att du med den kännedom du hade om mig, var övertygad om att jag inte skulle förlåta?... Är det inte så?...

— Jo. Så är det.

Fadern reste sig upp. Rak som en knekt i ryggen gick han av och an på det trånga golvet, innan han till slut åter intog sin plats mitt i soffan med armarna korslagda över bröstet.

— Ser du, min pojke, sade han efter en lång paus, medan bussen valkades inne i sitt gömställe: Livet är inte matematik. Livet är inte logik. Jag trodde det en gång i tiden. Jag tror det inte mera. Jag har inte trott det sen den dag, din mor slets bort från mig och er och från den vila, hon hade rätt att kräva. Det var en sak, din mor och jag hade en liten skiljaktig mening om. Och det var er uppfostran. Hon gillade inte min princip. Och den var som du vet enkel nog: pojkar ska lära sig veta hut! Hon tyckte att jag tog alldeles för hårt i er. Hon ansåg till och med att jag med min uppfostran piskade lögnaktighet och slyngelaktighet in i er i stället för att som jag trodde piska det ur er. Det hände till och med att hon kunde lämna hemmet mitt i natten och bli borta flera dar, då en avstraffning skulle gå av stapeln. Men en så underbar mänska var hon, att hon aldrig med ett ord eller en handling ville visa er barn, att hon inte ställde sig solidarisk med mig också på den punkten. Jag vet, vad just detta kostade på henne. Och så togs hon bort från oss. Och den förmiddan, då jag bäddade åt den kära för sista gången, då svor jag med handen på hennes kallnade hjärta att jag hädanefter skulle uppfostra er så, som hon önskat. Jag lät er vara i fred. Jag lät er göra som ni ville. Jag lät er sköta er själva. Men då detta med dig hände, då först förstod jag vilken obotlig skada min uppfostringsmetod åstadkommit. Detta, du i ungdomlig förvillelse gjorde, det var mitt fel. Till den grad hade jag i er barndom och ungdom piskat er från mig, att något sådant kunde hända. Så lite förtroende hade jag skaffat mig hos er, så lite kärlek och tillgivenhet hyste ni för mig, tack vare min egen förvända metod, att — — — att det, som vi hädanefter aldrig mer ska tala om eller tänka på, kunde ske — — — Och inte kunde jag skriva till dig heller — — — Inte kunde jag med ett enda litet ord låta dig veta, hur jag tog denna sak, inte skicka dig ett enda litet ord med bön om förlåtelse — — — Ensam måste jag — — — bära — — — det — — —

Den gamle hade fallit samman. Han satt framåtlutad och dolde huvudet i händerna. Den magra seniga kroppen skakade under snyftningar — — —

Doktor Holmes hade kastat sig för hans fötter. Han borrade huvudet ned i hans knä och överväldigad av gråt snyftade han:

— Far — — — far — — — tala inte så — — — tala inte så — — —

Fadern strök som en blind hans huvud:

— Alla — — — dessa — — — sömnlösa nätter — — — Alla — — — dessa mardrömmar — — — då jag trodde — — — du hatade — — — mig — — — så att du — — — inte ansåg mig — — — värd att — — — skriva en enda rad till — — — Denna postremissväxel — — — du skickade — — — utan ett ord — — — under annat namn — — — det var som om — — — du velat säga mig — — — nu är vi kvitt — — — Allt — — — detta — — — måste jag — — — bära — — — ensam. Jag stod varje dag — — — vid din mors grav — — — och talade med henne — — — om allt detta — — — om min förtvivlan — — — Och inget svar fick jag — — — Ingen tröst — — — Det var som om själva — — — den svarta mullen sagt — — — du lider vad — — — dina gärningar värda — — — äro — — —

— Far — — — far — — du får inte tala så — — — du får inte — — —

Den gamle matematikern fortfor att stryka sin sons huvud.

— Jo! Jo! En gång måste det sägas. Vi har så mycke att talas vid om, du och jag. Nu följer du med mig hem och så firar vi julen ensamma, du och jag. Mitt hem, ert hem, står alldeles som det var, när din mor dog. Det är bara en ny matta i matrummet, jag måste köpa häromåret. Det är också några glas som har slagits sönder av vårdslösa pigor under årens lopp. Men annars är allt sig fullkomligt likt som den dag, hon gick ifrån oss. Vi ska ha det så skönt samman, du och jag — — — Annars om jularna brukar jag resa upp till Lars i Stockholm. Gurli är som om hon vore min egen dotter. Och pojken deras är en så löftesrik ung man, att mitt gamla hjärta riktigt sväller av snörmakare Lekholms stolthet, när jag tänker på hans framtid. Nu när du har kommit tillbaka och jag har fått sagt dig vad jag skulle säga, så har jag knappast någon önskan mera än att få bäddas ner vid den käras sida. Där är ju förstås Sven, som vållar oss bekymmer. Han är, som min gamle far, en obotlig sangviniker. Han har nu hållit på i flera år med en uppfinning vad det nu är. Jag gissar att det är någonting med en automatisk växellåda. Men den finns det visst i närvarande stund tusen mänskor som vrickar hjärnan ur led på. Han kunde ha haft det bra om han velat. Han hade en bra plats som ingenjör vid bilfabriken. Men han är omöjlig att samarbeta med. Så förtjänade han ju en massa pengar på de där fartygen. Och då byggde han en liten schopp för sina egna experiment i Falkenberg och en stor, sjudundrande villa. Och så gick det hela omstyr. Verkstan har han lyckats behålla. Hur vet och förstår jag inte. Han har visst några mänskor, som är dumma nog att tro på honom. Ännu så länge. Men när det tar slut?... Vad ska det bli av den stackaren då?... Jag vågar inte tänka på det. Och sitt familjeliv har han också lyckats trassla till. Jag förstår inte vad kvinnor ser på honom. Men han har haft den ena historien efter den andra, också då han var gift. Och nu sist är det ett fruntimmer, han träffade på tåget mellan Stockholm och Göteborg. Hon skulle resa till Amerika, hade biljett och pass och allting och skulle visst till och med gifta sig där. Men i stället övertalade han henne på den där korta resan att stanna. Och nu ska de visst gifta sig. Vad de ska leva på, vete gudarna. Hans frånskilda hustru och flickorna har det visst rätt så svårt ibland. Jag har varit ihop med honom om det så många gånger. Men han bara svarar nervöst och otåligt som alltid: vänta du, min dag kommer väl också.

Doktor Holmes hade rest sig upp:

— Det ser ut som om han skulle lyckas nu.

Men den gamle matematikern skakade på huvudet:

— Ack, kära du, det har han trott och vi hoppats i många år. Han fortfar att tro. Men vi har slutat upp med att hoppas. Han är alldeles för sangvinisk. Han blir aldrig i livet förståndig. Det är både min och Lars’ bestämda uppfattning. Tage anser att han fortfarande har en chans. Men — — —

Det knackade på dörren. Det var farbror Per, som sade:

— Frukosten väntar, mina vänner — — —

— — —

Det framgick under samtalet vid frukostbordet att den gamle snörmakaren börjat sin hundraårsdag i ett miserabelt humör. Han hade redan tidigt på morgonen råkat i en allvarlig dispyt med sin äldste son Per, då denne varit inne hos honom för att vidtaga de sista arrangemangen för dagens högtidliga begående. Meningsutbytet mellan de två hade gällt en flaska ”maderat vin”, som snörmakaren kallade det. Med ett glas ur en sådan flaska hade han nämligen tänkt, att han skulle välkomna var och en av sina söner och sonsöner, när de gjorde sin uppvaktning. Farbror Per hade vägrat, av skäl som han nu upprepade för de närvarande: brodern Carl, sin son ”greven” och Lars, Gurli, Karl, Tage och Bertil. Gunnar hade av en eller annan anledning inte uppsvarat till frukosten utan låtit hälsa genom sin bror, matsalskyparen på Grand hotell i Lund, Bertil Lekholm, att han skulle infinna sig på slaget elva.

Skälen till farbror Pers avslag i maderafrågan var den, att han i sin egenskap av gammal nykterhetsvän ej ansåg sig kunna tillåta att sprithaltiga drycker serverades i hans hem. Det var en princip han obrottsligt hållit under hela sitt liv. Mer än en gång, sedan han kommit i den sociala ställning, att han hemma hos sig måst ge mer eller mindre officiella middagar, hade hans numera avlidna hustru uppmanat honom att servera åtminstone vin till maten. Men han hade bestämt motsatt sig denna efterlåtenhet för ett bruk, som han under ett helt liv inte bara djupt ogillat utan också på det ivrigaste bekämpat. Han kunde inte heller finna någon som helst anledning att just i dag bryta mot denna sin princip.

Det var inför denna ståndaktighet den gamle snörmakaren fattat humör. Han hade, så gott han kunde, slagit den kritvita och blåådrade handen i sängkanten, bjudit tystnad och förklarat, att därest han ej fick bjuda på maderat vin skulle det, för hans vidkommande, ej bli någon hundraårsdag av. Även om han ej längre var herre i eget hus, borde han väl i all rimlighets namn åtnjuta full besittanderätt av det rum, hans envise och trångbröstade son upplät åt honom. Han hade dessutom tänkt, att vinet skulle inköpas för hans egna pengar, och därvid hotfullt pekat på sin gamla flottiga portmonnä, i vilken han sedan flera år tillbaka gömde en av sonen Per ditlagd femkronorssedel, vilken i gubbens ögon representerade en oerhörd förmögenhet. Också detta förslag hade emellertid farbror Per motsatt sig. Själv ville han under inga omständigheter gå till systembolaget för att inköpa vinet. Han var lika litet hågad att sända vare sig sin gamle betrodde dräng eller någon av de båda husassistenterna i ett sådant ärende. Alla tre voro nämligen övertygade nykterhetsvänner och skulle ha funnit hans handlingssätt mer än egendomligt.

Det var först, när farbror Per märkte, att den gamle på själva sin högtidsdag var nära att nedkalla Guds förbannelse över sitt eget kött och blod som han givit vika och skickat efter en flaska madera.

Kontroversen gav anledning till en hel del skämtsamma häntydningar på gubbens hundraåriga envishet och framkallade mycket skratt. Till och med farbror Per log.

Segern över vinfrågan hade emellertid ej förmått den gamle hjälten från affären vid Kolding och kalabaliken i förstugan att helt nedgräva stridsyxan. Några minuter efter svingade han den åter i sin hand. Denna gången gällde det tvenne telegram, som farbror Per frambar till honom och som uppväckte hans synnerliga missbelåtenhet. Det ena var från friher­ rinnan Augusta Seraphia Björncrona, avsänt från Marocko och av följande lydelse: ”Je t’embrasse mille fois mon coeur plein d’amour et de chanson”. Det andra var från Maria Elisabeth Lekholm, avsänt från en svensk missionsstation i Kina och nedkallade på engelska språket Guds rika välsignelse över farfadern. Den gamle, som ännu hade sina ögons bruk i behåll (hörseln var däremot betydligt reducerad) genomläste uppmärksamt flera gånger de två telegrammen. Då han förgäves sökt stava sig genom dem utan att avvinna dem någon mening, kastade han dem från sig på golvet och förklarade sig ej vilja befatta sig med sådan ”lort”. Hans son, farbror Per, plockade upp dem, försökte i sin ordning tyda dem och överlämnade dem till den gamles vårdarinna, en sjuksyster, som tolkade deras innehåll. Men ej heller detta tillfredsställde den gamle. Vem var nu egentligen Augusta Björncrona? Henne hade han sig veterligen aldrig haft någon förbindelse med, inte ens i sina unga dar, då han som gesäll vandrat genom landet och haft tur med sig hos flickorna. Farbror Per upplyste honom om damens identitet. Han påminde honom i så skonsamma ordalag som möjligt, att han upprepade gånger förut blivit underrättad om att Augusta gift sig med en baron, att hon nu befann sig på bröllopsresa i ett land som hette Marocko och som låg i Afrika. Denna underrättelse förtörnade i ännu högre grad den gamle: han hade alltså barnbarn, som vistades bland hedningarna, som inte undfått dopet utan voro sig själva en lag. Sådana sondöttrar ville han inte veta av, inte kännas vid. Och vad var det för slags sång hennes hjärta var fullt av? Inte var det Guds ord eller en psalm ur den svenska psalmboken, eftersom hon befann sig bland hedningarna. Han ville inte ha med sådana telegram att göra. Han hade för resten aldrig tyckt om telegram. Han mindes, när de hade börjat med de där nymodigheterna. I hans ungdom hade man rett sig utan dem. Han ville inte se dem!

Det var på denna punkt farbror Per lämnat honom för att möta gästerna vid frukosten. Och det var med en viss spänning den gamle snörmakarens söner och sonsöner reste sig från bordet, hämtade sina blomsterbuketter från tamburen och i en lång rad tågade in i hans rum för att bringa honom sin hyllning.

Det var nu en tre, fyra år sedan han slutat att sitta uppe en stund varje morgon. Han låg i sin säng i det innersta rummet i farbror Pers sovrumsvåning, dit han flyttat efter gamla fru Lekholms död. Det var de gamla förmaksmöblerna doktor Holmes så väl mindes från det gamla Lekholmska hemmet, av farbror Per pietetsfullt ordnade på samma sätt som de stått i det lilla envåningshuset vid Östra bulevarden: där var det ovala salongsbordet med snörmakarens farfars bibel, det röda plyschalbumet och en liten avgjutning av Thorvaldsens Kristus, de smala, långryggade salongsstolarna med fransar, den långa, svängda mahognysoffan och över den de bleknade familjeporträtten i svarta, ovala ramar omgivande en brutal förstoring av gamla fru Lekholm i vit spetsmössa, svart sidenklänning och en päronhalva i vardera kinden för att hon ej skulle se alltför mager och förgrämd ut, då hennes bild på gamla dagar skulle förevigas. Där var det med glasdörrar försedda bokskåpet, i vilket snörmakarens hjälteuniform hängt, men som nu åter blivit bokskåp, sedan malen ätit upp uniformen, och på båda sidor om skåpet alla hans diplomer och utmärkelsetecken. Där var byrån, i vilken faster Charlotte förvarat sitt konfektmuseum, och vilstolen vid fönstret, där den gamle brukat sitta och berätta sina Fänrik Stålshistorier om affären vid Kolding.

Själv låg emellertid snörmakaren i en ultramodern, bekväm och rymlig engelsk järnsäng. Han var dagen till ära iförd svart bonjour, löskragen av sin egen berömda konstruktion, vit spännhalsduk och lösmanschetter. Han låg där, liten och hoptorkad, med höga blå ådror vid tinningarna och på de kritvita händerna, det ännu yviga håret var vitt som täcket, de vita knävelbårarna voro dagen till ära en smula gula av skäggvax och på de insjunkna torkade kinderna lyste en rund skär rodnad. Blicken bakom de starka glasögonen var svår att fånga. Det var som om den krupit in och gömt sig i sina hålor och därifrån osäkert och värnlöst, men samtidigt egendomligt klipskt spejade omkring sig för att i farans stund draga sig ännu längre tillbaka.

Det låg ingenting beklämmande över den lilla skrumpnade, snövita gestalten i den absurda, alltför stora bonjouren. Doktor Holmes erfor snarare ett behov av att le vid åsynen av honom och hans ätteläggar, stora, axelbreda karlar, som en efter en gick fram till bädden, fattade hans svala, änglavita hand och mumlade några ord utan att han tycktes känna igen någon mer än farbror Per och matematikern. Alla dem, som nu stodo fylkade kring honom och som han knappast mera kände — alla dem och många andra, som ej kunnat infinna sig, hade den lilla förkrympta och förtorkade gestalten gett upphov till, mänskoöden spridda över en hel planet, alla väsenskilda och ändock med någonting av det som en gång varit snörmakare Pehr Anders Lekholm, hans förtjänster och hans fel inom sig. Doktor Holmes kunde ingenting annat än le, så som man ler, när man plötsligen står öga mot öga med det fantastiska. Det var som om det långa perspektivet av Lekholmska livsöden, Lekholmska tragedier och Lekholmska framgångar i detta ögonblick och detta möte framstått i en bisarr förkortning, som gjorde hela släktens skiftande historia på samma gång enkel och mystisk. En gång i tiden hade en ung man upptänts av kärlek till en kvinna. Och för sekler och åter sekler framåt skulle hans kött, hans blod och hans ande leva, verka, lida, glädjas, hoppas och förtvivla i dem som buro hans namn ...

Sköterskan hade under tiden slagit i det maderade vinet och bjöd omkring glasen på en bricka. Ätteläggarna stodo i en halvcirkel kring sängen, höjde sina glas och drucko under tystnad.

Den gamle nickade till tecken att han skålade med dem.

Minuten efter knäppte farbror Per samman händerna till bön. Och instinktivt följde de andra hans exempel. Med hög röst talade han över ämnet: Det enda nödvändiga: att leva i Kristus.

— Det finns tusen sinom tusen mänskor, som hålla på att förgås, men ändock icke veta, att de befinna sig uti någon fara. De äta, arbeta, fröjdas, sjunga, de låta dag efter dag gå och de veta icke, att de hålla på att förgås. I denna världen äro de varandra mycket olika, somliga äro rika, andra fattiga, somliga aktade, andra föraktade, somliga hava allt vad de önska, andra tryckas av ständiga bekymmer. Varhelst man kastar sina ögon, ser man, hur de skynda om varandra, de samtala med varandra, de överlägga med varandra om alla sina angelägenheter, men de överlägga aldrig därom att de behöva frälsas — - —

Lekholmarna gåvo varandra skygga och menande blickar, sågo ned på sina knäppta händer, på sina skospetsar, på vecken på sina benkläder ... Och var och en tycktes tänka: Nu gäller det mig ...

Men plötsligt var det, som om de förstått: Han menar sig själv. Nu, först nu, blottar han sitt innersta för sin släkt, för dem, som genom blodsband står honom närmast.

Allt under det han talade böjde han huvudet djupare. Han stod framåtlutad, med händerna sammanknäppta mot bröstet och hans myndiga och lång­ samma ordförandestämma blev allt ödmjukare, hetare, allt mera flämtande och snubblande: Nu kom hans hemlighet i dagen! Han hade sålt sin själs frälsning för den världsliga framgången. Han bad och anropade.

Kanske berodde det därpå att doktor Holmes kvällen innan han lämnat Newyork sett ett skådespel av Tolstoj. Kanske berodde det också därpå, att han under sitt mångåriga sysslande med sin släkt och dess öden alltid stannat inför farbror Per som inför en olöslig gåta, obegriplig för honom, därför att han själv saknade båda de egenskaper som bildade grundstommen i farbror Pers väsen: den djupa religiositeten och det skarpa merkantila sinnet. Men nu, plötsligt, medan han stod och betraktade denna böjda gestalt och lyssnade till de heta flämtande orden, kände han sig för första gången allvarligt övertygad om att den mannen ej var en humbug. Och inte nog med detta: han tyckte sig också nu, för första gången i sitt liv, se den gamle mannen och hans livslånga inre strid i ett nytt ljus. Farbror Per — han var på något sätt i släkt med den store ryssen. Han var en småborgerlig Tolstoj, som sedan decennier tillbaka brottats med Mammon och världslighet och jordiska hänsyn som sjömannen med bläckfisken. Men striden var inte slut ännu! Farbror Per hade en mäktig hjälpare, Guds enfödde son på korset. Och en dag skulle det kanske ske, att han med Hans hjälp lyckades slita sig ur monstrets armar och likt den gamle ryssen, svag och sjuk och stapplande, lämna alla sina jordiska ägodelar bakom sig och vandra ut i ensamheten, fattigdomen, befrielsen och den eviga glädjen ...

Farbror Per bad och anropade:

— Hur har jag det? Vart toge min själ vägen, om jag i denna stund måste lämna detta livet? Hur kan icke djävulen förblinda deras sinnen, som hålla på att förgås! Att låta nådatiden gå sig ur händerna, att vandra fram mot evigheten på måfå, att giva sin arma själ till spillo — det är vad vi arma mänskor göra. Så säger aposteln Petrus: I ingen annan är salighet, ty det finnes icke heller något annat namn under himlen mänskorna givet, i vilket vi skola saliga varda, än Jesu namn. Och så säger aposteln Johannes: Den som icke tror sonen han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Det finns tusenden som ropa och säga: Det är icke farligt! Låten icke skrämma eder! Icke blir någon mänska fördömd! Allt det där talet om helvetet är endast en saga uppfunnen för att skrämma folk — — —

Det uppstod i detta ögonblick en rörelse bland Lekholmarna. En efter en vände de sig om och sågo mot dörren in till farbror Pers rum. En efter en blevo de blodröda i ansiktet och borrade blicken i brysselmattan. Endast farbror Per såg ej. På tröskeln till hans rum stod Gunnar Lekholm, skådespelaren och Bellmanssångaren. Han var iklädd en kostym från adertonhundratalets mitt: lång bonjour, ljusa, smala benkläder, fadermördare och svart halsduk virad många varv om halsen. Han var dessutom sminkad, bar lutan i ett band över axeln och hade tydligen, trots Bratt­ systemet, på något sätt lyckats skaffa sig en eller annan snaps till frukosten. I rummet spred sig nämligen en allt starkare doft av brännvin. Han nickade frejdigt och hurtfriskt åt sina kusiner, bugade sig lätt för sin farbror matematikern och höll högra handen utbredd över lutans strängar, så att den ej skulle ge från sig något oväntat ljud och på så sätt störa farbror Per i hans andaktsövning. Han till och med tycktes uppmärksamt lyssna till talaren, man kunde se på honom att han spetsade öronen för att fatta galoppen ...

— Ja, säger du, men jag har icke tid ännu. Jag behöver använda all min tid för att skaffa mat och kläder åt mig och de mina. Nej, min vän, först behöver du frälsas. Viktigast av allt är att du blir frälst. Kom och låt oss gå med varandra till rätta. Nu, just nu i dag är frälsningens dag. Om än våra synder voro blodröda, skola de dock varda snövita, och om de än vore rosenfärgade skola de dock varda såsom ull, säger profeten Esaias. Och Paulus, Herrens apostel, ropar: Tro på Herran Jesus, så varder du och ditt hus frälst. Se dagen kommer — den kommer allt närmare, då du antingen skall gå bort i evig pina eller ingå i ett evigt liv. Låtom oss bedja! Låtom oss var och en i tysthet bedja om det, som är det enda nödvändiga ...

Han böjde huvudet ännu djupare och dolde ansiktet i händerna.

Det blev tyst en lång stund. Slutligen var det någon som hostade till ett slag. Lekholmarna rätade upp sig en efter en och kastade en skygg blick mot Gunnars plats. Också han hade böjt sig fram med vänstra handen döljande ansiktet och med den högra skyddande lutans strängar.

Till sist steg han in i rummet, skakade bugande hand med farbror Per och sade sympatiskt och belevat som det anstår en skådespelare:

— Jag hade tänkt att sjunga en liten visa för farfar. Men kanske att det inte passar samman med stundens allvar. Det är en liten omdiktning av Elias Sehlstedts ”Min salig farmor var så rar, med sina hundra år på nacken”. Jag hade tänkt att i stället sjunga: Min salig farfar är så rar etc. Men som sagt ...

Farbror Per såg pinsamt berörd ut. Han visste ej riktigt vad han skulle svara.

— Ja, sade han efter en stund, sådana sånger har aldrig sjungits i mitt hem förut. Men jag har gjort far till viljes i en annan sak förut i dag på morgonen, så att — — — vill han — — —

Gunnar Lekholm gick fram till hundraåringens säng, fattade hans hand och böjde sig över honom: Han sade med hög röst:

— Kära farfar, jag tänkte sjunga en liten sång till farfars ära, om farfar tillåter det ...

Den gamle snörmakaren betraktade honom länge. Plötsligen började det rycka i hans ansikte. Han sökte resa sig upp och med handen stötte han sin sonson från sig:

— Vad ser jag! Är det du, Oscar? Var kommer du ifrån? Jag vill inte se dig! Du har ruinerat mig tillräckligt! Jag har ingenting att ge dig. Laga dig i väg härifrån — — —

Gunnar Lekholm, som på grund av sin klädedräkt och förmodligen också sitt utseende av sin gamle farfar blivit tagen för den man, som bragt honom i olycka, fick ej sjunga sin omarbetning av Sehlstedts Salig farmor. Han drog sig skyndsamt tillbaka, medan sköterskan tog hand om den gamle. Han visade tydliga tecken till inre oro och måste nu vila för att spara sina krafter för de kommande uppvaktningarna.

— — —

Efter uppvaktningen från de närmastes sida hade en deputation från stadens hantverksförening infunnit sig för att bringa den vördnadsvärde hundraåringen sin hyllning. Deputationens ordförande hade medfört en på pergament textad hälsning från systerorganisationen i den stad, där snörmakarens vagga en gång i tiden stått och där han själv, enligt pergamentshälsningen, som en snörmakeriets Grand old man intagit en framskjuten, aktad och i föreningens annaler aldrig senare fylld plats. Omedelbart efter hantverksföreningens hyllning hade stadens prästerskap avlagt ett besök in corpore för att framföra sina lyckönskningar och nedkalla Guds välsignelse över den gamle djupt religiöse och — så länge hans kroppskrafter tillåtit det — aldrig svikande kyrkobesökaren och nattvardsgästen.

Dessa båda uppvaktningar förlorade emellertid en stor del av sin högtidliga prägel av den anledningen att snörmakaren redan förut likt ett litet barn uttömt sina krafter och fallit i en djup sömn. Ceremonien inskränkte sig för den skull till en titt in i den gamles rum, varefter man drog sig tillbaka i matsalen, där man undfägnades med mille feuillestårta, saft och vatten samt pommac.

Då de sista gästerna lämnat huset vidtog för Lekholmarnas räkning dagens andra högtidsmoment, en vallfärd till familjegraven. Där vilade nu inom ett järnstaket gamla fru Lekholm, farbror Pers hustru, deras två i tidig ålder bortryckta barn, faster Charlotte och faster Hulda. Och underst på stenen, där deras namn inristats i guldbokstäver hade farbror Per vidfogat bibelorden:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än död vore.

Lekholmarna blevo stående en stund med blottade huvuden i det tilltagande snögloppet. Vad var och en av dem tänkte visste inte doktor Holmes. Själv hade han kommit att tänka på den eftermiddagen, då skandalen hänt vid det Rosenstjernska bröllopet. Han hade nämligen aldrig sett faster Hulda så snyggt klädd som den gången. Hon hade kommit direkt från kyrkan till matematikerns ...

En efter en satte de på sig sina huvudbonader, skådespelaren Gunnar sist, efter att ha kastat en slängkyss åt den lilla gravkulle, under vilken hans mor vilade. Doktor Holmes slog följe med farbror Per, då Lekholmarna två och två troppade av bort mot kyrkogårdsgrindarna. Farbror Per var en smula indig­ nerad över brorsonen Gunnars beteende dels på morgonen vid uppvaktningen, dels nu vid gravarna! Man sjöng inte världsliga sånger på en mänskas hundraårsdag. Man kastade inte heller slängkyssar åt döda ... Doktor Holmes sökte blidka honom. Han berättade för honom den av Anatole France upptecknade medeltidslegenden om den Heliga Jungfruns akrobat, som förvunnits med att ha stått på huvudet och jonglerat med knivar framför själva altaret. Det var någonting liknande med Gunnar. Han hade velat uppvakta sin farfar med det bästa han kunde prestera: sin konst, och vad slängkyssen beträffar, var det väl troligt, att den för honom betecknade den djupaste tacksamhet han kunde känna här i livet. Och farbror Per tycktes förstå. Han till och med log. ”Säger du det”, upprepade han, ”då har jag gjort honom djup orätt.” Och som den kristne han var, lämnade han doktor Holmes, förenade sig med Gunnar och syntes vid passerandet av kyrkogårdsgrindarna lägga sin högra hand på hans skuldra.

Vid en gatukorsning gjorde man halt. Förmiddagens program var avslutat. Farbror Per skulle återgå till sin världsliga gärning på banken, matematikern var betänkt på att uppsöka en gammal vän och följdes hem av Peter Paul. Gurli skulle hjälpa husföreståndarinnan med middagsbordet. Gunnar gnuggade sina händer i den talande gest, som, beroende av timman på dygnet, kan betyda antingen grogg eller snapsen.

Matematikerns och farbror Anders’ söner gjorde sällskap till hotellet. Gunnar upprepade nu högljutt sitt stumma förslag från föregående minut:

— Vi dricker väl en liten slänggrogg för gamla minnens skull. Om vi tar in fyra parisersmörgåsar blir det tretti centiliter. Det blir en sex centilitersgrogg per man.

Matematikerns söner förklarade, att de skulle komma ned i kaféet senare. De hade någonting att talas vid om först. Också Bertil vägrade i vändningen. Han hade någonting att syssla med på sitt rum ...

Gunnar gav honom en knuff i sidan:

— Du tänker väl för fan inte läsa vers vid middan, gamle ganymed?

Men Bertil gav honom en föraktlig blick:

— Dumbom!

Lars, Tage och doktor Holmes stannade framför Lars’ dörr. Tages rum låg visserligen närmare trappan, då de kommo upp i korridoren. Men Lars var den äldste av bröderna och i en stund som denna, då de utan att ett enda ord växlats därom eller någon överenskommelse gjorts på förhand, skulle dryfta sina egna och släktens öden, fylkades de kring den äldste inte bara av gammal vana från barndoms- och ungdomsåren: de följde en av mänskosläktets djupaste instinkter. Det skulle ha inneburit någonting tanklöst detroniserande eller avsiktligt förringande från Tages sida, om han föreslagit dem: Ska vi gå in till mig? Här huserar jag.

De hade hitintills endast hunnit dunka varandra i ryggen till hälsning, den speciellt Lekholmska dunk­ ningen i ryggen, som blivit tradition i släkten, gud vet när och hur, och som bestod i en aborterad omfamning, medan munnen spetsades till en kyssliknande humoristisk grimas över motståndarens högra skuldra, samtidigt som högra handen tre gånger kraftigt applicerades mellan delinkventens skulderblad. Men nu skulle man talas vid. De hade flera timmar på sig till middagen. Ingenting hade, som sagt, nämnts därom på förhand. Men alla tre visste det: nu skulle man talas vid.

Det var väl doktor Holmes’ yrke som gjort det till en vana hos honom, att vid inträdet i ett sovrum först kasta ett öga på sängen. Bakom en skärm stodo de båda bäddarna. Den ena var orörd, över den andra hade överkastet tydligen lagts i sista stund. Lars hade alltså inte lagt sig att sova, då han anlänt klockan fem på morgonen. En stor svart portfölj och ett par hornbågade brillor bredvid på skrivbordet visade, att han tillbragt morgontimmarna med arbete. Doktor Holmes log. Han kom att tänka på Svens ord om Lars: Han arbetar som en häst.

— Du har måst lägga dig till med glasögon, sade han.

— Ja, svarade Lars, egentligen skulle jag kunna reda mig utan dom. Men jag går på mitt fyrtifemte år. Och det är bättre att förekomma än förekommas. För resten hoppas jag det inte syns några ålderdomstecken på mig ännu.

— Nej, det kan man verkligen säga. Hur my eke väger du?

— Jag har hållit mig vid sextisju kilo sen svältåren. Då vägde jag ganska mycke mindre. Innan dess hade jag i tio år oscillerat mellan sextinio och sjuttitvå. Sextinio på somrarna och sjuttitvå efter julfirandet. Men nu har jag som sagt hållit mig konstant vid sextisju. Det är kanske lite väl nära underkanten för en karl som mäter en och åttisju i strumplästen. Men jag trivs med det. Och mager kan jag väl heller inte kallas. Känn på mig ska du få känna.

Doktor Holmes tog ett par grepp om hans bröst och midja. Det var som att känna på en vinthund.

— Du får gärna slå på magen om du vill, ganska hårt till och med.

Doktor Holmes satte knytnäven med en kort, kraftig ”krok” i Lars mellangärde, utan att han blinkade.

— Det värsta är med ansiktet, sade Lars. Den minsta lilla extravagans i middagsväg sätter sig där. Och det är Gurlis förtvivlan. Det är ganska lustigt, men så länge jag håller mig så här i ansiktet liknar jag far, påstår hon, och ser ganska fågelhuvudsdistingerad ut. Men aldrig så lite fettet sätter sig i kinderna, kommer morfars präst- och bondefysionomi fram. För resten har jag som de flesta andra mänskor mitt eget system en kvart, varje morgon, min egen blandning av Ling och Müller. Och på kvällarna leker Staffan och jag en stund med en punchingball. Ping pong är för resten inte heller en dålig metod. Den har bara en sak mot sig: den är lite löjlig. Men det var inte om det vi skulle tala. Sitt ner, pojkar!

— Visa sig löjlig, det vill ingen Lekholm göra, avbröt Tage. Han hade placerat sig i rummets enda bekväma stol. Och det vill för resten ingen annan svensk heller. Inte ens de som har det till yrke. Den svenske clownen är alltid en obotlig melankoliker.

Lars tog en cigarrett ur ett slitet silveretui, antagligen en av Gurlis första julklappar och tände den.

— Gunnar då?

Tage plockade en pipa ur fickan, stoppade den omsorgsfullt och tände den:

— Gunnar har aldrig ett ögonblick ansett att han är löjlig. Han är konstnär. Fick han veta, att han är löjlig, skulle han gå och dränka sig eller också skulle han bli religiös.

Tage var den ende av bröderna, som bråddes på sin mors bonde- och prästsläkt. Liten, satt, med ett runt, godmodigt, slätrakat ansikte och med en mun, som formade sig till ett hjärtligt leende, när han talade. Han yttrade sig långsamt. Det var som om han både andligen och kroppsligen levde i längre tidsenheter än Lars och Sven, med en sävligare rytm, en långsammare takt. Han gav intryck av en liten trygg, skånsk bondeflegmatiker; där Lars och Sven, var och en efter sitt temperament, räknade med dagar, timmar, minuter, inom vilka ting skulle uträttas, planer föreligga färdiga på papperet, organisationer vara genomförda, räknade han med det konstnärliga skapandets årstider, våren, då fröet stoppades i jorden, sommaren, då det växte, hösten, då frukten skördades, vintern, då livet hämtade nya krafter. Hela hans väsen, det långsamma talet, det godmodiga ansiktsuttrycket, den satta gestalten var som en leende protest mot Svens förbannelser över den evighet det tagit mänskosläktet att nedpressa ångmaskinens kolförbrukning från tjugu kilo till åtta per effektiv hästkrafttimma. Den lätthet, med vilken hans mun formade sig till ett älskvärt leende, och den flegmatiskt drömmande på ett egendomligt sätt ofixerade blicken var också en lika stark protest mot Lars’ vinthundsspänstighet och hans efter alla olycksfall spejande falkögon: det finns goda år och dåliga och man måste taga dem båda med jämnmod; livet är längre och i längden barmhärtigare än du tror. Om doktor Holmes skulle ha tvingats att med ledning av hans väsen, sådant det denna förmiddag framställt sig för honom, gissa sig till Tages sysselsättning, skulle han aldrig ha lyckats. Bonde eller präst. På sin höjd adjunkt i latin och grekiska. Men aldrig musiker. Och framför allt aldrig en musiker, som enligt Svens uppgift skrev ”organiserat buller”. På sin höjd en orgelspelare, som specialiserat sig på fugor.

Doktor Holmes såg på honom och log vid tanken på honom som framställare av organiserat buller.

— Vad skrattar du åt, frågade Tage.

Det dröjde en stund, innan doktor Holmes kunde finna på ett lämpligt svar:

— Jag tänker på den där gamla kapten därhemma, vad det nu var han hette, som alltid, när han mönstrade sina mannar, brukade beklaga sig över, hur förbannat olika de enskilda karlarna såg ut.

— Han hette Ehrensköld, sade Lars. Han hade först varit vid flottan och tog sen transport till artilleriet för att han inte tålde sjön.

Men Tage skrattade:

— Ja, nog är vi Lekholmar bra olika, fast vi står i samma led.

Han satt och slängde med ena benet över länstolskarmen, lade pipan från sig och knäppte händerna samman bakom huvudet.

— När vi stod inne hos gubben farfar, kom jag att tänka på en sak, som kanske också for genom huvet på er. Den ligger ju för resten så nära till hands. Om vi betraktar den gamle snörmakaren som vår stamfar — och längre bort kan vi ju inte gå — så är det ganska egendomligt, att det inte har behövts mera än två generationer, hans söner och sonsöner, för att utkristallisera så gott som alla de typer, man brukar kalla genuint svenska. Hela släktens historia från och med den gamle snörmakaren kan på sätt och vis kallas typiskt svensk. Det är väl Sundbärg som har framhållit, att det typiska för den svenska samhällsgestaltningen är tre olika rörelser: emigrationen, ståndscirkulationen och frireligiöst nykteristiska rörelser. Det är väl inte troligt, att farfar hade ens den blekaste aning om, hur genuint svenskt han tänkte, när han fick i sitt huvud att hans söner skulle bli studerade karlar. Man kan väl tryggt påstå, att den idén, som lär vara den enda gubben hade i sitt huvud, har skapat åtta tiondelar av Sverges kulturvärden och Sverges kulturhistoria. Faktum är att den gamle snörmakaren bland sina arvingar räknar så gott som alla de typer, svenskt samhällsliv kan visa upp. Det slog mig, när vi stod där uppe samlade kring gubben, att släkten Lekholm nära nog verkar som ett schema. Den frireligiöse — den har vi! Matematikern och uppfinnaren — den har vi också, i ett par upplagor! Lyrikern — slarvern, som det alltid i Sverge sen urminnes tider gått åt helsike för — den har vi också, i farbror Anders! Prästen har vi fått in genom gifte. Juristen saknar vi visserligen till namnet. Men min uppfattning har alltid varit, att Lars borde ha blitt jurist i stället för knekt. Den svenska snobben har vi i Peter Paul. Och vad emigranten beträffar, så har vi den också i flera upplagor. Och affärsmannen, i sin säregna svenska typ, den frireligiösa med utpräglat sinne för de ekonomiska värdena. Ett ögonblick höll jag verkligen på att gå bort till sängen och luta mig över den gamle och säga: ”Du har gett upphov till en liten provkarta på svenska varor.” Och gubben själv hade i sin krafts dar också mycke av det gammalsvenska i sig: yverborenheten, skrävligheten, entusiasmen, månheten om sin egen värdighet, bristen på ekonomiskt sinne, offerviljan, någonting av dessa alltför stora andliga kragstövlar, av behovet att ta sig vatten över huvudet, som alltid kännetecknat svensken. Man skulle verkligen på hans gravvård kunna rista in orden: Här vilar en gammal ärlig svensk. Jag börjar nästan mer och mer luta till Svens ständiga tjat om ”de förbannat små möjligheterna här i Livet med stort L.” och om utdifferentieringen av mänskotyper och mänskoöden.

Tage såg på doktor Holmes:

— Det dröjde väl inte länge förrän han kom in på det ämnet med dig?

— Nej, det kom ganska snart.

Tage skrattade.

— Ja, och om du försöker att med en hel del kompletteringar sätta dig in i vad han menar, så är det kanske inte så tokigt. Och hans mening är väl den, att om två så kallade odifferentierade svenska föräldrar ger upphov till en avkomma, så utkristalliserar sig på grund av trycket, som han kallar det — det vill säga sammanfattningen utav ärvda egenskaper, efterapning, uppfostran, historiska traditioner, med andra ord allt det, som kan tänkas bidra till att skapa individualiteten — av allt detta utkristalliserar sig vissa typer, som, när man räknar dem på fingrarna, inte är större till antalet än att man kan tala om livets jämförelsevis små möjligheter. När allt kommer omkring är det kanske inte så bakom flötet, som man — — —

Det knackade på dörren och Lars svarade: Stig in.

Det var Peter Paul, ”greven”, halsduk, näsduk och strumpor i färg, dubbelknäppt insvängd kavajkostym, pärlgrå damasker, hög dubbelvikt krage. Till utseendet var han Lekholmarna främmande, ett mörkbrunt, välfriserat hår, mörka ögon, stora, fylliga, röda läppar och en utskjutande haka.

— Förlåt, sade han, men jag tänkte jag skulle titta till er ett slag. Jag stack in huvudet i kaféet. Där satt Gunnar redan i smoking. Drack visky med dam­ kapellet. Förbannat obehagligt. Han ropade åt mig att jag skulle slå mig ner ... Man vill ju inte stöta sig med honom eller såra honom. Vi ses ju bara vart femte år, var gång farfar passerar en milstolpe. Men att slå mig ner med strängaspelerskor mitt på ljusa dan, det har jag sannerligen inte lust till, även med risk att såra honom.

— Var han full, frågade Lars och rynkade pannan.

— Inte ännu. Men så vitt jag kunde se, finns det gott hopp om saken.

Lars’ panna grävdes i ännu djupare veck, medan hans tunna läppar nästan utplånades:

— Satan! Obehagligt! Jag ångrar att jag tog Gurli med. Behöva sitta tillsammans med en full karl. Var är Bertil? Såg du inte till honom?

Peter Paul skakade på huvudet och rätade samtidigt till halsduken.

— Om man kunde få tag i honom, så kunde man ju skicka ner honom och be honom se till sin bror.

Men Tage bara skrattade:

— Låt en hållas. Han kan vara ganska full och ändå spela. Det har jag hört bland teatermänskor. Och känner jag honom rätt så kommer han att spela teater under hela middagen. Jag skulle gärna gå ner och tala med honom, men han har ingen respekt för mig. Dig har han respekt för, Lars!

Lars gav sin yngste bror en ogillande blick:

— Du skrattar åt allt. Jag förstår inte din så kallade tolerans. Men dels umgås du med konstnärer. Och dels är du född under ett blidare klimat än vi andra bröder, om du förstår vad jag menar med det. När du växte upp, var fars ekonomiska ställning en annan. Luften var lättare. Handen var mildare. Du har fått en annan uppfostran än Karl och Sven och jag. Du var inte med under de hårda tiderna. Men det var inte det, vi skulle resonera om nu. Egentligen skulle vi tala om vad som hänt oss under de sista tjugu åren. Vi har naturligtvis kommit på avvägar. Men innan vi kommer dit vi ska, skulle jag vilja upplysa Karl om en sak. Och det är, att Tages uppfattning om vad som är svenskt, är fullkomligt föråldrat. Det Sverge, du kommit till, är ett helt annat än det du lämnade för tjugu år sen. Jag hoppas du stannar så länge i vår, att du och jag kan göra en liten biltur i Sverge. Jag brukar göra en inspektionsresa varje vår och höst. Och jag kan lägga turen nästa vår så, att du får se det centrala av Sverge och vilken förändring vårt land undergått på två decennier. Jag vill bara förbereda dig på en sak. Det är ett nytt land, du kommer att få se. Allt det där pratet om nationalkaraktären som någonting konstant håller inte streck inför ett okritiskt och oförvillat öga. Svens utläggningar om livets förbannat små möjligheter är i grund och botten ingenting annat än en avspegling av hans egen brist på möjligheter. Nationalkaraktären, liksom den enskilde individens, är tvärtom mycket rik på möjligheter. Nationalkaraktären kan, liksom den enskilde individens, undergå högst väsentliga förändringar både till det bättre och till det sämre. Du måste helt enkelt ställa till det så, att du får se ditt eget hemland sådant det nu är. Jag skulle nästan vilja säga, att du är skyldig dina fäders land den resan. Du vet: allt det som sagts om de slösande svenskarna. Nåväl, den slösande svensken håller allt mer och mer på att försvinna. Vad säger du om det? Är inte det ett nytt karaktärsdrag?

Lars spände sina stålgrå ögon i doktor Holmes. Han hade, medan han talade, undergått en egendomlig förvandling från den barske militären med örnhuvud, vinthundskropp och regementschefsblick, till affärsmannens smidiga gester. Han hade plockat en Eversharp ur västens vänstra bröstficka, satt och ritade krumelurer och siffror med den på bordduken, medan ett inbjudande och övertalande leende började spela kring de tunna läpparna. I hans svarta lunchcoat, den låga dubbelvikta kragen, den svarta halsduken med pärlan kunde doktor Holmes i detta ögonblick ha tagit honom för en försäljningschef i ett stort amerikanskt företag, vinnande, elastisk, argumentrik och bakom allt detta med en bergfast övertygelse om att den vara, han sålde, överträffade alla andra i världen.

— Låt mig dra fram några siffror för att visa dig till vilken grad det slösande svenska folket håller på att utveckla sig till ett sparsamt och småkapitalistiskt folk. Hur mycke tror du vi har sparat samman den dag som i dag är? Den svenska nationalförmögenheten uppgår i närvarande stund, det vill säga 1924 till ungefär tjugu milliarder kronor. Det belopp som ligger hopsparat av huvudsakligen medelklass och arbetarklass uppgår till styvt fem milliarder — fem milliarder, gode broder. Det betyder med andra ord, först och främst, att en fjärdedel av nationalförmögenheten innehas av det ”lilla” kapitalet och att alltså varje inkomsttagare mellan sexton och sextisju år äger ett sparat kapital av 2,500 kronor. Du frågar kanske, hur vi kan veta, att det är de små förmögenheterna det är fråga om. Jo, det vet vi, därför att av dessa fem milliarder närmare tre och en halv — för att vara exaktare ungefär tre milliarder trehundra millioner — är placerade i sparbankernas sparkasseräkningar, niohundra millioner i vanliga livförsäkringar och lika mycke — det vill säga niohundra millioner — i pensionsförsäkringar.

Och vad betyder de siffrorna? De betyder att det svenska folket är på väg att bli ett lyckligt folk, för så vitt och så sant som det är en lycka att leva i trygga och ordnade förhållanden. Trygghet och ordnade förhållanden — det är inte bara stundens säkraste lycka, det är också den enda säkra lyckan vi kan överlämna åt våra barn, åt framtidens Sverge.

Lars Lekholm hade undergått ytterligare en metamorfos. Han hade fått luft under vingarna, det började glöda i hans kinder, det blixtrade till i hans ögon, som när solen slår eld i en stålspets. Tanken på det nya svenska folket, den sparande svensken hade gjort honom till poet.

— Och det är därför jag vill, att du i mitt eller i en annan sakkunnigs sällskap ska se detta land, innan du vänder det ryggen. Det är ett burget land, ett land i välstånd. Kuska omkring på landsvägarna och jämför det med vad du såg för en tjugu år sen. Präktiga gårdar, nybyggda stallar och uthus, ett förbättrat lantbruk inte bara i Skåne, Östergötland, Västergötland och Uppland, ett propert och välklätt folk, ett folk som börjar bli nyktert, ett folk som inte längre lever för dagen eller morgondagen utan för framtiden. Och det säger jag dig: aldrig förr, aldrig sen det gamla stormaktsväldets dagar, har det svenska folket och det svenska namnet haft en sådan ställning i kontinentens ögon som det har nu och kommer att få i ännu högre grad för varje år som går. Att vara svensk ute i Europa — det är att tillhöra kultureliten ...

Naturligtvis finns det fattigdom. Men det är med den fattigdomen, som med mörkret. Den kryper undan steg för steg inför ett allt starkare ljus. Och för den som i likhet med oss försäkringsmänskor följer sparandet steg för steg, är det som att se hur detta sparande arbetar som en penny-in the slot-automat: för varje krona som läggs ner i apparaten tycker man sig se hur ljuset blir starkare och fattigdomens mörker krupit undan och gömt sig ytterligare en hårsmån ... Det är — — —

— Förlåt!

Det var Peter Paul, ”greven”, som avbröt honom. Han hade rest sig från schäslongen med farten hos en klinga som ryckes ur skidan och hans ”förlåt” lät som ett: en garde, då värjan viner. Hans bruna, friluftsbitna kinder glödde, hans bröst höjde och sänkte sig i våldsamma andhämtningar, de fylliga läpparna voro som färgade med läppsmink och ådrorna vid tinningarna svällde.

De andra stirrade på honom ...

— Ja, flämtade han, svensk! Svensk! Jag är också stolt över att vara svensk fast jag inte kan uttrycka mig så högtravande som du. Men jag kan visa min svenskhet på ett sätt, som du inte tycks kunna, Lars! Och det är genom att inte förråda mitt land!

Han måste hämta sig några ögonblick. Så drog han åter djupt efter andan.

— Du får ursäkta mig, att jag säger det. Du är äldre officer än jag och jag är på den grund skyldig dig den vördnad en yngre officer bör visa en äldre. Men jag har en gång svurit min konung tro- och huldhetsed. ”För konung och fosterland” står det på min sabel. Och den eden jag svurit är för mer än den vördnad, jag är skyldig dig som äldre officer. Jag vill säga dig en sak, Lars! Jag hade tänkt att skriva det till dig flera gånger under det sista året. Men nu vill jag säga dig det, i vittnens närvaro, orädd och rakt på sak som en svensk officer anstår. Du talar om stoltheten över att vara svensk. Du talar om att vi alla och envar bör arbeta för Sverges framtid. Men säg mig, öppet och ärligt, som en svensk officer till en annan svensk officer: vad har du och några andra kamrater med dig gjort för att skydda den framtid du skryter över, för vårt älskade fosterland och den blågula svenska flaggan? Vad har du gjort för den saken, Lars? Jo ... (han gjorde en vädjande gest till doktor Holmes och Tage), som ni alla vet, har Lars tillsammans med några andra före detta officerare uppträtt som tidningsskrivare den här hösten och som spaltbusar gått in för den avrustning, den nedskrotning av vårt försvar, vår ärorika här och vår en gång stolta flotta, som landsförrädare och sossar och sovjetdrängar vill pracka på Sverge. Det är vad du har gjort för att trygga den framtid för ditt land som du är så stolt över. Jag har som sagt, när jag läst dina alster i den liberala pressen, många gånger tänkt att skriva till dig och be dig bryta den värja du en gång fick som officer och där det står: För konung och fädernesland. Jag ska säga dig en sak: det har i dessa tider inte varit någon glädje att vara officer och heta Lekholm. Och det är tack vare dig! Du talar om trygghet och milliarder! Och på samma gång arbetar du hand i hand med förrädare och sossar för att lägga landet platt öde. Det arbetet är inte det, man väntar sig av en svensk officer eller före detta officer. Den svenske officerens traditioner har sen historiens morgon varit att följa sin konung i eld och blod, i medgång och motgång. Det finns tyvärr ett par undantag: Anjala och Sveaborg! Jag gratulerar dig till den försvarsministerportfölj, du — — —

Men vid ordet Anjala hade Lars Lekholm sprungit upp från sin stol vid skrivbordet likt en stålfjäder. Det blixtrade i hans ögon. Hans läppar hade blivit till ett smalt streck. En stor röd fläck sprang fram på hans kinder. Hans händer kramade om stolkarmen, så att det vitnade över knogarna. De båda kusinerna genomborrade varandra med sina blickar. Peter Paul nickade upprepade gånger, medan struphuvudet rörde sig upp och ned över den höga vita kragkanten.

— Ja, ja, jag är inte rädd! Jag är en svensk officer!

Till de andras häpnad gick det till ytterlighet spända uttrycket i Lars’ rovfågelsansikte över i ett överlägset leende:

— Du är en svensk vettvilling, det är vad du är. Sätt dig ner! Du ska inte tro, att det är första gången jag hör de orden, du nu sagt mig, eller läst dem i brev. Fast jag måste säga, att jag knappast väntat mig att få höra dem här och på en sådan dag. Det du sagt mig är nästan ordagrant vad så många andra sagt och skrivit till mig. Du ska inte tro, att jag inte förstår dig eller att jag inte i grund och botten sympatiserar med dig. Jag har själv mera av preussare i mig än du kanske nånsin kan ana dig till. Och jag vill också säga dig, att det var först efter en mycket lång och grundlig betänketid, som jag tog den ståndpunkt jag tagit. Jag vill inte gå in på den frågan nu. Den är alldeles för lång. Och ingen vet, hur det blir nästa riksdag eller om det kommer till något beslut i frågan då. Men så mycket vill jag säga dig, att om ett folk ska bära bördan av ett försvar, så måste dels den bördan stå i överensstämmelse med folkets förmåga att bära den, dels måste den bäras av detta folks försvarsvilja och dess förtroende för ledarna. Och jag vill också säga dig vad jag svarat så många andra, som anklagat mig för samma sak som du: Den försvarsovilja, nej det försvarshat, som finns hos vissa klasser av den svenska nationen, den är vi svenska officerare till en mycket stor del skulden till själva. Den svenska försvarsolusten är till ungefär lika delar beroende på en effektivitetsfråga: kan vi försvara oss? — en ekonomisk fråga: hur pass dyrbart försvar har vi råd till? — och för det tredje: en social fråga. Och på den tredje punkten är det som vi officerare bär vårt stora ansvar från generalen ner till den nybakade fänriken. Den ena försvarsministern efter den andra har dickrat med riksdagen sen decennier tillbaka för att skaffa ett bättre försvar. Och för varje gång ha de sagt: om vi bara får det eller det, så är försvaret på fast mark. De har, var och en i sin stad, gjort vad de kunnat. Men taktiken har varit felaktig och fördömlig. Den har gett det svenska folket den föreställningen, att det kan köpslås om ett lands försvar. Och vad officeren ute i tjänsten beträffar, så vet du lika väl som jag hur minst sagt opsykologiskt vi behandlat det svenska folket i vapenrock. Mer tycker jag inte vi ska säga om den saken nu och här. Jag vill bara inte, att min bror Karl, som står främmande för förhållandena i sitt gamla hemland, ens för en enda minut ska hysa skuggan av en misstanke att det inom mig bor någonting som har med svek eller svekligt förfarande att göra. Ärligheten, den raka ryggen — det är gudskelov ett arv som vi fyra bröder fått av vår mor och vår far.

Han såg på sitt armbandsur, från det på sin bror Karl, en lång vädjande blick ...

Doktor Holmes hade blivit blossande röd i ansiktet. Han såg på sina händer.

— Och så, fortsatte Lars, tycker jag vi sätter oss igen. Vi har ännu en stund på oss, innan det är tid att klä sig till middan.

Men Peter Paul blev fortfarande stående. Han rätade till sin halsduk. Han var inte situationen riktigt vuxen. Han behövde tid på sig för att veta, hur han skulle handla. Till slut gav han en knyck på nacken:

— Jag vill bara säga en sak: jag tar inte tillbaka ett enda ord, jag sagt. Jag har talat som en svensk officer ägnar och anstår. Och jag kan och vill inte se saken så som du gör det, Lars.

Lars Lekholm log ett tunt leende:

— Det begär jag inte heller, kära Paul. Jag har inte försökt att värva dig över till min ståndpunkt —

Peter Paul rätade upp sig på nytt:

— Det var väl också själva fan: det är inte fråga om en åsikt! Det är fråga om den ed, du svurit din konung!

Men nu grep Tage in med ett godmodigt leende:

— Käften på dig, Paul! Sitt ner och var tyst.

Det plötsliga, pojkaktiga tilltalet i denna stund av för honom själv högsta dramatiska spänning, avväpnade Paul. Med ett ”käften på dig själv” lydde han och satte sig.

Tage svängde med benet över länstolskarmen:

— Nej, vet ni, pojkar, låt oss i stället tala om det vi sysslade med. Jag sitter och tänker på Sven och ”hans förbannat små möjligheter här i livet”. Och vad som förvånar mig är det, att han som är road av att snickra med lekmannafilosofi aldrig, just med tanke på den Lekholmska släkten, kommit på idén om balan­ sen, jämvikten, harmonin, som livets stora lag. Det beror väl till en stor del på hans yrke. Han lever ständigt under ”trycket” som han kallar det, trycket att skapa något nytt, om det nu bara är en korkskruv eller en kragknapp. Hela hans väsen är en blandning av nervös otålighet i tanke och åsnelikt tålamod i vilja. Det är väl nu i flera år han hållit på med sin hemlighetsfulla uppfinning. Han har inte öga för någonting annat än den helvetiska långsamhet, med vilken det allra minsta lilla nya födes till världen. Det tar visserligen i våra dagar inte hundra år och ett halvt dussin av hans så kallade mackapärer för att spara in de berömda tio à tolv kilona kol på en gammal ångmaskin. Men den relativt stora snabbheten, med vilken vi nuförtiden rör oss, imponerar nog i grunden inte så mycket på honom, därför att han vet, att det är ett oändligt större antal hjärnor, som i våra dar sysslar med en och samma uppfinning och med varje liten förbättring på den. Jag vill minnas han sa en gång till mig för ett år sen, att den sak han höll på med i närvarande stund sysselsatte minst tusen hjärnor överallt i världen, och att det var en sinkadus, vilken som skulle komma först eller med den bästa lösningen. Han hade till och med ett par dar innan jag träffade honom händelsevis fått veta att en liten cykelreparatör nånstans på landet i Västergötland höll på med samma sak som han. Och jag minns hans grimas av illusionsfri fatalism när han spände sina stirrblinda ögon i mig, skramlade med nycklarna och sa: ”Och det kan lika väl bli den jyffen, som lyckas som vilken som helst herre i Amerika med en stor bilfabrik till sitt förfogande.” Allt det där gör, att den relativa snabbheten, med vilken en uppfinning når sin fulländning i våra dar inte imponerar på honom så värst mycke. Tidens relativa korthet nu mot förr uppväges av det oerhört större antalet mänskor, som sysslar med saken i fråga. Kvarstår, för hans del, otåligheten över att allt går så förbannat långsamt och att det finns ”så förbannat små möjligheter”. Och så får han inte öga på den andra stora lagen i livet: strävan efter balans, harmoni.

Men tag en annan av de stora lekmannafilosofiska frågorna och betrakta dem med ledning av den Lekholmska släkten: Är livet till sitt innersta väsen gott eller ont? Hur ställer sig glädje- och sorgkontot, lycko- och olyckskolumnerna i vår medelsvenska släkt, som gudskelov inte drabbats av Guds gissel i form av någon utpräglad andlig eller kroppslig degeneration? Vi får väl komma överens om att, vad oss Lekholmar beträffar, det stora schackpartiet, som glädjen och sorgen spelar på vår släktbräda, åtminstone för närvarande står så, att det ser ut som det skulle sluta med remi. De två kontona har jämnat ut sig. Hugget som stucket. En släktmedlems olycka och sorger har uppvägts av en annans framgångar och glädje. Om vi Lekholmar, jag menar de tre sista generationerna, för om de föregående har vi ju ingenting att gå efter, men om de tre sista generationer döda såväl som levande Lekholmar i denna stund skulle stiga upp på podium och sjunga ut sina livsödens toner, så är jag säker på, att, oavsett prestatio­ nens konstnärliga värde, art eller halt, den Lekholmska kören inte skulle skorra alltför mycke i Gud Faders öron. Jag tror att det tvärtom skulle låta rätt så harmoniskt. Det skulle låta rätt så bra, rätt så fulltonigt och, i sin art, vackert. Trots allt, trots strävheten i somliga stämmor, den utsläpade tröttheten i andra, ångestskriet från ett tredje håll, sorgesnyftningarna från ett fjärde skulle det bli harmoni. Balans! Jämvikt! Trots allt! Och ju mer man betraktar livet i stort, ju bättre förstår man Gud Faders ytterliga oberördhet för livets lidanden. Han hör dem helt enkelt inte. Eller kanske ännu riktigare: utan dem skulle han inte tycka att Livets Höga visa var vacker. Det enda han kanske skulle fästa sig vid var skillnaden i rytmen, allteftersom de olika civilisationerna växer, breder ut sitt motiv, gör det fulltonigare, stiger i crescendo, till dess det övergår antingen med ett långsamt avtonande diminuendo eller med en skräll till final. Och så ... några hundra år efter ... växer motivet fram på ett annat ställe på planeten Tellus. Men det är inte riktigt detsamma nu ... Där har kommit någonting nytt in i de gamla tongångarna ... Det är en ny civilisation som håller på att arbeta fram sin symfoni på den gamlas grund ...

Den sävlige Tage förde armarna i dirigentgester, som om hans bröder och kusinen Peter Paul varit medlemmar i en jätteorkester, där varje stämma representerade en hel civilisation. Den civilisation, som slutade med en skräll, hade Tage omedvetet kommit att tilldela Peter Paul.

Men så placerade han de sammanknäppta händerna bakom nacken. Han log sitt godmodiga lantmannaleende:

— Men så är det ju det förargliga — — —

Det knackade på dörren. Lars Lekholm såg på sitt armbandsur och mumlade:

— Det måste vara Gurli. Varför knackar hon? Stig in!

Dörren öppnades. Och Gunnar Lekholm stod på tröskeln, i smoking, med det runda, välfödda och väldruckna ansiktet ännu rödare i skenet av det breda, bländvita skjortbröstet. Han såg ut som en av de medelålders svenskar, doktor Holmes för tjugu år sedan varit van att se; magen rund som en kaffebulle, axelbredden mindre än höftvidden, bredden mellan de runda, spända kinderna större än pannvidden, antydan till dubbelhaka och tydligt veck i nacken över kragen.

Han steg in i rummet och såg sig omkring på de församlade med en groggbeslöjad, ömsom tjuraktigt fientlig och ömsom rådjurssorgsen blick:

— Ursäkta att jag stör, sade han.

— Stör, svarade Lars. Inte stör du! Sitt ner, kära du, sitt ner!

Gunnar Lekholm såg sig om efter en stol, placerade sig på dess yttersta kant och såg sig på nytt omkring med ett förläget leende. Doktor Holmes kunde i hastigheten ej komma underfund med, hur pass drucken han var. Han hade ju inte sett honom på så länge. Gunnar suckade djupt flera gånger och för varje gång blev lukten av visky allt starkare i rummet.

— Jo, fortsatte Tage, så är det ju det förargliga med hela denna balans, denna underbara harmoni, som livet trots allt åstadkommer, att den egentligen inte rör oss mänskor ett förbannat dugg, mer än någon sällsynt gång, då vi råkar vara i det riktiga söndagshumöret, de där sällsynta evigheterna, då vi tycker oss ana livets allra innersta väsen. Men i fråga om det stora och viktiga vardagsproblemet, den där diskussionen, vi höll på med som gymnasister och som ännu varje minut, varje sekund fortsätter inne i våra hjärtan, frågan om livet är gott att leva ... Den frågan får vi inte något svar på genom att se livet under evighetens, inte ens under den medelsvensonska släkten Lekholms, synvinkel. Den frågan kan inte besvaras annat än av varje individ själv. Man skulle till och med kunna säga, att det endast är det rent individuella, det rent subjektiva värdesättandet av livet som har något verkligt värde. Det objektiva värdesättandet blir mig, som individ, i längden lika ovidkommande som kunskapen om himlens stjärnor och om lagarna för deras gång. Mänskan är alltings mått, sa de gamla grekerna. Man skulle kunna dra värdesättningen ännu snävare och säga: individen är alltings mått. Svens klagomål över att det finns ”så förbannat få möjligheter i livet” kan vara riktig. Det är till och med troligt att det är så. Det kan mycket väl hända, att den där adertonåringens sprängning i bröstet inför livets oerhörda rikedom ingenting annat är än värken i en blindtarm, som en gång fungerat tillfredsställande i släkten, men som sen kommit ur bruk och slutligen upphört att göra sig kännbar annat än när det gör ont. Men vad hjälper det mig, så länge jag inte vet att det är i blindtarmen det värker — det vill i detta fall säga möjligheter, jag inte kan realisera. Och att det är appendicitis kan jag inte få veta utan att gå till en läkare. Och läkaren i det fallet är erfarenheten, den individuella erfarenheten, den erfarenhet jag och du och vi alla, alla mänskor måste skaffa oss själva. Det är, som sagt, möjligt och till och med mycke troligt, att de flesta individer här i världen inte har så många möjligheter att välja på när de drar ut i livet. Men om det vet de ingenting själva. Framtiden står för dem som ett ljus så starkt, att det som ligger mellan dem och denna framtid förefaller dem att vara ett ogenomträngligt mörker, genom vilket de måste arbeta och slå sig fram, steg för steg, under ångest och hopp, månadernas förtvivlan och stundens visshet. Det är så problemet ligger till för varje stackars vardagsmänska, som inte är filosof av facket. Och till och med till grund för varje fackfilosofiskt system, som uttänkts här i världen, ligger det innerst inne en rent personlig upplevelse av intellektuell eller moralisk art. Det är — — —

Nu reste sig Gunnar:

— Jag tror i alla fall det är bäst jag går. Här passar jag inte. Jag tänkte jag skulle gå upp och se, var ni höll hus. Vi kom ju överens om att vi skulle träffas nere i kaféet. Jag har suttit där och väntat hela tiden. Jag hade glatt mig så mycket åt att komma hit ner till hundraårsdagen. Vi träffas ju så sällan, fast flera av oss bor i samma stad. Jag tyckte det skulle va så roligt att få vara tillsammans. För hur det nu än är och hur skilda vägar vi gått, så är vi ju i alla fall kött av den gamles kött och blod. Och så fick jag sitta där nere ensam.

Gunnar, buskteaterkomikern och den glade dryckesvissångaren med två ordenssällskapsemblem dinglande från den gamla guldkedjan över smokingvästen, började plötsligt snyfta. Det ryckte i hans spända kinder och det kom en fuktig glans i hans rödsprängda ögon.

Kusinerna hade rest sig upp och gått fram till honom, klappade honom på axlar, rygg och skulderblad, mumlande i korus:

— Men kära du, varför kom du inte upp?... Varför sa du inte till?... Vi satt här och pratade ... Vi glömde faktiskt, att klockan var så mycke ...

Gunnar snöt sig:

— Sådant känns bittert ska jag säga er. Jag kan ju inte hjälpa, att jag inte fått er bildning, att jag inte fått ta studentexamen, bli officer eller läkare eller musikdirektör. Men att bli lämnad ensam på det här sättet, när man kommit till ett släktmöte, det är bittert ... Det är för djävligt ... Jag har väl ingenting ont gjort?... Jag har kanske till och med mitt lilla värde och min lilla stolthet. Jag är kanske inte när allt kommer omkring så förbannat bakom flötet som ni tycks tycka och tro ...

Kusinernas korus steg på nytt:

— Nej men kära du ... Kära Gunnar ... Jag för­ säkrar dig ... Sitt ner ... Sitt ner ... Vill du ha en grogg?...

Men under tiden detta korus steg och sjönk, hade Gunnars inre undergått en förvandling. Han hade morskat upp sig. Han tog ett steg tillbaka, sträckte upp sig i hela sitt vårballongsmajestät och såg på dem, en efter en. Så satte han de små feta, vita händerna i sidan:

— Och för resten! Vem är ni? Vad är ni för slags storheter, om jag får lov att fråga? Vad har ni utfört för storverk här i världen? På vad sätt har ni gjort er märkvärdiga? Den saken skulle det roa mig att få svar på?

Kusinernas kör sökte avbryta recitativet:

— Men kära du ... Vi har aldrig gett oss ut för att vara nånting märkvärdigt ... Vi försäkrar dig att vi är ganska blygsamma mänskor ... Vi har inte ...

Gunnar lade pannan i ett djupt, lodrätt veck:

— Kommer ni ihåg en man som hette Anders Lekholm? Kommer ni ihåg när ni var hemma hos oss och levde rövare, därför att ni inte vågade säga muck hemma hos er far? Nej, Tage kommer inte ihåg det och inte Paul heller. Ni var knappast ens påtänkta på den tiden. Men du, Lassemaja, och du, Kalle! Ni bör komma ihåg det. I annat fall ska jag liva upp era minnen. Kommer ni ihåg att min far brukade ta en blyertspenna och säga: ”Vad är det här?” — ”Det är en blyertspenna.” (Gunnar Lekholm hade under tiden tagit upp en så gott som alldeles ny faberpenna ur smokingens innerficka, av allt att döma en integrerande del av hans högtidsutrustning.) Och så sa min far och visade på sina tänder: ”Vad är det här för slag?” — ”Tänder.” — ”Men vad är det här för slag då?”

Gunnar började hamra Svenska arméns tapto på sina framtänder, medan hans blick föraktfullt flyttade sig från den ene kusinen till den andre. När han slutat sade han:

— Kommer ni ihåg vad far sa när han spelat taptot? Jo, han sa: ”Det är konst. Men det kommer ni aldrig att förstå i hela ert liv, om ni så tog studentexamen tio gånger.”

Han stoppade pennan tillbaka i smokingens innerficka:

— Och det vill jag bara säga dig, Tage, att hade det slösats så mycke pengar på oss sex, min fars barn, som på dig ensam, så skulle vi med vår musikaliska begåvning ha kommit, var och en av oss, sex gånger längre än du nånsin kan hoppas att komma. Så är det med den saken! Så jag förstår inte, varför ni ska brösta er så förbannat, någon av er. Min själ jag det förstår.

Återigen var det den godmodige Tage, som räddade situationen. Han lade skrattande sin hand på Gunnars axel och förde honom fram till rummets enda länstol, den, i vilken han själv hela tiden tronat:

— Sätt dig här nu, Gunnar, så ska vi klara upp den här historien med mig och musiken. Du brukar, varje gång vi som hastigast stöter på varandra på en krog eller i ett gathörn i Stockholm, ge mig en gliring för att jag ägnat mig åt musiken. Nu ska jag tala om för dig, hur det hänger ihop med den saken. Jag vet mycke väl, att jag inte på långa vägar när har farbror Anders’ ursprunglighet eller ens tillnärmelsevis hans musikaliska begåvning. Men hur det nu var, så blev låt oss kalla det intresset för musiken allt starkare hos mig för varje år. Jag gjorde vad jag kunde för att kväsa det. Jag hade gett mig den så kallade fan på att jag under inga omständigheter, skulle vika, utan bli en vanlig borgerlig adjunkt eller möjligen lektor i latin och grekiska i Luleå eller Östersund. Men hur jag än slogs mot musikintresset, så märkte jag till sist, att det inte gick. Jag kom allt mer och mer underfund med att det här var fråga om två saker: antingen leva otillfredsställd i hela mitt liv som lärare och med den tanken gnagande inom mig, att jag valt det vissa för det ovissa, eller också välja det ovissa för det vissa och bli olycklig på det sättet. Det var kanske dumt. Far tycker det nog i grund och botten. Lars gör det alldeles säkert. Och de och många med dig tycker att jag är en dålig kompositör. Och det har ni kanske också rätt i. Men hittills har jag inte fått så många av mina saker uppförda på offentliga konserter, att jag kan sägas vara en landsplåga för det svenska folkets öron. Och under sådana förhållanden anser jag, att det är jag och bara jag som har rättighet att döma i frågan, huruvida det var dumt gjort eller inte. Inte ens min hustru har någon domsrätt i det fallet, eftersom hon med berått mod gift sig med en musiker. Du ska inte tro, att jag lever i den föreställningen att jag är ett misskänt geni. Det kan på sin höjd vara sant, att jag ibland tyst för mig själv säger, vad en kamrat till mig brukar säga. Han skriver böcker och har vid uppnådda trettiosex års ålder ännu inte haft någon framgång. Han brukar säga: ”Se på Anatole France. Han slog inte genom förrän han var över fyrti.” Ungefär så långt som den vännen sträcker jag mig i mina vildaste drömmar. Det vill säga: jag hoppas ännu. Och att hoppas, det har varje mänska rätt till. Och hoppas — det kommer jag att göra ännu några år. Och när jag slutar att göra det, då vet jag, att livet i åtta fall av tio, enligt den nyare psykologiens uppfattning, är så barmhärtigt, att det målar den svarta sorgen rosenröd eller på ett eller annat sätt kompenserar en för det fiasko, man gjort. Eller hur?

Gunnar hade rest sig upp. Det kom åter ett skimmer över hans rödsprängda ögon. Han sträckte ut sin lilla feta hand mot Tage:

— Tack för det ordet, gosse! Och särskilt tack för vad du sa om min älskade och vördade och genialiske far! Hoppas — det måste varje konstnär göra. Det känner jag till lika väl som du. Och jag ber dig och er alla om ursäkt för att jag brusade ut. Men jag satt där nere ensam och blev bitter. Och Olga därhemma vet bäst själv, hur jag bär mig åt, när jag blir bitter. Först blir jag sentimental. Sen tar jag till lipen. Så blir jag förbannad, både på mig själv och andra, för att jag lipar. Och sen jag sjungit fritt ur hjärtat blir jag sentimental igen.

Han skakade högtidligt hand med var och en.

— Var har du Bertil, frågade Lars.

Gunnar skrattade:

— Jag gick först till hans dörr och knackade på. Men han bad mig dra åt helvete. Han stod och repeterade.

— Repeterade?

— Ja, han stod och deklamerade verschen han ska läsa i dag på middagen, den tokiga fan.

Gunnar hade under sin försoningsceremoni hunnit fram till doktor Holmes.

— Vi ska ta varandra i famn, du och jag. Vi är jämnåriga. Det var vi som lekte och slogs mest tillsammans. Kommer du ihåg alla gånger vi lekte cirkus uppe på vår vind?

Han dunkade doktor Holmes i ryggen. Det stod en stark och skön doft kring hans ansikte.

— Gamle gosse, gamle gosse, upprepade han för varje dunk.

Ingen hade under försoningsscenen märkt att dörren öppnats. På tröskeln stod Gurli i sälbisam:

— Kära hjärtandes, så trevligt ni har det. Det är ju precis som på teatern. Men nu måste vi klä oss till middan!