TYSK HÖST

Hösten 1946 föll de tyska höstlöven för tredje gången efter det berömda Churchilltalet om en stundande lövfällning. Det var en trist höst med regn och kyla, hungerkriser i Ruhr och hunger utan kriser i resten av det gamla Tredje riket. Hela hösten anlände tåg med östflyktingar till västzonerna. Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer. Dessa i yttre mening betydelselösa människor satte trots sin tystnad och sin passiva underkastelse en prägel av mörk bitterhet på denna tyska höst. De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade. Deras närvaro var både förhatlig och välkommen, förhatlig därför att de anländande inte hade någonting annat med sig än sin hunger och sin törst, välkommen därför att den gav näring åt misstankar, som man gärna ville bära, misstro, som man gärna ville hysa, misströstan, som man gärna ville vara besatt av.

Vem som själv upplevt denna tyska höst kan förresten säga att denna misstro inte var berättigad eller att denna misströstan var omotiverad? Det låter sig gott sägas att dessa aldrig sinande flyktingströmmar som översvämmade det tyska låglandet från trakten kring nedre Rhen och nedre Elbe till de blåsiga högplatåerna kring München var en av de viktigaste inrikespolitiska händelserna i detta land utan inrikespolitik. En annan inrikespolitisk händelse av ungefär samma betydelse var regnet som stod två fot djupt i Ruhrområdets bebodda källare.

(Man vaknar, om man överhuvudtaget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mera. På kaminen står en gryta med vatten — vatten finns det gott om — och man böjer sig ner över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem.

Läkare som berättar för utländska intervjuare om dessa familjers matvanor säger att det de kokar i dessa grytor är obeskrivligt. I själva verket är det inte obeskrivligt, lika lite som hela deras sätt att existera är obeskriv­ ligt. Det anonyma kött som de på ett eller annat sätt kan lyckas komma över eller de smutsiga grönsaker som de hittat gud vet var är inte obeskrivliga, de är djupt oaptitliga, men det oaptitliga är inte obeskrivligt, bara oaptitligt. På samma sätt kan man bemöta invändningen att de lidanden som barnen i dessa källarbassänger får genomgå är obeskrivliga. Om man vill det låter de sig beskrivas alldeles förträffligt, låter sig beskrivas på det sättet att den som står i vattnet vid kaminen helt enkelt lämnar den åt sitt öde och går till sängen med de tre hostande barnen och befaller dem att genast ge sig iväg till skolan. Det är rökigt, kallt och hungrigt i denna källare, och barnen som sovit fullt påklädda går ut i vattnet som når nästan till de trasiga skornas skaft, genom den mörka källargången där folk sover, uppför den mörka trappan där folk sover och ut i den kyliga och våta tyska hösten utanför. Det dröjer två timmar tills skolan börjar, och lärarna berättar för utländska besökare om föräldrarnas obarmhärtighet att kasta ut sina barn på gatan. Men man kan tvista med dessa lärare om vad barmhärtighet i det här fallet skulle betyda. Den nazistiske aforistikern talade om att bödelns barmhärtighet låg i det snabba eller var det det säkra hugget. Dessa föräldrars barmhärtighet ligger i att köra ut sina barn från vattnet inomhus till regnet utomhus, från den råa källarfukten till gatans gråväder.

Naturligtvis går de inte till skolan, dels därför att skolan inte är öppen, dels därför att »gå till skolan» bara var en eufemism av det slag som nöden skapar massvis åt dem som måste tala nödens språk. De går ut för att stjäla eller försöka komma över något ätbart genom stöldens teknik eller någon oskyldigare om någon sådan finns. Man skulle kunna beskriva dessa tre barns »obeskrivliga» morgonvandring fram till det klockslag då skolan verkligen börjar och sedan ge en rad »obeskrivliga» bilder från deras förehavanden på skolbänken, hur griffeltavlor är spikade för fönstren för att utestänga kylan, men hur dessa samtidigt utestänger ljuset så att man måste ha en lampa brinnande hela dan, en lampa med så svagt ljus att det endast med yttersta svårighet är möjligt att läsa den text man skall skriva av, hur utsikten från skolgården är beskaffad, så nämligen att den på tre sidor är omgiven av cirka tre meter höga ruinhögar av internationell typ och att dessa ruinhögar samtidigt fungerar som skoltoaletter.

Samtidigt vore det på sin plats att beskriva de »obeskrivliga» förehavanden som dessa som stannat hemma i sitt vatten fyller sin dag med eller de »obeskrivliga» känslor som fyller modern till tre hungriga barn, när de frågar henne varför hon inte målar sig som tant Schulze och därefter får choklad och konserver och cigarretter av en allierad soldat. Och ärligheten och det moraliska förfallet i denna vattenfyllda källare är bägge så »obeskrivliga» att denna moder svarar att inte ens en befrielsearmés soldater är så barmhärtiga att de håller till godo med en smutsig, utsläpad och snabbt åldrande kropp när staden är full av yngre, starkare och renare kroppar.)

Utan tvivel var denna höstliga källare en inrikespolitisk händelse av största vikt. Ytter­ ligare en sådan händelse var gräset, buskarna och mossorna som grönskade på ruinhögar i exempelvis Düsseldorf och Hamburg (det är tredje året i rad herr Schumann passerar förbi grannkvarterets ruiner på väg till sin arbetsplats på banken och han tvistar varje dag med sin hustru och sina arbetskamrater om grönskan är att anse som ett framsteg eller en tillbakagång). De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren.

Det är naturligtvis alltid trist med uppräkningar, i synnerhet om det är trista saker som räknas upp, men i speciella fall kan det ändå vara nödvändigt att göra det. Om man vill våga sig på en kommentar till de stämningar av bitterhet mot de allierade, blandad med självförakt, av apati, av en allmän böjelse för jämförelser till det närvarandes nackdel, som utan tvivel slog emot besökaren denna trista höst, är det nödvändigt att hålla en hel rad konkreta tilldragelser och fysiska tillstånd i minnet. Det är av vikt att minnas att uttalanden som tydde på missnöje med och till och med misstro mot de segrande demokratiernas goda vilja inte gjordes i ett lufttomt rum eller från en teaterscen med ideologisk repertoar utan i alldeles påtagliga källare i Essen, Hamburg eller Frankfurt am Main. Till den höstliga bilden av familjen i den vattenfyllda källaren hör nämligen också en journalist som försiktigt balanserande på utlagda plankor intervjuar familjemedlemmarna om deras synpunkter på den nystartade tyska demokratin, frågar om deras förhoppningar och illusioner — och framför allt: frågar om denna familj hade det bättre under Hitler. Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet »Nazismen lever i Tyskland».

Den uppfattning om det andliga tillståndet i detta den tredje höstens Tyskland, som denne journalist och många andra journalister eller utländska besökare överhuvudtaget vidarebefordrade till världen och därmed bidrog att göra till denna världs egendom var naturligtvis på sitt sätt riktig. Man frågade källartyskar om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar en drunknande om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om dagen om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar. Varje analys av det tyska folkets ideologiska position under denna svåra höst, vars gränser naturligtvis också bör flyttas fram att gälla närvarande tid i den mån de skärpta former av nöd och elände som utmärkte den fortfar att vara aktuella, blir djupt oriktig om den inte samtidigt förmår skänka en tillräckligt etsande bild av den miljö, av det sätt att leva som de människor, vilka man analyserar, tilldömts. En erkänt skicklig fransk journalist bad mig i all välmening och i objektivitetens intresse att läsa tyska tidningar i stället för att titta på tyska bostäder eller lukta i tyska grytor. Är det inte något av den inställningen som präglar en stor del av världsopinionen och som fått den judiske bokförläggaren mr Gollancz i London att efter sin tyska resa hösten 1946 se »Västerlandets värden i fara», värden som består i respekt för personligheten även om denna personlighet förverkat vår sympati, och medlidande, det vill säga förmåga att reagera inför lidandet, detta lidande må sedan vara oförskyllt eller förskyllt.

Man hör rösterna som säger, att det var bättre förr, men man isolerar dem från det tillstånd deras ägare befinner sig i och lyssnar till dem på samma sätt som man lyssnar till en röst i etern. Man kallar det objekti­ vitet därför att man saknar fantasi nog att föreställa sig detta tillstånd, ja skulle av moraliska anständighetsskäl tillbakavisa en sådan fantasi därför att den vädjade till ett orimligt medlidande. Man analyserar; i själva verket är det utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern.

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu äi riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det. Vidare är hungern och frysandet inte upptagna bland den juridiska rättvisans straffsatser av samma orsak som tortyr och misshandel inte är det, och en moralisk dom som dömer de anklagade till en icke människovärdig tillvaro, det vill säga till en tillvaro som sänker de dömdas människovärde i stället för att höja det, vilket ju bör vara den jordiska rättvisans outsagda avsikt, har själv ryckt undan grunden för sin rätt att existera.

Själva skuld- och vedergällningsprincipen kunde få åtminstone ett sken av berättigande, om de dömande själva hyllade sig till en princip rakt motsatt den som ledde till att de flesta tyskar fick uppleva denna höst som ett kallt och regnigt ruinhelvete. Så är ju inte fallet: den kollektiva anklagelsen mot det tyska folket gäller ju i själva verket lydnaden in absurdum, lydnad även i fall där olydnad hade varit det enda mänskligt berättigade. Men är inte samma lydnad när allt kommer omkring det betecknande för individens förhållande till sin överhet i alla världens stater. Inte ens i mycket milda tvångsstater kan det undvikas att medborgarens lydnadsplikt mot staten kolliderar med hans plikt till kärlek till eller aktning för hans nästa (vräknings­ förrättaren som kastar ut en familjs möbler på gatan, officeren som låter någon underlydande dö i en strid som inte angår honom). När allt kommer omkring är det ju det principiella erkännandet av tvånget till lydnad som är det väsentliga. Har detta medgivande en gång gjorts visar det sig snart att den stat som kräver lydnad har medel till sitt förfogande att framtvinga lydnad också i det mest motbjudande. Lydnaden mot staten är odelbar.

Journalisten som backade ut ur den vattenfyllda källaren i Ruhr är därför, i den mån hans reaktion var betingad av medvetna moraliska principer, en omoralisk person, en hycklare. Själv anser han sig vara realist, men ingen är mindre realist än han. Han har med egna öron hört den hungriga familjen bekänna att den hade det bättre under Hitler. När han hört många andra familjer i många andra och kanske något bättre källare eller bostadsrum bekänna samma sak drar han därav den slutsatsen att det tyska folket alltjämt är nazistiskt infekterat. Här består hans brist på realism i att han betraktar tyskarna som ett fast sammansvetsat block, utstrålande nazistisk kyla, och inte som en mångfald hungrande och frysande individer. Särskilt upprörd blir han över svaret på hans intrikata fråga därför att han anser att det är de tyska källarmänniskornas plikt att dra politiska lärdomar av källarfukten, av lungsoten, av bristen på mat, kläder och värme. Kärnan i dessa lärdomar bör vara att Hitlers politik och deras egen medverkan till dess genomförande störtade dem själva i fördärvet, det vill säga ner i denna vattenfyllda källare. Hur sant detta än kan vara tyder själva problemställningen ändå på bristande realism och bristande psykologisk insikt hos den berörde.

Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en mycket dålig pedagog. Den som är riktigt hungrig anklagar inte, om han själv är alldeles hjälplös, sig själv för sin hunger utan i stället dem från vilka han menar sig kunna ha hjälp att vänta. Inte heller befordrar hungern sökandet efter orsakssamman­ hang, den permanent hungrige orkar inte hitta något annat samband än det mest näraliggande, vilket i det här fallet betyder att han anklagar dem, som störtat den regim som förut handhaft hans försörjning, för att nu sköta denna försörjning sämre än han var van vid.

Detta är naturligtvis inte särskilt moraliskt tänkt, men hunger har ingenting med moral att göra. »Erst kommt das Fressen, dann die Moral ...» Tolvskillingsoperan uppfördes på åtskilliga ställen i Tyskland under hösten och mottogs med förtjusning men med en annan sorts förtjusning än förr: det som förr hade varit sjudande samhällskritik, ett med djävulsk skärpa formulerat öppet brev till det sociala ansvaret var förvandlat till en den sociala ansvarslöshetens höga visa.

En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut: att vara rädd och att dö.

Den situation som besökaren hösten 1946 fann det tyska folket försatt i var med ett ord sådan att det framstod som en moralisk omöjlighet att dra några som helst slutsatser av dess ideologiska inställning. Hunger är ju en form av otillräknelighet, inte bara ett fysiskt men också ett psykiskt tillstånd som ger ytterst liten plats åt de långa tankarna. Detta gjorde att man naturligtvis fick höra många saker som bekom en ytterst illa men som ändå i den föreliggande situationen inte gav en rätt till tvärsäkra prognoser. Personligen hörde jag ingenting som var mer frånstötande än ett yttrande av en bankdirektör i Hamburg, som ansåg att norrmännen trots allt borde vara tacksamma över den tyska ockupationen, eftersom den hade gett dem en hel del fjällvägar!

Apati och cynism (»... dann kommt die Moral.») var två tillstånd som också utmärkte reaktionen på de två viktigaste politiska tilldragelserna: avrättningarna i Nürnberg och de första fria valen. Hamburgarna stod i gråa hopar framför de annonstavlor som tillkännagav att dödsdomarna gått i verkställig­ het. Ingen sa ett ord. Man bara läste och gick sedan vidare. Man såg inte ens allvarlig ut, bara likgiltig. I en högre flickskola i Wuppertal infann sig visserligen eleverna sorgklädda den 15 oktober, på en bro i Hannover hade man nattetid målat »Pfui Nürnberg» med stora vita evighetsbokstäver, framför en affisch uppsatt i en U-Bahnstation och föreställande ett bombardemang grep mig en man i armen och väste: »De som har gjort det där blir inte dömda inte.» Men det var bara undantag som ytterligare underströk den tysta likgiltigheten. I det dödstysta Berlin såg den 20 oktober, det fria valets födelsedag, ut som alla andra döda söndagar. Det fanns inte ens en biton av entusiasm eller glädje i de dödstysta väljarskarorna.

Det var val på skilda håll i Tyskland under hela hösten. Valdeltagandet var kanske överraskande livligt, men den politiska aktiviteten inskränkte sig till röstningsproceduren. Situationen var också sådan att slutsatserna av valutgången måste dras med den yttersta försiktighet. En socialdemokratisk seger och ett kommunistiskt nederlag — två klara fak­ ta men långtifrån så entydiga som de skulle vara i ett normalt fungerande samhälle. Den socialdemokratiska valpropagandan sysslade kraftigt med utrikespolitiska problem, det vill säga med Ryssland, den kommunistiska huvudsakligast med inrikesproblemen, det vill säga med brödet. Eftersom förhållandena i källarna var sådana som de var är det fel att säga att valresultaten tydde på en demokratisk instinkt hos det tyska folket men rätt att säga att rädslan tydligen var starkare än hungern.

Lika fel som det är att dra några generella slutsatser om nazismens insteg hos tyskarna med ledning av bittra glosor kastade ur tyska källare, ett lika stort misstag måste det vara att nämna ordet demokrati i samband med den tyska höstens röstsiffror. Lever man på svältgränsen kämpar man i första hand inte för en demokrati utan för att avlägsna sig så långt som möjligt från denna gräns. Frågan är rent av om de fria valen inte kom vid en alltför tidig tidpunkt. Som uppfostran till demokrati blev de i varje fall rätt meningslösa, därför att de motverkades av så många betydelsefulla, negativa faktorer på det utrikespolitiska planet: de tyska politikernas inskränkta rörelseförmåga gjorde att de fria valen av skeptikerna kom att betraktas med misstro, som en taktisk fint från de allierades sida i avsikt att leda över missnöjet med försörjningspolitiken från de allierade till de tyska myndigheterna. En åskledare och ingenting annat. Förutsättningarna för demokrati hette inte fria val utan en förbättrad försörjningssituation, en tillvaro med hopp. Allt som gjorde denna tillvaro hopplösare: sänkta ransoneringar och som kontrast de allierade soldaternas välmåga, de slarviga demontagen där beslagtagen materiel fick ligga och rosta sönder i höstregnen, sättet att låta fem tyska familjer bli hemlösa för att bereda plats för en allierad familj och framför allt metoden att söka utrota militarism med en militärregim, att försöka uppamma förakt för tyska uniformer i ett land översvämmat av allierade, allt detta bidrog också till att göra jordmånen för demokrati ofruktbarare i stället för gynnsammare, vil­ ket senare borde ha varit ett självklart intresse.

Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.