RUINER

När alla andra tröster är förbrukade måste man finna på en ny sorts tröst, även om den skulle råka bli absurd. I tyska städer händer det ofta att folk ber främlingen bekräfta att just deras stad är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade i hela Tyskland. Det gäller inte att finna en tröst i bedrövelsen, själva bedrövelsen har blivit en tröst. Samma människor blir missmodiga när man säger dem att man har sett värre saker på andra håll. Och kanske har man inte rätt att säga det; varje tysk stad är värst när man måste leva i den.

Berlin har sina amputerade kyrktorn och sina ändlösa rader av krossade regeringspalats, vilkas halshuggna preussiska kolonnader vilar sina grekiska profiler på trottoarerna. I Hannover sitter kung Ernst August framför stationshuset på Tysklands enda feta häst och är praktiskt taget det enda som kommit undan utan en skråma i en stad som en gång hade hus för fyrahundrafemtiotusen människor. Essen är en mardröm av avklädda, frysande järnkonstruktioner och uppslitna fabriksmurar.

Kölns tre Rhenbroar ligger sjunkna sedan två år tillbaka, och domen står dyster, sotig och ensam mitt i en ruinhög med ett sår av färskt rött tegel i sidan, som ser ut att blöda när det skymmer. De små hotfulla svarta medeltidstornen har rasat ner i Nürnbergs vallgravar, och i Rhenlandets småstäder sticker revbenen ut från bombade korsvirkeshus. Ändå finns det en stad som tar betalt för att visa en ruin: det skonade Heidelberg, vars gamla vackra slottsruin ser ut som en djävulsk parodi i ruinernas tid.

Annars är det värst överallt — ja kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till — Hamburg.

Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.

Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar.

Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel och sönderstekta värmeelement. Varsamt behandlade fasader utan någonting att vara fasader för står där som scenbilder till teatrar som aldrig blev av.

Alla geometrins mönster finns företrädda i denna treåriga variant av Guernica och Coventry: regelrätta kvadrater av skolväggar, små eller stora trianglar, romber och ovaler av yttermurarna till de väldiga hyreskaserner som ännu våren 1943 reste sig mellan stationerna Hasselbrook och Landwehr.

Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade. Tåget är fullt som alla tyska tåg, men utom vi två finns det inte en människa som ser ut genom fönstret för att få en skymt av Europas kanske ohyggligaste ruinfält, men när jag ser upp möter jag blickar som säger: »Någon som inte hör hit.»

Främlingen röjer sig genast genom sitt intresse för ruiner. Att bli immun tar tid, men man blir det. Min ciceron är det för längesen, men hon har ett rent personligt intresse av månlandskapet mellan Hasselbrook och Landwehr. Hon bodde där i sex år, men har inte återsett det sedan en aprilnatt 1943 när bombstormen drog över Hamburg.

Vi stiger av tåget i Landwehr. Jag tycker vi borde vara ensamma om att lämna tåget, men vi är det inte. Det finns andra än turister som har anledning att komma hit, det finns folk, som bor här fast man inte ser det från tåget. Ja, man ser det knappast ens från gatan. Vi går en stund på de före detta gatornas före detta trottoarer och letar efter ett före detta hus som vi aldrig hittar. Vi väjer för de förvridna resterna av någonting som vid en närmare undersökning visar sig vara sönderbrända bilar som ligger på rygg i gruset. Vi ser in genom de gapande hålen i trasiga hus där bjälkarna vrider sig som serpentiner ner genom våningarna. Vi snubblar över vattenledningsrör som slingrar ut från ruinerna. Vi stannar framför hus där ytterväggen ryckts bort som i ett av dessa populära dramer där åskådaren får se livet levas i flera plan samtidigt.

Men här spanar man förgäves till och med efter minnen av mänskligt liv. Endast värmeelementen klänger sig ännu fast vid väggarna som stora skrämda djur, men annars är allt som kunde brinna försvunnet. Det blåser inte i dag, men när det blåser slamrar vinden i värmeelementen, hela denna dödstysta före detta stadsdel fylls av ett sällsamt hamrande ljud. Då händer det ibland att ett element plötsligt lossnar och faller ner och dödar någon som går där nere och söker kol i ruinens innandömen.

Att söka kol — det är en av orsakerna till att folk stiger av tåget vid Landwehr. Med ett förlorat Schlesien i tankarna, inför utsikten att förlora Saarområdet och med ett Ruhr vars ställning är långtifrån oomstridd talar sarkastiska tyskar om ruinerna som Tysklands enda kolgruvor.

Men hon i vars sällskap jag söker ett hus som inte finns är inte så sarkastisk. Hon är en tysk halvjudinna som genom att göra sig så osynlig som möjligt klarat sig undan terrorn och kriget. Hon var i Spanien tills Franco gjorde det omöjligt för henne att stanna och for tillbaka till Tyskland efter Francosegern. Hon bodde i närheten av Landwehr tills huset slogs sönder av engelska bomber. Hon är en spänstigt bitter kvinna som förlorade alla ägodelar vid bombardemangen av Hamburg men tro och hopp vid bombardemangen av Guernica.

Vi går omkring på denna ändlösa, slarviga kyrkogård som är så hopplös att orientera sig i, eftersom det inte finns någonting som skiljer ett utraderat kvarter från ett annat. På någon kvarlämnad vägg hänger en gatskylt kvar och ser hånfull ut, av ett helt hus finns ingenting annat än portgången, krönt av ett meningslöst nummer, bevarat. Skyltarna från gamla frukt- eller köttaffärer som begravts under spillrorna sticker upp ur gruset som gravskrifter, men i huset bredvid gnistrar plötsligt ett ljus ur en källare.

Vi har kommit in i en trakt som har haft turen att få källarna skonade. Husen har ra­ sat ihop, men källartaken har hållit och betyder tak över huvudet för hundratals utbombade familjer. Vi ser in genom de små fönstren till dessa små rum med nakna cementväggar, en kamin, en säng, ett bord, i bästa fall en stol. Det sitter barn på golven och leker med en sten, en gryta står på kaminen. I ruinen ovanför fladdrar vit barntvätt på en lina spänd mellan ett förvridet vattenledningsrör och en störtad järnbalk. Röken från kaminerna letar sig ut genom sprickorna i sönderfallande murar. Tomma barnvagnar väntar utanför källarfönstren.

En tandläkare och några små livsmedelsaffärer har också installerat sig på bottnen av en ruin. Överallt där det finns en gnutta jord kvar odlar man rödkål.

— Tyskarna är ett duktigt folk i alla fall, säger min ciceron och tiger.

I alla fall. Det låter som om hon beklagar det.

Längre ner på gatan står en engelsk lastbil med surrande motor. Några engelska soldater har klivit ur och böjer jollrande knä framför några småbarn.

— Engelsmännen är snälla mot barnen i alla fall, säger hon då.

Det låter som om hon beklagar det också.

Men när jag vill beklaga henne till förlusten av sitt hem är hon en av de mycket få som säger:

— Det började i Coventry.

Repliken låter nästan för klassisk för att verka äkta, men i hennes fall är den äkta. Hon vet allt om vad som har hänt i kriget, och ändå, eller kanske just därför, är hennes fall så tragiskt.

Det finns nämligen i Tyskland en stor grupp ärliga antifascister som är mer besvikna, hemlösa och besegrade än någonsin de nazistiska medlöparna, besvikna därför att befrielsen inte blev så radikal som de hade tänkt sig, hemlösa därför, att de inte vill solidarisera sig vare sig med det tyska missnöjet, i vars ingredienser de tycker sig spåra alltför mycket dold nazism, eller med den allierade politiken, vars eftergivenhet gentemot de forna nazisterna de iakttar med bestörtning, och slutligen besegrade därför att de tvivlar på att de som tyskar kan ha några som helst aktier i den allierade slutsegern, samtidigt som de inte är lika övertygade om att de som antinazister inte har några andelar i det tyska nederlaget. De har dömt sig själva till fullständig passivitet eftersom aktivitet betyder samarbete med de tvivelaktiga element som de lärt sig hata under tolv års förtryck.

Dessa människor är Tysklands vackraste ruiner, men tills vidare lika obeboeliga som de sammanstörtade husmassorna mellan Hasselbrook och Landwehr, som luktar fränt och bittert av slocknade bränder i den våta höstskymningen.