LITTERATUR OCH LIDANDE

Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet? Beror distansen på lidandets art, på lidandets närhet eller lidandets styrka? Är det närmare mellan dikten och det lidande som vållas av eldens återsken än mellan dikten och det lidande som springer ur elden själv? I tiden och rummet näraliggande exempel visar att det finns ett så gott som omedelbart samband mellan dikten och det avlägsna, det slutna lidandet, ja kanske man till och med kan säga att redan detta att lida med andra är en form av dikt, som känner en häftig längtan efter ord. Det omedelbara, det öppna lidandet skiljer sig från det medelbara bland annat därigenom att det inte längtar efter ord, i varje fall inte i det ögonblick det utspelas. I jämförelse med det slutna är det öppna lidandet blygt, tillbakadraget och tystlåtet.

Medan planet lyfter mot vinterkvällen i ett moln av tyskt regn och tysk snö och den överlevande tyska örnen på flygplatsen försvinner i dunklet under oss, medan Frankfurts ljus släcks i en sky av mörker och den svenska flygmaskinen höjer sig över det tyska lidandet med en hastighet av trehundra kilometer i timmen är det kanske framför allt en tanke som tränger sig på resenären: hur skulle det vara att behöva stanna kvar, att behöva vara hungrig varje dag, att behöva sova i en källare, att i varje ögonblick kämpa med frestelsen att stjäla, att behöva skaka av köld varje minut, att ständigt behöva överleva också det mest svårlevda? Och man minns människor som man träffat och som behöver nästan allt det där. Och man minns framför allt några diktare, några konstnärer, inte därför att de var hungrigare eller led mera än någon annan, men därför att de var medvetna om lidandets möjligheter, de hade försökt mäta distansen mellan konsten och lidandet.

En dag i Ruhr när det har regnat länge och bagarna inte har haft bröd på två dagar träffar jag en ung tysk författare, en av dessa som debuterat under kriget men som personligen inte förlorat något krig på grund av sina andliga reservutgångar. Han har fått låna en flott schweizervilla mitt inne i en skog och några kilometer rödflammande träd skiljer honom från den brutalaste nöden i det trasiga Ruhr. Det är underligt att komma från en av Ruhrgruvorna på vars botten en förtvivlad gruvarbetare med rödsprängda ögon i ett svart ansikte drog av sig sina trasiga skor och visade mig att han inte hade några strumpor i dem, rätt in i denna höstliga idyll, där själva hungern och frysandet kultiverats därhän att de har fått ett nästan ritualmässigt drag. Det är en märklig upplevelse redan att beträda en oskövlad trädgård och att i det boklösa Tyskland, där en bok är så sällsynt att man nalkas den med andakt bara för att den är bok, stiga in i ett rum som är översvämmat av böcker, från Dantes Inferno till Strindbergs.

På denna ö i ett förfärligt hav sitter den unge författaren med det trötta leendet och det adliga namnet och röker cigarretter som han bytt till sig mot böcker och dricker te, lika bittert som hösten utanför. Det är förvisso ett märkligt liv att föra. Den yttervärld som består av svältande gruvarbetare, gråa hyreshus med utslagna fasader och gråa källarmänniskor vilkas vacklande luftskyddsbäddar står i fotsdjupt vatten när det regnar som nu, denna värld är inte okänd här, men den accepteras inte, den hålls på den distans som det opassande förtjänar. Själv är han ytterst ointresserad av det som händer några kilometer bort, hustrun som går ut i byn och sköter om inköpen och barnen som åker tåg till skolan förmedlar den enda stillsamma kontakten med livet och döden därute. Bara någon gång och så sällan som möjligt lämnar han det ensamma huset i den regniga trädgården och reser ut i den motbjudande verkligheten med samma ovilja som öknens eremit drar sig in mot oasen.

Men även en eremit måste leva. Tysklands författare, som inte får ut några böcker annat än i tursamma undantagsfall, lever i huvudsak på att resa omkring och hålla uppläsningar eller föredrag, det är långa, kalla och deprimerande resor från vilka man återvänder förkyld, trött och ur stånd att skriva. Och det är ingenting att bli rik på eller ens mätt. Har man böcker måste man sälja undan dem för att få te eller socker eller cigarretter. Har man fler skrivmaskiner än man behöver kan man byta dem och få manuskriptpapper i stället, och vill författaren ha pennor att skriva med kan han byta sitt dyrt förvärvade manuskriptpapper mot sådana.

Min vän eremiten håller föredrag om Mörike och Burckhardt, hans två tidlösa favoriter. Samma föredrag höll han i fransktyska sällskap i det ockuperade Frankrike från Paris till Bordeaux. Han säger tankfullt att det var hans bästa tid, han påstår att man lyssnade bättre där, att klimatet i ockupationens Frankrike 1940—44 var gynnnsammare för tyska föredrag än ruinernas Ruhr 1946. Naturligtvis, säger han, var jag medveten om läget men varför skulle en militär nödvändighet hindra mig från att bidraga till närmandet mellan tysk och fransk kultur. Det låter cyniskt innan man vänjer sig vid det och ändå var verkligheten om möjligt ännu mer cynisk. I hans bokhylla hittar jag två läckra soldatupplagor av Hölderlins och Mörikes dikter, tryckår 1941. Teoretiskt låter det tänka sig att tyska soldater med Mörikes dikter i innerfickan betvang Grekland, sedan ytterligare en rysk by blivit jämnad med marken återgick den tyske soldaten till sin avbrutna läsning av Hölderlin, den tyske diktare som sagt om kärleken att den besegrar både tiden och den lekamliga döden.

Men det finns ett tillfredsställande svar på alla frågor. Grymhet kan förklaras med att kriget har sina egna lagar. Det är inte cynism när denne diktare trots allt säger sig ha uppskattat den franska motståndsrörelsen, ja alla motståndsrörelser utom den tyska därför att den inte var nationellt berättigad:

— Det var bara de som inte kunde hålla käften som kom i koncentrationsläger. Varför teg man inte och överlevde de här tolv åren?

— Hur visste ni att det skulle bli tolv år då?

— Det kunde ha blivit flera. Naturligtvis. Men sen då? Varför inte betrakta också det här med historiskt perspektiv, varför inte bedöma det som har hänt som om det hade hänt för hundra år sen? Strängt taget finns ju inte verkligheten till förrän historikern satt in den i sitt sammanhang och då är det för sent att uppleva den, att harmas över den eller att gråta. Verkligheten måste bli gammal för att bli verklig.

Och det är så sant. I det här rummet i en villa i Ruhr finns inte verkligheten till. Visserligen kommer frun under eftermiddans lopp gråtande in i det rummet och berättar om ett uppträde i brödbutiken nyss. En man med en stor käpp hade trängt sig förbi de skräckslagna, väntande kvinnorna och tvingat till sig den sista limpan utan att någon i kön orkat hindra honom. Men för den födde klassikern är intet intermezzo tillräckligt pinsamt för att tvinga den beklagliga verklighet, som utspelas just nu, inpå hans liv. Vi sitter i det begynnande dunklet och talar om barocken, hela rummet är fyllt av barock, på borden ligger tjocka tyska avhandlingar om barocken som byggnadsstil. Han är i färd med att skriva en roman från barocken efter ett ofullbordat uppslag av von Hofmannsthal och läser nu allt om barockens arkitektur för att kunna bygga upp en sann verklighet åt sina människor, som inte skall bli maskerade nutidsmänniskor med brödproblem och hungertankar utan riktiga barockmänniskor av barockkött och barockblod som tänker barocktankar och lever barockliv. Barock — det kan tyckas vara ett föga tidsenligt sätt att leva i de begynnande hungerkravallernas Ruhr. Men tidsenligt? I denna diktarverkstad där tiden inte finns till förrän det är för sent.

Men var sätter lidandet in? Han börjar tala om lidandets lycka, om lidandets skönhet. Lidandet är inte smutsigt, lidandet är inte ömkansvärt. Nej, lidandet är stort därför att lidandet gör människorna stora. »Vad är förklaringen till den gamla tyska kulturens erövringar om inte det att det tyska folket fått lida mer än andra folk!» Man kan inte övertyga honom om att lidandet är något ovärdigt. Den romantiske historikern inom honom erkänner lidandet som den starkaste drivkraften till stora mänskliga handlingar, den födde klassikern som drivkraften till stor litte­ ratur, som inte nödvändigtvis behöver vara litteratur om lidandet.

Vid middagsbordet talar hans mor, vars aristokratiska blekhet är en produkt av lika delar adel och undernäring, med samma njutningsfulla glädje om det tyska lidandets lycka. Vi äter potatis och grönkål därför att det för ögonblicket inte finns något annat att äta, och familjemedlemmarna trugar varann att ta lite till fast trugningar strängt taget blir ironiska. I denna högt kultiverade familj används hungern som ett njutningsmedel. Måltiden får en särskild betydelse eftersom det är den näst sista skrivmaskinen som äts upp. Jag äter lite, högst en tangent eller två. Sedan återvänder diktaren till den sista skrivmaskinen och barocken, som han aldrig lämnat, och jag åker ut i det Ruhrområde som är så lite barock som möjligt. I trädgården möter jag de två hemvändande skolflickorna, Maresi, döpt efter en novell av Lernet-Holenia, och Victoria, efter segern över Frankrike 1940, barn som är bleka, mest av undernäring. Men när bilen far tillbaka genom Düsseldorf är det en barockens knubbiga ängel jag tycker mig se avteckna sina spökvingar mot de mörknande ruinerna.

En månad senare i Hannover i en målares ateljé. Vi talar om sammanbrottet och den nya tyska konsten. Jag har sett några märkvärdigt oberörda utställningar. Den intressantaste kanske av en grupp idealistiskt kommunistiska konstnärer, inte märkvärdiga som målare men som programmatiker. I ett vackert textat utställt program tillkännager de sin anslutning till världens omorganisering till en jättefackförening. Alla nuvarande enheter utbyts mot sammansättningar med ordet Werk-. Man skall inte längre tala om konstnärer utan om Werkleute, inte om ateljéer utan Werkstätte, inte nationer utan Gewerkschaften. Och så vidare. Där fanns också en programmatisk ruin. Den programmatiska ruinen är en helt orealistisk ruinkuliss i fonden. Framför den två lekande barn med blommor. Dålig teater och ingenting annat. På en annan utställning var det vanligaste motivet inte ruiner men huvuden från sönderslagna klassiska statyer liggande på marken med nederlagets Mona Lisa-leenden.

— Men om jag målar ruiner, säger målaren i Hannover, gör jag det för att jag tycker de är vackra, inte för att de är ruiner. Det finns massor av fula hus som blivit skönheter efter bombardemangen. Museet i Hannover ser riktigt skapligt ut som ruin, särskilt när solen bryter genom det sönderslagna taket.

Plötsligt griper han mig i armen. Vi tittar ut på den trasiga gatan. En procession med svarta nunnor, en av världens ordentligaste syner, avtecknande sig mot en av de oordentligaste: en liderlig ruin med klängande rör och galgformade balkar.

— Jag skall måla det där en gång, inte därför att det är en ruin men därför att kontrasten är »so verdammt erschütternd».

I Berlin den 3 februari 1945 under ett bombardemang. Det är ett datum i ett romankapitel, publicerat i en tysk tidskrift och ett av de få vittnesbörd av en ung tysk författare som griper ur det nyss tilländalupna lidandet. Det skildrar en spårvagnskonduktörs sista eftermiddag. Det är en man som kommer hem och finner huset tomt vid en onormal tidpunkt. Dottern lider av epilepsi och allt kan ha hänt. Och medan ett amerikanskt storangrepp sätter in mot Berlin drar spårvagnskonduktören Max Eckert ut på en fruktansvärd odyssé som slutar vid den underjordiska station där hans anhöriga med all säkerhet bränts ihjäl till oigenkännelighet tillsammans med tusentals andra. I ett raserianfall överfaller han en polis som hälsar honom med Heil Hitler och blir skjuten. Det är ett bistert och frostigt utdrag ur en kommande roman, »Finale Berlin», som förefaller att bli en lidandets kollektivroman, en tolkning av det fruktansvärda lidande, den bombades, som är gemensam egendom för varje tysk storstadsbo och fortfarande lever i sinnena som bitterhet, som hysteri, som livsleda, som kärlekslöshet.

Under tiden har det svenska planet höjt sig ytterligare över det tyska lidandet. Vi flyger över Tysklands vita kvällsmoln och det är gammaldags isrosor på fönstren. Men ungefär tre tusen meter mycket snett under oss lever en kvinna endast för att kunna skriva en stor roman om ett annat lidande: koncentrationslägerfångarnas. Hon har själv suttit några år i ett läger för politiska förbrytare. I det lägret tillhörde hon den så kallade Rilkegruppen, en liten fanatisk grupp kvinnor som under rastningarna med fara för livet samlades i ett hörn av lägerområdet och viskande läste dikter av Rilke för varann. Men det är inte sitt eget lidande hon vill skriva om, hon vill skriva om ett som är större: sin mans. Han satt åtta år i Dachau och har blivit gubbe tjugo år för tidigt: vithårig, stapplande, talar med kvävd röst. Nu försöker hon få honom att tala: på kvällarna innan de somnar, på nätterna när de ligger vakna, vid måltiderna, men han förstår henne inte, han förstår inte att hon skulle vilja skriva om det som han har lidit. Och ingen i umgängeskretsen förstår henne, inte han som nyligen har kommit tillbaka ur rysk fångenskap och i häftig motsats till de flesta andra hemvändande blivit en fanatisk ryssvän, därför att han inte blev skjuten vid tillfångatagandet. Han togs vid Stalingrad, och nu berättar han oupphörligt om hur hans medsoldater en gång klädde ett broräck med nakna ryska lik för nöjet att få ett unikt kameraskott. Han kommer aldrig att kunna förstå att han tilläts överleva. Den praktiska, utåtvända Anny, som satt tre år i politiskt tukthus och just har återkommit från en tre dagar lång tjugomilsresa för en säck potatis, förstår henne lika litet.

Men kvinnan som vill skriva berättar bittert att på ett år har hon inte fått veta mer än detta om sin mans lidanden: Någon har rymt under natten, och i gryningen ställs alla interner upp och får stå i givakt i hällregnet hela dagen och nästa natt och hela nästa dag. Den som inte orkar är förlorad. Vid middagstiden återförs den förrymde, vakterna spänner på honom en jättetrumma och hela dagen får han defilera framför sina kamrater, trummande en marsch, hela dagen samma marsch, sin egen dödsmarsch. Han stupar vid midnatt och det är sista gången de ser honom.

Det är en fruktansvärd episod, men den räcker inte till en bok, och hon får aldrig veta mera. Lidandet är lidet och sen bör det inte finnas längre. Detta lidande var smutsigt, vedervärdigt, lågt och litet, och därför skall man inte tala om det eller skriva om det. Distansen är för kort mellan dikten och det li­ dande som varit störst, först när lidandet har blivit ett renat minne kan det vara tid. Och ändå hoppas hon fortfarande, varje gång hon är ensam med honom hoppas hon få höra de ord som skall ge henne kraft att doppa sin penna i lidandet.

Tretusenfemhundra meter. Isrosorna tätnar på fönstren. Månen är uppe och bär en ring av köld. Positionskortet kommer. Vi flyger över Bremen men Bremen syns inte till. Det sargade Bremen ligger dolt under tjocka tyska moln, lika ogenomträngligt dolt som det stumma tyska lidandet. Vi flyger ut över havet och tar farväl av det höstliga, bottenfrusna Tyskland på detta rullande marmorgolv av moln och måne.